Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Helan & Halvan – hjärtevärmande

by

Helan & Halvan
Betyg 4
Premiär 22 mars 2019
Regi Jon S. Baird

Helan och Halvan, två roliga och lite löjliga figurer som alltid gör bort sig. Några att skratta åt men också känna igen sig i. De är ett begrepp i många länder om än under olika namn. Deras filmer och skämt har roat många i flera generationer och de uppträdde länge.

Men om figurerna är välkända så är det väl få som vet vilka personerna bakom rollerna var. Här får vi möta Oliver Hardy (Helan) och Stan Laurel ( Halvan) i en spelfilm om deras liv och deras karriär. Två herrar som förutom helt olika kroppsform har helt olika kynnen. Ändå är de bästa vänner och arbetskamrater. Beroende av varandra för sina föreställningar och filmer. Med olika inställning till livet kompletterar de varandra. Medan Stan Laurel är ambitiös och hela tiden arbetar med utveckling av dialog och scener tar Oliver Hardy den bredare vägen.

Att de har en genuin vänskap och respekt för varandra visas genom hela filmen trots att de har en väldigt lång karriär tillsammans. En karriär som egentligen borde ha avslutats tidigare? Det är egentligen bara när deras partners dyker upp som det blir slitningar. Med en karriär som går upp och ner under så lång tid och producenter som tjänar mer pengar än de gör är det inte alltid lätt att fortsätta. Filmen visar verkligen deras beroende av varandra. När andra motspelare kommer in saknas kemin och komiken.

En styrka hos filmen är att den koncentrerar sig helt på Oliver och Stan. Att vi får lära känna dem och deras relation gör att filmen blir varm och intressant. Trots att historien är rak och utan sidohistorier räcker den väl för att hålla intresset filmen igenom. Med fantastiskt duktiga skådespelare Steve Coogan som Stan och John C. Reilly som Oliver blir filmen genuint äkta. Steve Coogan är den brittiska artige gentlemannen personifierad och John. C Reilly den bullrige godmodige amerikanen. När porträtten kompletteras av Johns lilla ettriga fru Lucille (Shirley Henderson) och Stans osannolika partner Nina Arianda (Ida Kitaeva Laurel) ges ytterligare en dimension till porträtten.

En väl berättad och noggrant redigerad film. En hjärtevärmande film om manlig vänskap och livet på och bakom scenen.

Filmrecension: Notti Magiche – rolig, varm, satirisk

by

Notti Magiche
Betyg 4
Cinema Made in Italys öppningsfilm på torsdag 21 mars 2019 i Stockholm
Regi Paolo Virzì

Notti Magiche är en underbar både rolig, varm och satirisk hyllning eller skildring av italiensk film. En bitterljuv påminnelse om den storhet italiensk film en gång hade men ännu inte lyckats återerövra. Filmen är en av de filmer som hyllades mest i hemlandet under 2018 och är öppningsfilm för den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy: Fyra dagar med Italiens bästa nya filmer.

Tre unga lovande filmmanus-författare har kommit till finalen i en manustävling skapad för att hitta begåvade manusskribenter. Finalen dit de tre bjuds in och ska få reda på vem som vunnit hålls i Rom, samtidigt som Italien spelar den ödesdigra semifinalen i världsmästerskapet i fotboll 1990 (Argentina vann över Italien med straffsparkar).

Denna ödesmättade dag för italiensk fotboll hittas en berömd filmproducent död i floden Tibern. De tre unga och lovande manusförfattare blir huvudmisstänkta. En rolig film som med humor och både kärlek och hatkärlek tar upp den italienska filmhistorien. En hel underbar film.

Fast frågan är om de tre unga manusförfattarna egentligen är misstänkta eller är de utsatta för ett spel av den finurlige poliskommissarien som utreder fallet?

För älskare av italiensk film är det en film där det vimlar av blinkningar och hänvisningar till den stora italienska filmkonsten med stora skådespelare och regissörer liksom berömda film-kultiska platser. Givetvis får både Federico Fellini och Marcello Mastroianni en släng av sleven, bland många andra. Med humor och kärlek tas filmindustrin upp, både dess avigsidor och korrupta delar liksom dess vackra sida.

De tre unga manusförfattarna är sinsemellan tre unika, olika personligheter som jag tolkar som symboler för olika förhållningssätt inom italiensk film. De tre huvudrollsinnehavarna Mauro Lamantia, Giovanni Toscano och Irene Vetere är så duktiga och kan visa ett brett register av både lycka och svärta.

Som i många italienska filmer är det mycket prat, många är snabba med att sprida ord. Det är mycket tänkvärt och symboliskt som forsar fram. Filmen är värd att ses två gånger, minst, för det finns mycket att upptäcka och fundera vidare över. Även om filmen handlar om den italienska filmindustrin och i synnerhet den forna tiden säger den en hel del om filmindustrin i stort idag.

Paolo Virzì, som regisserat, var Oscarsnominerad 2013 för Girighetens pris.

