Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Ensam på Dramaten – skärskådar hur mycket en förälder ska offra för sitt barn

by

Ensam
Av Alfhild Agrell
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Peruk och mask Linda Hyllengren
Ljud Tina Paulson
Ljus Anna Wemmert Clausen
Premiär på Dramatens lilla scen 2 september 2017

Hur mycket ska en förälder offra för sitt barn? Hur mycket av egna principer får en förälder hålla på när principerna kan skada barnets lycka i livet? Hur mycket ska en människa offra för sin ideologi, sin vision om samhället? För mig är det dessa frågor som Dramatens uppsättning av Dramatikerns drama ”Ensam” ställer.

Handlingen är placerad på Kungsholmen i Stockholm på 1880-talet. Thora är en ogift medelålders sömmerska som bor med Yngva, sin giftasvuxa dotter.

Omgivningen ser inte på Thora och hennes dotter med blida ögon. Thora är mamsell och inte någon fru och därför är hennes dotter en illegitim, en oäkting. Den som drabbats värst av situationen är dottern.

Thora drivs av en stark övertygelse om sin rätt att respekteras som fullvärdig medborgare i samhället oavsett om hon är gift eller inte. Thoras och Yngvas relation och hela deras liv vänds upp och ned och Thora möter sitt livs utmaning då Yngva träffar en ung löjtnant och blir djupt förälskad och vill gifta sig. Problemet är att den unge löjtnantens far är en man med konservativa principer om familjeliv. Fadern kan inte ge sonen tillåtelse att gifta sig med Yngva så länge hon är dotter till en ogift kvinna. Thora måste gifta sig.

Kvinnors rättigheter oavsett om de är gifta eller inte är väl dramats egentliga tema, men eftersom frågan i dagens Sverige måste anses vara en icke-fråga blir föreställningens viktigaste tema hur mycket en förälder och i synnerhet en mor förväntas offra för sitt barn: när är det bättre att skiljas från sitt barn än att offra sin egen övertygelse? Det är en levande fråga också för dagens människor. Ett bitema är hur tät en relation mellan en förälder och ett barn ska vara för att vara sund.

Dramatikern Alfhild Agrells karriär på Dramaten blev kort men intensiv. Av de sammanlagt nio pjäser hon skrev på 1880-talet blev inte mindre än sex antagna på nationalscenen, under åren 1881–1886. Det kan jämföras med hennes väninna och kollega Anne Charlotte Leffler, som under samma decennium fick upp två pjäser, och August Strindberg, som fick upp en enda. På teatern var Alfhild Agrell tidens stora stjärna.

Idag sätts inte hennes draman upp alls lika oftq som exempelvis Strindbergs. Jag tror att det till en stor del beror på att Strindbergs draman rymmer betydligt fler lager av betydelser. I uppsättningen av Ensam på Dramaten är det mycket som är väldigt förutsägbart. Som publik förstår jag nästan hela tiden vad som ska hända, trots att jag aldrig läst dramat eller sett det uppföras. Det påminner om allt för mycket annat i samma genre.

En stor del av premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag tror att föreställningen av många uppfattas som lätt att se på, lätt att ta till sig och emellanåt ganska rolig. För den som inte ser mycket på teater kan det vara ett bra val att gå på den. Däremot tror jag att fär den som ser mycket teater är den nog för ytligt berättad.

Koreografin var mycket snygg och smart. Handlingen utspelar sig i ett enda rum som rymmer hela scenen, sparsamt möblerad med rustika trästolar av god kvalitet och en symaskin från den tidsepoken. I inledningen såg allt oskarpt ut, som i en dröm, då ett plastskynke låg framför och som sakta flyttades och skärpan på Thora som sitter och syr blir skarpare.

Karin Franz Körlof, som spelar dottern Yngva, debuterar på Dramaten. Hon blev nominerad till en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som Lydia i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken och blev utvald till Shooting Star under filmfestivalen i Berlin 2017. Hennes spel imponerade på mig, jag vill gärna se mer av henne på Dramaten.

Regissören Jenny Andreasson har återkommande arbetat med bortglömda kvinnliga dramatiker. På Dramaten har hon tidigare bland annat satt upp Slott i Sverige av Françoise Sagan, Chéri av Colette och De oskyldiga av Lillian Hellman.

