Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göta Källare

Vi har varit på releasefest med Self Deception på Göta Källare

by

Rejäl rock med mycket nerv och känsla. Det fick vi som var med när Self Deception spelade på Göta Källare. Kvällen började klockan 21 med ett akustiskt set och övergick till fullt ös klockan22. Sjysst upplägg, tycker där bandet visade vad de kunde.

Anledningen var släppet av bandets andra skiva Over the Threshhold. Kategorin får man väl säga är rock av det tyngre slaget. Det brukar inte tilltala mig eftersom överetableringen är hög. Många band döljer dålig musik med hög volym och ’heavy’ framtoning, för många.

Self Deception var dock en överaskning. De behärskar sina instrument, bjöd på snack och publikkontakt och hade med sig riktigt bra låtar. Det akustiska setet skapade förväntan och god stämning och jag önskar verkligen att fler band tar efter och vågar visa sig från lite olika sidor på just det här sättet. Det fanns tyngd som inte dränkte melodierna och påminnde lite om både Clash och Nirvana i just det. I övrigt ingen jämförelse. Self Deception har sin egen karaktär som framförallt sticker ut med musikalisk kvalitet.

Här ett samkprov från Over the Threshhold

Besök Self Deception på MySpace..

Här är ett samkprov på Jimmy Björkmans bilder från releasefesten, mer bilder finns på Jimmy B’s fotosida. Stort tack till Jimmy att vi fick tips om detta och lov att visa hans bilder här!

 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sebastian Wijk och Lissie på Göta Källare – bilder och recension

by


Klockan hade blivit nio och publiken hade börjat samlas framför scenen, sorlet hade fått en stark ton av förväntan, ni vet så där som det blir när det snart är dags för artisten att äntra scenen. Då kommer en ung kraftig man med stort skägg och glasögon, med gitarr i högerhanden genom publiken. Han hoppade upp på scen och satte sig på stolen framför mikrofonen mitt på scen och berättade att han heter Sebastian Wijk och fått äran att få spela före den fantastiska artisten Lissie.
Han slog ett första ackord på sin akustiska gitarr och lät sin kraftfulla stämma ljuda över den stora hallen på Göta Källare. Sebastian Wijk var förband och kanske inte alla kände till honom, men en sak är säker: deras respekt växte.
Sebastian Wijk har en stark, känslig stämma med mycket melankoli och vemod i rösten. Hans stil påminner om David Gray.
Den sköna avslappande naturliga stilen är ett kännetecken för detta nya singer/songwriter-löfte. Bara det att Sebastian Wijk under våren genomför en turné på Waynes Coffee visar hur han vill komma nära sin publik.

Tidigare i år släppte han sitt album Down Below, som fått bra kritik.

Lissie äntrade scenen med enkel vit tshirt, jeans och långt ljust hår. Greppade sin elgitarr och började med en mjukare sång. Utstrålar något som påminner om Patti Smith med sin naturlighet och osminkade attityd.

Elisabeth Maurus som tagit sig artistnamnet Lissie började faktiskt sin karriär som skådespelare, bara nio år gammal då hon lokalt spelade  ”Annie” i Little Orphan Annie i 80 föreställningar. Några år senare övergav hon emellertid teatern för att lära sig spela gitarr. Det är väl något som märks. Hon är bekväm på scen, pratar gärna mellan låtarna, är naturlig på scen och bjöd in publiken att sjunga med i hitlåten, vilket många också gjorde medan de gungade med i rytmen.

Hon började mjukt med folkrockballad men drog sen igång med mer fartiga hits och då tände hennes publik. Hennes röst räckte för kvällen inte riktigt till för de långsamma balladerna, kanske var hon förkyld. Hennes energi på scen är dock oerhört imponerande och både hon och bandet kommer allra mest till sin rätt i de rockigare låtarna.


 När hon drog igång låten Coco om hur jobbigt det kan vara att vara tonåring då klappade nog hela publiken med.
Det var tydligt att hon har en stor publik som kan hennes låtar. Före ”Everywhere I go” jublade publiken.
Låter ”Oh Mississippi” var också ett mäkta populärt extranummer. ”Oh Mississippi”, skrev Lissie tillsammans med Ed Harcourt.

Foto: Linnea Hedlin

Musikbloggaren Gervide var också där.

Det som jag och min date för kvällen, Malin är rörande överens om är att Lissies skiva inte gör henne rättvis. Lissie måste upplevas. Live. Punkt slut.
Upplev henne! Nu!

Hon får ett strålande betyg av mig. 5/5 och det är inte för att hon är min vän. Jag har sågat mina vänner för. Hon får högsta betyg därför att hon förtjänar det. Lissie är en liveakt av sällan skådat slag!

Sebastian Wijks hemsida.

