Azalea

Way Out West: Phosphorescent bjuder på finstämt vemod i regnet

12 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Phosphorescent, Azalea
Way Out West 10 augusti 2013
Betyg: 4

Som Fleet Foxes och Bon Iver föregående år föll alltså turen i år på Phosphorescent. Den Brooklyn-baserade singer/songwritern Matthew Houck fick med sitt fem personer starka band stå för årets dos av skäggig folkrock. Festivalens värsta regn och tidig speltid till trots lyckas Phosphorescent ändå bjuda på en finstämd timme i Slottsskogen. I takt med att besökarna droppar in växer den inledningsvis så glesa publiken till en faktiskt rätt imponerande folkmassa där de flesta sedan står som klistrade spelningen ut.

I bagaget har Matthew Houck, som sedan början av 2000-talet hunnit släppa ett flertal album med lite olika stilar, sitt senaste opus Muchacho; lite snyggare producerad och innehållandes mer elektroniska inslag gavs den ut tidigare i år och därifrån plockas spelningens första låtar Terror in the Canyons (The Wounded Master) följt av The Quotidian Beasts och Down to Go. Det hjärtskärande vemodet sveper sig över Slottsskogen och det skulle inte förvåna mig om bandet faktiskt kommit direkt från barstolen.

Efter den meditativa succésingeln Song for Zula, då regnet åter börjat ösa ner, blir det lite mer ösigt med Ride On/Right On och Nothing Was Stolen (Love Me Foolishly) innan tempot dras ned i Neil Young-osande Wolves, men höjdpunkten är avslutande Los Angeles, från 2010 års Here’s to Taking it Easy, som mynnar ut i ett slags crescendo där Houcks samtliga fem medmusiker verkligen får dra sitt strå till den monstruöst växande och detaljrika ljudbilden. Spelningen övertygar rakt igenom och känns som ytterligare ett bevis på att 2013 tillhör Phosphorescent.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Way Out West: Bat for Lashes suggestiva mystik fungerar även i solsken

10 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Bat for Lashes, Azalea
Way Out West 9 augusti 2013
Betyg: 4

Förra året gjorde Bat for Lashes, eller Natasha Khan som hon ju egentligen heter, sin första spelning på svensk mark. En spelning som delvis präglades av att hon ännu inte hade släppt sitt tredje album The Haunted Man. Bara att höra en låt som Laura utan några som helst förväntningar kändes då kittlande, men när hon nu iförd någon slags stjärnsprakande grönblå dräkt intar Way Out Wests näst största scen tar hon tillvara på chansen att bygga upp en mer utpräglad dramaturgi där nya låtar som Marilyn, Laura och framförallt titelspåret The Haunted Man fyller nyckelfunktioner.

Redan i inledande Lilies står det klart att Natashas dramatiska röst idag är i sitt esse; den griper tag i en från första ton. Efter att därefter ha framfört de äldre pärlorna What’s a Girl to Do från debuten samt Glass och Travelling Woman från 2009 års Two Suns spelas Marilyn och All Your Gold – två vitt skilda låtar från hennes senaste opus; om Marilyn är drömsk och storslagen med refrängen ”holding you, I’m touching a star” fungerar misstänkt Gotye-osande singeln All Your Gold snarare som en dansant avstickare innan gotiska Horse & I. Ensam med pianisten framför hon sedan Laura i avskalat format och efter Sleep Alone sätter hon sig under Siren Song själv bakom pianot. Innan hon tar farväl med självklara Daniel framförs alltså The Haunted Man som sticker ut med sina manliga körer som träder in mitt i låten medan Natasha bär en antik gammal radio över axeln. Vissuellt? Ja, men även en låt som växer live och tillsammans med Marilyn tillhör spelningens höjdpunkter.

Det bjuds alltså på en hel del variation, både dansanta och lugna, pianobaserade och synthiga låtar framförs, men tyvärr är det glest med folk framför scen – antagligen beroende på att Grimes, som drar en rätt snarlik publik, spelar parallellt på Linné-scenen en bit bort – och dessutom har basen vid ett par tillfället en förmåga att bli alldeles för påträngande. Däremot förvånas jag ännu en gång över hur väl Bat for Lashes mörka låtar och suggestiva mystik fungerar i solskenet. Khan står definitivt för en av festivalens säkraste och mest eleganta och polerade uppträdanden. Jag kan enbart ana hur bra det skulle kunna bli i en mörkare och mer intim scen.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Way Out West: Crystal Fighters bjöd upp till regnig dansfest

8 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

Crystal Fighters, Azalea
Way Out West 8 augusti 2013
Betyg: 3

När spansk-engelska Crystal Fighters, som inte spelat i Sverige sedan 2011, äntrar Azaleascenen som ett av de första banden på årets upplaga av Way Out West har de framför allt en uppgift i åtanke: att få publiken att ansluta sig till en massiv dansfest. Med sig på scen har de en armada av rytmiska instrument, såsom den baskiska xylofon-liknande txalapartan, och även om publiken inte är den allra största så är den klart entusiastisk och hängiven.

I bar överkropp är gitarristen Graham Dickson, tätt följd av multi-instrumentalisten Gilbert Vierich och körsångerskorna Eleanor Fletcher och Nila Raja, den första att komma ut på scen. När även sångaren och frontmannen Sebastian Pringle, idag iförd säckiga hippiekläder och rosa solglasögon, mötts av ett varmt välkomnande kickar de igång sin timmeslånga spelning som bjuder på lika delar fart och extas.

Bandet utstrålar en spelglädje som snabbt smittar av sig. Det dröjer inte lång tid innan Pringle hoppat ner i scendiket och det bjuds på en välavvägd mix av låtar från såväl debuten Star of Love som årets Cave Rave där You & I och At Home är de största publikfavoriterna. Även mellansnacket är charmigt; vid ett tillfälle anropar de kosmos i hopp om att dansen ska locka fram solskenet. Dessvärre lyckas de inte få regnet att upphöra. Däremot lyckas de, regnet till trots, hålla stämningen på topp spelningen igenom – en bra start på festivalen med andra ord.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Azalea

Footer

Om oss