• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Nova & Alice – engagerande och når ofta in på själen

10 augusti, 2024 by Linou Gertz

Nova & Alice
Regi Emma Bucht
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 13 September 2024

Musikfilm, filmer om musiker, är ofta på tapeten – ofta i form av dokumentärer men ibland också fiktiv form där sångarna eller banden spelas av andra och gestaltas mer konstnärligt än konkret – och här bjuds på vi en unik kombination av de två formerna där skådespelarna Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund spelar de fiktiva musikerna och artisterna Alice och Nova. Alice är en stjärna på dekis och som fortfarande lever på sin tio år gamla mello-hit men som i övrigt har en karriär som mest står på tomgång. Nova är tvärtemot henne glödhet och snarare i startgroparna och vinner pris. Då de har samma manager, spelad av Johan Rheborg, föreslår han att de ska slå sig samman för en sommarturné och dra nytta för att ge varandra skjuts. Först verkar det inte riktigt gå, men då Nova av personliga skäl ändrar sig blir det ändå av. Det är vanlig narrativt grepp men som ändå lyfts fram bra så det känns inte krystat eller uppenbart upprepat.

Trots sin längd, nästan två timmar, känns filmen nästan för kort och hade mått bra av av ytterligare 20-30 minuter (eller kanske mindre sexscener och mer fokus på handlingen) för ibland känns den lite genomstressad, som när de snabbt åker iväg på turné och de nämner bråk och missuppfattningar som skedde tidigare i repen inför turnén – vilket vi aldrig ens får se så det känns som vi inte riktigt får någonting att greppa tag i och relatera till vilket lämnar en viss känsla av tomhet. Vilket också går igen när Alice och Nova finner varandra på turnén, alltså känslomässigt, och det blir väldigt plötsligt istället för att byggas upp under tid så det känns mer organiskt. Det fungerar ändå, men lämnar en ändå med en känsla av att det går från noll till hundra på väldigt kort tid – vilket känns sådär när de först ogillar varandra och utan vidare övergång plötsligt älskar varandra och vill ha sex – men även mycket mer än så.

Det är inte bara den relationen mellan stjärnorna, utan även deras respektive och familjer – Alice har man och barn som komplicerar hennes känsloliv och professionella framställning, och Nova har bara en komplicerad relation till sin moder då pappan flytt landet för Paris och egen musikalisk karriär. Mamman är inte så stöttande, minst sagt, och det är sorgligt hur de inte riktigt kan prata med varandra. Dessa olika relationer och bestyr ger filmen viss tyngd utöver det musikaliska.

Vanligtvis brukar en nämna städer, som Stockholm eller New York, som huvudrollsinnehavare i olika filmer – men då den omfattande turnén tar oss (och karaktärerna) runt så mycket får vi aldrig riktigt någon relation till platserna utan istället är det verkligen musiken som är den som lyfter filmen tar sin speciella plats. Utöver nyskriven originalmusik av Jimmy Lagnefors har även Molly Sandén och First Aid Kit skrivit låtar till filmen och det ger verkligen ett otroligt lyft till filmen.

Mycket av dramat utspelar sig på hotell, hemma i huset hos Alice, men också på konsertscenerna såklart. Speciellt dramatiskt blir det på Way Out West där mycket utav handlingen och relationerna kulminerar och dras till sin spets. Mycket känslor rörs upp och klashar på bästa (eller för karaktärerna värsta) vis. Managern får plocka upp spillrorna, och Johan gör verkligen en riktigt bra rollprestation som är värd sin egen applåd (han är såklart rolig i Solsidan, som filmens regissör Emma Bucht också regisserat avsnitt utav, men ingenting som kräver samma scennärvaro som här) och får göra någonting annat än att försöka gynna sin egen karriär. Han försöker alltid lyfta sina klienter, mest för egen vinning (som hela idén med turnén) men gör här mer medmänskliga insatser och får hålla ihop allting som en superhjälte i vanliga kläder.

