Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

intervjuer

Kulturbloggen intervjuar Division of Laura Lee

by

Division of Laura Lee är definitivt tillbaka igen på den svenska rockscenen. Nya skivan – Violence is timeless – släpps som cd sista veckan i oktober men har redan som vinylutgåva hyllats av musikkritiker. Kulturbloggen satt ner på cafét Sturekatten i Stockholm och för en pratstund med Jonas, basist och sångare, och David, en av de två gitarristerna.

De är själv väldigt nöjda med nya skivan. De har jobbat med den under rätt svåra omständigheter.

– Vi hade knappt råd att hyra in oss i studion, berättar de.
Det gjorde att varje gång de var i studion var de ordentligt förberedda, hade repat mycket och visste vad de ville göra med varje låt.

– Violence is Timeless – känns som en debut, eftersom vi jobbat så länge med den.
Vi började spela in de första låtarna 2006, en låt är till och med från 2005, berättar Jonas.

Efter förra skivan och turnén var de rätt trötta på bandet och varandra. De tog timeout nästan ett år innan de återvände till studion för att börja spela in nya skivan.

I och med nya skivan har Division of Laura Lee utvecklats och är inte längre ett rent hardcore/punk-band.

– När vi gjorde nya skivan har vi sneglat på de band som var stora när vi växte upp, under 1980-talet, som Pixies, Sonic Youth och Nirvana, säger Jonas.

Även om det kan skönjas influenser har Division of Laura Lee ändå kvar sitt eget speciella sound.

– Jag tror att det hörs i låtskrivandet att vi utvecklats, fast vi låter ändå som Division. Hur mycket vi än lyssnar på annat och påverkas av det, har vi vårt sätt och våra idéer om hur man ska spela på en gitarr.

När de berättar om vilken musik de gillar är det en hel del band de lyssnar på som är rätt annorlunda mot hur Division of Laura Lee låter. Jonas nämner band som Glasvegas, Band of Horses och Fleet Foxes.

– Själv lyssnar jag allra mest på Elvis Presley nu för tiden, berättar David.

Inte bara soundet är viktigt för Division of Laura Lee. Texterna är också viktiga.

– Jag kan inte lyssna på band som inte har vettiga texter, säger David. Ofta när jag gillar en låt kan det vara ett textsjok som fastnar.

Men även om de har åsikter om samhället vill de inte att texterna ska vara för politiska.

– Det finns säkert något i våra texter om hur vi ser på samhället. Vi har ju föräldrar som har slitit hårt inom sina arbetaryrken. Men vi vill inte proppa på folk vår åsikt, säger David. Anledningen till att vi håller på med det här är att vi vill hitta en annan värld-

– Poesi säger ofta mer om politik än många andra texter, tillägger Jonas.

Division of Laura Lee föddes i Vänersborg. Bandets medlemmar är uppväxta i de två grannstäderna Vänersborg och Trollhättan.

– Tänk att en älv mellan två små städer kan göra att städerna blir så olika, säger de.

– När jag var liten åkte vi direkt till Vänersborg på helgerna, där hände allt som var kul, berättar David.

Punkrörelsen födde en massa aktiviteter i Vänersborg

– Vi hade bra förutsättningar. Studiefrämjandet ställde upp med replokal, berättar Jonas.

– Replokalen låg i ett stort hus i utkanten och där det inte bodde en massa folk, vi kunde repa dygnet runt utan att störa någon.

Idag bor alla medlemmarna i Division of Laura Lee i Göteborg. Redan när bandet bildades var de flesta på väg bort från Vänersborg. När nu i höstas den siste flyttat till Göteborg har de skaffat en egen studio, vilket gör att vi säkert kan vänta oss att nästa skiva inte dröjer lika länge.

– Vi ska börja skiva nya låtar och nu när vi byggt en egen studio i Göteborg kan vi lättare få ner demos, säger Jonas.

Det här visste ni nog inte om gitarristen och basisten:

David, gitarrist, Uppväxt i Trollhättan
Morfar: dog att tolv dolkhugg när min mamma var tolv år. Mormor drog från den lilla hålan i Norrland då och flyttade till Trollhättan, där jag är född.
Farfar var en enkel målare från Kollandsö som flyttade till Trollhättan när jobben tog slut på ön. Där på Kollandsö har jag också en del av mitt hjärta.

Jonas, basist och sångare, uppväxt i Vänersborg
Morfar: från hans sida kommer jag från en kommunistsläkt.
Farfar: Han var sjöman och är anledningen till att jag inte tatuerat mig. Han är så besviken på sig själv för sina tatueringar.

Text: Rosemari Södergren
Foto: Anders Löwdin
http://www.flickr.com/photos/lowdincom/

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Relaterat:
Dagens Nyheters recension av ”Violence is timeless”

Här kan du provlyssna på Florence Valentin, bandet med texter som vågar ta ställning

by

Dagens Nyheter har gjort en lång intervju med Florence Valentin, bandet som många pratar om nu men poplåtar som sätter sig och samtidigt med samhällskritiskt budskap:

Bred må deras musik vara, hetsiga popstänkare som redan spelats i både ”Allsång på Skansen” och P 3. Men smittande melodier till ifrågasättande samhällsbudskap är ändå sällsynt i musikbranschen. Antell kan i huvudet bara räkna upp fyra andra svenska band med liknande ambitioner.

– Vi vill ju förändra vilket innehåll texter kan ha till popmusik, men att förändra hur världen ser ut är något annat. Det enda man kan göra är att försöka tänka själv – och försöka få andra att göra det. Jag tror inte på revolution, agitation eller pekpinnar.

Florence Valentin är en svensk musikgrupp från Stockholms södra förorter. Gruppens andra album, Pokerkväll i Vårby Gård, släpptes i juni 2007.

Enligt Florence Valentins frontman, Love Antell, har gruppnamnet inspirerats från Johnny Bode.

Här hittar du dem på MySpace.

Här är fyra låtar med Florence Valentin:

Pokerkväll i Vårby Gård

Upp på sociala, ner på systemet

Glömde Bort Att Va Rebell

Allt Har Ett Slut

Andra bloggar om: , , , , , ,

Kulturbloggen intervjuar David Ericsson som har en ny thriller på gång

by

Hemliga ordensällskap, det handlar den nya thrillern av David Ericsson om. Titeln är ”Svart marmor” och till våren 2009 kommer den ut i bokhandlarna, Kulturbloggen fick en intervju med författaren som fick LOs kulturpris i år, 2008.

Personerna från förra kriminalromanen, TaxFree, kommer tillbaka, både chauffören Jack och hans förra flickvän Lea, som tar mer plats i den nya romanen.

– Lea är tillsammans med en rik, välbärgad reklamman som är med i ett hemligt ordenssällskap. Lea kommer i konflikt med honom och ordensällskapet och hon kommer på deras hemligheter, berättar David Ericsson.
Dessa hemligheter visar sig vara farlig kunskap att ha och sällskapet är mäktigare och skummare än hon anat. Det låter oerhört spännande att höra om bokens handling. Hemliga sällskap har väl fascinerat vår fantasi i århundranden. Det hemliga sällskapet i boken bygger inte på någon särskild orden, berättar David.

– Jag har tagit essensen i hur de flesta fungerar och tänkt mig in i vad som kan hända när sådant urartar.

David Ericsson har hållit på länge med romanen. Först trodde han att han skrivit klart den, förra våren.

– Men så lade jag undan den och jobbade med att köra lastbil under sommaren och var helt bortkopplad från författandet. Efter sommaren, när jag fått distans till den, tyckte jag den var helt usel så jag skrev om den.

Han vill att thrillern ”Svart marmor” ska vara en äventyrlig berättelse.

– Den är lite av en äventyrsbok, som ska vara spännande. Men jag vill inte att det ska vara för verklighetsfrämmande, jag vill att läsaren ska känna att ”Oush, det kunde ha hänt mig”. Så när ska det ligga läsaren.

Hans ambition är att den ska vara så skrämmande att läsaren nästan får ont i magen.

David Ericsson är lastbilschaufför och författare. Han får mycket gratis till researchen av sina böcker på det sättet, han har ofta den miljön med på något hörn i romanerna.

– En hel del utspelar sig i lastbilsmiljö, även om det är andra miljöer också. Lea är konstnär och jobbar på sin killes reklamfirma.

Under hösten jobbar han bland annat med att skriva en radiopjäs tillsammans med Birgitta Stenberg. Också där är en lastbilschafför en av huvudpersonerna.

Att skriva för radio är helt annorlunda.

– Det är väldigt roligt. Man måste hela tiden tänka hur saker låter och vilka ljud som finns i närheten.

Som lastbilschaufför händer det att David Ericsson stannar till vid en vägkrog och lånar en ljudbok. På flera vägkrogar i Sverige finns bibliotek som lånar ur ljudböcker till chaufförer och till krogarnas personal. David är en av de som tagit initiativ och genomfört att dessa vägkrogar finns.

-Idén kläcktes på Brunnsviks folkhögskola och den första vägkrogen invigdes i Tönnebro, utanför Söderhamn, berättar David som var med och invigde den.,

Vägkrogarna har blivit en succé på flera sätt. Böckerna lånas hela tiden och många medier har berättat om projektet. Det är ett bra sätt att sprida litteraturen till människor som sällan läser.

-Jag tror på litteraturen som ett sätt att väcka tankar, säger David Ericsson. Det är viktigt för mig, jag tror inte att människor är mindre intresserade av litteratur för att de har praktiska jobb. Det har kanske varit en aha-upplevelse för en del att arbetare är intresserade av litteratur.

Ljudböcker har blivit en del av chaufförslivet för många. Åkerier har blivit inspirerade och börjat köpa in ljudböcker åt sin personal. Verkstäder har börjat sälja ljudböcker.

– Lika väl som chauffören hämtar nya torkarblad hämtar de ut en ljudbok.

Text och bild: Rosemari Södergren

Bokförlaget Ordfronts sida om David Ericsson.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Kulturbloggen intervjuar Christian Kjellvander

by

Christian Kjellvander hade lite tid över en gång när han var i Montreal. Då passade han på att besöka Leonard Cohens barndomshem. Det fick Kulturbloggen reda på då vi intervjuade honom. På torsdag 3 juli är Kjellvander förband åt den 72:årige musiklegendaren Leonard Cohen som spelar i Sofiero slott i Helsingborg.

Här är intervjun:

1. Om du skulle beskriva dig själv med några få ord, hur skulle du göra det?
Olika människor kan locka fram så vansinnigt många olika sidor hos en annan människa således är det alltså närmast omöjligt att svara…men jag försöker och sätter viss stolthet i att vara lugn och logisk i de flesta situationer.

2. Din musik och dina texter är väldigt samkörda, de liksom hör ihop. Är det något som kommer automatiskt eller jobbar du mycket med det?
Eftersom de båda delarna
skrivs i exakt samma stund så blir det samkörd. jag skriver en vers, låter den ligga i ett halvår,
sedan skriver jag nästa vers sedan kanske en refräng. Även om båda verserna rent ackord och
tonmässigt är lika så väntar jag alltid tills jag känner att det sitter som om de vore syskon. dom
ska förstärka varandra

3. Nu ska du vara förband åt Leonard Cohen på fredag. Hur känns det?
Otroligt smickrande, sen är det som det är att spela förband…..man får sin halvtimme. Jag hade faktiskt en dag att slå ihjäl i Montreal ett par år sedan och bestämde mig då för att vandra upp till farbror Cohens barndomshem för att försöka få klarhet i en text jag nyss läst i ”Flowers for Hitler”. när jag stod uppe i de rika judiska kvarteren och tittade ut över montreal med det blåa berget som reser sig
i bakgrunden förstod jag både varför hans beroende av det vackra föddes och varför han gav sig iväg för att leta efter mer…

4. Har du lyssnat mycket på Leonard Cohen?
faktiskt både lyssnat och läst mycket av hans verk. En otroligt begåvad man.

5. I Wikipedia står det att Neil Young och van Zandt är influenser för dig. Har du några andra inspirationskällor för din musik?
Ja jösses…allt

6. Du är uppväxt i USA. Har det påverkat din musik, tror du?
Kanske att jag alltid känt att amerikansk folkmusik och i viss mån rockmusik tillhör mig…jag är lika uppvuxen med det som vilken annan yankee som helst…och även om det inte är något jag tänker på så tror jag att jagkanske känner så….hade rysk polka varit ungdomens musik så hade jag haft svårt att övertyga inte minst mig själv att jag hade rätt att spela det….paint what you know.

