Teater

Tankar kring föreställningen ”Den e vi” på Dramaten

5 december, 2015 by Lotta Altner

Den e vi
Regi Ulf Stenberg, Emil Rosén Adsten
Texter: Raymond Peroti. Maxida Märak, Karwan Faraj, Sara Nazari och Mischa Snicker
Kostym Barbo Hellsing
Ljus Magnus Pettersson
Premiär på Dramatens Lilla scen den 4 december 2015.

Det är skillnad på retorisk framställning, barrikadspropaganda och på en teaterpjäs. I det här eventet på scen försökte man på något vis slå ihop koncepten, med blandade resultat. Det blev lite buskisliknande predikan utan twist.

Det är dessutom i få sammanhang som människor blir imponerade eller chockade över en inledning där svordom, könsord eller ”yeah vi är på Dramaten” förekommer. Applåder och pluspoäng får man enbart då om man som i kväll, har halva familjen där eller enbart samlat en grupp av inbördes beundran i publiken. Därmed blev inledningen lätt pubertal och tramsig. Att vi fick vänta en kvart på kompisar som var försenade, kändes också för mycket hemkärt.
Att 4 karaktärers historier pågick samtidigt om det utanförskap som kan förekomma i vårt land, var mycket spännande och intressant. Att dessutom flera av karaktärernas dilemman kunde byta meningar och förklaringar med varandra skapade också en uttrycksfull gemenskap i faktumet, vi hör inte hemma här. Tillsammans menade de sorgligt nog att de för ett ”ständigt kring mot Sverige, för du räknas inte! … Tar vi livet av oss själva så slipper ju Sverige oss ”.

Det häftigaste med dessa redovisningar av kurders, muslimers och samers livssituationer i vårt land var att det kändes som att man var pålästa. Jag gillar giltig statistik. Även om jag inte kunnat kolla upp alla siffror som levererades, så kändes de relevanta och rimliga på alla sätt. De gav liknande trådar mellan de som skulle kunna tillhöra någon form av underklass. Vår integration har verkligen misslyckats. Man skäms lite över att vara svensk.

Det var svårt att avgöra om karaktärerna på scen var hämtade från enbart dem själva eller även av andra. Var det inlevelseförmåga i rollkaraktären eller pratade man enbart från det egna jaget!? Aktörerna på scen kändes lite för personliga och lite för oprofessionella, för att framförandena skulle bli helt bekväma. Ska man prata i egen sak ska man gör det bättre, än så här. Däremot levererades en hel del historik och etniska förklaringar som var både intressanta, sanna och bra. Man kunde också lätt förstå deras ilska och frustration.

Redan från början fick publiken klart för sig att ingen av de på scen ville identifiera sig med siffran 12,8. Att hålla på förklaringen till vad den stod för gav föreställningen sin enda röda tråd, som var bra för att hålla scenerna vid liv.

Resonemanget till siffrornas relation till utanförskap, var både klokt och begripligt. Däremot skulle jag vilja undanbe mig att bli mästrad med och utskälld på det sättet som förekom. Självklart har både jag och övriga i publiken fel och brister, men få av oss bär ett stort ansvar för rasismen, kastrering av samer och islamafobin. Kanske var det meningen att provocera oss, jag blev dock enbart förbanda över de enkla lösningarna, man levererade som putsade floskler i söta paket. Det hade varit önskvärt med större nyansskillnader och lite mer självkritik dessutom.

Att ”de e vi” inte enbart är en uppsättning utan ett helt koncept på Fryshuset för enskilt uppmuntran, gör det lättare att förstå föreställningen. Däremot gör det inte att du känner dig inkluderad i dess processer, utan precis som handlingen faktiskt berättar, gör att du känner dig utanför.

Medverkande
David Book
Karim Carlsson
Shada-Helin Sulhav
Charlotta Jonsson

Stålverket av Unga Folkteatern – Helgjuten produkt där bitarna passar perfekt

5 december, 2015 by Mats Hallberg

Stålverket
Av Magnus Dahlström
Dramatiker: Magnus Dahlström
Regi: Kim Lantz
Regiassistent/Projektledare: David Wallstén
Regiassistent/Sufflör: Titti Andersson
Premiär 27 november 2015 på Bronsgjuteriet på KKV (Konstnärernas Kollektivverkstad) i Sockerbruket 44, Klippan, Göteborg

Är man det minsta insatt i samtida svensk skönlitteratur vet man att det är otrevligt – ibland till och med fasansfullt – att ta del av Magnus Dahlströms verk. För några år sedan läste jag märkliga novellsamlingen Sken, men detta var debut vad beträffar dramatiken. Stålverket hade urpremiär på Folkteatern 1995. Den säsongen spelades också Skärbrännaren av samme författare. Unga Folkteatern är det lite missvisande namnet på en vital och livaktig amatörverksamhet vars ledare under lång tid varit Kim Lantz. Denne förgrundsgestalt har berättat ingående, i jättelång intervju publicerad i Kulturbloggen, om verksamheten.