Medverkande
Thora – Thérése Brunnander
Doktor Sandén – Peter Engman
Yngva – Karin Franz Körlof
Allan – David Fukamachi Regnfors
Eksköld – Magnus Ehrner
Fru Rask – Mia Benson

Fadren med Johan Rabaeus och Anna Pettersson fick mig att se ett hemskt förtryck av barnet

by

Anna Pettersson, Johan Rabaeus. Foto Hans Malm.

Fadren
Regi, scenografi och bearbetning: Anna Pettersson
Medverkande: Johan Rabaeus och Anna Pettersson
Premiär på Strindbergs Intima teater 24 augusti 2017
Dramaten-premiär på Lilla scenen 30 september 2017

Strindbergs drama Fadren har satts upp många, många gånger. Uppsättningen 1981 med Keve Hjelm och Lena Granhagen i huvudrollerna som ryttmästaren och hans fru Laura är en föreställning som gjort stora intryck på Johan Rabaeus. Han berättar det på scen. Den här uppsättningen handlar nämligen mer om två skådespelare som sätter repeterar Fadren. Under repetitionen diskuterar de om sina roller och om vad scenkonst är eller borde vara och vem de själva är i förhållande till dramats tema.

När denna Strindbergs tragedi sätts upp i regi av Anna Pettersson är förväntningarna stora på att få se något annorlunda, något som bryter mot hur denna tragedi brukar sättas upp. Och det blir det. Om det är på gott eller ont är upp till betraktaren. Föreställningen är metateater i allra högsta grad där de två skådespelarna diskuterar om mans- och kvinnoroller, om förhållandet mellan konst och politik och om ett drama vinner eller förlorar på att en regissör omarbetar och tar bort stora textsjok.

Allt är intressanta frågeställningar och för den som är intresserad av scenkonst och vad som ligger bakom hur en regissör väljer att sätta upp ett verk, den får ut en hel del. Fast samtidigt är det lite på ytan. Jag hade gärna sett att de två skådespelarna gick lite mer till botten med några av frågeställningarna. Premiäruppsättningen klockade in på en timme och tio minuter. Den hade helt klart kunnat haft tjugo minuter till och gått lite mer på djupet kring några frågor.

Strindbergs tragedi Fadren kom 1887 och handlar om kampen mellan könen. Laura driver sin make in i en osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall. Det är Ryttmästarn som är hennes make, han har intellektuella intressen, är överkänslig och har lätt att brusa upp. Frun Laura använder hans labila ställning till sin fördel. Laura vill att fadren ska tro att han är tokig och hon talar om för honom att han inte är pappa till hennes dotter Bertha.

Uppsättningen grundas i verkliga diskussioner mellan Johan Rabaeus och Anna Pettersson efter hennes experimentella uppsättning av Henrik Ibsens Vildanden. Nu flyttar diskussionen vidare upp på scenen, med en klassisk pjäs om ett äkta par med starka motsättningar som utgångspunkt.

Jag upptäckte att för mig handlar Fadren om föräldraskap och barnens rättigheter. Laura är en högst märklig figur som till varje pris vill hindra sin dotter Bertha att flytta hemifrån och skapa sitt eget liv och stå på egna ben. Laura vill binda Bertha tätt till sig själv. Laura är en rätt förfärlig person, känner jag. Kanske var detta ett tema som August Strindberg på sin tid inte ens var medveten om att han tog upp. Barnens rätt var inte så stor på den tiden. Fast å andra sidan: Strindberg var genialisk.

En annan aspekt som jag inte tänkt på så mycket i tidigare uppsättningar är att ryttmästaren är en mer modern person är övriga karaktärer. Han forskar kring rymden genom att han fått tag på några stenar från meteorer som hamnat på jorden. Han undersöker deras innehåll för att se om det finns spår ämnen som kan tyda på att det finns liv på andra planeter. Han gör detta vetenskapligt, men omgivningen ser det som ett bevis på galenskap. Det är inte första gången i mänsklighetens historia som den som är tidigt ute med att hitta ny vetenskap blir stämplad som en dåre av sin tids omgivning.

Så denna korta uppsättning av Fadren fick mig att hitta två nya teman i dramat. Det är rätt fascinerande hur Anna Pettersson teknik att bryta upp ett drama kan skapa nya sätt att se på dramat. Fast jag gissar att hennes ambitioner handlade mer om att få oss att se på frågeställningar kring könsfrågor och det eviga patriarkatets makt. Ett ämne som visserligen är väldigt aktuellt – men feminismen vinner inte direkt i denna uppsättning där kvinnan inte är något trevlig person.

