Way Out West

Way Out West: Alicia Keys övertygar i festivalsammanhang

11 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Alicia Keys, Flamingo
Way Out West 10 augusti 2013
Betyg: 3+

Tolv år efter debuten med Songs in A Minor har Alicia Keys en strålande karriär, fem album och miljontals fans i ryggen. Ändå infinner sig en viss skepticism när hon under lördagskvällen intar Slottsskogens största scen; showen skulle likväl kunna ägt rumvar som helst i världen utan att det hade sett så annorlunda ut, och trots rapporter om publikrekord drar den New York-födde sångerskan långtifrån samma publik som till exempel förra årets headliners Kraftwerk och Blur. Hon spelade visserligen på Hultsfred för nio år sedan, men hon känns knappast som en riktigt etablerad festivalartist och tanken att hon skulle göra sig bättre på exempelvis Globen går liksom inte att undgå.

Så nog finns det några frågetecken, men det finns också många utropstecken. Iförd hatt och glittrig blå dräkt kliver hon på scen till en snutt av Empire State of Mind vilket snarast resulterar i allsång och den euforiska stämningen håller även i sig när hon senare sätter sig bakom pianot för att med intensiv soulröst framföra sina vackra ballader. Hon backas upp av skickliga musiker och glamourösa dansare, men det rör sig egentligen inte om någon överdriven produktionen. Fokus ligger snarare på Alicia Keys totala scennärvaro. Om något vet hon efter alla dessa år hur hon fängslar en publik och med ett ständigt inbjudande leende på läpparna hör hon hemma på scen. I några av de mer lågmälda balladerna – tydligast blir det nog under Fallin’ – överröstas hon dock av Disclosures tunga basgångar i tältet bredvid.

Efter ett något slätstruket mellanparti tänder det verkligen till i den avslutande hitkavalkaden. Och nog har hon samlat på sig en imponerande låtskatt med höjdpunkter som Try Sleeping with a Broken Heart och No One. Eller det flinka pianospelet i If I Ain’t Got You. Eller – kanske framför allt – Girl on Fire som hon med trummor själv kickar igång beatet till. En låt som växer flera dimensioner live. När hon efter ett klädbyte till sist återvänder till scen iförd glittrig svart långklänning samplas Frank Sinatra och var och en som fortfarande står kvar sluter upp i allsång. Alicia Keys strödde ut sin stjärnglans och Empire State of Mind kan nog vara något av det mest eleganta Slotsskogen bevittnat i år. En värdig avslutning på en sett till helheten lyckad festival.

Här är ytterligare en bild från spelningen:

Foto: Emma Andersson

Way Out West: Bat for Lashes suggestiva mystik fungerar även i solsken

10 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Bat for Lashes, Azalea
Way Out West 9 augusti 2013
Betyg: 4

Förra året gjorde Bat for Lashes, eller Natasha Khan som hon ju egentligen heter, sin första spelning på svensk mark. En spelning som delvis präglades av att hon ännu inte hade släppt sitt tredje album The Haunted Man. Bara att höra en låt som Laura utan några som helst förväntningar kändes då kittlande, men när hon nu iförd någon slags stjärnsprakande grönblå dräkt intar Way Out Wests näst största scen tar hon tillvara på chansen att bygga upp en mer utpräglad dramaturgi där nya låtar som Marilyn, Laura och framförallt titelspåret The Haunted Man fyller nyckelfunktioner.

Redan i inledande Lilies står det klart att Natashas dramatiska röst idag är i sitt esse; den griper tag i en från första ton. Efter att därefter ha framfört de äldre pärlorna What’s a Girl to Do från debuten samt Glass och Travelling Woman från 2009 års Two Suns spelas Marilyn och All Your Gold – två vitt skilda låtar från hennes senaste opus; om Marilyn är drömsk och storslagen med refrängen ”holding you, I’m touching a star” fungerar misstänkt Gotye-osande singeln All Your Gold snarare som en dansant avstickare innan gotiska Horse & I. Ensam med pianisten framför hon sedan Laura i avskalat format och efter Sleep Alone sätter hon sig under Siren Song själv bakom pianot. Innan hon tar farväl med självklara Daniel framförs alltså The Haunted Man som sticker ut med sina manliga körer som träder in mitt i låten medan Natasha bär en antik gammal radio över axeln. Vissuellt? Ja, men även en låt som växer live och tillsammans med Marilyn tillhör spelningens höjdpunkter.