Tyvärr är känslan av att det stressas fram även återkommande mot slutet. Personliga problem som etablerats tidigare får aldrig något riktigt slut och uppbrott blir aldrig riktigt så brinnande då vi mest får beskedet om dem men aldrig se de riktiga konsekvenserna eller vad de faktiskt leder till. Vilket är synd på en annars engagerande film som ofta når in på själen och porträtt av trassliga liv och relationer – men som aldrig riktigt vågar gå sönder i helhet och visa det allra trasigaste i slutändan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Realm of Satan – lite av en masterclass i ”show don’t tell”

8 augusti, 2024 by Linou Gertz

Realm of Satan
Betyg 4
Regi Scott Cummings
Svensk biopremiär på Way Out West

Vad en vanligtvis brukar förknippa med satanism – offer av ett djur, ofta ett lamm eller en get, och blodsspillan – så börjar denna dokumentär om Church of Satan med raka motsatsen – en lång tagning av en get som ligger och föder. Ingjuter nytt liv, ny oskuldsfullhet som kan ses som ett hopp snarare än mörk förtvivlan. Tagningen är också lång, statisk, som att den vill bränna in scenen i våra ögon snarare än bara visa någonting vackert. För speciellt fint är det inte heller. Smutsigt och oromantiserat, snarare. Och så fortsätter det. Scener staplade på varandra, snarare än ett flöde av en direkt handling. Det ligger närmare att jämföra med senare filmerna av Roy Andersson med korta poetiska inslag snarare än en traditionell spelfilmsberättelse.

Speciellt mycket dialog finns det dock inte, faktum är att det säkerligen dröjer över en kvart innan några ord yttras (förutom en vag viskning som knappt hörs) och då är det inget samtal mellan personer, eller en berättarröst som förklarar fakta, utan sataniska böner som nästan sjungs. Och även om det inte direkt visas några ritualer, är det ändå ett väldigt rituellt berättargrepp som etableras: vare sig det rör om människors vardagssysslor eller försök till magi så gestaltas det på samma ömma och intressanta sätt. Det döms inte, graderas inte, utan gestaltas bara. Och då allt bara flödar ur, snarare än pekas och berättas, blir det lite utav en masterclass i ”show don’t tell” vilket är en gyllene regel inom manusförfattande och filmskapande.

Vi återkommer till den inledande geten, den här gången övergår dess form till en människas, som visar sig vara översteprästen, och filmen pendlar lite mellan detta magiska tänkande och de övriga mer direkta scenerna. Båda är väldigt stilistiska och snyggt filmade, men skiljer sig lite åt i sina gestaltningar. Trots detta känns de aldrig som de inte hör ihop, att de skulle skava mot varandra, utan kompletterar snyggt varandra istället. De bildar en, om ni ursäktar ordvalet, helvetiskt snygg helhet.

Något som får mig att skratta är gården de regerar ifrån. Ranch 666. Såklart. Stort hus och sportbilar. Religion verkar vara väldigt inkomstbringande i USA och att sälja sig till satan ska visst vara extra lukrativt. Att en förvandlas till en get, helt eller delvis, och slutar följa med i sin egen spegelbild – eller upphöra utanför den – är väl ett lågt pris en får betala för det.

Med sitt alternativa berättargrepp och estetiska gestaltning känns det förövrigt inte konstigt att den tidigare visats på festivaler som danska Cphdox, Grekiska Thessaloniki Documentary Festival och Amerikanska Sundance Film Festival och MoMA Documentary Fortnight – innan den nu äntligen når Sverige och Way Out West!

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Realm of Satan

Filmrecension: Vägen till ingenstans – sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten

8 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Regissör Johan Palmgren redo för filmning av kalvmärkning i Láirevággi, foto Jonatan Gammel – Vägen mot Piekalahti, foto Anders Alm

Vägen till ingenstans
Betyg 4
Premiär på Way Out West 9 augusti 2024
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Johan Palmgren

En två mil ensam vägstump ligger utslängt mitt ute i vildmarken i nordligaste Sverige. Vägen skulle gå från Kiruna till Norge men av oklara skäl beslutades att vägen inte skulle ingå i något vägnät. Några byar ligger längs denna ensliga väg och för att komma dit måste besökare antingen ta sig över den farliga sjön Torneträsk där många har drunknat genom åren eller flyga dit med helikopter. Filmaren har följt livet bland människorna som lever längs denna ensamma, isolerade vägstump.

