Musik

Stockholm Music and Arts: Joan Baez – ikonen som fyller stora scenen med sin naturlighet

31 juli, 2016 by Rosemari Södergren

Joan Baez på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, söndag 31 juli
Betyg 5

Musik behöver inte vara så tillkrånglad eller pretentiös. En artist med bra sångröst, en gitarr, ett slagverk och emellanåt lite piano eller banjo och till detta en naturlighet på scenen: Joan Baez fyller stora scenen mer än band med påkostade ljusshower.

Hon är en ikon och hon tog över stora scenen utan stora åthävor. Hon möttes av varma och kraftiga applådåskor när hon äntrade scenen.

”It´s All Over Now, Baby Blue” av Bob Dylan var första sången hon spelade på konserten på Stockholm Music and Arts. Hon är legendarisk, både som musiker men lika mycket för sitt engagemang för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Hon är folkmusiker, gitarrist, kompositör och aktivist för medborgerliga- och mänskliga rättigheter, pacifism samt inom miljörörelsen.- och på spelningen på Skeppsholmen förmedlade hon allt detta.

Joan Baez slog igen som ung och för många av oss har hon alltid funnits där, som en förebild. Hon har en gudomlig fin och naturlig sångröst som inte verkar ha åldrats alls. Å andra sidan är hon inte så gammal ändå trots att hon varit världskänd i mer än femtio år. Hon fylld 75 i januari och debuterade på en festival i Newport som 18-åring. Hon fick sitt genombrott i början av 1960-talet. Jämte Bob Dylan var hon under denna tid en av förgrundsfigurerna inom amerikansk folkmusik.

Hon fick med sig publiken hela tiden och hon bjöd på flera av de sånger hon är som mest älskad för, hon bjöd både på ”Silver Daggar” och ”Diamonds And Rust” men kanske publiken blev som allra, allra mest lycklig när hon bjöd in en gäst på scen: Patti Smith – och tillsammans framförde de John Lennons ”Imagine”. Fast när hon sjöng ”Another World” av Antony Hegarty (som numer har namnet Anohni) var responsen enorm också från publiken, likaså när hon sjöng ”Me and Bobby McGee”.

– Antonys sång är mycket och mörk och så är världen idag, sade Joan Baez.

Hon hade korta, intressant mellansnack emellanåt. När hon skulle spelade, ”Silver Dagger”, som kommer från hennes första album sade:
– Vi hade album på den tiden, vinylskivor som vi satte en nål på för att lyssna, sade hon.

Hon berättade också om när hon under sextiotalet protesterade mot Vietnamkriget och greps och sattes i häkte.
– Där satt vi bakom galler, tjugo vita kvinnor tillsammans med många unga svarta män. Vi satt där och vi berättade om våra liv för varandra.

Hennes son ackompanjerade förresten på slagverk och drycken hon drack på scen var en kopp te. Och självklart sjöng hon sången om Joe Hill, som ju har anor från Sverige.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Ane Brun

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Ane Brun på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Betyg 4

Bara så att ni vet, detta var en förstagångsupplevelse. Vad jag trodde skulle bli arty pop med viskaraktär av en välsjungande norska, blev mestadels något helt annat. Har hänt när jag uppsnappat oidentifierad feel good – musik på krog, att jag fått reda på att det då varit Ane Brun. Hennes förra skiva When i´m free har som uppges i festivalens program, bara avlägsna likheter med första alstret Spending time with Morgans.

Läser jag grundligt nämnda presentation, görs jag faktiskt medveten om att stråkar numera gifter sig med jazzbas och triphop. Därtill blir jag upplyst om att den intressanta musikkonstruktören turnerat med Peter Gabriel. Därför borde jag egentligen inte ha blivit överraskad av Brun, som koreograferar sitt framträdande på ett högst personligt sätt. På sig har hon förresten gummiskor och en orange dress, medan övriga sju på scen är klädda i svart.

Eftersom jag inte är bekant med hennes låtar ska jag försöka mig på en karaktäristik. Hon skriver i ett tonspråk som pendlar mellan svävande symfoniskt och suggestiva klangrika spänningar. Många låtar är snirkligt uppbyggda och dramatiska till sin natur. Mina referenser hamnade emellanåt hos Björk, på slutet adderat med hypnotiskt dansbeat. Några gånger bryter hon mönstret. Inträffar när Ane gör vad som liknar visa på akustisk gitarr på sitt hemspråk, tillsammans med Josefin Runsten på vad som rimligen bör vara elförstärkt violin. Ett annat stycke bröt av genom att bli en pampig akt i baktakt, vars refräng löd ”for this moment i´m free”. Originellt nog varvade enda kvinnliga medmusikern stråkinstrumentet med vad jag tror var steel-pans.