Läs mer om filmfestivalen Cinema Made in Italy

Filmrecension: Sunset – Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen

by

Sunset
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi László Nemes
Manusförfattare: László Nemes, Clara Royer, Matthieu Taponier
I rollerna: Susanne Wuest, Juli Jakab, Levente Molnár, Vlad Ivanov, Evelin Dobos

Sunset är en stark filmupplevelse: Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen.

Handlingen börjar sig före det första världskriget, 1913, och vi få se hur borgarklassen börjar gå mot sin undergången. Irisz Leiter (Juli Jakab), en föräldralös ung, tjej återvänder till sin hemstad i Budapest för att söka ett jobb som modist i en berömd hattaffär som tidigare drivits av hennes nu avlidna föräldrar.

Butiken har en ny ägare, Ozkar Brill (Vlad Ivanov) som vill driva namnet under samma namn som hennes föräldrar, eftersom det har ett gott rykte och är ett förnämligt varumärke.

Affären var utsatt för en svår brand och Irisz Leiters föräldrar omkom i branden. Rykten säger att branden anlagts av Irisz bror, en bror hon inte ens kände till att hon hade.

En man Gaspar (Levente Molnár) säger sig veta var Irisz bror kan bli hittad. Brodern ska vara involverad i ett kriminellt gäng av rånare som verkar ha anarko-nationalistiska eller separatistiska sympatier och som vill få bort den arroganta tysktalande kungligheten från Wien.

Med Irisz får vi följa med på en mystisk och våldsam resa för att möta en fruktansvärd sanning om det österrikiska-ungerska riket innan dess kollaps.

László Nemes, den ungerska regissören bakom den Oscar-vinnande Holocaust-tragedin (Sauls son), kommer nu tillbaka med en stark berättelse om första världskriget i Budapest. Han använder noggranna detaljer för att återskapa Budapest från slutet av artonhundratalet och han jobbar mycket med närbilder.

Han har en högst unik struktur då kan skapar film. Långa tagningar (Long takes), närbilder med suddiga bakgrunder som låter oss uppleva vad Irisz känner. Denna stil fungerade väldigt bra i Sauls son, men det är att Nemes inte låter oss se mer av detaljer i kostymdesignen i Sunset. Jag önskar att jag kunde få se mer.

Juli Jakab är en bra skådespelerska som kan visa alla sina olika känslor i närbilder och också ofta i tystnad.

Solnedgången är en ockult film som får fram den mystiska kraften bakom konst och mode, precis som Luca Guadagninos Suspiria som berättade om frimurarnas historia gömd i ett världsberömt dansföretag, berättelser om den mystiska triangeln och illuminati.

Solnedgången förlorar sitt tempo i mitten av filmen men den hittar rytmen igen efter ett tag. Lazlo Nemes är en stor förebild för ungerska filmindustrin och Sunset är en stark, storslagen film.

Filmrecension: Us – blodig, välgjord underhållnings-skräck

by

Us
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi Jordan Peele

Us är en blodig skräckfilm, välgjord på flera sätt: bildmässigt,  ljudmässigt, med skickliga skådespelare och en handling som kan tolkas på flera nivåer. Både rolig och spännande men inte någon riktig nagelbitare. Regissören hyllades Jordan Peele för sina förra film, Get Out, som också var hans regidebut och som belönades med en Oscar.

Med Get Out visade Jordan Peele att skräckfilm kan vara både provokativ och socialt medveten. Han återvänder i Us med en ny originalmardröm som han både skrivit, regisserat och producerat. Men för att vara ärlig är den inte lika helgjuten som Get Out.

Us är en blodig skräckfilm med en hel del humor och absurda scener. Den hyllas redan av amerikanska filmkritiker men den kommer inte upp på samma nivå som Get Out där Jordan Peele var tydligare i sitt samhällskritiska förhållningssätt. Us är svårare att ta till sig. Den går att tolka på flera delvis samhällstillvända sätt. Absolut. Men den går lika bra att se som ren underhållningsskräck. Det lägger jag ingen värdering i. Skräck som underhållning tycker jag är rätt meningslöst. Jordan Peele vidareutvecklar den genren. Hans bildlösningar, ljudet, dramaturgin – allt samverkar och gör en unik och originell film tillsammans.

Us utspelar sig i nutid i kuststräckan i norra Kalifornien. I huvudrollen ser vi Oscar-belönade Lupita Nyong’o som Adelaide Wilson – en kvinna som återvänder till sitt strandnära barndomshem tillsammans med sin make Gabe (Winston Duke från bland annat Black Panther) och deras två barn (Shahadi Wright Joseph och Evan Alex) för en idyllisk sommar.