HD-tv med Sebastian Wijk

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tony Joe White på Göta Källare: modig och lugn blues

by

Tony Joe White är en av de stora legendariska blues- och rockartisterna. Han har skrivit låtar för Elvis och Tina Turner, bland annat. Han har gett ut mer än tjugo album, så det är svårt också för hans trognaste fans att ha koll på allt han gjort. Att han har många svenska fans var uppenbart när han nu gav en konsert i Göta Källare på onsdagskvällen 9 mars. Där vimlade av folk, företrädesvis människor kring medelåldern, både killar och tjejer och jag tippar att det var i det närmaste slutsålt. Göta Källare är en stor lokal och rymmer en hel del, men det blev rätt trångt ändå. Trots trängsel var det en lugn och trevlig stämning

Tony Joe White valde att köra mer av det lugna bluesiga. Han började mycket enkelt med två låtar bara han själv, elgitarr och munspel och sin raspiga bluesröst. Första låten var förstås ”Way Down South”, sången som väl handlar om hans egen bakgrund:
I was born and raised on a little ole farm, shotgun house down by the swamp, work was hard and times were kinda rough.

Helt klart är att han inte flirtar med publiken. Han pratar visserligen lite grann mellan några av låtarna och givetvis spelade ”Stockholm Blues, men han gav inte publiken så mycket tid att applådera och visa uppskattning. Han spelade på helt enkelt. Som en säker bluesgitarrist, som vet vad han gör och inte behöver andras uppskattning. Fast uppskattades gjorde han, det märkte jag på alla som runt om mig diggade och vaggade med i bluesen.

Några av sina rockigare låtar spelade han men kvällen var till övervägande del vigd åt mytiska sköna bluesiga toner, melankoliskt vemodigt och vackert.

De första låtarna spelade han själv. Han trädde in på scenen, mager och med sin typiska hatt och spelade med sin elgitarr och munspel och sin raspiga bluesröst. Efter två låtar kom hans trummis, Bryan Owings, in på scenen och med trummor blev det mer tyngd i låtarna, men fortfarande fick det spröda känslofyllda dominera.

Att det till övervägande delen var medelålders tjejer och killar i publiken visar sig också i att det inte finns några klipp i Youtube från spelningen, inte ännu i alla fall. Jag har helt klart märkt att den yngre generationen är mycket snabbare med att spela in klipp från konserter och dela med sig än de som är 40-60 år. Själv har jag bara en iphone 3 och ljudet blir sällan bra när jag spelar in med den. Det skulle inte göra Tony Joe White rättvisa om jag spelade in med min iphone.

Fakta om honom är lite kortfattat hos svenska delen av Wikipedia:

Tony Joe White, född 23 juli 1943 i Goodwill, Louisiana, är en amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, mest känd för låtarna ”Rainy Night in Georgia” och ”Polk Salad Annie”, den senare spelades även in av Elvis Presley. Han samarbetade med Tina Turner på hennes album Foreign Affair från 1989. Han spelar genren Swamp rock. Tony Joe White och John Fogerty är de stora inom genren.

På Tony Joe Whites hemsida kan du hämta låten ”Season Man” gratis

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ett av mina favoritband inom folkrock: Okkervil River till Stockholm

by


Ett av mina favoritband inom folkrock, amerikanska Okkervil River kommer till Stockholm 20 maj till Göta Källare. Så jag vet definitivt vad jag ska sikta på att göra den 20:e maj på kvällen.

Här är pressmeddelandet:
Okkervil River kommer till Sverige och Göta Källare den 20 maj med nytt material på fickan så att vi kan få den dos ivägsvepande indierock som vi så väl behöver.

Det nya albumet släpps den 10 maj och kommer att heta ”I Am Very Far”. Redan nu är en första singel ute, ”Mermaid”, en mörk, mystisk och romantisk låt som smyger sig på och når ett klimax som påminner om Okkervil Rivers rötter. Det är det första vi hör från Okkervil River sedan ”The Stand Ins” som kom 2008, vilket känns som en evighet sedan. Visserligen kunde vi glädjas åt det monumentala samarbetet mellan bandet och Roky Erickson härom året. Ingen blev förvånad att den kollaborationen var lyckad men ”True Love Cast Out All Evil” fick oss ändå att ramla av stolen med sin fulländning.

Will Sheff och hans Okkervil River har sedan de bildades i Texas 1998 släppt fem skivor, turnerat flera varv runt jorden och gjort otaliga bejublade spelningar. De har utvecklat ett eget sound med influenser från folkrock och lo-fi och med maximerad instrumentanvändning. Ljudbilden är ömsom massiv och gränslöst svängig, ömsom vacker och känslig som en mingvas. Will Sheff är en elegant låtskrivare och en sångare som för tankarna till både Bright Eyes och Elvis Costello som han var på ”My Aim Is True”.

Live blir det förstås ännu lite bättre, Okkervil River har verkligen förmågan att sluka en publik och inte släppa taget förrän långt efter spelningens slut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Missa inte Southside Johnny 15 april

by

Southside Johnny & the Asbury Dukes spelar på Göta Källare 15 april. Det är så länge sedan jag såg detta fantastiska band att jag inte minns var men det var någon gång i början av 90-talet! Alldeles för länge.

Southside Johnny & the Asbury Jukes har kvar det karatäristiska soulinspirerade ljudet som vi känner igen från tidigt Bruce Springsteen.

Om du är nyfiken nu föreslår jag att du lyssnar på Better Days, också från 90-tal. Börja där och arbeta dig framåt och bakåt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,