I början av året letade Lantz efter lämplig pjäs , lånade till och med tryckta manus av mig. I samma veva blir han kontaktad av en teaterelev som dragit med sig klasskompisarna till Kliniken, hon och två av dem såg senare Området (två lyckade Unga Folkteatern-produktioner). De ville naturligt nog göra något med den vise mannen som får icke (färdig-) utbildade skådespelare att agera som proffs, ville använda sina erfarenheter. Han kom att tänka på Dahlströms pjäs, de testade i teaterns stökiga verkstad, hade ovärderlig hjälp med ljud- och ljussättning av Peter Weicht, gjorde try-out föreställning. I och med tillgången till bronsgjuteriet var idealisk spelplats klar.

På teaterträff tidigt i höstas gjorde Kim och ensemblen reklam för sitt val, deras idéspruta sa att ”det börjar illa, sedan blir det värre”. Att döma av vad jag sett honom åstadkomma senaste åren, finns en förkärlek för konflikter som slutar i katastrof. Det geniala med texten är att den bombarderar publiken med tunga frågeställningar, parallellt med en obönhörlig framåtrörelse. Intrigen borrar i skuld och hämnd. Vem har gjort vad och har den fruktade förstöraren kommit tillbaka? Oavsett om det är rätt person som straffas begås ett förfärligt illdåd, motsvarande vad en pöbel är i stånd till. Dahlström är en dramatiker road av öppna slut. Stålverket är en anmärkningsvärt framsynt historia om ett sargat arbetslag med en psykopat till verkmästare. Ingen mår bra utan gruppen skär sår i varandra, krafsar efter svagheter. Dialogen kryllar av motfrågor och gliringar. Två dugliga arbetare intar motsatta förhållningssätt. Den unge är en anpassling vars aktier i företaget stärkts när ägarna rationaliserat, medan representanten för den gamla stammen förnöjt väntar på pension.

I deras korseld flammar den upproriske labile John, vars gå på – attityd blir olidlig för omgivningen. Som om dessa grabbiga tuppfäktningar inte vore nog, gnabbas kvinnorna. De hackar på varandra, tar med sig bekymmer hemifrån och finner sig aldrig tillrätta på den tuffa arbetsplatsen.. Mitt i kaoset dyker en nyanställd ung tjej upp. Med utifrånblick och dragningskraft påverkar hon hela arbetslaget. Handgripligheter löser aldrig problem, men samvaron i pausrummet urartar oundvikligen i fysisk teater. Och publiken som sitter precis intill, känner hur luften dallrar av olust. Skeendet pausar några enskilda ögonblick, vilket höjer effekten ytterligare.

Texten rymmer också en sorg och vrede över hur tillintetgjort facket är när rå kapitalism härskar. Som tandlös(?) förtroendevald blir en plågsamt träffad, vilket fick mig att lufta mina funderingar efteråt med produktionsledaren. (När jag nämnde att jag känner ordföranden i LO, blev repliken omgående att ”han borde komma hit och se oss”.)

Ingen scenografi har behövts – eftersom ett bronsgjuteri i drift några våningar upp i det så kallade Sockerbruket i Klippan hos Konstnärernas Kollektivverkstad (KKV) blivit idealisk spelplats. En liten nackdel är att ibland skyms sikten av pelare eller någon åskådare. Ska framhållas att skådespelarna till fullo bemästrar den trånga ytan omgjord till scen. Några av aktörerna har, om jag fförstått rätt, vana av att ha vistats i fabriksmiljöer. Hur man på ett smart sätt fixat ljud och framför allt ljus, är något som bidrar till den hotfulla autentiska stämningen.

