• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Joker: Folie á Deux – aldrig tråkig eller förutsägbar

5 oktober, 2024 by Linou Gertz

Joker: Folie á Deux
Betyg 4
Regi Todd Phillips
Biopremiär 4 oktober 2024

Folie á Deux – en benämning inom psykiatrin som används när två (ofta närstående) personer delar samma vanföreställningar, hur de tillsammans glidit ifrån verkligheten och byggt upp en gemensam tillflyktsort från det alltför smärtsamma och svåra att prata om och istället skapat en alternativ verklighet. Och när den nya Joker-filmen utannonserades var det inte så mycket undertiteln som väckte uppmärksamhet utan att det skulle vara en musikal. Många var oroade och misstänksamma mot greppet och menade att det inte hörde hemma i en DC-film om Jokern.

Om jag ska vara helt ärlig delade jag de farhågorna med många. Men det gjorde mig också nyfiken och spänd över det modiga greppet att ta en sådan oväntad inriktning i en annars ganska traditionell antihjältefilm i ett redan väletablerat universum, men där första filmen redan avvek från den vanliga mallen och mer gjorde ett gästspel och här nu än mer stegrade iväg från det förväntade och uppenbarade och berättade sin egen saga med avstamp från första filmen – som i denna verkligheten är den film i Gothams verklighet som skapades av tv-bolaget för att skildra de händelser som vi tog del av i första filmen. Jokern må vara galen och vänta på rättegång i sjukhus för kriminellt galna, men han är fortfarande folkets antihjälte och uppbrott mot etablissemanget. Och filmen börjar väldigt kreativt som en tecknad film av Looney Tunes som väldigt snyggt avhandlar slutet av första filmen samt uppbrottet mellan människan Arthur Fleck och psykologiskt nedbrutna personan Joker som folket och medier svärmar efter – kanske en kommentar på amerikansk kulturell mytologisering och idolisering av exempelvis seriemördare.

Hur används då musikalens ramar i detta annars psykologiska drama? Mycket väl, ska det visa sig. När Arthur får komma till lågsäkerhetsavdelningen för att få sjunga med andra intagna träffar han Lee (Lady Gaga, som även skrivit musik och versioner av låtar till filmen som framförs) som alltså är filmens Harley Quinn och Jokerns kärleksintresse. När de inte sjunger för att undfly den bistra verkligheten de befinner sig i just nu, så sjunger de med och för varandra och det är en tunn linje mellan vad som faktiskt är verkligt eller bara i deras huvuden – och så fungerar filmen både som musikal och välintegrerad modell efter titeln. De både älskar, hatar och bråkar såväl fysiskt som i deras egna drömvärld som i filmens verkliga värld. Det blir trots allt detta aldrig svårt att hänga med eller förstå vad som händer, även om det ibland lämnar en undrandes en stund på vilken nivå av galenskaperna faktiskt utspelar sig. Men aldrig utan svar eller vidare logik.

Som musikal närmar den sig snarare Dancer in the Dark av Lars von Trier än Singing in the Rain, Paraplyerna i Cherbourg eller Sound of Music och är väldigt mörk i både tema och framtoning samt personlig gestaltning. Den som vill ha glättig romantik och ljus samhällsskildring bör leta vidare, för det hittar den inte här. Istället är det återigen samhällskritik, invändning mot sociala strukturer där mobbning och utsatthet skapar skuggsamhällen dit de svagaste förpassas. Tankarna förs också till Bergman-filmer som Persona och Såsom i en spegel med psykologiska teman och undertoner, samt till Hitchcocks Psycho där en elak moder brutit ned sin sons mentala hälsa under åren och fängslat honom både fysisk och psykologiskt i ett slags mentalt fängelse och elakt liv som följt som inte bara drabbar sönerna utan tyvärr många andra som följd.

Ändå är det någonting som skaver i denna psykologiska dramamusikal. Om förra filmen är en stark fyra är denna en svagare, nästan en trea, ett glas som skvalpar så det är emellanåt svårt att avgöra om det är halvtomt eller halvfullt men i vissa mellanpassager lutar åt det förra men det är likväl ett glas en ständigt vill ha ståendes på bordet för att kunna njuta av, fascineras och överraskas utav. För den är aldrig tråkig eller förutsägbar. Och även om den oftast är lätt att hänga med i så är den heller aldrig överförklarande eller uppenbar så den balanserar väl mellan artistiskt präglad och kommersiellt gångbar utan att allmänheten behöver gå vilse i galenskaperna. En balansgång lika väl mellan 60-tals film och moderna sångnummer av varierad kvalitet. Men det känns på ett sätt bara rätt att Jokern sjunger hellre än bra, från hjärtat och hjärnan än munnen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Joker

Filmrecension: 10 liv – spännande och rolig för hela familjen om busiga katten Buster

4 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Screenshot

10 liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 oktober 2024
Regi Christopher Jenkins
Svenska röster Elif Grahn Linroth, Emil Smedius, Göran Gillinger, Irene Lindh, Lawrence Mackrory, Ludwig Westman, Magnus Mark, Olivia Jiang, Oscar Harryson, Sabina Valois m fl.

Spännande och roligt om en bortskämd och rejält självisk katt, Buster, som förlorar sitt nionde liv i en olycka. När Buster hamnar hos Grace, portvakten i katternas himmel, får han ett erbjudande att få nio liv till. Portvakten ser lurig ut då hon skickar iväg honom till sitt nya liv.