Adelaide, Addy kallad, var med om ett drama när hon var liten då hon hennes föräldrar tappade bort henne på ett tivoli på en strand. Vi möter henne som vuxen då hon är gift och har två barn. Hennes familj firar semester i ett sommarhus de hyr och hennes man envisas med att de ska träffa vänner på stranden i Santa Cruz. Addy känner starkt på sig att de inte borde åka dit. Hon vill lämna sommarhuset och åka hem. Hennes man lyssnar inte på henne. Hade han lyssnat hade de sluppit uppleva en förfärlig skräckupplevelse. Det straffar sig att inte lyssna på sin fru. Fast å andra sidan hade det inte blivit någon film.

När familjen haft en rätt hemsk dag på stranden med sina vänner, familjen Tyler med bland annat skådespelerskan Elisabeth Moss som en alkoholiserad bitter kvinna, återvänder Adeleide med familj till sommarhuset. Plötsligt under kvällen försvinner elektriciteten och utanför huset i mörkret upptäcker familjen fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandra i handen. Dessa fyra siluetter visar sig vara förvridna kopior av Adeleide och hennes familj.

Att möta sig själv kan vara utmanande. I Us blir det mer än så, det blir en blodig kamp på liv och död då kopiorna, skuggorna, vill ta över.

Filmen har flera intressanta spår och det går att tolka in en hel del. Kanske rent av kritik mot dagens du-kan-allt-du-vill-förverkliga-dig-själv-budskap. Men filmen har samtidigt lite många stickspår som inte riktigt leder någonstans och inte följs upp. Us skulle kunna blivit ett mästerverk om några av stickspåren fördjupats och blodigheten dragits ned på. Men som skräckfilm, som underhållnings-skräck är den helt godkänd. Å andra sidan är konkurrens i populärkulturens skräckutbud inte någon större utmaning.

Filmrecension: Den siste gentlemannen – vacker och sorglig reflektion över livet och åldrandet

by

Den siste gentlemannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 april 2019
Originaltitel The Old Man & The Gun

En vacker men samtidigt sorglig film om åldrandet, livet, döden och illusionen om att människor inte kan ändra sig. Robert Redford har själv sagt att detta är den sista film han medverkar i. Den bygger på berättelsen om en verklig person, bankrånaren Forrest Tucker.

Det går inte att undvika att se filmen som en metafor över Redfords filmkarriär. Huvudpersonen är en mycket ovanlig bankrånare, Forrest Tucker, som utför bankrån också när han är över pensionsåldern och han gör det som en gentleman, iklädd snygg kostym och med charm.

Forrest Tucker, den rollfigur Redford spelar kan ses som hyllning till en personlighet han ofta haft i filmer: en vältalig charmör med lagom synlig räv bakom örat.

I filmens början får vi se när Forrest som äldre man av en slump möter en äldre dam, Jewel, Sissy Spacek. De två får en fin, lugn relation där de kan samtala om livets gång. Samtidigt är Forrest ledare för en tremanna-liga som rånar banker, alla tre i ligan är äldre herrar, definitivt pensionsmässiga. Ett stort plus får filmen för Forrests två kumpaner: Waller (Tom Waits) och Teddy (Danny Glover). Underbara kumpaner.

Ligan är charmig och flera av de som blivit rånade beskriver Forrest som en riktig gentleman med ett fint leende.

Filmbolaget berättar i ett pressmeddelande.
Intrigen i Den siste gentlemannen kan låta lite som en skröna, men Forrest Tucker är hämtad ur verkligheten, liksom hans många besök på diverse bankkontor samt i finkan. “Jag har suttit i fängelset hela livet, utom de gånger jag rymde. Arton gånger lyckades jag, tolv gånger inte” har Tucker själv berättat. Regissören och manusförfattaren David Lowery har baserat sitt filmmanus på David Granns artikel om Tucker i The New Yorker från 2003, skriven året innan gentlemannarånaren avled 83 år gammal. Lowery är tidigare känd för A Ghost Story, där Casey Affleck också medverkad.

Filmens stora behållning för mig är framför allt samtalen mellan Forrest och Jewel och deras reflektioner över livet, om att åldras. Det är skönt att se en film om äldre människor som inte är dementa och senila utan att de är som vem som helst, bara lite stelare i rörelserna.

Filmens akilleshäl är just att den bygger på verkliga händelser. Få filmer lyfter i dramaturgin när filmskaparen måste ta hänsyn till de verkliga händelserna. Också denna annars mycket vackra och välgjorda film dras ned något av detta.
Ett minus får filmen också för att den en bra bit i i filmen är lite rörig med tidslinjen. Först ser vi Forrest möta Jewel utan att vi vet vilket tidsepok det är. Sedan får vi se när Forrest och hans kumpaner rånar en bank 1981. Är mötet med Jewel långt senare eller samtidigt?
Utan dessa två minus hade filmen fått mycket högre betyg, men den är en stark trea. Det är en film med flera bottnar, en vacker film, en melakolisk betraktelse över livets gång och åldrandet och varmt komisk emellanåt.

Robert Redford fyller 83 senare i år och om det här är hans sista film så tar han adjö som skådespelare med fanan i topp. Han är enastående, ja helt underbar och precis så charmig som han kan vara och med flera bottnar i vad han förmedlar.