Det bjuds alltså på en hel del variation, både dansanta och lugna, pianobaserade och synthiga låtar framförs, men tyvärr är det glest med folk framför scen – antagligen beroende på att Grimes, som drar en rätt snarlik publik, spelar parallellt på Linné-scenen en bit bort – och dessutom har basen vid ett par tillfället en förmåga att bli alldeles för påträngande. Däremot förvånas jag ännu en gång över hur väl Bat for Lashes mörka låtar och suggestiva mystik fungerar i solskenet. Khan står definitivt för en av festivalens säkraste och mest eleganta och polerade uppträdanden. Jag kan enbart ana hur bra det skulle kunna bli i en mörkare och mer intim scen.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Way Out West: Haim lockar fram publikens reaktioner

10 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Haim, Linné
Way Out West 9 augusti 2013
Betyg: 4+

”If you’re having girl problems I feel bad for you, son / I’ve got 99 problems but a bitch ain’t one” rappar Jay Z i högtalarna medan Haim, systertrion som på scen backas upp av en trummis, intar ett smockfullt Linnétält. Men om någon skulle ha ”girl problems” är det knappast något Haim kan anklagas för att vara ansvariga för; de utstrålar charm i överflöd och i synnerhet storasyter Este Haim är på exceptionellt prathumör och räds inte att grimasera som någonsin Angus Young eller Gene Simmons vilket säkerligen bidrar med att egga på publiken.

Men de är inte bara underhållande att se på. De är alla tre dessutom extremt skickliga musiker som vet hur man upprätthåller spänningen på scen. Det som med sin slicka produktion på skiva kan låta aningen lätt och radiovänligt känns betydligt mer lössläppt live. Daniella Haim, som står i mitten av scen och ger mest sken av att vara frontperson, släpper loss i smått gudomliga gitarrsolon, deras röster vävs ihop och utöver huvudinstrumenten har var och en dessutom en trumma att slå på – om jag ska anmärka på något är det väl att Daniellas röst har en tendens att försvinna bakom resten av instrumenten, samtidigt är det just den något råa mixen som bidrar till spelningens fängslande livekänsla.

Som inget band tidigare under festivalen väcker de publikens reaktioner. Nya singeln The Wire spelas tidigt i setet, som andra låt – även Falling, i omarbetad synthig version, går hem väl – men det är under Forever som publikreaktionerna blir som mäktigast. Sällan har väl hela Linnétältets unisona handklapp låtit så mycket.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Way Out West: Angel Haze vinner över Göteborgspubliken

10 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Angel Haze, Linné
Way Out West 9 augusti 2013
Betyg: 4

Efter Azealia Banks inställda spelning dagen innan kändes det som att Angel Haze-spelningen lyftes fram en aning; nu när hon på egen hand fick representera Way Out West-programmets del av kvinnlig hiphop. Men frågan är om folk visste vilken total överkörning som väntade. Den Detroit-födde tjugotvååringen, som för tillfället springer ärevarv på såväl den europeiska som den amerikanska festivalscenen – så sent som för några dagar sedan spelade hon ju på Chicagos gigantiska Lollapalooza-festival, inledde sin ovanligt tidiga spelning, prick 15:00 klev hon på scenen, med Werkin’ Girls – innehållandes den explicita textaden ”like a pre-teen boy in the church with a pastor” en av de låtar som efter ett flertal mixtapes satte henne på kartan förra året.

Uppbackad av två medmusiker får spelningen dessutom extra tyngd och Angel Haze själv rör sig nonstop. Utan konstigheter befinner hon sig lika ofta i publiken som på scen, samtidigt spottar hon ut sig ord i ett rasande tempo och hon hinner bland annat med senaste singeln No Bueno, Supreme och A Tribe Called Red – som efter den läcktes nu cirkulerat runt på nätet i några veckor – innan hon i avslutningsnumret sjunger om att styra New York. Idag styr hon åtminstone Göteborg. Nu längtar vi bara tills oktober då vi får hålla hennes debutalbum Dirty Gold i våra händer. För om albumet är lika rasande som Way Out West-spelningen kan det bli ett av årets mest spännande släpp.

Här är ytterligare en bild från spelningen:

Way Out West: Alabama Shakes – attans vad bra det är

9 augusti, 2013 by Redaktionen

Alabama Shakes, Azalea
Way Out West 8 augusti 2013
Betyg: 4

Alabama Shakes är ett av förra årets mest hyllade band men ändå verkar det som att bandet och dess frontkvinna Brittany inte vant sig vid sin stjärnstatus. När bandet med Brittany Howard i spetsen kliver ut på scen ser de nästan förvirrade ut. Brittany vinkar lite blygt till publiken som jublar tillbaka.

Sedan sätter de igång och Brittany öppnar munnen och börjar sjunga, puh. En kollektiv gåshud sprider sig bland publiken. Brittany Howard har en röst som osar passion och erfarenhet, det är otroligt att den kan komma från en 24-åring. Musiken är väldigt enkel och jag kan känna att spelningen hade vunnit på att hållas på en mer intim scen som Linné, men det är förlåtet för attans vad bra det är.

Emellanåt kan det bli lite långdraget, några av låtarna känns som utfyllnad, men när de kommer till de stora låtarna, Girls and Boys, Be Mine och You Ain’t Alone är allt mellanstrunt förlåtet. Låten Hold On är något av det bästa jag hört i hela mitt liv. Det låter bättre än på skiva vilket är omöjligt att tro. Jag vill nu böna och be ifall någon från ett bokningsbolag i Stockholm ser detta, snälla boka Alabama Shakes till Stockholm, för jag behöver mer, alla behöver mer. Alabama till Sverige.

Text och foto: Linnea Amling

Way Out West

Footer

Om oss