Parkteatern fyller 75 år – Stor Födelsedagskväll i Vitabergsparken och fullspäckat jubileumsprogram

by

Bollywoodopera – Foto: Anette Persson

Parkteatern i Stockholm fyller 75 år ii sommar och detta firas med en stor födelsedagskväll i Vitabergsparken och ett fullspäckat jubileumsprogram.

Ett pressmeddelande berättar:
Den 11 juni 1942 hängde det regn i luften. Trots det samlades en stor och nyfiken publik i den lilla parkanläggningen Junotäppan i Gamla Stan för att ta del av Stockholmskväll, en afton fylld av musik och text med anknytning till staden. Succén var ett faktum och embryot till Parkteatern var fött!

Nu 75 år senare knyter vi an till historien med Stockholm! – staden som växer, en musikalisk resa i ord och ton med Mattias Enn, Ayla Kabaca och kapellmästare Carina E Nilssons orkester.

– Själva födelsedagen firar vi söndagen 11 juni med en jubileumskväll där gamla vänner som Cullbergbaletten och Monica Nilsen med flera gästar oss i Vitabergsparken. Det blir allsång, popcorn och hurrarop hela kvällen! Säger Sissela Kyle, konstnärlig chef.

Parkteatern – A Midsummer nights dream – foto: Jeff van de Zandt
Under vår stora turné låter vi så mycket som tre föreställningar spela på varje plats – en liten repertoarteater som erbjuder en bredd för publiken i de olika områdena. En engelskspråkig version av Shakespeares A Midsummer Night´s Dream och BollywoodOpera från Botkyrka alternerar på våra stora spelplatser tillsammans med Stockholm! – staden som växer. Stora turnén avslutas med att uppmärksamma att Finland fyller hundra år. Norrdans ger föreställningen Sju gånger sju baserat på nationaleposet Sju bröder och Arja Saijonmaa bjuder på en konsert.

För 100 år sedan rasade ett potatisuppror på Södermalm. Dessa hungerkravaller uppmärksammas i pjäsen Potatisrevoltörerna av Magnus Lindman i regi av Agneta Ehrensvärd. En uppföljning av Unga Dramatens Potatisrebellerna från 2015.

Parkleken som funnits som ett permanent inslag i staden sedan 1937 firar 80 år i år. På parklekar har teater i olika former alltid funnits och Parkteatern har dem som återkommande spelplatser. Med särskild inriktning på ytterstaden turnerar vi med Sikelej, sa kamelen, Marionetteaterns föreställningar och den omåttligt populära barnfavoriten Clownen Manne.

Dans- och konsertmånad består sedvanligt av späckade veckor i Vitabergsparken. Med bland annat Fasching som firar 40 år, Babben som gör Parkteaterpremiär, kritikerrosade Britney, Pettson samt Findus med Blåsarsymfonikerna.

Dessutom hålls det Holger Blom-promenader på Norr mälarstrand där man får veta mer om mannen som inte bara skapade Parkteatern utan som också satte sin prägel på mycket av det vi förknippar med Stockholm.
Hela sommaren – hela Stockholm – alltid fri entré!

Det blåser på månen till Stora scenen på Dramaten i sommar – här är sommaren på Dramaten

by

Foto: Carl Thorborg

Efter en närapå utsåld spelperiod på Elverket flyttar den kritikerrosade familjeuppsättningen Det blåser på månen in på Stora scenen den 16 juni. På Dramatens sommarrepertoar finns också nypremiärer för Doktor Glas, Och ge oss skuggorna och Tanja Lorenzons succémonolog Mormors svarta ögon som efterlängtat återvänder.

Ett pressmeddelande berättar om sommaren på Dramaten 2017:

Doktor Glas – nypremiär på Stora scenen den 2 juni
”A tour de force” (The Guardian, 4 stjärnor)
”The whole performance is outstanding” (The Arts Desk, 5 stjärnor)
”Krister Henriksson är fulländad i Doktor Glas” (DN)
”Ett själens mörker, lysande gestaltat” (Expressen)
”Fullkomligt trollbindande” (City)

Krister Henriksson återvänder till rollen som doktor Glas i Hjalmar Söderbergs mästerverk – nu i en helt ny tolkning av den tidigare succéuppsättningen. Den melankoliska romanen från förra sekelskiftet som skildrar triangeldramat mellan pastor Gregorius, hans fru Helga och doktor Glas, som när Helga berättar för honom om äktenskapets plågor hamnar i ett moraliskt dilemma. Men är det någon gång rätt att mörda för någon man älskar, undrar Söderberg provocerande.

Krister Henrikssons tolkning hade premiär på Vasateatern hösten 2006 och blev en stor publik- och kritikersuccé. Därefter turnerade Doktor Glas runt Sverige och Finland med Riksteatern, innan den kom till Dramaten 2011 och spelades för utsålda hus. Uppsättningen togs även till Wyndham’s Theatre i Londons West End.

Regi: Peder Bjurman och Krister Henriksson

Det blåser på månen – från och med den 16 juni, Stora scenen
”Frihetsivrande systrar sveper med sig publiken” (DN)
”en visuellt spektakulär upplevelse” (SvD)
”Tveklös power ”(Expressen)

En familjeföreställning från 7 år om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är, gestaltat med hjälp av modern teknik.

Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.

Regi: Ellen Lamm
Medverkande: Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book; Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson

Mormors svarta ögon – nypremiär den 25 augusti, Lilla scenen
”överdådigt fräck och rolig, full av trots mot inskränktheten och med underbara utbrott av galen finsk tango. Det är en pionjärinsats Tanja Lorentzon gör. En likadan pjäs har aldrig spelats på Dramaten.” (DN)
”en stor liten debut. Under 90 minuter trollbinder hon publiken”(SvD)
”en lika angelägen som stark bit närhistoria” (SvD)

Tanja Lorentzons monolog om sig själv, sin mamma och sin mormor gjorde succé när den hade premiär 2010. Nu återvänder den till repertoaren. En personlig, humoristisk och rörande betraktelse över tre generationers olika situationer. Om att leva under kriget, om att flytta till ett nytt land och om att prata ett annat språk än sina släktingar.

Tumba 1981. ”Jag blir kallad finnen, finnpajsarn, finnjävel. Folk spelar upp fulla finnar för mig, och till vilken nytta? Jag är ju bara en fuskfinne som inte ens kan finska. Vad spelar det för roll att vi har bytt till ett svenskt efternamn så länge jag heter Tanja i förnamn?”.
Sverige 1963. Mirjams dotter Terttu, hennes man och barn har kommit till Sverige med den stora arbetskraftsinvandringen. ”Hur länge skall vi stanna? Vi har det ju bra här. Du måste börja prata svenska! Du måste sluta säga att vi skall flytta tillbaka när vi aldrig gör det!”
Finland 1939 under vinterkriget. Mirjam försöker överleva med sina två barn i huset mitt i skogen och längtar efter sin man. Kommer han till jul?

Av och med: Tanja Lorentzon Personregi: Lotta Tejle

Och ge oss skuggorna – nypremiär den 26 augusti, Stora scenen
”Det är andlöst, det är storslaget. Det är Dramatenhistoria.” (SvD)
”En stark, njutbar och obehaglig uppsättning ” (DN)
”Vi möter en utsökt ensemble.” (Aftonbladet)
”Dramatenteater när den är som bäst ” (Expressen)

Ingen pjäs är mer förknippad med Dramaten än Eugene O’Neills självbiografiska Lång dags färd mot natt, som fick legendarisk urpremiär på Stora scenen 1956 och testamenterades till teatern av författaren. Och ge oss skuggorna, som hade urpremiär på Dramaten 1991, är Lars Noréns pjäs om nobelpristagaren O’Neill, skrivandet och ensamheten. Familjedramat utspelar sig en oktoberdag 1949 i Eugene O’Neills hus på Atlantkusten. Författaren firar födelsedag tillsammans med sina två vuxna söner från två olika förhållanden och sin nya hustru. Frun och sönerna lever i skuggan av den litterära giganten, Nobelprisbelönad och upphöjd, men ångestdrabbad och plågad. Hans stora mästerverk har ännu inte nått sin publik.
O’Neills söner.

Regi: Eirik Stubø Medverkande: Örjan Ramberg, Lena Endre, Erik Ehn, Thomas Hanzon och Joaquin NaBi Olsson

Dessutom på Dramaten i sommar:
Aurora Fine Arts Festival på Lilla scenen och på Dramatenterrassen 12-20 augusti
Internationella stjärnartister inom den klassiska musiken möter Dramatens skådespelare. Mer information tillkommer.