Med risk för felstavning eller oklar artikulation från Brun, hade hon valt ut följande kompetenta besättning: dubbla trumslagare i form av Ola Hultgren och Micke Hellström, Ellie-Karin Larsson som backup vokalissa, nämnda Runsten samt tre prominenta medlemmar från prisade Tonbruket. Jag noterade att herrar Hederos, Lindström och Berglund överlag var mer tuktade här än när de spelar under eget namn. Å andra sidan öste de på för fullt med fräcka solon i konsertens slutfas.

Ane Bruns enda utförliga introduktion handlade om en text som sades vara skriven i valtider. Vi har glömt att några fixat det för oss, några som offrade sig. Vi har feminister att tacka för deras rösträttskamp. För kännedom kan meddelas att vi publik drabbades av elakt regnoväder, vilket inte påverkade min sinnesstämning där jag stod under ett lövträd.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Bildgalleri – Tomas Andersson Wij och Patrick Wolf

30 juli, 2016 by Redaktionen

Bildgalleri från Stockholm Music and Arts, två tidiga spelningar
Tomas Andersson Wij på Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Patrick Wolf på Trädgårdsscenen, lördag 30 juli 2016

Festivalens andra dag började mer i popmusikens tecken än första dagen rappande inledning. Popartisten Patrick Wolf var först ut på den mindre scenen, Trädgårdsscenen och efter det österbottniska popbandet Vasas flora och fauna var det Tomas Andersson Wij som äntrade stora scenen.

Lite uppgifter om Patrick Wolf och Tomas Andersson Wij från festivalhemsidan:
Patrick Wolf är en popstjärna som popstjärnor ska vara – excentrisk, innovativ, hypermusikalisk, dramatisk, radikal och kreativ. Att han ser ut som en ung Lord Byron och uppträder i allt från burka till glitter och vingar gör ju inte saken sämre. Tidigt i sin karriär spelade han fiol med Arcade Fire, CocoRosie och The Hidden Cameras och det är band han har en uppenbar släktskap med. Stora känslor, stora gester och ett slags färgglatt mörker. Men framförallt gör Patrick Wolf musik som känns nödvändig, om känslor han bara måste få dela med dig. Och när nu hans musik är en så väldigt tilltalande mix av gyllene pop och electronica med stråk av folkmusik vore det ju väldigt dumt av dig att inte lyssna.

När Patrick Wolf debuterade med albumet ”Lychantropy” var han 19 år och gick fortfarande i skolan. Sedan dess har han släppt ytterligare fem album varav ”Lupercalia” med hitsingeln ”The City” kanske varit mest framgångsrikt. 2013 turnerade han som violinist med Patti Smith på hennes Banga-turné.

Utan Tomas Anderson Wij stannar Sverige. Det är sant. Vi behöver ett starkt fundament av musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup för att orka med all flyktig popmusik som bombarderar oss dygnet runt. Och då står Tomas Anderson Wij där, allvarlig och med en gitarr i handen, som en trygg garanti för att det fortfarande görs musik både av och för vuxna människor. Under det senaste året har han fått mycket uppmärksamhet för sin konsert- och tv-serie ”Tomas Anderson Wij spelar med” där han uppträder med olika gäster. En andra säsong kommer snart på SVT.

Förutom elva album i eget namn har Tomas Anderson Wij arbetat tillsammans med väldigt många av våra mest älskade artister, då ofta som textförfattare men även som låtskrivare: Freddie Wadling, Totta Näslund, Bo Kaspers Orkester, Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Rikard Wolff, Mauro Scocco och många fler. Han har varit grammisnominerad fyra gånger och mottog 2013 års Evert Taube-stipendium.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Bildgalleri – Loney Dear

30 juli, 2016 by Redaktionen

Loney Dear på Stockholm Music and Arts
Trädgårdsscenen fredag 29 juli 2016

Nils-Emil Svanängen, eller mer känd under artistnamnet Loney Dear, drog igång direkt på Trädgårdsscenen och fick med sig publiken till festivalens första riktigt fartfyllda spelning.
Det var mäktigt och det var starkt ös.
Loney Dear skulle helt klart kunnat fyllt upp stora scenen.

Eftersom vi inte såg konserten i sin helhet gör vi ingen vanlig recension med betygsättning.

