Lite mer synth – yes – men (den förlorade) ungdomen är ett tema som återkommer när hon nu ger ut sin nya singel Glass. ”Oh, why do everyone have to grow old?” frågar hon i refrängen innan en Grimes-liknande synthslinga smyger sig in.
Det är briljant, om du inte tror mig kan du lyssna själv:
Den 14 januari ger MØ ut sin nya singel Glass. Karen Marie Ørsted, som hon egentligen heter, är 24 år och kommer från Köpenhamn. Hon har redan släppt de två låtarna Pilgrim och Maiden på egen hand, men Glass blir den första officiella singeln att släppas.
I februari uppträder MØ på Mekkat för ny och uppstickande skandinavisk musik – by:Larm. Om du missat de två låtarna Pilgrim och Maiden kan du lyssna på dem här:
Den bästa musiken kommer alltid nu. För några veckor sedan trillade vi, som vanligt, av stolen när vi hörde en låt som hette Pilgrim av en artist som kallade sig själv för MØ. Det visade sig att hon egentligen heter Karen Marie Østed och kommer från Köpenhamn. Vi passade på att ställa henne några frågor via mail:
Kan du berätta lite om dig själv? Hur gammal var du när du började med musik och när skrev du din första låt?
Jag fyllde precis 24. Jag började göra musik när jag gick i andra eller tredje klass, precis efter att jag hade fått min första CD – vilken var Spice av Spice Girls – då började jag skriva låtar på mina föräldrars piano. Min första låt skrev jag 1996 och den hette Because I Love You.
När började du använda namnet MØ och vad betyder namnet för dig? Har du varit involverad i andra musikprojekt tidigare? Varför använder du ett scennamn istället för ditt riktiga namn?
Jag började använda namnet samma dag som projektet föddes, och MØ föddes sommaren 2009. MØ är det gammeldanska ordet för ”jungfru” och namnet har två betydelser för mig. Det första är relaterat till det där med oskuld – för när jag började 2009 skiljde sig musiken stilmässigt från det jag gör idag – då var det ett crunk-rap-electro-projekt, med mycket slarviga och fula ord som rappades över konstiga bas-beats… väldigt roligt. Och eftersom jag gjorde en så stor sak av att göra texterna i varenda låt smutsiga och provocerande tyckte jag att namnet MØ var ironiskt och coolt.
Men namnet MØ har också en personlig sida, eftersom det hänvisar till min farfar Mogens Ørsteds initialer. Han var konstnär och brukade signera sina tavlor med ”MØ”. Eftersom jag heter Karen Marie Ørsted var det meningsfullt samt att jag hade en bra anledning att hedra min farfar som var en av de första att introducera mig till konstens värd.
Jag tycker att ett scennamn är coolare än mitt riktiga namn. Innan MØ spelade jag i flera olika band, jag kan knappt komma ihåg en tid då jag inte spelade i ett band. Det kändaste är nog electropunk-duon MOR, som jag och min kompis Josefine grundade 2007 när vi båda var arton år. Vi fick mycket erfarenhet och hade några väldigt roliga år med det projektet.
Det finns många starka kvinnliga röster inom den elektroniska musiken för tillfället, jag tänker bland annat på Grimes, Charli XCX och Megan James från Purity Ring. Är det något du hämtar inspiration ifrån?
Jag ser upp till dem – väldigt mycket. De är alla väldigt coola! Men jag tror inte att jag hämtar inspiration från dem – åtminstone inte medvetet. Egentligen lyssnar jag inte särskilt mycket på musik. Jag blir för distraherad av att höra någon annans musik när jag är mitt i min egen skapandeprocess.
Du har släppt två låtar, Maiden och Pilgrim. Kan du berätta lite om dessa? Vad handlar de om? Hur spelade du in dem? Producerade du dem själv eller fick du hjälp av någon utomstående producent (i så fall, varför valde du just den producenten)? Skriver du låtarna själv?
Maiden handlar om att acceptera vem du är och Pilgrim handlar om att vilja fly från det här hysteriska samhället och bara vara sig själv och känna sig fri. Båda låtarna skrevs ursprungligen som a capella-låtar. Jag spelade in dem i min hemmastudio i mitt barndomshem på landsbyggden, sedan fick Ronni Vindahl från NO WAV. de rena sångspåren – han producerade och arrangerade dem.
Jag skriver texterna, formen och melodierna själv, sedan producerar Vindahl runt dem – ibland följer har mina arrangemang, ibland kommer vi överens om att ändra på bitar här och där. Ronni VIndahl är en fantastisk producent, jag känner mig så lyckligt lottad över att jag får arbeta och göra ett album med honom. Det var min manager som introducerade oss för varandra för ett halvår sedan, och man kan säga att saker och ting har påskyndats sedan dess.
På din Facebook-biografi har du skrivit ”the snow nation is eating your brain and your young heart – dark as the apocalypse. So just go perish in the snøw. mø mø mø MØ MØ MØ”. Handlar det om Köpenhamn? På din Facebook-sida nämnder du även ungdom som ett bandintresse. Handlar dina låtar om ungdom, och i så fall på vilket sätt?
Texten handlar inte specifikt om Köpenhamn, men jag skulle inte säga att det inte handlar om Köpenhamn. Det handlar bara om att vara ung, destruktiv och rastlös. Om att vara förbannad på samhället eftersom du tror att saker är emot dig – att känna sig missförstådd och förvirrad. Ja, och så vidare och så vidare. Jag tycker att min musik handlar om ungdom. Jag är ung, jag känner mig ung och jag känner alla de saker som brukar förknippas med det typiska ungdomsupproret – och jag känner allt desto starkare när jag skriver musik. Så ja, verkligen.
Du spelade nyligen på Glasslands i Brooklyn. Hur var det? Hur känner du inför att presentera dina låtar i en levande miljö jämfört med att spela dem i en studio? Finns det planer på att spela i Sverige någon gång snart?
Det var fantastiskt att spela på Glasslands – och en ära. Jag tror att det är två olika saker och jag älskar dem på två olika sätt. En konsert är mycket mer intensiv och ”här och nu”. Ingen kommer någonsin att få uppleva det igen, så jag känner att det är min plikt att ge publiken en stor upplevelse. Om jag lyckas så har jag lyckats – och jag älskar när jag känner att så är fallet. Men å andra sidan, om jag inte känner att jag levererade, då är det en total besvikelse, och naturligtvis hatar jag det. Det handlar om att vara på rätt humör – och att vara väl förberedd förstås.
Jag hoppas att jag kommer till Sverige snart – men än så länge har jag tyvärr inga datum.
Vilka är dina fem favoritlåtar just nu?
Get Free – Major Lazer feat. Amber (från Dirty Projectors)
Hurricane – MS MR
Hardknock – Joey Bada$$
Starstruck – Santigold
Kill Ur Idols – Sonic Youth
När tror du att ditt album kommer släppas?
Jag jobbar så hårt jag kan, men tyvärr kan jag inte säga exakt när den kommer att släppas. Jag hoppas att det kommer vara runt april/maj, men ingenting är säkert ännu.
Det finns hundår, det finns kattår och så finns det något som kallas ”bloggår”. I början av 2012 frälstes bloggosfären av en viss Montreal-baserad kanadensisk musiker vid namn Grimes som gav ut sitt tredje studioalbum Genesis. Men i bloggvärlden går tiden snabbare än en hipster hinner säga Infinite ❤ Without Fulfillment. Ett år är ju rent av en evighet. Det hinner pluppa upp hur många bra band som helst och nu är det dags att vända blicken till ett skandinaviskt grannland vars flagga är rød og hvid.
Karen Marie Ørsted kommer från Köpenhamn och släpper elektronisk musik under namnet MØ. Hon kallar själv sin musik för ”street-vibe indie pop” och har hittills hunnit släppa ifrån sig de två låtarna Maiden och Pilgrim. Jag kan inte bestämma mig vilken av dessa jag tycker bäst om, de är båda briljanta. Det rör sig om soulfullt sjungen elektronisk pop, med lite inslag av dubstep, som jämförts just med Grimes. Eller varför inte AlunaGeorge? MØ nämner själv Sonic Youth, Yeah Yeah Yeahs, Major Lazer, Santigold, J Dilla, Twin Shadow, Little Dragon och Lykke Li som sina influenser och när hon i Pilgrim sjunger ”I believe it’s not a question anymore” går det åtminstone röstmässigt att dra paralleller till Lana Del Rey. Pitchfork beskriver MØ som ”the halfway point between Purity Ring’s vocal-fucked acrobatics and Twin Shadow’s new-wave dreamscapes”. Med andra ord helt rätt musikåret 2012.
Här kan du lyssna på Pilgrim:
Och här kan du lyssna på hennes debutsingel som bär titeln Maiden:
Fram med spåkulan. Nu när apokalypsen är över, julklapparna är utdelade och vi helskinnade står på tröskeln till ännu ett år är det dags att gå vidare. Efter att ha ägnat lite för mycket tid åt att summera de föregående 365 dagarna är det nu äntligen dags att blicka framåt. Så vilka albumdebuterande artister är enligt oss på Kulturbloggen värda att hålla ett extra öga på 2013? Svaret finner ni här:
1. Christopher Owens
I somras hoppade han till både din och min förvåning av Girls. Den 14 januari ger Christopher Owens ut sin solodebut Lysandre som är namngivet efter en fransyska han träffade och förälskade sig i under Girls första turné. Den knappt halvtimmeslånga debuten är full av samma ömtåliga sårbarhet som gjorde Girls till ett av tidiga 10-talets bästa band.
2. MS MR
När musikvideon till Hurricane dök upp på nätet fick New York-duon MS MR hela Tumblr-generationen på fall. Därför var det naturligt att de släppte Candy Bar Creep Show EP:n just på sin Tumblr-sida. I maj följer Lizzy och Max upp EP:n med sin första fullängdare – ett album som fått titeln Popilepsy – och bakom produktionen står Tom Elmhirst som tidigare jobbat med Adele och Amy Winehouse.
3. Charli XCX
För oss svenskar kanske Charli XCX framför allt är känd för att ha skrivit Icona Pops sommarplåga I Love It, men faktum är att den blott tjugoåriga brittiska sångerskan faktiskt spelat in delar av sitt kommande debutalbum i Robyn-producenten Patrik Bergers hemmastudio här i Stockholm. Utöver parallellerna med Robyn har hon även jämförts med Zola Jesus och Lykke Li.
Aluna Francis och George Reid träffades 2009 – en svunnen tid då MySpace fortfarande var en faktor att räkna med. Mötet mellan Alunas soulröst och Reids snygga produktioner skulle visa sig bli något av det mest angelägna att komma från de brittiska öarna 2012. Med en EP och festivalspelningar på såväl Hultsfred som Bestival har de lämnat ett avtryck som får oss att sukta efter så mycket mer. I juni slår drömmarna in. Då ger de ut sitt debutalbum via Island Def Jam.
5. Palma Violets
I brittisk musikpress pågår i vanlig ordning den ständiga häxjakten efter talespersoner för vår generation. Ett nytt Libertines. Band som i musikform kan skildra den unga samtiden. Ett band som kan hyllas helt förbehållslöst. Just nu är det bandet Palma Violets. Fyra ”lads” från sydöstra London som den 25 februari släpper sitt ännu obetitlade debutalbum.
6. Savages
Ibland brukade jag undra hur det skulle ha varit att växa upp i slutet av 70-talet då världen tillhörde band som Joy Division och Siouxsie and the Banshees, men efter att ha hört London-kvartetten Savages har jag svaret. De bildades så sent som 2011 men låter mer postpunk än nutid. I år gav de ut en rad singlar och B-sidor som samlades på live-EP:n I Am Here. Det logiska steget är att de 2013 följer upp sina hyllade spelningar med ett lika energiskt debutalbum.
7. MØ
Ay, yo! Från Köpenhamn kommer 24-år unga Karen Marie Ørsted som lär oss stava till cool: mø mø mø MØ MØ MØ. Tillsammans med Ronni Vindahl från No Wav. har hon med de två låtarna Pilgrim och Maiden lagt grunden för det debutalbum som förhoppningsvis kommer till våren.
Förvisso ger både A$AP Rocky och Azealia Banks ut debutalbum i början av 2013 – men de har tagit så lång tid på sig att intresset hunnit evaporera ut i tomma intet. Istället vänder vi blicken mot Raykeea Wilson aka Angel Haze. Denna 21-åriga rappare från New York fick under 2012 hela internet att stanna upp med sina två mixtapes Reservation och Classick. Har du inte hört New York, Werkin’ Girls eller hennes version av Eminems Cleanin’ Out My Closet har du gått miste om något.
9. Haim
Från soliga Kalifornien kommer systrarna Este, Danielle och Alana Haim. Med influenser som sträcker sig från Britney Spears till The Strokes har singlarna Forever och Don’t Save Me – samt lite mer hiphop-influerade B-sidan Send Me Down – gett dem möjligheten att agera förband åt såväl Florence + the Machine som Mumford & Sons. Men framför allt har de banat vägen för Haim att gå rakt in i våra hjärtan. 2013 har de mycket att leva upp till.