Det är en bedövande vacker och berörande film (förlåt det slitna ordet berörande). Vyerna från Norrland är bara så WOW. Vilket fantastiskt land vi lever i.

Denna dokumentär placerar jag in i kategorin: Mycket mycket bra. Dokumentärer som både berättar om något särskilt och genom att göra det berättar om något större, om samhället, om stora sammanhang – det är stora mästerverk inom såväl dokumentärer och dramaturgiska filmer. I den gruppen planerar jag denna dokumentär. Vi får följa människorna där uppe i nordligaste Sverige som bor i en bygd som inte har vägförbindelse med varken Sverige eller Norge och samtidigt är det en berättelse om hur svenska myndigheter totalt prioriterar bort en del människor. I det här fallet handlar det om människor som bor längs en vägstump utslängd utan tillhörighet men det finns många saker i vårt så kallade civiliserade välfärdssamhälle där människor och deras behov väljs bort av de som har makten att bestämma. Här är det politiker och makthavare framför i Kiruna kommun som anser att det skulle vara för dyrt att ge dessa byars invånare en vägförbindelse med resten av Sverige. Visst, allt kostar pengar och makthavare ska prioritera inom ekonomi men hur kan det vara rätt att prioritera bort människor som ofta bott på en plats i flera generationer?

Det finns flera exempel i Sverige på att vi är långt ifrån ett samhälle där alla har samma rättigheter. Postnord har dragit ner på utdelning av post och det finns flera rapporter om hur Postnord vägrat dela ut posten i vissa områden.
Kommunalt vatten finns inte åt alla invånare i alla svenska samhällen. Det är ganska vanligt att områden där en majoritet är sommarboende men där det ändå finns året-runt-boende inte får vatten från kommunen utan måste betala dyrt för att dra ledningar i så fall. Det finns en hel i vårt så kallade moderna samhälle som är långt ifrån tillgängligt för alla. Många människor prioriteras bort av makthavare. Denna film tar inte upp dessa men när jag ser filmen går det inte att blunda för hur orättvist samhället fortfarande är.

Under tre år följde Johan Palmgren det stillsamma men samtidigt händelserika livet i byarna längs den märkliga vägen ovanför polcirkeln norr om Torneträsk. Det är mycket vackert filmat och berättat och även om vi får följa en man som ansöker hos Kiruna kommun och att vägen ska få förbindelser och får avslag är det inte fokus på filmen. Vi får möta människorna i sin vardag och i fest och vi kommer dem nära. Det känns nästan som att jag är med där. Det är mycket varmt och personligt berättat på ett vänligt och tillmötesgående sätt och rent av hoppfullt, trots kommunens avslag. Det är en film som sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten.

Regissören Johan Palmgren säger i ett pressmeddelande:

– Efter tre års filmande känns det otroligt kul att kunna visa upp den här lite hemliga bygden för andra! Det har varit ett riktigt äventyr att få komma till en så otillgänglig plats och utsättas för väder och vind. Jag kommer att sakna vägen och dess invånare, men desto roligare att få presentera ”Vägen till ingenstans” för en publik.

Jag erkänner att det var några minuter av filmen då jag måste titta bort. Vi fick se jägare och slakt och styckning av älg och ren. För mig som vegan är det högst obehagligt att se sådana bilder. Samtidigt förstår jag att livet kan gestalta sig på många olika sätt och livet i en isolerad bygd i Norrland är på flera sätt annorlunda mot ett liv i Stockholms vegan-hipster-områden. Olika och samtidigt lika på många andra sätt. Det är en fascinerande film från en del av den svenska verkligheten och vi inser att vi alla är unika och olika och lika på samma gång.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Way Out West

Filmrecension: Do not expect too much from the end of the world – seg och för lång och spretig

30 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Do not expect too much from the end of the world
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2024
Regi Radu Jude

De som arbetar hårt och som befinner sig långt ner på samhällets stege blir alltid utnyttjade och lurade och får jobba mycket utan att vinna något – hur hårt de än arbetar är de fortfarande förlorare. Det finns alltid några som sitter högre upp i samhället och som tjänar på andras slit. Det spelar ingen roll vilket samhällssystem det är. Det är kontentan av denna rumänska film som också är Rumäniens Oscarsbidrag. Den sätter fingret både på dagens överexploaterade samtid och kommunisttiden. Men den är två timmar och fyrtiotre minuter lång och blir därför både seg och plågsam att ta sig igenom. Den hade vunnit på att kortas ned. Regissör och producenter har nog varit lite för förälskade i flera av filmens scener.

Filmen utspelas i Bukarest och har två handlingslinjer. Huvudberättelsen kretsar kring Angela, en stressad, pressad och överarbetad produktionsassistent som kör runt i Bukarest för att utföra det ena uppdraget efter det andra. Hon är superstressad och trött och måste emellanåt parkera på en gata och sova en halvtimme. För att lätta på trycket postar hon korta videoklipp på sociala medier där hon använder ett filter för att se ut som en man. Hennes manliga alter ego på TikTok och Instagram är ett vidrig person som använder ord som kuk, fitta, slampor mer än några andra ord och ska väl symbolisera hur usel kommunikationen på sociala medier är. Men det är inte speciellt roligt, mest bisarrt och tröttsamt.

Hennes stora uppgift för dagen är att köra runt i staden för att intervjua personer som råkat ut för olyckor på arbetet och blivit rullstolsbundna. Hon spelar in när de berättar om sin olycka. En av dem ska bli utsedd för att få vara med i en film om skydd på arbetsplatser. Vinnaren ska få 500 euro för detta. För en utfattig människa som fått sitt arbetsliv förstört är det förstås en bra summa men med tanke på vad företaget som ska göra filmen får i vinst är summan ingenting. Doris Goethe, projektledaren för inspelningen kommer över dagen från Österrike och hon lägger ut 2.000 euro för att bjuda några kollegor på drinkar i hotellets bar.

En scen vi får se så ofta att det blir tjatigt är när Angela kör i Bukarest. Vi ser henne från sidan i halvbild och hon tuggar tuggummi med stora tuggor och blåser en stor bubbla med tuggummit. Om och om igen ser vi denna bild där hon skumpar fram i bilen. Kinderna putar av det stora tuggummit.

Filmen stretar åt olika håll och vi får följa två kvinnor med samma namn under olika tidsepoker. Den ena är nutidens Angela som kör runt för att spela in de som skadats i arbetet och som postar videoklipp med kvinnoförtryckande uttalande. Den andra är en Angela som kör taxi under kommunisttiden. Den kvinnliga taxichauffören råkar ut för nedlåtande män och kvinnoförtryck. Kommunisttidens Angelas scener är filmade i färg medan nutidens Angelas scener är filmad i svartvitt, förutom hennes klipp på sociala medier och slutscenen. Men i slutscenen är både nutidens och kommunisttidens Angela med.

Jag har förstått att många filmkritiker hyllar filmen för att den är inspelad med en mängd olika tekniker. Regissören Radu Jude och hans fotograf Marius Panduru blandar format och stilar med vild frenesi: nedtonad 16 mm i färg krockar med kontrastrikt svartvitt. Eftertänksamma collage och blinkningar till Godard visas tillsammans med kitchiga Tiktokvideor med smaklösa filter. För den som är special-intresserad av olika filmteknik är filmens intressant förstås. Men jag tycker att den tappar i dramaturgin och den blir rörig, stundtals övertydlig och tradig och samtidigt skulle jag gärna sett mer av taxichauffören Angelas liv. Filmen är absurd och apart men den har sina poäng, absolut. Skildringen av den maktlösa arbetarklassens situation då och nu är en av filmens behållningar. Slutscenen är talande. Men för min smak spretar filmen för mycket och blir långrandig. Jag tycker inte det är särskilt roligt med filmklipp som strör helvilt med ord på könsdelar och vad man kan göra med dem. Jag uppskattar filmens intentioner och hade önskat att den var lite mer fokuserad och mindre upprepande, då hade den absolut fått högre betyg av mig. Men som den är nu fick jag tvinga mig att se klart den.