Om Loney Dear från festivalens hemsida:
När Nils-Emil Svanängen blir Loney dear uppstår något som är i rörelse. Inåt, uppåt. Från den första bordunen är vi på väg någonstans. Under det lösa kollektivet Loney dears mer fysiska resor har de tagit sin egenartade musik från källaren i Jönköping via amerikanska Sub Pop och nu, med kommande album tillbaka till europeiska omgivningar. Det låter som om the late John Nash på synt stödkompade Joni Mitchell.

Loney dear’s albumutgivning är en säregen enmansexpedition in i musiken. Emil skapade första akten av sin karriär i musik genom att omsorgsfullt spela ett kollage av instrument, viljan att från debuten att innefatta allt, en symmetrisk myrstack. Varenda spricka i den ljudtekniskt begränsade musiken fylldes ut.

Snart råder enkelheten. Ett fåtal ingredienser, så enkelt den förmår.

Det är enkelt melodiskt i komplex kompositioner.

En vidöppet känslig röst, detaljer och prång man kan repetera i tusental, utan att komma till botten med Loney dears universum.

Loney, dear är pseudonymen för den svenske artisten och kompositören Emil Svanängen, född 26 mars 1979.[1]

Sina fyra första studioalbum släppte han på egen hand. Under 2007 återutgav Sub Pop hans album Loney, Noir och 2009 släpptes hans första nyproducerade album på ett stort skivbolag, Dear John. Under 2009 turnerade Svanängen med Andrew Bird.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Les Amazones d’Afrique – saknar slagkraftiga låtar

29 juli, 2016 by Mats Hallberg

Les Amazones d’Afrique på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, fredag 29 juli 2016
Betyg 3

Finns det något vi lite slappt kan kalla för afrikansk musik, en typ av musik helt rotad i denna stora mångskiftande kontinent, ett särskilt tonspråk? Denna supergrupp har ju Afrika i titeln, så det är kanske tillbörligt i detta fall. Jag lyssnar ofta på musik av svarta. Jag har förstås skivor av funkkungen Fela och King Sunny Adé. Live har jag gått loss till Salif Keita och den popigare More Kante för att nämna några. Annars finns en stor del av mitt musikhjärta i det afro-amerikanska.

Amasonerna här syftar, förmodar jag, på det halvdussin kvinnliga artister i färggranna klänningar (ett par sitter faktiskt i en elegant soffa mitt på scen). De sjunger och frontar, medan männen i bandet har en ganska undanskymd roll. De märks mest genom den tunga stadiga basen och ett antal gitarrsolon. Var ett sympatiskt drag med så mycket ”womanpower”, men mina ben skakade inte oss som förväntat. Min kollega och tydligen delar av publiken uppskattade konserten i mycket större utsträckning. Svårt att utröna varför. Ska göra ett försök.

Jag hade oerhörda problem med det grötiga dova höga ljudet som interfolierades av gälla kvinnoröster. Mixningen var under all kritik och det var bedrövligt med alla överslag i mikrofonerna.

Min andra huvudinvändning handlar om avsaknad av slagkraftiga låtar. På upploppet kom som tur var några starka låtar. De framfördes av ”Grandmother” Keita respektive Mariam Doumbia, om jag uppfattade presentationen rätt. Jag har dålig koll på medlemmarna i denna supergrupp.

Bandet hade fyra sångerskor som turades om uppbackade av två kvinnor som utgjorde kör.

En tredje negativ faktor landar i ett ganska opersonligt sound. Tung traditionell bas och förvånansvärt lite slagverk rördes ihop med vassa gitarr-riff. Det var i bästa fall struttigt och gungade som det skulle. Och några gånger infann sig ett förväntat, nästan maniskt pulserande beat.

Men bandet som blandade afrobeat,funk, rockröj, en gnutta blues och lite poptongångar tycktes mig anonyma och ganska tråkiga.

Det godkända betyget beror på ungefär tre enskilda höjdpunkter, varav det mest minnesvärda nog var en sång på engelska med troligen den yngsta av kvinnorna, med uppmickad akustisk gitarr i centrum.

En annan kul detalj var när Doumbia (känd från Amadou & Mariam) och körtjejerna praktiserade den teknik som brukar kallas call and response. Men som helhet var det för mig relativt tråkigt och musiken tog mig inte med som jag hoppats. Och ljudet var som sagt inte alls vad man har rätt att begära. Recensioner är en subjektiv bedömning. Jag gjorde till och med en anteckning om avslagen stämning, medan det från pressrummet som blickade ut mot det förtätade lilla publikhavet enligt min källa såg ut som extas. Så olika kan samma händelse betraktas.

Foto: BeA Nilsson

Musik

Footer

Om oss