Haim, Linné
Way Out West 9 augusti 2013
Betyg: 4+
”If you’re having girl problems I feel bad for you, son / I’ve got 99 problems but a bitch ain’t one” rappar Jay Z i högtalarna medan Haim, systertrion som på scen backas upp av en trummis, intar ett smockfullt Linnétält. Men om någon skulle ha ”girl problems” är det knappast något Haim kan anklagas för att vara ansvariga för; de utstrålar charm i överflöd och i synnerhet storasyter Este Haim är på exceptionellt prathumör och räds inte att grimasera som någonsin Angus Young eller Gene Simmons vilket säkerligen bidrar med att egga på publiken.
Men de är inte bara underhållande att se på. De är alla tre dessutom extremt skickliga musiker som vet hur man upprätthåller spänningen på scen. Det som med sin slicka produktion på skiva kan låta aningen lätt och radiovänligt känns betydligt mer lössläppt live. Daniella Haim, som står i mitten av scen och ger mest sken av att vara frontperson, släpper loss i smått gudomliga gitarrsolon, deras röster vävs ihop och utöver huvudinstrumenten har var och en dessutom en trumma att slå på – om jag ska anmärka på något är det väl att Daniellas röst har en tendens att försvinna bakom resten av instrumenten, samtidigt är det just den något råa mixen som bidrar till spelningens fängslande livekänsla.
Som inget band tidigare under festivalen väcker de publikens reaktioner. Nya singeln The Wire spelas tidigt i setet, som andra låt – även Falling, i omarbetad synthig version, går hem väl – men det är under Forever som publikreaktionerna blir som mäktigast. Sällan har väl hela Linnétältets unisona handklapp låtit så mycket.
Här är ytterligare några bilder från spelningen:
