Det brittiska stjärnskottet Charli XCX är bara nitton år men de rätta orden har redan börjat snurra runt på de rätta musikbloggarna. I november släpper hon sitt ännu obetitlade debutalbum som delvis är inspelad i Patrik Bergers (som tidigare producerat Robyn) hemmastudio i Stockholm. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp henne inför hennes spelning på Hornstull Strand.
Hittills har du släppt de två singlarna Nuclear Seasons och Stay Away, vilket blir ditt nästa drag?
De var bara små indie-singlar, den första riktiga singeln från min skiva heter You’re the One och ges ut i juli och i juni ger jag ut en EP i USA via skivbolaget IAMSOUND.
Har du någon titel till skivan ännu?
Jag är verkligen dålig på att döpa saker. När jag var yngre hade jag två guldfiskar som jag bytte namn på varje vecka. Jag har kommit på massa titelidéer men jag har fortfarande inte bestämt mig för vad skivan ska heta.
Hur var det att lämna London för att spela in i Los Angeles?
En del spelades in i Los Angeles och en del spelades in här i Stockholm, de flesta låtarna tog sin början hemma i min sängkammare i London. Blandningen av platser passade verkligen mitt sätt att skriva och Los Angeles speglar min musik på ett bra sätt. Under den skinande ytan finns det mörka subkulturer som reflekteras i min musik.
Du har varit förband åt Sleigh Bells och uppträtt på SXSW, vad har det betytt för din karriär?
Sleigh Bells är ett av mina favoritband. Jag älskade deras senaste skiva och Alexis är en stor inspiration för mig. Starka kvinnliga sångerskor är viktiga i en tid som denna. SXSW var som världens ände i galenskap. Det var ofattbart många musiker och olika typer av människor i en och samma stad. Jag spelade på Pitchfork-scenen med Fiona Apple och Grimes. Grimes är en intressant artist som jag fått chansen att spela med rätt ofta på sistone. Dessutom var det i en kyrka så atmosfären var fantastisk.
När började du med musik och när bestämde du dig för att satsa på det professionellt?
Jag började skriva låtar när jag var sju men när jag var fjorton började jag lägga upp demos på MySpace. En vän till mig som arrangerade olagliga ravefester i London bad mig uppträda på en av hans fester och det var så det började. Det var inget val, bara något som hände. Jag kastades in i en konstig, utflippad undergroundscen när jag var fjorton och det är något som influerat mig en hel del. Folk sprang omkring halvnakna och spydde och målade på varandra.
Var hittar du inspiration till att skriva musik?
Jag inspireras av massa olika saker. Musikaliskt från Björk och Kate Bush men mina texter är framför allt fyllda av visuella referenser till fotografer som David LaChapelle som skapar mystiska världar. När jag ser hans bilder vill jag föra över det till musik. Tonårskultfilmer såsom Jawbreaker och Virgin Suicides har också varit inspirerande. Jag vill göra en synestetisk, visuell skiva. Om man tänker i färger är min skiva guld, rosa och svart. Jag är även inspirerad av Tumblr och hur post-MTV-generationen sprider sina saker på nätet.
Varför just guld, rosa och svart. Vad representerar de färgerna?
De representerar egentligen inte någon särskilt sinnesstämning men sättet syntharna låter ger upphov till magiska gyllene övertoner. Glitter faller från himlen och exploderar över solnedgången men medan glittret faller ner förvandlas det till en oljestorm av mörker och där oljan träffar marken börjar rosa rosor växa. Jag skulle vilja göra hela min skiva till en enda lång musikvideo fylld av hyperrealistiska syner och och magiska bilder.
Vilka är de viktigaste elementen i din musik?
För mig är texterna viktiga. Det känns som att jag har någonting att säga. En historia att berätta. Jag vill förändra hur popmusik uppfattas. Jag vill göra popmusik riktigt igen. Det ska inte bara handla om att gå och dansa på någon klubb, det måste vara mer poetiskt än så och jag tror att det är en ström av artister som håller på att göra det för tillfället. Kanske beror det på att jag är sångerska men hur rösten framställs genom djup och lager är också viktigt. Basgångarna är också viktiga, de måste gå rakt in i hjärtat vilket Robyns With Every Heartbeat är ett bra exempel på.
Hur skulle du beskriva din musik för någon som inte hört dig ännu?
Det är någonstans mittemellan häxhouse och rak pop. Energin från 90-talets girl power blandat med det med det vackra hos Kate Bush och sedan en popprägel, i stil med Gwen Stefani, på det.
Till sist, kan du lista dina fem favoritlåtar?
Björk – Like Someone in Love
Kate Bush – The Sensual World
Grace Jones – Nightclubbing
Siouxsie and the Banshees – Hong Kong Garden
Miley Cyrus – Party in the USA
Foto: Emma Andersson