Bat for Lashes, Azalea
Way Out West 9 augusti 2013
Betyg: 4
Förra året gjorde Bat for Lashes, eller Natasha Khan som hon ju egentligen heter, sin första spelning på svensk mark. En spelning som delvis präglades av att hon ännu inte hade släppt sitt tredje album The Haunted Man. Bara att höra en låt som Laura utan några som helst förväntningar kändes då kittlande, men när hon nu iförd någon slags stjärnsprakande grönblå dräkt intar Way Out Wests näst största scen tar hon tillvara på chansen att bygga upp en mer utpräglad dramaturgi där nya låtar som Marilyn, Laura och framförallt titelspåret The Haunted Man fyller nyckelfunktioner.
Redan i inledande Lilies står det klart att Natashas dramatiska röst idag är i sitt esse; den griper tag i en från första ton. Efter att därefter ha framfört de äldre pärlorna What’s a Girl to Do från debuten samt Glass och Travelling Woman från 2009 års Two Suns spelas Marilyn och All Your Gold – två vitt skilda låtar från hennes senaste opus; om Marilyn är drömsk och storslagen med refrängen ”holding you, I’m touching a star” fungerar misstänkt Gotye-osande singeln All Your Gold snarare som en dansant avstickare innan gotiska Horse & I. Ensam med pianisten framför hon sedan Laura i avskalat format och efter Sleep Alone sätter hon sig under Siren Song själv bakom pianot. Innan hon tar farväl med självklara Daniel framförs alltså The Haunted Man som sticker ut med sina manliga körer som träder in mitt i låten medan Natasha bär en antik gammal radio över axeln. Vissuellt? Ja, men även en låt som växer live och tillsammans med Marilyn tillhör spelningens höjdpunkter.
Det bjuds alltså på en hel del variation, både dansanta och lugna, pianobaserade och synthiga låtar framförs, men tyvärr är det glest med folk framför scen – antagligen beroende på att Grimes, som drar en rätt snarlik publik, spelar parallellt på Linné-scenen en bit bort – och dessutom har basen vid ett par tillfället en förmåga att bli alldeles för påträngande. Däremot förvånas jag ännu en gång över hur väl Bat for Lashes mörka låtar och suggestiva mystik fungerar i solskenet. Khan står definitivt för en av festivalens säkraste och mest eleganta och polerade uppträdanden. Jag kan enbart ana hur bra det skulle kunna bli i en mörkare och mer intim scen.
Här är ytterligare några bilder från spelningen: