Århundradets kärlekskrig
Av Ebba Witt-Brattström
Regi och dramatisering Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym och mask Linda Gonçalves
Ljus Åsa Holtz
Ljud Magnus Ericsson
Premiär 3 mars 2017 på Stockholms stadsteater
Som människor rör vi oss genom världen med olika förutsättningar, att vara kvinna är att röra sig med en ständig ångest över hur ekonomin, våldet och politiken ska drabba en. Det är något som Ebba Witt-Brattström ofta påpekar. Män och kvinnor har olika förutsättningar som samhället fungerar idag, menar hon. Jag är inte helt säker på att föreställningen riktigt fick fram detta budskap även om skådespelarna var skickliga och scenlösningarna effektiva och snygga.
Århundradets kärlekskrig bygger på Ebba Witt-Brattbergs roman. Hon är litteraturforskare, debattör, författare och år 2000 blev hon professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns högskola. Sedan 2012 är hon professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hennes forskningsintressen är bland annat genus och litterära könsdialoger. Med romanen Århundradets kärlekskrig som gavs ut 2016 skildrar hon skillnaden på männens arena och kvinnors liv, framför allt med fokus på kulturarbetare i övre medelklassen.
Föreställningen liksom boken är kvinnans berättelse. Hon har valt att lämna mannen hon levt med i 30 år. I ett förhållande som hon nu ser som ett fuskbygge. Som en kuliss i en operaföreställning.
Ett genidrag är att låta tre män i olika åldrar och tre kvinnor i olika åldrar gestalta samma person. Det fungerar väldigt bra och ger en fördjupning i dialogen. Emellanåt är vissa delar varmt komiska men för att skildra köns-orättvisor tycker jag inte att föreställningen riktigt bränner till.
De var tillsammans i trettio år och har flera barn tillsammans, men det är ändå bara de två som skildras. Tvåsamheten är i centrum. Ett förhållande är väl mer än bara två människor. Det finns ju barn, anhöriga och vänner och annat som också påverkar och finns med i livet. Ett trettio år långt liv tillsammans handlar väl inte bara om de två, mannen och kvinnan. Jag saknar miljön och kring-livet för mycket för att kunna ta till mig skildringen. Eller så är det så stor skillnad på övre medelklassens kulturelits liv och det liv som människor som jag med rötterna i genuin arbetarklass levt och lever, att det Ebba Witt-Brattström skildrar är hur övre medelklassen inom kultursfären lever.
Jag saknar förståelse för varför denna kvinna egentligen levt med denna man i hela trettio år. Hon är stark och kämpar för kvinnors rättigheter och ändå står hon ut med att mannen slår henne flera gånger. Varför lever de alls tillsammans? Jag har svårt att riktigt förstå det. Varför lämnar en så stark kvinna inte honom lngt tidigare? Jag vet, det är en svår fråga. Någonstans finns det trots allt någon slags kärlek som binder samman dem. Men jag tycker det finns andra berättelser om man och kvinna som mer trovärdigt fördjupar sådana draman. Under föreställningens gång säger hon visserligen att hon en gång älskade honom. Att hon såg honom som en ömsint, humoristisk och nyfiken man. När diskussionerna inte var gräl som urartade i våld. Han som nu kallar henne ”feministkärring” och ”du med ditt lilla jämställdhetsdepartement. Vem bryr sig.”
Skådespelarna är duktiga, alla sex är skickliga och scenlösningen effektiv och fungerar bra. Det lilla instängda rosa rummet där de är inlåsta är en stark bild. Av och till är dialogen mycket skarp och visst har föreställningen en del att säga om hur män och kvinnor lever tillsammans, även om jag tycker att den bitvis skjuter vid sidan av och missar målet. En del dramaturgiska grepp blir lite för övertydliga. De talande tystnaderna används lite för utstuderat.
Medverkande:
Cecilia Nilsson
Lennart Jähkel
Gizem Erdogan
Daniel Nyström
Andreas Kundler
Ann-Sofie Rase