7. Hur mycket tid lägger du på musiken dagligen?
Beror på… allt mellan ingen tid och all tid

8. Om du inte hade varit musik, vad hade du varit då?
Text

9. Har du några konkreta planer på att komma igång med Loosegoats igen?
Vi ska göra en reunion spelning på en liten liten festival i min by i skåne sommaren 2009 bestämde jag
igår….jag hoppas de andra är med på det!

10. Hur var det att göra en skiva tillsammans med din bror?
Jobbigt

11. Om några veckor ska du spela på Jazzfestivalen i Stockholm. Vad betyder jazz för dig?
På söndagar efter att man har städat finns det få saker som går upp emot en härlig
jazzvinyl eller stenkaka. tillsammans med lite rökt te och en mörk rom.

12. Har du någon ny skiva på gång?
Jag har alltid en ny skiva på gång … men när den kommer fram vet man aldrig.

Delar av intervjun har jag gjort för DN.se.

Här berättade vi om nyheten att Kjellvander är förband åt Cohen.

Grundaren av Accelerator: Vi ville göra en festival och ta hit de banden vi gillar

by

”Det fanns inga klubbar som hade liveband och dansgolv. Så då drog vi igång en sådan. Så enkelt var det”, berättar Robin Sumpton som är en av initiativtagarna till musikfestivalen Accelerator.

Det var fröet som grodde och klubben blev till en festival. Festivalen Accelerator som är ett måste för alla musiknördar.

– Jag och en annan engelsman, Simon, flyttade hit ungefär samtidigt. Vi kände inte varandra utan träffades här. Vi tyckte inte det fanns klubbar i Stockholm som hade nya bra liveband som spelade, berättar Robin Sumpton.

Accelerator har sedan den arrangerades första gången 2001 blivit den festival som mer än alla andra musikfestivaler fått en slags kvalitetsstämpel på sig, att den samlar inte det som säljer mest utan är mest intressant. I vimlet bland alla festivalbesökare fick vi en pratstund med Robin Sumpton.

Accelerator startade som en klubb i slutet av 1990-talet. Robin berättar om hur klubben blev en festival:

– Jag jobbade i en skivbutik och ville starta en sådan klubb. Den gick inte så bra i början.
Sedan sommaren 2000 fick vi chansen att göra en liten festival i foajen på Södra teatern.
Vi hade Concretes och First Floor Power där som spelade, bland annat. Vi lyckades boka rätt band och det var smockat med folk.

När Robin och Simon sedan fick kontakt med Ola på Luger utvecklades foajéspelningen till en festival.

– Vi ville göra en festival och ta hit de banden vi gillar. Första festivalen gjorde vi 2001 i Münchenbryggeriet: Flaming Lips och Alias Smith var några som spelade då. Håkan Hellström hade en av sina första spelningar där.

Accelerators arrangörer har haft en enorm fingertoppskänsla för att boka band precis innan de slagit igenom stort. Strokes bokade de precis innan de släppte sin första singel.Hemligheten bakom?

– Vi bokade band vi ville se själva, säger Robin.

I år, 2008, var Accelerator tillbaka i Münchenbryggeriet efter att året före hållit till på större ytor kring universitetet.

– Det känns bra att vi är tillbaka här. Förra året råkade vi boka ett par stora band som var på turné så vi fick boka plats på ett ställe med mer plats.

Vilka band som kommer nästa år vill han inte avslöja. ”Det har jag inte ens tänkt på än”, säger han. Men någon ambition att göra Accelerator lika stor som året före har han inte.
Vad han vill göra är en bra festival med band han själv tycker om.

– Vi har inga ambitioner att göra Accelerator till den största eller ens en av de största. Varför det? Det är inget kul. Boka band man inte gillar bara för att sälja biljetter.

Vad gör en festival till en bra festival, frågar vi.
– För mig är det som gör en festival bra: Banden. Jag struntar i maten. Det är förstås juste när festivalen är i ett bra område med tillgång till mat och annat, men banden är det absolut viktigaste för mig.

Bästa bokningen av alla?
Kanske när vi hade klubben och bokade Hot Chip. Det var jättebra och de var så trevliga.
Strokes spelning förstås. Den var bra.
Sonic Youth, den spelningen snackades dem om i flera år

Fakta: Robin Sumpton jobbar på Luger, är agent för ett tjugotal artister som Jens Lekman, Lykke Li och Jenny Wilson.

Text: Rosemari Södergren
Foto: Anders Löwdin

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,