Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

country

Rosanne Cash till Sverige

by

rosannecash
Singer-songwritern Rosanne Cash har sannerligen inte haft några små skor att fylla under sina år som musiker och dotter till legenden Johnny Cash. Men hon har gjort det alldeles lysande. Rosanne Cash sågs senast i Sverige då hon gästade Skavlan i Sveriges Television i november, och gissa om vi fick mersmak? Den 9 mars kommer hon till Sverige för en konsert på Nalen i Stockholm. Därefter, den 10 mars, ser vi henne på Trägårn’ i Göteborg och Sverigebesöket avslutas med en spelning på KB i Malmö den 11 mars. Biljetterna släpps den 21 december.

Rosanne Cash vann en grammy 1985 för låten ”I Don’t Know Why You Don’t Want Me” och har nominerats till ytterligare åtta grammys. Hon har nu gjort en ny platta som heter ”The List”, som släpptes i oktober i år och blev den 12:e i raden men den första som består av covers. På skivan kommer Rosanne Cashs fanstastiska röst till sin rätt och varje sång är säreget tolkad genom hennes distinkta och sofistikerade perspektiv som musiker. Man kan säga att genom The List öppnar Rosanne Cash famnen för sitt arv och sjunger av ren kärlek till genren och sångerna, som faktiskt har format den hon blivit som artist.

Idéen till skivan föddes när hon gjorde promotion för den förra skivan (2006) Black Cadillac. Här berättade hon hur hon som artonåring fått en lista av sin far på de hundra viktigaste countrysångerna. Han sade till henne att det hörde till hennes utbildning och att hon måste lära sig var och en av dem. Rosanne beskriver ”jag såg den listan som ett slags excellens-standard och en påminnelse ur vilken tradition jag är sprungen. Den här skivan ger mig chansen att koppla ihop den jag är idag med mitt ursprung snarare än att springa iväg från det, och att knyta samman alla trådar: det gamla och det som är nu, ålderdom och ungdom, tradition och tidlöshet”.

The List innehåller covers från The Carter Family och Hank Williams, Jimmie Rodgers och Patsy Cline, Merle Haggard och Bob Dylan. Skivan innehåller gäster som Bruce Springsteen och Elvis Costello och Wilcos Jeff Tweedy och Rufus Wainwright.

The List har fått lyriska recensioner. Aftonbladets Markus Larsson skriver ”Rosanne Cashs fantastiska versioner får mig nästan att skämmas över att jag ibland glömmer bort och tvivlar på originalens ursprungliga kraft.” och Ulf Gustavsson i Upsala Nya Tidning säger att Cash sjunger ”med klockren stämma och återhållen glöd i sånger som Take these chains och 500 miles som visar att hon tar dem på fullaste allvar. Inte genom att sätta sig själv i förgrunden, utan genom att frilägga berättelser, livsöden och den melodiska bärkraften i sångerna. Nästan som att höra dem för första gången.” Dennis Andersson i Barometern skriver att ”The list är en samling sånger som går rakt in i hjärtat. I mitt tycke årets hittills bästa utländska album.” GP fyller i med ”The List är en rörande platta, på pappret ”omöjliga” sånger som Girl from the north country och Long black veil hanteras med osviklig känsla och uppenbart mod.”

Rosanne har Grammynominerats 2010 i kategorin “Best Pop Collaboration With Vocals” för “Sea of Heartbreak,” en duett med Bruce Springsteen.

Mer info på www.rosannecash.com.

Biljettinfo:
9.3 Stockholm, Nalen
10.3 Göteborg, Trädgårn
11.3 Malmö, KB

Biljetterna släpps den 21 december.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Monsters of Folk i Filadelfiakyrkan

by

monstersoffolk

Monsters of Folk är en sådan där supergrupp. Fyra kända artister (Conor Oberst, Jim James, M Ward och Mike Mogis ) med var sin egen solokarriär slår sig samman för ett projekt som mynnat ut i att släppa ett album och göra en turné. Torsdagen 19 november spelade Monsters of Folk i Stockholm.
De spelade i Filadelfiakyrkan, för konsertarrangören Luger ville testa en ny lokal för konserter, som det kommer fram i en kommentarsdiskussion på Lugers hemsida.

Skrivet av Arg 30 aug 2009 14:11:
varför en pinstkyrka?

Skrivet av Luger-Fredrik 30 aug 2009 18:58.
För att vi tycker att det är en bra ny lokal helt enkelt.