Urban Trail – jogga genom Dramatenhuset 13 augusti
Ett socialt motionslopp på omkring en mil som bland annat går genom kända byggnader i Stockholm. Arrangör är Marathongruppen. Mer information på http://sthlmurbantrail.se

Tankar om ”Frun från havet” med Eva Röse

by

Frun från havet
Av Henrik Ibsen (1828-1906)
Regi Sofia Jupither
Premiär på Dramaten 4 maj 2017

Ibsens tidlösa klassiker Frun från havet handlar om hur vi som människor ofta gör oss själva till ”offer” för inre drivkrafter från det förflutna och därför lätt blir oförmögna att leva i de relationer som vi har i nuet. För pjäsens huvudperson Ellida handlar det om en brinnande, i det närmaste utplånande, längtan efter den fascinerande men också skrämmande man som hon en gång älskade. Istället gifte hon sig med en tryggare och mer omtänksam man, änklingen och läkaren Wangel. Men hur var det egentligen när hon mötte de första mannen. Hur mycket handlade om frihet och hur mycket handlade om uppror mot tidens konventioner kombinerat med rädsla för det främmande och gränsöverskridande. Och valet att gifta sig med Wangel, var det ett val där hon valde något som hon verkligen ville, eller var det också ett utslag av rädslan, i detta fall rädslan att inte klara sin försörjning i 1800-talets Norge.

Konflikten mellan tvång och frihet och det förflutnas demoner, in namn av den främmande mannen, växte och blev nästan förlamande när småstadslivet med Wangel, och hans två vuxna döttrar, längst inne i den norska fjorden började kännas mer och mer kvävande och förtärande. Hon längtar tillbaka, till havet och till den känsla av frihet som hon tycker sig förnimma i minne av det förflutna.

Plötsligt dyker den första mannen upp igen från havet, inte bara som en demon utan också som fysisk person och vill att hon skall följa med honom bort. Nu står hon där. Skall hon stanna kvar i äktenskapet och dess bindande löften eller skall hon följa de löften som hon en gång gav den främmande mannen. Alltså att välja ett annat liv och ta steget in i det okända. Ellida högsta önskan är att få möjlighet att fatta detta beslut i full frihet och inte som så ofta tidigare under rädslans och konventionernas tvång. Efter alla inre och yttre kamper känner Ellida äntligen en känsla av frihet. Till stor del därför att Wangel i djupet av sin förtvivla till slut inser att det enda han kan göra är att säga till Ellida att nu kan du välja din väg i full frihet. Och hon väljer sin väg, hon väljer en av männen.

Men om det nu var under frihet som hon gör sitt val varför väljer hon då enbart mellan de två vägar som hennes tidigare ofria liv hade att erbjuda. Hur kom det sig att den nya känslan av frihet inte blir en jordmån för att också se också andra vägar. Fanns det ingen tredje väg i Ibsens samhälle. En del av svaren på dessa frågor speglas i de bihistorier som Sofia Jupither väver in i berättelsen om makarna Wangels äktenskap. Bihistorier som fördjupar bilden av vilka föreställningar om män och kvinnor som var rådande under Ibsens tid. Den unge manlige konstnären som drömde om en kvinna som skulle ägan sitt liv åt att vänta på honom när han var borta och som skulle låta mannens konstnärskap bli hennes egna livs mening. Eller Wangels dotter som sökte sin gamla lärares hjälp för att förmå fadern att låta dottern börja leva sitt eget liv. Ja, det fanns kanske inte så många synliga vägar för kvinnor i Ibsens tid. Men vilka frågor ställer pjäsen om sättet att leva i dagens samhälle. Vilka av dåtidens ofrihetsmönster finns trots allt kvar i samtiden och hur spelar vi upp dessa i dagens relationer. Vilket liv skulle vi kunna leva i nuet, med oss själva och andra, om vi lät de inre demoner från det förflutna släppa taget om oss och därmed också om de relationer som vi lever i nuet.

Pjäsen tidlösa frågor gestaltas på ett strålande sätt, såväl individuellt som kollektivt, av samtliga skådespelare. Alltså inte enbart av huvudrollernas innehavare Eva Röse och Magnus Roosmann, även om det som stannar kvar efter pjäsen slut är paret Wangels frihets- och ofrihets kamper. Men mitt i allt det allvarliga är pjäsen samtidigt rolig och leder till många skratt och leenden. Sofia Jupither tolkning av pjäsen och skådespelarnas framföranden gör helt enkelt att man som åskådare får en minnesvärld teaterkväll som dröjer sig kvar.

I rollerna
Ellida Wangel Eva Röse
Lyngstrand Alexander Salzberger
Ballested Andreas T Olsson
En främmande man Johan Holmberg
Doktor Wangel Magnus Roosmann
Hilde Rakel Benér Gajdusek
Arnholm Bengt Braskered
Bolette Electra Hallman