Regissören Radu Jude vann vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2021 för sina förra film, Bad Luck Banging or Loony Porn. Denna nya film, Do not expect too much from the end of the world, som var utsedd till Rumäniens Oscarsbidrag 2024 har vunnit en del festivalpriser:
VINNARE – SPECIAL JURY PRIZE – LOCARNO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE ILINCA MANOLACHE –
CHICAGO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – FICTION FEATURE COMPETITION – MONTCLAIR FILM FESTIVAL

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bukarest, Filmkritik, Filmrecension, Rumänien

Filmrecension: Deadpool & Wolverine – oemotståndlig

24 juli, 2024 by Elis Holmström

Deadpool & Wolverine
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 juli 2024
Regi Shawn Levy

Det är årets mest efterlängtade film och den enda produktionen från Marvel Studios för året. Det borde därmed vara svårt – om inte omöjligt, att leva upp till de hysteriska drömmar och förhoppningar som ställts sedan huvudrollsinnehavaren Ryan Reynolds annonserade att Hugh Jackman skulle återvända till rollen som Wolverine. Något som inte borde vara möjligt då Jackman – bokstavligt talat, begravde karaktären för 7 år sedan med den ypperliga Logan. Men den jättelika nördfantasin har gått i uppfyllelse… Deadpool & Wolverine är en makalös Marvel-fest som aldrig upphör och som dessutom lyckas vara energisk och hungrig trots att det gömmer sig en trea i titeln.

Vid det här laget vet alla vad som väntar. Deadpool är en vulgär, smaklös och fullkomligt skamlös karaktär som gärna grimaserar åt allt vad god smak och förstånd innebär. Likt den framgångsrika Amazon Prime-serien The Boys har Deadpool dock lyckats fascinera och charmera publiken i sin totala kompromisslöshet vad gäller att vältra sig i våld och ett språkbruk som skulle skicka en direkt till helvetet. Som behövlig kontrast har de tidigare två filmerna försökt skapa hjärtevärmande stunder som inte helt förlitar sig på det frånstötande, dock har resultatet var blandat.

Men den nytillträdda regissören Shawn Levy lyckas hitta en ny ådra i filmserien genom att injicera sann värme och omtanke. Detta gör att den osannolika massakern och galghumorn känns genuin och inte forcerad. Levy har också ett sanslöst öga och öra för att förstå kraften i att vara en nörd.

Deadpool och Wolverine bjuder på en sällan skådad fest vad referenser och meta-humor beträffar. Och till skillnad mot förra årets The Flash från konkurrenten Warner Brothers/DC blir alla gästinhopp och flörtar med det förflutna eleganta, kontra klumpiga och tvångsmässiga.

Men alla påskägg och smällkarameller i världen räcker inte om det inte också finns någon form av kreativ vision. Tack och lov tillför Shawn Levy detta, främst genom att tillskjuta oerhört passionerad och omvälvande energi till produktionen. Där Deadpool 2 i mångt och mycket kändes som en ren upprepning av den första filmen, vågar Levy ta filmserien i en – inte ny, men uppfriskande riktning. Det sker i huvudsak genom att Deadpool numera är sammanslaget med det jättelika MCU – Marvel Cinematic Universe, något som erbjuder en verktygslåda utan dess like för de vansinniga eskapaderna. Inte för att Deadpool någonsin varit blyg för att hänvisa till vad konkurrenter och kollegor gjort, men i och med att den pratglada galningen nu är under det enorma Disney-paraplyet ges helt andra möjligheter vad gäller att leva ut de vildaste av fantasier.

Men mer än något annat är det Hugh Jackmans deltagande som lyfter det hela från att vara en storskalig sommarfilm till en sann händelse som inte får missas. Förutom den bejublade återkomsten visar det sig att Jackman har oändligt mycket mer att ge i rollen som Logan/Wolverine. Den här gången lyckas han snillrikt summera de tjugo år som passerat sedan han spelade karaktären för första gången. Han tillför ett behövligt allvar och en otroligt finstämd rolltolkning som är en välkommen kontrast till Reynolds pajaskonster. Kemin mellan Jackman och Reynolds visar sig också vara strålande, nu finns äntligen någon som kan ge svar på tal vad gäller Reynolds kulspruta till mun.

Och slutresultatet är häpnadsväckande, Shawn Levy och Ryan Reynolds – som även agerar producent, lever rövare – i positiv mening. De använder de monstruösa resurserna till fullo och skapar en fest för nördar som inte setts till sedan Spider-Man: No Way Home. Även om ingredienserna är bekanta lyckas Shawn Levy hitta sätt att få lära denna gamla hund nya tricks. Deadpool har alltid velat vara en uppviglare, ett hån mot struktur och måttlighet, något som når sin yttersta form i Deadpool & Wolverine.

Detta är en film som inte har några betänkligheter att fullkomligt ödelägga gränser eller tankar om vårt svenska – och närmast heliga begrepp, lagom. Om andra Marvel-filmer har varit ett städat och ordnat pojkband är Deadpool bolagets Rammstein, där eld, könshumor och det groteska ständigt närvarar. Och precis som den tyska metal-gruppen är denna fullkomliga hämningslöshet oemotståndlig då den paketeras såhär pass förföriskt. Hela filmen känns många gånger som syndig hedonism där allt verkar vara möjligt. Men i och med att Levy faktiskt har en så uppenbar passion för projektet blir det hela aldrig okontrollerbart, onödigt högljutt eller överflödigt.

Detta är framförallt märkbart på två plan där tidigare Marvel-filmer fått utstå kritik, nämligen actionscener och alltför överdådiga klimax. Där de två tidigare Deadpool-regissörerna Tim Miller och David Leitch valde att göra actionscener efter mer traditionella mallar, Leitch i synnerhet lutade sig mot sin John Wick-erfarenhet, väljer Levy att tillföra komik och Buster Keaton-influenser. Detta resulterar i en av de mest underhållande och komiska actionscener jag sett på år och dagar, som förutom att demonstrera genialisk humor också erbjuder fantastisk koreografi. Finalen lyckas också integrera dessa element och inte förlita sig på ren och skär sprängkraft där kvarter jämnas med marken.

Dock finns det invändningar, den övergripande berättelsen känns mest som en eftertanke, och trots att filmen är skojfrisk kring flera av de problem som Marvel Studios dragits med under åratal, går Deadpool & Wolverine i den mest klassiska fällan genom att ha en oerhört färglös skurk. Trots att Emma Corrin gör sitt yttersta för att skapa en excentrisk, hotfull och slug tolkning av den klassiska X-Men-antagonisten Cassandra Nova, är resultatet mediokert och knappast minnesvärt. Flera av de mer dramatiska stunderna hade gärna fått växa för att skapa en mer behövlig kontrast till den hysteriska kalabalik som pågår.

Att påpeka dessa fel är dock lika skarpsinnigt som att konstatera att Taylor Swifts ’’Shake It Off’ inte innehåller lyrik signerad Tomas Tranströmer. För allt det där kvittar då blodsbaletten drar igång och energin når orimligt höga nivåer. Just då är Deadpool & Wolverine anledningen till varför biografer har öppet på somrarna och en påminnelse om hur potent film är som ett kollektiv medium, i den stunden är alla nördiga drömmar uppfyllda och extasen fullkomlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Deadpool & Wolverine, Film, Filmkritik, Filmrecension, Filmrecesnion, Superhjältar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in