Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Uppsala

Volt – festivalen för elektronisk musik är tillbaka, i Uppsala

by

Volt – festivalen för elektronisk musik är tillbaka för tredje året 11 juni , berättar ett pressmeddelande:

För tredje året är Volt – Sveriges finaste festival för elektronisk musik – tillbaka på Uppsala Konsert & Kongress. Volt 2011 är starkare och mer aktuell än någonsin, med fokus på nyskapande och trendsättande artister, DJ:s, VJ:s och elektronisk musik – från avslappnad electronica, minimalistisk house och techno till stenhård dubstep, brusande ambient, genrelösa experiment, videokonst, interaktiva installationer och annorlunda projekt.

Allt äger rum i Uppsala Konsert & Kongress futuristiska lokaler, där byggnaden utnyttjas till max. Det här är en av de bästa platserna i världen att hysa en elektronisk musikfestival. Musiken kommer att pumpa ur varje hörn när kvällen övergår till sommarnatt.

Artister
Ben Klock (de)
Alva Noto (de)
Mary Anne Hobbs (uk)
Radio Slave (uk)
Darkstar (uk)
Little Dragon (se)
Motor City Drum Ensemble (de)
Mokira, Nomaton, Ulf Eriksson, SKLS, Håkan Lidbo, Lisa & Kroffe, Mats Almegård, Kymatica, Hanna Kihlander aka Knivflickan, Samlingen, Kliin, Glasnost, Hype, Nicole Carter.

VJ:s Akira, Aoi Yamaguchi, Joel Dittrich, Instructions, Kubkub, Lysbang, Morrsken, Christian Olofsson, Martin Söderblom.

Installationer The new fleshnetwork, Robocygne, R.FM, Lost Bots, Olle Oljud, Drawdio, 3-step, SFX40P, Mindy.

Med reservation för ändringar.

Volt 2011 arrangeras av Uppsala Konsert & Kongress i samarbete med Ström i P2, Goethe Institutet, Kulturstaden Uppsala, Center Stage, Scentec, Resident Advisor, Musikens Hus Vänner, R.FM.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen var på Veronica Maggios releasefest i Uppsala

by

Hela cirkusen inför släppet av Veronica Maggios tredje album Satan i gatan har ju väckt mer uppståndelse än vad någon annan skiva i år ens har kommit i närheten av – därför var det extra kul att få åka på hennes releasefest i Uppsala.

Det så kallade ”Maggiotåget”, där Petter och Magnus Carlson huserade som DJ:s, avgick från Stockholm Central 17:30 och rullade in på Uppsala Station två timmar senare. Redan under tågresan var stämningen på topp (vilket kanske berodde på den fria baren) och när hon väl gick på scenen på Katalin stod det klart vem som är Sveriges just nu klarast lysande stjärna.

Hon framförde fem låtar från nya skivan samt två gamla hits som extranummer:

Satan i gatan
Välkommen in
Mitt hjärta blöder
Alla mina låtar
Jag kommer
17 år
Måndagsbarn

Här kan du läsa vad några olika tidningar tyckte om hennes nya skiva:

Sonic
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Metro
Aftonbladet

Och så här tyckte vi.

Those Dancing Days var där

Markus Krunegård var där

Petter och Magnus Carlson var DJ:s

Foton av Sara Ghazanfari

Recension: The Queen Symphony i Uppsala

by

The Queen Symphony
av Tolga Kashif, i arrangemang för blåsorkester av Eric Somers.
Uppsala Konsert & Kongress 28 november

Någon lär ha sagt att de nya idéernas tid är förbi. Allt är reproducerat, duplicerat och till någonting annat refererat, inte minst inom musiken. Att tv-tablåerna fylls av program med unga idolaspiranter som framför andras låtar är bara symptomatiskt. Det gäller bara att välja rätt. Konstmusiken är också drabbad av liknande problem – endera har allting redan blivit gjort eller så blir det bara för knepigt för att kunna förmedla någon djupare innebörd. Oftast blir det bara konst-igt.

Med detta sagt så vill jag ändå framföra att Tolga Kashifs sex satser långa symfoni baserad på rockgruppen Queens låtar ändå bjuder på en överraskande uppfriskande kreativitet. Det är alltså inte frågan om regelrätta orkestreringar av Queen-låtarna – sådana är bara tröttsamma – utan ett uppriktigt försök att skapa någonting nytt ur en befintlig samling av låtmaterial. Någon ska tydligen ha jämfört detta verk med John Williams filmmusik till Star Wars-filmerna. Om vi sätter jämförelsen i proportion till sina influenser, i detta fall Richard Wagner som inspirerade John Williams, så borde Tolga Kashif bli vad Brolle Jr är för Elvis. Det är inte riktigt rättvist, tycker jag, Den fjärde satsen, allegro vivo, som parafraserar Bicycle Race, är riktigt upplyftande och kreativ, nästan lite experimentell och är enligt min uppfattning när denna symfoni är som bäst. Annars kan det tidvis bli lite ostkaka av det hela, speciellt när kören stämmer in med slumpvisa textrader hämtade från Queen-låtar.

Orkestern bestående av Uppsala Blåsorkester och Uppsala Blåsarsinfonietta hålls med nöd och näppe ihop av dirigent Per Lyng. Ibland sticker någon ton iväg för någon, ibland tappar en hel sektion bort sig i tempot. Det blir rörigt, men räddas tack vare de mycket fina solistinsatserna av June Gustavsson Lyng på violin, Camilla Martinsson på cello samt Ján Rusz på piano. Körens insats var det inte heller något att anmärka på, även om jag för allt i världen inte kunde begripa mig på gimmicken när de passerade en drottningkrona mellan varandra. Det var som att nån tänkte: “Queen – drottning, höhö” och trodde att den var lustig. Samma sak med de tre danserskorna som trängdes på scenen med den 150 man starka ensemblen. Jag vill verkligen inte förringa tjejernas insats, de dansade fint och allt, men koreografin och kostymen kändes så utstuderad och töntig och jag fick lova att vända bort blicken så fort de klev upp på scen för att inte bli irriterad. Framför allt tillförde dansen ingenting utan snarare distraherade från de mer finstämda partierna. Men det var kanske det som var vitsen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Shout Out Louds och [ingenting] på Sverigeturné

by

Två av de bästa svenska indiebanden gör gemensam turné. Kan de bli bättre för oss indieälskare?

Efter ett hittills massivt turnéår med utsålda spelningar runt om i världen drar nu Shout Out Louds ut på årets sista vändor. Denna veckan startar bandet en lång Europaturné som tar dom genom England, Frankrike, Tyskland, Holland m m. För att sen avsluta året på ett magnifikt sätt med fyra utvalda Sverige spelningar. Shout Out Louds bjuder sina fans på en extra fin upplevelse, då dom valt att ta med sig ett av sina svenska favoritband [ingenting] som gäster på turnén.

Datum för de svenska spelningarna:
17 november – Göteborg, Trädgår’n
18 november – Uppsala, Katalin
19 november – Lund, Mejeriet
20 november – Stockholm, Berns

I ett pressmeddelande säger Shout Out Louds sångare Adam Olenius:

– [ingenting] har varit ett av mina svenska favoritband under de senaste åren och trots att bandnamnet har varit svårt att uttala för utländska journalister har jag alltid tipsat om deras skivor i intervjuer. De gör svensk pop när den är som bäst. Sorgsen men hoppfull.

Mattias Bergqvist från [ingenting] säger:

– Vi tror att mycket av Shout Out Louds framgångar utomlands kan ha grundats i det stöd de fått från oss här i sverige, tänker då inte minst på banjospelande och tamburininhopp som om möjligt höjde nivån och sporrade Shout Out Louds ytterligare. De i sin tur har ju gett [ingenting] enormt mycket stöd och då tänker jag mest på deras introducering av champaridrinken och sången om den.

Lite fakta om grupperna
Shout Out Louds
Det var länge sedan Shout Out Louds enbart var en angelägenhet för inbitna indiefans med för mycket tid i sina liv. Det var länge sedan man satt på sitt rum och tänkte att man var ensam om att älska dem. Nu är det 2010 och man får dela bandet i atomer för att de ska räcka till. Men det gör inte så mycket. Det är ett band man är villig att dela med sig. Och nu har vi all anledning att dela med oss igen med Shout Out Louds tredje album.

