Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

The Haunted Man

Way Out West: Bat for Lashes suggestiva mystik fungerar även i solsken

by

_MG_0503

Bat for Lashes, Azalea
Way Out West 9 augusti 2013
Betyg: 4

Förra året gjorde Bat for Lashes, eller Natasha Khan som hon ju egentligen heter, sin första spelning på svensk mark. En spelning som delvis präglades av att hon ännu inte hade släppt sitt tredje album The Haunted Man. Bara att höra en låt som Laura utan några som helst förväntningar kändes då kittlande, men när hon nu iförd någon slags stjärnsprakande grönblå dräkt intar Way Out Wests näst största scen tar hon tillvara på chansen att bygga upp en mer utpräglad dramaturgi där nya låtar som Marilyn, Laura och framförallt titelspåret The Haunted Man fyller nyckelfunktioner.

Redan i inledande Lilies står det klart att Natashas dramatiska röst idag är i sitt esse; den griper tag i en från första ton. Efter att därefter ha framfört de äldre pärlorna What’s a Girl to Do från debuten samt Glass och Travelling Woman från 2009 års Two Suns spelas Marilyn och All Your Gold – två vitt skilda låtar från hennes senaste opus; om Marilyn är drömsk och storslagen med refrängen ”holding you, I’m touching a star” fungerar misstänkt Gotye-osande singeln All Your Gold snarare som en dansant avstickare innan gotiska Horse & I. Ensam med pianisten framför hon sedan Laura i avskalat format och efter Sleep Alone sätter hon sig under Siren Song själv bakom pianot. Innan hon tar farväl med självklara Daniel framförs alltså The Haunted Man som sticker ut med sina manliga körer som träder in mitt i låten medan Natasha bär en antik gammal radio över axeln. Vissuellt? Ja, men även en låt som växer live och tillsammans med Marilyn tillhör spelningens höjdpunkter.

Det bjuds alltså på en hel del variation, både dansanta och lugna, pianobaserade och synthiga låtar framförs, men tyvärr är det glest med folk framför scen – antagligen beroende på att Grimes, som drar en rätt snarlik publik, spelar parallellt på Linné-scenen en bit bort – och dessutom har basen vid ett par tillfället en förmåga att bli alldeles för påträngande. Däremot förvånas jag ännu en gång över hur väl Bat for Lashes mörka låtar och suggestiva mystik fungerar i solskenet. Khan står definitivt för en av festivalens säkraste och mest eleganta och polerade uppträdanden. Jag kan enbart ana hur bra det skulle kunna bli i en mörkare och mer intim scen.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

_MG_0460

_MG_0343

Titta: Bat for Lashes framför Oh Yeah hos Jools Holland

by

Förra månaden gav Bat for Lashes ut sitt tredje album The Haunted Man. I vår recension (som du kan läsa här) kallade vi den för ”årets mest fulländade popalbum”.

Häromdagen framförde Natasha Khan Oh Yeah från albumet på Later… with Jools Holland, vilket du kan se här:

Hon framförde även den nedtonade pianoballaden Laura, vilket du kan se här:

Skivrecension: Bat for Lashes – The Haunted Man

by

Artist: Bat for Lashes
Titel: The Haunted Man
Betyg: 5

För varje steg har Natascha Khans musikaliska alias Bat for Lashes byggt upp en alldeles egen dramatisk fantasivärld där inga känslor är för stora. Redan på debuten Horse and I från 2006 förenade hon naturromantisk barockpop med dansanta inslag. Uppföljaren Two Suns från 2009 var ett om möjligt ännu mer ambitiöst projekt där Khan, tydligt påverkad av att ha bott i New York samtidigt som band som Gang Gang Dance och MGMT satte sin prägel på stadens musikliv, berättade en döende transatlantisk kärlekshistoria genom sitt självdestruktiva femme fatale-alter ego Pearls perspektiv. På sitt ”svåra tredje album” har Natascha Khan återvänt till det natursköna brittiska vemodet som vi annars förknippar med romantiska poeter såsom Byron och Wordsworth. Hon ligger sömnlös i sin säng och tänker på de män som hemsöker hennes drömmar. Män som sårat henne så mycket att hon inte längre har någon kärlek kvar att ge. Men då, i hennes mörkaste ögonblick, drar hon sig till minnes några liljor på en kulle och hon fylls av livsglädje. Bland kollaboratörerna som hjälpt henne överkomma sin skrivkramp hittar vi namn som Beck och Adrian Utley från Portishead. Resultatet är lika oemotståndligt som känslosamt storslaget och tillhör årets mest fulländade popalbum.

På omslaget, som är taget av den amerikanska fotografen Ryan McGinley, ser vi en naken Natasha Khan bära upp en lika naken ”haunted man” över sina axlar. Är hon sårbar? Ska hon rädda eller göra sig av med mannen? Omslaget är mer mångdimensionellt än den kvinnobild som, enligt Khan, presenteras i media dag ut och dag in: ”I was looking at old pictures of Patti Smith and PJ Harvey, those raw women of the past, just not giving a shit, or Frida Kahlo with her amazing eyebrows and moustache and I think that’s a bit lacking these days: real bodies, real people. So I’m proud of that aspect of it”.

Om färgpaletten har utvidgats sedan Two Suns så handlar det istället för ett glittrigt 80-tal framför allt om olika nyanser av grått. När Kate Bush gav ut Running Up That Hill sa hon: ”I was trying to say that, really, a man and a woman, can’t understand each other because we are a man and a woman. And if we could actually swap each other’s roles, if we could actually be in each other’s place for a while, I think we’d both be very surprised”. Det är ett koncept som går igen på var och varannan låt på The Huanted Man.

Öppningsspåret Lilies börjar minimalistiskt med verser som bärs fram av svajiga ackord innan det i refrängerna blir mer pompöst med såväl stråk som blås följt av ett antiklimax och slutar i ett stegrande crescendo. Efterföljande All Your Gold, som inte är helt olik den australienska artisten Gotyes megahit Somebody That I Used to Know, är skivans mest direkta poplåt medan skivans tredje spår Horses of the Sun utforskar mer ödsliga The Cure-atmosfärer (passande nog har Bat for Lashes förutom A Forest tidigare även tolkat Lullaby). Oh Yeah visar upp större delen av det vida spektrum av klassiska instrument som skivan har att bjuda på medan pianoballaden Laura, som skrivits tillsammans med Justin Parker – mannen bakom Lana Del Reys YouTube-fenomen Video Games, är skivans mest nakna och avskalade ögonblick. Men bland skivans många höjdpunkter är min personliga favorit Winter Fields som bjuder på knarriga blåssektioner, pampiga stråkar och en text som för tankarna till Mumindalens mest fantasifulla vintermagi. Titelspåret mynnar därefter ut i ett trumparti uppbackat av irländska folkvisekörer som skulle passa in någonstans på andra halvan av Kate Bushs Hounds of Love-skiva. Powerballaden Marilyn går i 80-talets tecken medan synthiga A Wall är skivans mest dansanta ögonblick. Avslutningsnumret Deep Sea Diver tillhör dessutom det vackraste som kommit från de brittiska öarna sedan PJ Harvey sjung om kalksten för fem år sedan. Det är inte bara 80-talskostymerna som har bytts ut mot mer eleganta klänningar, även arrangemangen har blivit mer sofistikerade. Bat for Lashes har enbart blivit bättre sedan debuten och ger i och med The Haunted Man ut sitt starkaste album hittills.

Bästa spår: Lilies, Laura, Winter Fields