I grova drag består ensemblen av tre elever som går på Högskolan för scen och musik i Göteborg, fyra personer som medverkade i Noréns uppmärksammade Kliniken samt Folkteaterns fullblodsproffs Lars-Magnus Larsson; vars pregnanta rolltolkningar jag njutit av under senaste tioårsperioden. Emanuelle Davin som gör den nytillkomne, har indirekt varit en slags initiativtagare. Skådespelarna är mycket samtrimmade och tar verkligen för sig. Larsson har lång erfarenhet av liknande maktfullkomliga roller, auktoriteten är osviklig. Stelbenta kantiga individer är han mästare på att ta fram. Vidare tycker jag om hur motsättningen skildras mellan Ted Johannessons konservative Einar och Erik Karlssons skötsamme streber.

De utför trovärdiga insatser, blir till karaktärer av kött och blod. Cecilia Hackzell förkroppsligar mycket övertygande vantrivsel och frustration. Ångesten flödar gripande hos Anja Paulsson, vars gestalt också blir en slags vålnad/ berättare. Utgår från att hon kommer slipa på sin diktion under sin utbildning.. Jag har sparat det göttaste till sist. Andreas Scheffel har en minst sagt pådrivande roll, liknande den han hade i Kliniken. Pjäsen inleds med en passage om hur besatt hans John är av sannolikheten om ufo. Sedan går han på högvarv, gör sig omöjlig. Kaskader av repliker forsar ur honom i maxtempo. I detta spelsätt överträffas han näppeligen av någon i landet. Hoppas bara att han inte blir typecastad. Vill nästa gång se honom i en helt annan roll, vilket också gäller för den stumma tolkning som Sonny Andreasson gör (motsvarar den lågenergi-roll han hade i Kliniken).

Publikkapaciteten och spelperioden är begränsad, uppskattningsvis trettio stolar får plats. Därför hoppas jag att Lantz och hans gäng får anslag för att turnera, även om budskapet är allt annat än hoppfullt. Dahlström drivs ju inte av samma estetik som exempelvis Moodysson. Jag upprepar: detta är en urstark iscensättning! Ska tilläggas att regiassistenten och sufflören Titti Andersson, är dotter till legendariske Kent Andersson.

Medverkande:
Sonny Andreasson, Erik Carlsson, Emanuelle Davin, Cecilia Hackzell, Ted Johannesson, Lars-Magnus Larsson, Anja Paulsson, Andreas Scheffel, Jane Schager

Kaos i fredagsmyset – lyckat drag att lyfta Sune från böckerna och filmerna till teaterscenen

28 november, 2015 by Redaktionen

Kaos i fredagsmyset
Av Sören Olsson och Anders Jacobsson
Regi Morgan Alling,

Vi möts av en vacker och maffig scenografi i Globens Annexet när vi bänkar oss för ”Sune, kaos i fredagsmyset”. Hangaren Annexet som för kvällen förvandlats till en mysig och spännande ljussatt teaterscen.

Det hela börjar inte så bra, eftersom ljudet strular rejält redan i de inledande replikerna. Ungdomarna i ensemblen får trolla med diverse tricks och improvisationer för att hålla publiken på gott humör tills teknikerna lyckats åtgärda problemen. Ljudet är också genomgående ur balans. Det är störande att höra Sunes andetag på högsta volym under föreställningen. Och paussignalerna klämmer i så att trumhinnorna är på väg att brista. Premiärstrul med ljudet får vi hoppas och något som teamet får ordning på till kommande föreställningar.

Att lyfta Sune från böckernas och filmens värld till teaterscenen är ett lyckat drag. Det känns som om figurerna bara väntat på att få anta mänsklig gestalt. Vi känner igen rollfigurerna från filmens familjen Andersson och samtliga gör fina insatser. William Ringström som Sune och Morgan Alling som pappa Andersson tar oss med storm. Härlig värme, humor och närvaro och de kantrar inte till överspel trots allt kaos i fredagsmyset. Hela ensemblen gör bra ifrån sig.

Manuset är smart och roligt och min tolvåring som är med som teatersällskap stortrivs. Det är ett omväxlande manus, i ena stunden livligt med mycket krasch och bang och i nästa stund känslosamt med tonårslivets hjärta och smärta i fokus.

Flera sång och dans-nummer ger glamour och drag i föreställningen. Som vuxen har man en rolig buskisstund och på frågan om tolvåringen föredrar Sune på film eller teater blir svaret: ”Teater alla dagar i veckan!”

Att det kan vara bra med mer teater i familjens repertoar visar också kommentaren: ”Det här är ju som 3D!”

Vi vill gärna rekommendera ”Sune, kaos i fredagsmyset” som en gemensam familjeupplevelse. Det blir garanterat många skratt och en festlig stund tillsammans. Dock är biljettpriset i högsta laget och det är trist när det höga priset sätter stopp för en fin kulturupplevelse för många familjer.