”Work”, titeln på albumet, signalerar att det är fan det här som är deras kall. Inte stå och diska på någon sunkig krog, inte kränga försäkringar via telefon, inte böja rör i fabriken. Nej, musiken är deras liv. De korsade Atlanten, hamnade i Seattle hos producenten Phil Ek (Band of Horses, Fleet Foxes, The Shins) och spelade in en skiva som man gjorde förr: räkna in, sen kör alla.

Som sista ord kan vi väl bara säga att det den där är skevheten som man har svårt att sätta fingret på hos Shout Out Louds som alltid har varit det som fått världen att fastna för dem. Det är den trasiga och smått spruckna sången som låter så sorglig som vi identifierar oss med; den slår så kontrastrikt mot de teatraliska ljudkulisserna i moll och dur. Varför nämner vi nu det? För att vi vet med säkerhet var vi hamnar igen, med eller utan brustna hjärtan. Vi hamnar framför scen till Shout Out Louds och vi gör det förutsättningslöst.

[ingenting]
Som med alla namn tar det tid innan det sätter sig, betyder mindre än det är ett epitet. Säkert!, Nirvana och [ingenting]. Det var en tid in i hösten 2009 som diskjockeyn på radion slutade skoja om bandnamnet, [ingenting] var med singeln Halleluja! och tredje albumet Tomhet Idel Tomhet på allas läppar och på största allvar. Sedan dess har ett år gått, ett år av utsålda Dramaten, massiva hyllningar, utlandslansering och digert turnerande – inte minst på sommarens festivaler.

Stockholmarna i [ingenting] har med Christopher Sander som språkrör och spindoktor tagit politiken, andligheten och festen på djärva utflykter i rytmiska djunglar och vokala steppmarker. Med en poetisk och harmonisk studsmatta långt olik villaförortens, naggad av väder och vind och med hål efter allt för många försök att lyfta mot skyn, fyller [ingenting] popen med kultur, kulturen med pop.

Nu stundar nya tider… tiden, vilken opålitlig rackare. Eller för att citera bandets batterist: den som lever får se.

Shout Out Louds – Fall Hard from Merge Records on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Otello i Uppsala stor succé

by


I går kväll dvs i lördags bevistade jag premiären på Otello, Verdi´s näst sista opera, på Universitetsaulan i Uppsala.

Otello tillhör egentligen inte mina Verdi-favoriter om man får lov att säga så, trots att jag har jag sett operan live både på Malmö operan och på DKT i Köpenhamn. Sista veckan före premiären har jag lyssnat på en inspelning från 1975 med Plácido Domingo och Renée Fleming ett antal gånger vilket i och för sig inte har ändrat min uppfattning om verket som sådant, men jag älskar den dramatiska inledningen av första akten och slutet på andra akten, Jagos credo, men framförallt fjärde akten. Samtidigt finns det ju några mycket vackra körpartier som jag verkligen uppskattar, men i övrigt är det inte så mycket mera att orda om just Otello. Jag uppskattar nog mer Don Carlos och Simon Boccanegra samt Rigoletto.

Att jag ändå bestämde mig för att se föreställningen berodde i huvudsak på att jag kunde kombinera besöket i Uppsala med att dagen efter njuta av Mozart´s La finta giardiniera på Drottningholms slottsteater och eftersom jag inte hade sett denna tidiga Mozartopera så var ju valet enkelt. Mer om just detta i ett senare inlägg.

När jag så småningom hittade entrén till Universitetsaulan så blev jag genast fundersam över hur denna operaupplevelse skulle upplevas rent akustiskt, men rent sångligt var jag inte ett dugg orolig och varför skulle jag vara det när en stor del av den unga svenska sångareliten svarade för det rent sångliga: ja jag räknar Michael Weinius, Fredrik Zetterström, Emma Vetter, Karl Rombo och Johan Schinkler till den kategorin, även om jag hörde Mikael Weinius första gången i Cosi fan tutte på dåvarande Malmö Opera- och Musikteater vilket borde ha varit 1993-94 fast då sjöng han i barytonfacket. Emma Vetter och Johan Schinkler hörde jag i Folkoperans uppsättning av Webers Friskytten för några år sedan men Emma Vetter har jag senare hört i Valkyrian på Kungliga Operan och Johan Schinkler hörde jag senast som Veit Pogner i Richard Wagners Mästersångarna i Nürnberg för några veckor sedan., på GO.