Skrivet av Arg 31 aug 2009 15:29.
Men varför den och inte Södra teatern, exakt samma design ju.

Skrivet av Luger-Fredrik 31 aug 2009 16:58.
För att Filadelfiakyrkan är större, och för att många fler än vad som får plats på södran vill se bandet.

Lokalen fungerade bra och det blev en drygt tre timmar lång konsert.

Ett genialiskt hopplock av professionella musiker. En lång men stundtals klockren framträdande. Alla fyra sjunger, de är fantastiska sångare allihop och kan spela flera intstrument, kompar varandra. Alla fyra har olika stilar som ändå passar ihop. Det låter helt enkelt väldigt bra.

Det var en i stort sett fullsatt lokal med en entusiastisk publik i Filadelfiakyrkan och det var de värda, så jag sätter ett högt betyg på spelningen.

Monsters of Folks hemsida.
Lyssna på Monsters of Folk på MySpace.


Konserten i Filalfiakyrkan fick betyg 4 av Svenska Dagbladets recensent.
Recension av skivan i DN.
Spelningen hyllades av Aftonbladets recensent också.

Monsters of Folk – The Right Place Music Video

Monsters of Folk – Dear God (Sincerely M.o.F.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recensioner av tre nya skivor med Devendra Banhart, Tegan and Sara och Willy Clay Band

by

banhart-what-will-we-be-album
Tegan and Sara ”Sainthood” (Warner)

Ibland snubblar man av misstag på musik som känns helt rätt. Musik som känns att den har en stort grad av ärlighet och originalitet som gör att man tar den till sig. Ett sådant sällsynt tillfälle är Tegan and Sara som är ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. De här två tjejerna är födda på dagen nästan 30 år sedan, 1980.

Det här är deras sjätte platta sedan 1999 men jag har för min del inte hört dom förut. Att de inte är debuttanter är tydligt med tanke på det driv som systrarna besitter. Deras senaste platta ”Sainthood” är en resa i ett egensinnigt landskap där infall och idéerna forsar fram likt en yster vårbäck.

Det finns också en retro-feeling till den brittiska new wave-vågen kring 1980 utan att för den skull bli nostalgi. Musikaliskt kan man beteckna det som modern rock med påverkan från exempelvis Roxy Music och den egensinniga traditionen som finns i kanadensisk rock som exempelvis Kate & Anna McGarrigle, k.d. lang och inte minst Neil Young som en gång singnade systrarna Quin.

Jag må vara okunnig som missat Tegan And Sara förut men i fortsättningen tänker jag inte göra det för det här är riktigt bra. Favoritlåtar; ”The Cure”, ”Alligator” och ”Someday”. En platta som lyser upp höstmörkret.
Recension hos Dagens skiva.

Devendra Banhart ”What Will Be”(Warner)

Tala om udda fågel denne texasfödde singer/songwriter. Här blandas sydamerikanska influenser med San Fransisco-psychedelisk påverkan. Musiken är sommarlätt, den är varm och den känns äkta på ett sätt som påminner om mycket av det som kom ur 1967-70 års kaliforniska musikexplosion.

För mig är Banhart inte bara ny (hans första platta har jag inte hört) utan också nyskapande i sitt nyfikna och gränslösa sätt att närma sig musiken. Här blandas våghalsigt och ur lekfullheten skapas en musik som berör inte bara genom att den är så våghalsig utan genom att den känns alltigenom äkta.

Här finns den vackra balladen “Meet Me At the Lookout Point,” en rock-rökare som ”Rats” traditionell R &B-påverkan i ”Baby,” och den latinopåverkade “Brindo,” och inte minst den ljuvliga ”Angelica” för att nämna några överraskningar som lyssnaren har att vänta.

Singer/songwriters brukar ha ett problem och det är att de tenderar att låta likadant oavsett vem de är. I värsta fall låter de som John Denver eller blir de hopplöst deprimerade som geniet Leonard Cohen. Devendra Banhart är inget av detta – han är helt enkelt unik, han vandrar verkligen sin egen väg. Rekommenderas.
Recension i DN.
Recension i SVD.

Willy Clay Band ”Blue” (Rotsy)
Kirunabandet Willy Clay Band kan sin amerikanska rocktradition men det räcker inte för i varje fall mig. De var förband till Fogerty när han turnerade i Sverige 2006. De flesta kommer väl ihåg deras hit ”Soldier”.

Jag måste säga att jag känner mig splittrad. Här finns både det som man skulle kunna kalla americana (Under The Spell) och inte så lite Bruce Springsteen (True Lies). Det är allt mycket kompetent, det är väl producerat, det är väl skrivet och det är så förbaskad…..välgjort.