I huvudrollerna: Morgan Alling (pappa Rudolf), William Ringström (Sune), Mirja Turestedt (mamma Karin), Happy Jankell (storasyster Anna), Kassel Ulving och Bastian Lönner (Håkan Bråkan).
I övriga roller: Sara Persson, Måns Nathanaelson, Göran Gillinger, Sandra Caménisch, Axel Mattson, Felicia Cedergren och Clara Wettergren.

Marodörer – rolig, ironisk och tankeväckande

19 november, 2015 by Rosemari Södergren

Marodörer
Regi Jens Ohlin
Scenografi och Ljus SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Urpremiär 19 november 2015, Lilla scenen Dramaten

Marodörer är en ironisk, rolig skrattfest med allvarlig botten. Föreställningen handlar om en manlig och en kvinnlig författare som blir förälskade. De ska leva som jämlika. De träffas ironiskt nog i ett litterärt debattprogram då hon, kvinnan, Bertha, precis gett ut en seriebok där hon driver med kulturmannen och speciellt driver hon med Axel som är författare, son till Nobelpristagare, och som ser sig själv som en modern feministisk man. Han tycker att det är helt fel att han tas som exempel på mansgris.

Axel anser sig vara en feminist. Han tar hand om deras baby och är hemma och sköter om barnet medan Bertha kan åka på bokturné och åka bort för att skriva i lugn och ro. Det är bara det att han offrar sig själv, men är det vad Bertha ville? De skulle vara jämlika och det enda hon ville var att om hon skulle lyckas bättre än honom som författare skulle han glädja sig åt det. Han är beredd att göra det mesta, han klär sig i klänning på bröllopet, han skänker bort enorma summor till en feministisk organisation – men det enda Bertha bett om: att han ska stå ut med att hon ett tag lyckas bättre, det klarar han inte. Det är intressant. Att vara jämlik betyder inte att sudda ut sig själv, sin egen identitet.

Jag blev enormt positivt överraskad över föreställningen, den är rolig och väldigt, väldigt ironisk – men inte förutsägbar och den ger inte enkla svar, den låter mig som åskådare tänka vidare. Den är underhållande med samtidigt seriös, allvarlig och tar upp något av det viktigaste för oss alla: samspelet mellan män och kvinnor. Alla måste vi förhålla oss till detta, oavsett vad vi har för sexuella preferenser.

Föreställningen är starkt inspirerad av August Strindberg, av hans syskonpjäser Marodörer och Kamraterna som gör upp med kulturmannen, men också av Strindberg i sin helhet. Det är en extra bonus för den som kan sin Strindberg och de två pjäserna Marodörer och Kamraterna, förstås. Men det är inget måste för att få ut mycket av föreställningen. Hannes Meidals och Jens Ohlins version står i allra högsta grad på egna ben.

Den är snygg och elegant, rolig, ironisk och tankeväckande med strålande skådespelare. Jag hoppas att gymnasierna nu går kommer dit i mängder för att se och diskutera och fundera kring det där med relationer.

Ett pressmeddelande beskriver handlingen:
Axel Egerman är en av landets mest uppburna manliga författare, uppvuxen i innerstadens kulturadel. Bertha Ålund är en ung serietecknare, en autodidakt som gärna kallar sig geni. Hennes satiriska udd riktar sig ofta mot uppburna manliga författare.
De träffas i ett samtal om kvalitetsbegreppet. De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade.
Bertha klargör att hon inte tänker leva i Axels skugga. Axel klargör att han förstår att han måste ta ett steg tillbaka. En av dem kommer att bli vansinnig och dö.
– Marodörer handlar helt klart mycket om mig själv, säger Jens Ohlin som även regisserar föreställningen.
– Den manlige huvudrollen Axel i Strindbergs Marodörer, som vi har använt som utgångspunkt, är utformad som en slags idealman. Inte en machosnubbe och inte en feminiserad man, utan en gyllene medelväg. En skön snubbe helt enkelt. Och det är många som ser sig själva som sköna snubbar, som rimliga män. Man har inga problem med att erkänna en patriarkal världsordning, men tycker främst att andra män ingår i den. Där är väl jag själv mycket, och det är det vi undersöker.

Hannes Meidal och Jens Ohlin har tidigare gjort succé på Dramaten med Don Giovanni och en omarbetning av Friedrich Schillers Rövare. Utan tvekan har det gjort ännu en succé.