Min ordinarie plats, längst ut på vänster sida innebar dels att jag hade svårigheter att uppfatta orkestern, men framförallt sångarna, åtminstone när de sjöng rakt ut mot salongen, men också att jag blev ofantligt irriterad av att tvingas titta rakt i i en tv-skärm, som var placerad på golvet mitt i mitt blickfång dels att för att kunna följa dialogen var jag hänvisad till att titta åt vänster vilket gjorde att jag ibland tappade koncentrationen.

Mina inledande funderingar kring akustiken blev tyvärr infriade, men med benägen medverkan från en av mina vänner i operabloggvärlden fick jag hjälp till en annan plats efter paus och detta initiativ räddade min operaupplevelse.

Efter den otroligt långa pausen där jag åt en visserligen god, men dyr operatallrik på Café Alma á 400 kronor, var det dags för de två sista akterna. OK jag fick ju ett extra glas alldeles utmärkt vin från Australien. Det är dock lite svårt att förstå denna långa paus som jag visserligen utnyttjade till det bästa, men det berodde nog mer på tur än skicklighet.

Detta blev en mycket fin upplevelse från början till slut. Nu uppfattade jag till fullo både sångarna och orkestern till fullo och nu infann sig den stora njutningen sig. Lokalen är kanske trots allt inte den bästa att avnjuta opera på men nu hittade jag inga problem och kunde verkligen njuta av föreställningen i sin helhet. Ibland när jag är på mina operabesök kan jag irritera mig på den störande scenografin, men jag skall bespara läsarna av dessa rader med exempel för igår kväll kunde jag med tillfredställelse njuta och imponeras av den enkla scenografin som inte lämnade mycket i övrigt att önska. Här utnyttjade man alla in och utgångar på ett naturligt och effektivt sätt och jag är full av beundran för detta, trots att man enligt det svindyra programbladet inte hade någon scenograf. Men det som imponerade mest var ju naturligtvis sångarnas gedigna prestationer och då framförallt den ledande trion; Otello, som sjöngs av Michael Weinius, Desdemona, Emma Vetter och Jago, Fredrik Zetterström.

Det är inte alltid jag upplever tre så duktiga sångare i en och samma föreställning, men igår hände det. Bra var också Johan Schinkler som Ludovico och Katarina Leosson som Emilia. Vad det gäller Cassio som sjöngs av en annan av mina favorittenorer så måste jag tyvärr hänvisa till min tidigare beskrivning av de två första akterna och konstatera att jag tyvärr missade mycket av hans framförande. Det samma gällde den i övrigt utmärkta körens insatser även om min upplevelse starkt förbättrades efter platsbytet. Upplevelsen bestod i sanning av många magiska ögonblick och till den starka upplevelsen hör fjärde akten från första ton till den sista. Helt magiskt och förtrollande. Detta är opera när det är som allra bäst, precis som det skall vara, en kväll på operan.

En eloge vill jag också gärna framföra till orkestern och dess ledare Stefan Karpe även om de inte lät som orkestern på Metropolitan Opera i New York så klarade de sitt uppdrag alldeles utmärkt.

Totalt sett var det en mycket fin operaupplevelse i Uppsala och nu väntar jag bara på dess uppföljare.

Sammanfattningsvis vill jag uppmana alla som har möjlighet att se föreställningen också att göra detta. Gör det! Det är tre föreställningar kvar och sista chansen är på fredag den 18 juni.

Inför premiären på Otello intervjuad i Uppsala Nya Tidning

Läs mer om Otello

Läs recensionen i Uppsala Nya Tidning

Gunilla Brodrejs recension

Dagens Nyheters recension

Svenska Dagbladets recension

Kaffekopp och cigarrettrök Verdi(ct)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om