I går kväll dvs i lördags bevistade jag premiären på Otello, Verdi´s näst sista opera, på Universitetsaulan i Uppsala.
Otello tillhör egentligen inte mina Verdi-favoriter om man får lov att säga så, trots att jag har jag sett operan live både på Malmö operan och på DKT i Köpenhamn. Sista veckan före premiären har jag lyssnat på en inspelning från 1975 med Plácido Domingo och Renée Fleming ett antal gånger vilket i och för sig inte har ändrat min uppfattning om verket som sådant, men jag älskar den dramatiska inledningen av första akten och slutet på andra akten, Jagos credo, men framförallt fjärde akten. Samtidigt finns det ju några mycket vackra körpartier som jag verkligen uppskattar, men i övrigt är det inte så mycket mera att orda om just Otello. Jag uppskattar nog mer Don Carlos och Simon Boccanegra samt Rigoletto.
Att jag ändå bestämde mig för att se föreställningen berodde i huvudsak på att jag kunde kombinera besöket i Uppsala med att dagen efter njuta av Mozart´s La finta giardiniera på Drottningholms slottsteater och eftersom jag inte hade sett denna tidiga Mozartopera så var ju valet enkelt. Mer om just detta i ett senare inlägg.
När jag så småningom hittade entrén till Universitetsaulan så blev jag genast fundersam över hur denna operaupplevelse skulle upplevas rent akustiskt, men rent sångligt var jag inte ett dugg orolig och varför skulle jag vara det när en stor del av den unga svenska sångareliten svarade för det rent sångliga: ja jag räknar Michael Weinius, Fredrik Zetterström, Emma Vetter, Karl Rombo och Johan Schinkler till den kategorin, även om jag hörde Mikael Weinius första gången i Cosi fan tutte på dåvarande Malmö Opera- och Musikteater vilket borde ha varit 1993-94 fast då sjöng han i barytonfacket. Emma Vetter och Johan Schinkler hörde jag i Folkoperans uppsättning av Webers Friskytten för några år sedan men Emma Vetter har jag senare hört i Valkyrian på Kungliga Operan och Johan Schinkler hörde jag senast som Veit Pogner i Richard Wagners Mästersångarna i Nürnberg för några veckor sedan., på GO.
Min ordinarie plats, längst ut på vänster sida innebar dels att jag hade svårigheter att uppfatta orkestern, men framförallt sångarna, åtminstone när de sjöng rakt ut mot salongen, men också att jag blev ofantligt irriterad av att tvingas titta rakt i i en tv-skärm, som var placerad på golvet mitt i mitt blickfång dels att för att kunna följa dialogen var jag hänvisad till att titta åt vänster vilket gjorde att jag ibland tappade koncentrationen.
Mina inledande funderingar kring akustiken blev tyvärr infriade, men med benägen medverkan från en av mina vänner i operabloggvärlden fick jag hjälp till en annan plats efter paus och detta initiativ räddade min operaupplevelse.
Efter den otroligt långa pausen där jag åt en visserligen god, men dyr operatallrik på Café Alma á 400 kronor, var det dags för de två sista akterna. OK jag fick ju ett extra glas alldeles utmärkt vin från Australien. Det är dock lite svårt att förstå denna långa paus som jag visserligen utnyttjade till det bästa, men det berodde nog mer på tur än skicklighet.
Detta blev en mycket fin upplevelse från början till slut. Nu uppfattade jag till fullo både sångarna och orkestern till fullo och nu infann sig den stora njutningen sig. Lokalen är kanske trots allt inte den bästa att avnjuta opera på men nu hittade jag inga problem och kunde verkligen njuta av föreställningen i sin helhet. Ibland när jag är på mina operabesök kan jag irritera mig på den störande scenografin, men jag skall bespara läsarna av dessa rader med exempel för igår kväll kunde jag med tillfredställelse njuta och imponeras av den enkla scenografin som inte lämnade mycket i övrigt att önska. Här utnyttjade man alla in och utgångar på ett naturligt och effektivt sätt och jag är full av beundran för detta, trots att man enligt det svindyra programbladet inte hade någon scenograf. Men det som imponerade mest var ju naturligtvis sångarnas gedigna prestationer och då framförallt den ledande trion; Otello, som sjöngs av Michael Weinius, Desdemona, Emma Vetter och Jago, Fredrik Zetterström.
Det är inte alltid jag upplever tre så duktiga sångare i en och samma föreställning, men igår hände det. Bra var också Johan Schinkler som Ludovico och Katarina Leosson som Emilia. Vad det gäller Cassio som sjöngs av en annan av mina favorittenorer så måste jag tyvärr hänvisa till min tidigare beskrivning av de två första akterna och konstatera att jag tyvärr missade mycket av hans framförande. Det samma gällde den i övrigt utmärkta körens insatser även om min upplevelse starkt förbättrades efter platsbytet. Upplevelsen bestod i sanning av många magiska ögonblick och till den starka upplevelsen hör fjärde akten från första ton till den sista. Helt magiskt och förtrollande. Detta är opera när det är som allra bäst, precis som det skall vara, en kväll på operan.
En eloge vill jag också gärna framföra till orkestern och dess ledare Stefan Karpe även om de inte lät som orkestern på Metropolitan Opera i New York så klarade de sitt uppdrag alldeles utmärkt.
Totalt sett var det en mycket fin operaupplevelse i Uppsala och nu väntar jag bara på dess uppföljare.
Sammanfattningsvis vill jag uppmana alla som har möjlighet att se föreställningen också att göra detta. Gör det! Det är tre föreställningar kvar och sista chansen är på fredag den 18 juni.
Inför premiären på Otello intervjuad i Uppsala Nya Tidning
Läs mer om Otello
Läs recensionen i Uppsala Nya Tidning
Gunilla Brodrejs recension
Dagens Nyheters recension
Svenska Dagbladets recension
Kaffekopp och cigarrettrök Verdi(ct)
Läs även andra bloggares åsikter om Otello i Uppsala