Problemet med den här plattan är att den är för bra, för välgjord så den blir slätstruken. Lyssnar man igenom varje låt så upptäcker man att varje låt klockar precis över 4 minuter, varje låt börjar med samma typ av intro. Det blir nästan livlöst, i vart fall blir det för mycket av FM-radio och Lugna favoriter – det gnistrar aldrig till utan lunkar på som en halvdöd travhäst på väg till slakthuset.

Willy Clay Band kunde nöjt sig med en CD-single med tre, fyra spår som ”Jailbird”, ”Most Of All” och ”Under The Spell”. Det hade räckt för tyvärr materialet är inte tillräckligt för en hel fulltids CD. Talangen finns men med en skitigare produktion kanske det skulle bli mer i liv i deras nya platta.
http://www.myspace.com/willyclayband

Ingemar E. L. Göransson
bloggar också på Ingemars nya blogg

Willy Clay Band LIVE!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Veckans skivor: Willie Nelson, Arctic Monkeys och Sean Paul

by

Willie-Nelson-American-Classic-479304
Jo, nu märks det att hösten kommer och det lanseras massor av nya album. Det är omöjligt att ta upp dem alla. Två av de hetaste albumen av de som släppts under veckan är Willie Nelssons ”American classic” och Arctic Monkeys ”Humbug”.

Willie Nelson: ”American classic”
Willie Nelson, en av de få legendariska countrymusikerna som fortfarande håller igång. Hans nya album är betydligt mer jazzig än country.
DN:s Martin Nyström är helt extatisk och gav albumet betyg 5, det högsta betyget i DN:s betygsättning.
SVD däremot var inte lika begeistrad och gav betyg 3.
Själv har jag lyssnat igenom albumet ett par gånger idag och konstaterar att om man gillar jazz mer än country då är albumet helt rätt. Men själv är jag inte så svag för jazz, så jag är glad att Spotify finns så jag lagligt kunde lyssna igenom den noggrannt ett par gånger.
Fast å andra sidan är det ofta sådana här lugna album som växer med lyssningarna.

Arctic Monkeys: ”Humbug”
arctic-monkeys-humbugSingeln ”Crying Lightning” från albumet ”Humbug” har redan legat högt på försäljnings- och nedladdningslistor ett tag.
Det arga indierockbandet med den stressade musiken har i sitt tredje album blivit lite, lite lugnare.
Vilket en del tycker är till deras fördel, som DN som gav betyg 4, eller så tycker man att deras utveckling inte lyckats så bra, som Smålandsposten som gav betyg 2:

Här finns försök att skapa samma dramatiska, ödesmättade domedagsstämning. Jag skriver ”försök”. För de lyckas bara stundtals. Som i inledande My propeller och habila singeln Crying lightning.

Här är tre recensenter som alla gav betyg 3:
Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet.

Sean Paul: Imperial Blaze
sean_paul_imperial_blaze_mediumReggae har DN i pappersverisonen kategoriserat Jamaica-artistens senaste album som. Men jag tycker RnB mot hiphop är betydligt mer beskrivande.
Jag har lyssnat på det flera gånger och det är ett lugnt, souligt, RnB-album av jamaicanen. Vackert och mjukt, men inte så rytmiskt och medryckande dansant som jag vill att reggae ska vara.
Ett pressmeddelande berättar om Sean Paul och albumet:

Detta är Sean Pauls första nyproducerade material på över tre år. ”So Fine” var första singel från det efterlängtade fjärde albumet ”Imperial Blaze”. Under detta album har Sean Paul samarbetat med producenten Stephen ”Di Genius” McGregor.

Sean Paul är den mest framgångsrika jamaicanska artisten någonsin i USA och klättrar på de amerikanske topplistorna. Med tre topp 3 singlar (”Temperature”, ”Get Busy” och ”Baby Boy”), och inte mindre än fem topp 10 hits. Sean Paul har sålt flera miljoner album och är en världsstjärna av rang. Inte mindre än två av hans förra album har sålt platina världen över.

Sean Paul har under sin karriär fått en rad fina utmärkelser, som till exempel en Grammy, American Music Award som bästa pop/rock artist och ett MTV Europe Award för bästa nya artist.