10. Sky Ferreira
Sångerskan, skådespelerskan och modellen Sky Ferreira snappades upp av Parlophone redan 2009, men debutalbumets releasedatum har skjutits upp lika många gånger som Ferreira bytt musikalisk riktning. Efter två EP:s – och den helt oemotståndliga singeln Everything is Embarrasing som hon skrivit tillsammans med LA-producenten Ariel Rechtshaid – verkar det som att debutalbumet I’m Not Alright trots allt ges ut i januari.
11. Deap Vally
På YouTube avlöser kommentarer i stil med ”som White Stripes minus en Y-kromosom” varandra. Den kaliforniska duon har redan fått ett rykte om sig för sina östrogenladdade spelningar och efter de sinnessjukt bra singlarna Gonna Make My Own Money och End of the World ger Deap Vally ut sitt debutalbum via Island Records/Communion i början av 2013.
De fyra spåren på EP Delicious spretade åt lite olika håll vilket lett till att jämförelser med alltifrån Foals och The Maccabees till Vampire Weekend och Explosions in the Sky duggat in. Så precis vad vi har att vänta av Birmingham-kvartettens kommande debutalbum återstår att se, men om vi ska tro NME skriver de under 2013 nästa kapitel i den anglosaxiska musikhistorien.
13. CHVRCHES
Martin Doherty har turnerat världen över med The Twilight Sad medan Iain Cook tidigare var medlem i postrock-bandet Aerogramme. Tillsammans med sångerskan Lauren Mayberry ägnar de sig dock åt någonting helt annat. Glasgow-trion CHVRCHES existerar i gränslandet mellan Robyn och The Knife. Deras stundom euforiska, stundom melankoliska electropop har hittills resulterat i de två singlarna The Mother We Share och Lies.
14. Kate Boy
Kate Boy är tre svenskar och en australiensare. Hittills har de släppt de två låtarna Northern Lights och In Your Eyes. Två fantastiska låtar som förgylls av brutalt snygga produktioner. De har jämförts med The Knife och den 22 januari ger de ut en debut-EP via IAMSOUND Records.
15. Kodaline
Det räcker med att höra den ljuvt melankoliska singeln All I Want för att placera dessa fyra skolkamrater från Dublin i samma fack som jättarna i Coldplay. Det är ömsint, storslaget men framför allt väldigt, väldigt bra. Att Kodaline besitter potentialen att toppa radiolistor världen över fattade Sony som under 2013 ger ut deras nästa EP – och förhoppningsvis även ett debutalbum.
16. Fidlar
Los Angeles-trion Fuck It Dog, Life’s A Risk – eller FIDLAR i förkortad form – är ett levande bevis på att tre-ackords-punken inte har dött ut. Med bland annat två EP:s, YOLO-soundtracket Cheap Beer och en turné med The Hives i bagaget släpps ett självbetitlat debutalbum så snart som den 22 januari.
17. Rhye
Från Los Angeles via Berlin till Köpenhamn har Mike Milosh och Robin Hannibal tagit dagsfärsk teknik till sitt förfogande i ett uppdrag att uppdatera den lenaste 60-talssoulen. Resultatet är sofistikerat, dansant och ambient – på nätet är ”Sade möter The xx” en vanligt förekommande liknelse. När debutalbumet, som inte kommer förrän i mars, känns avlägset har vi den strålande singeln The Fall att släcka törsten med.
18. Death at Sea
Med enbart den dubbla A-sidan Drag/Selfless i bagaget är Liverpool-kvintetten Death at Sea för de flesta ännu en välbevarad hemlighet, men med ett sinne för sprakande buller och gripande melodier är det nog bara en tidsfråga innan de blir allmän kännedom. De har ju redan jämförts med band som Sonic Youth, The Strokes och Echo and the Bunnymen.
19. Fiction
Vi har redan gjort i ordning en plats. I mars landar debutalbumet The Big Other i våra skivhyllor. Med singlarna Museum och Careful som utgångspunkt kan vi gissa oss fram till att det kommer att handla om 80-tal, dans och postpunk i Talking Heads fotspår. I somras spelade London-kvintetten på Bestival som ju brukar ha ett öga för ”the next big thing”.
För något år sedan var chillwave en vindpust som likt så många andra genrer tidigare blåste genom musikvärlden bara för att sedan ersättas av nästa nya grej, men enäggstvillingarna Miranda och Elektra Jansson-Kilbey gör musik för framtiden. Födda i Sverige men uppvuxna i Australien gav de i somras ut sin debutsingel Maybe You på franska etiketten Kitsuné. Det rör sig om suggestivt drömsk pop med lågmälda melodier som vrider upp förväntningarna ordentligt på det de nu kan tänkas hitta på under 2013.