I rollerna:
Bertha Bahar Pars
Axel Hannes Meidal
Abel Thérèse Brunnander
Carl Per Svensson
Katla Alexandra Rapaport
Gaga Leonard Terfelt

Foto: Marcus Gårder

Tankar om Othello med Lunds studentteater

16 november, 2015 by Redaktionen

Othello
Av William Shakespeare
Översättning: Mette Sjölin
Regi: Mette Sjölin
Premiär på Lilla Salen, AF i Lund, Lunds studentteater 14 november 2015

Othello skrevs någonstans kring 1603 och spelades för första gången 1604. Pjäsen har satts upp otaliga gånger både på scen och på vita duken. Pjäsens teman är klassiska, svartsjuka, lust för hämnd och revansch, allt kryddat med ett rejält stänk av rasism. Grundstoryn är enkel. Rodrigo älskar Desdemona som i sin tur avvisar honom för att istället gifta sig med Othello, en morisk general. Soldaten Iago hatar Othello därför att generalen befordrat en annan soldat, Cassio, till Löjtnant istället för honom. Iago smider en avancerad komplott som går ut på att övertyga Othello om att Desdemona har en sexuell relation med Cassio för att på det viset både bli av med rivalen om positionen som löjtnant och samtidigt kräva hämnd på Othello. Desdemona är för Iago bara ett verktyg.

Lunds Studentteater tar sig en av Shakespeares verkliga klassiker och de gör det med en befriande respektlöshet. Jag gillar att de vågar ta ut svängarna, även om resultatet får mig att lämna AF med ett minst sagt blandat intryck. Regissören Mette Sjölin har inför denna uppsättning av Othello gjort en egen översättning av den ursprungliga texten och med det tagit sig rätt stora friheter med materialet. Hon har kapat rätt friskt, men inte lagt till något.
Förutom svartsjukeaspekten finns även en dimension av rasism. Den vita överklassflickan som väljer en afrikansk man, general eller inte, framför det parti som familjen föredrar. Othello’s originaltitel är Othello (The Tragedy of Othello, the Moor of Venice). Othello är alltså Afrikan och brukar vanligtvis spelas av svarta skådespelare. 1998 spelade Patrick Stewart en vit Othello i en annars helsvart ensemble i Washington.
Sjölin har valt att ta bort den vinkeln av handlingen och fokusera på det faktum att Desdemona av männen kring henne inte ses som en individ med en självklar rätt att välja sig egen framtid utan som ett verktyg eller en ägodel. Lunds Studentteater arrangerar även i samband med förställningen ett seminarium om mäns våld mot kvinnor.

Handlingen har flyttats från Venedig till Cypern och tiden är kring första världskriget. Jag vet inte om det är en strategisk tanke eller om det helt enkelt är av praktiska skäl. AFs Lilla sal ger klara vibrationer av ett England i övergången mellan 1800- och 1900-tal och ett tidsskifte är ur den synvinkeln praktiskt. Eftersom handlingen är tidlös spelar det i sammanhanget ingen roll. Även uniformer och andra kläder ger ett klart brittiskt intryck.

Det som drar ner helhetsintrycket är bland annat den lilla dans Othello och Desdemona gör varje gång det träffas. Det har för mycket drag av Lundaspexet Uarda. De borde också ha undvikit att sjunga klassiska lundensiska festvisor när Iago skall dricka Cassio under bordet. Pjäsen innehåller annars ett par väldigt bra och välplacerade sångnummer där samtliga skådespelare får visa att de verkligen kan sjunga. Jag gillar också att de använder musiker istället för inspelad musik.
Jag tvingas påminna mig själv flera gången att det faktiskt är amatörer jag ser på scen. Visst är framförandet ibland lite platt med inslag av överspel, men det är ändå sevärt. Absolut bäst är Amanda Jimbergsson som gör en lysande tolkning av en manipulativ, hänsynslös Iago. Jag gillar även Annie Dahlins tolkning av Iagos hustru Emilia. Hennes sätt att genom tyst kroppsspråk visa vad hon tycker om makens ränker är inget annat än lysande.
I Rollerna: Annie Dahlin, Henrik Granlid, Amanda Jimbergsson, Johannes Löf, Christian Nilsson, Sandra Norrgård, Alice Ribbenvik, Sebastian Sjöfors

Längd: 2 timmar 30 minuter inklusive paus

Teater

Footer

Om oss