Smålandsposten var kritisk och gav betyg 2, medan SVD gav betyg 4 och DN gav betyg 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Elvis Costello och Bruce Springsteen med på nya skivan av dottern till Johnny Cash

by

7 oktober släpps Rosanne Cash album ”The list” där hon gör sin tolkning av sin legendariska pappas låtar.
Hon har flera legendariska musiker med som gäster på albumet som Elvis Costello, Bruce Springsteen, Jeff Tweedy och Rufus Wainwright.

Här delar ur ett pressutskick om Rosanne Cash och hennes kommande album:
Acclaimed singer-songwriter Rosanne Cash will release her 12th studio album, entitled The List, on Manhattan Records on October 7th, 2009. This stunning work features Cash’s contemporary interpretations of 12 classic songs culled from a list of essential country tunes that her legendary father Johnny gave her in 1973, and filtered through her own unique, sophisticated perspective.

Known primarily for her stellar songwriting, Cash showcases her incredible voice on The List – her first-ever covers record. As a result, the album is Rosanne Cash like you’ve never heard her before as she embraces her heritage and sings for the pure love and beauty of these songs which have shaped who she is as an artist.

The idea for The List came about while Cash was on tour promoting her 2006 studio album, the critically heralded, Grammy-nominated Black Cadillac – a reflective song cycle about the loss of her father, mother Vivian Liberto, and stepmother June Carter Cash. During the well-received multi-media event Black Cadillac: In Concert, Cash told audiences how, when she was 18, her father became alarmed that his daughter appeared to lack a deep understanding of country music (having been obsessed with The Beatles and steeped in Southern California rock and pop music). Johnny gave her a list of the “100 Essential Country Songs” and told her that it was her education and she should learn them all.

“The list was far-ranging and thorough,” Cash says. “It was assembled from my father’s intuitive understanding of each critical juncture in the evolution of country music. There were old Appalachian folk ballads, and the songs of Jimmie Rodgers and Woody Guthrie. The influence of gospel and Southern blues were crucial. Then he segued into rockabilly and the birth of modern country music by way of Hank Williams, and up to the present, which was then 1973. He also included a couple of his own songs. I endeavored to learn them all and it was an education,” she says. “I looked to that list as a standard of excellence, and to remind myself of the tradition from which I come. This album enables me to validate the connection to my heritage rather than run away from it, and to tie all the threads together: past and future, legacy and youth, tradition the timelessness.”

Through her stylish interpretations, Cash manages to transcend genre on The List, proving that these songs deserve a permanent place in the American Songbook. Produced and arranged by Grammy-Award winner John Leventhal (Cash’s husband, who also contributes striking guitar work throughout), The List includes Cash’s covers of songs by The Carter Family (“Bury Me Under the Weeping Willow”), Hank Williams (“Take These Chains From My Heart”), Jimmie Rodgers (“Miss The Mississippi and You”), Hank Cochran/Patsy Cline (“She’s Got You”), Merle Haggard (“Silver Wings”), and Bob Dylan (“Girl From the North Country,” famously done by Dylan and Johnny Cash in 1969). The album also features a host of special guests whom Cash admires, including Bruce Springsteen (on “Sea of Heartbreak”), Elvis Costello (on “Heartaches by the Number”), Wilco’s Jeff Tweedy (on “Long Black Veil”), and Rufus Wainwright (on “Silver Wings”).

The List is the first album Cash has made since she underwent surgery in 2007 for a benign brain condition, from which she has fully recovered. When it came time to record a new album, Cash was happy to step back from the heavy themes of Black Cadillac and do a covers record that showcased her voice. It also has enabled her to finally share with the world the list of songs her father passed down to her alone.

“If my father had been a martial arts master, he might have passed a martial arts ‘secret’ on to me, his oldest child,” Cash says. “If he had been a surgeon, he might have taken me into his operating room and pointed out the arteries and organs. If he were a robber baron, he might have surveyed his empire and said, ‘Honey, some day this will all be yours!’. But he was a musician and a songwriter, and he gave me The List.”

For more about Rosanne Cash and The List, please visit www.rosannecash.com/.

The track-listing for The List is as follows:

1. “Miss the Mississippi and You”
2. “Motherless Children”
3. “Sea of Heartbreak” (w/ Bruce Springsteen)
4. “Take These Chains From My Heart”
5. “I’m Movin’ On”
6. “Heartaches by the Number” (w/ Elvis Costello)
7. “500 Miles”
8. “Long Black Veil” (w/ Jeff Tweedy)
9. “She’s Got You”
10. “Girl From the North Country”
11. “Silver Wings” (w/ Rufus Wainwright)
12. “Bury Me Under the Weeping Willow”