10 liv är en berättelse om att kunna ändra sig och att få nya chanser och om att hitta vad som är det viktigaste i livet. Den är dråplig och emellanåt en nagelbitare – jag tänker att temat gör att det är viktigt att också prata om filmen efteråt. Den ger säkert både stora och små en del att fundera på.

Foto ur filmen

Denna animerade film är släppt i Sverige med svenskt tal och med censuren från sju år. Det betyder att barn från sju år kan gå på filmen utan att ha en vuxen med. Det fungerar förstås, men jag skulle ändå rekommendera att en vuxen följer med för att kunna prata om filmen efteråt. Dessutom är den väl värd att se för den vuxna också.

Som liten kattunge vandrar Buster omkring och söker ett hem. Då blir han nästan överkörd av den unga forskaren Rose som tar hand om honom. De två, Rose och Buster, blir oskiljaktiga. Rose forskar om bin och ett motmedel mot en form av sjukdom som drabbar många bin. Om bin dör ut kommer människan att få svårt att överleva. Illustrerad Vetenskap skriver:
Om bina dör ut kommer det att medföra stora problem, eftersom de flesta frukter och grönsaker som vi äter skulle försvinna. Många vilda blommor skulle också dö ut, eftersom honungsbin samlar pollen och nektar från hundratals arter. Däremot skulle sädesslagens pollinering inte påverkas, eftersom de är vindpollinerade.

Buster är rätt odräglig i början. Det är svårt att tycka om honom nästan. Det är på gränsen. När Larry dyker, Roses tidigare pojkvän, blir Buster arg och besvärlig. Buster är som ett bortskämt barn.

Ett plus är att alla bovar inte är genom-onda. Också några av de elaka har goda sidor. Det är trist med filmer där några är rakt igenom onda och andra är goda. Livet är oftast inte så, de flesta kan göra bra saker och dåliga saker. Fast Roses mentor, Professor Craven, är filmens mest elaka karaktär. Han är falsk och lurar Rose och har egna planer och vill döda alla bin. Han väcker inte någon sympati. Men det finns andra som tillhör professorns gäng som inte bara är dumma.

Filmen har några små detaljer som irriterar mig. Ett exempel är att Buster får mjölk att äta vilket inte är bra för katter. Traditionen säger att katter älskar mjölk, men egentligen är deras matsmältningssystem inte utformade för att klara av laktosen (en typ av naturligt socker som finns i mjölkprodukter) i mjölk. Faktum är att många katter kommer att utveckla diarré om de utfodras med komjölk.

Busters två ögon har olika färg. Det kännetecknet följer med honom i de olika liven. När han får sina nya nio liv är dessa liv inte som katt. Han får uppleva att vara råtta och fisk, bland annat.
I några av hans nya liv där han är ett annat djur med fortfarande ett blått och ett grönt öga träffar han Rose. Han försöker få henne att förstå att han är Buster. Det är intressant att återfödelse tas upp i en film för barnfamiljen. Många människor i Sverige tror på det idag och det finns många som kan berätta om exempel där de tycker sig känna igen någon som gått ur tiden och som sedan återkommit i ett nytt liv.

10 liv är utan tvekan både underhållande och har flera teman som det finns mycket att diskutera kring. En film och berättelse som dröjer sig kvar och ger många tankar. Mycket välgjord animation och med duktiga svenska röster.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Familjefilm, Film, Filmkritik, Filmrecension, Kattfilm

Filmrecension: Megalopolis – skräckinjagande kreativ röta

27 september, 2024 by Elis Holmström

Megalopolis
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Francis Ford Coppola

Just nu pågår en hektisk medicinsk strid mot att se till att det så kallade Mpox-viruset inte sprids och orsakar ytterligare en global pandemi. Men kanske borde hälsomyndigheter världen över noggrant studera vad som visas på biograferna, för Megalopolis regisserad av legenden Francis Ford Coppola visar sig vara i akut behov av en massiv varningsskylt, likt dem vi finner på cigarettpaket.

Den senaste tiden har Coppola figurerat i diverse bransch- och nöjestidningar av helt fel anledning. Efter en katastrofal visning på Cannes filmfestival, där Megalopolis beskrevs som ett kapital misslyckande, har Coppola anklagats för sexuella trakasserier, något som denne besvarat med en av de mest groteska stämningsansökningarna på år och dagar. I stämningen som berör tidningen Variety påstår det juridiska ombudet för regissören att Coppola är ett kreativt geni och att alla påståenden om opassande beteende är ett resultat av avund.

Denna fadäs är tillräcklig för att häpna, men ingenting kan förbereda tittaren för det som faktiskt väntar på bioduken. Det finns filmer som sannerligen kan ifrågasättas vad gäller att ha alla hästar i stallet, flertalet hyllade regissörer har många gånger om velat ta ut svängarna. Exempel som Michel Gondry, Spike Jonze och David Cronenberg är bara några som tänjt på gränserna men ändå lyckats leverera storartad filmkonst med filmer som Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och Adaptation.

Men då det kommer till Megalopolis är det inte frågan om något genialiskt vansinne, utan ren och skär dårskap. Trots att Coppola påstår sig ha sålt ett par av sina hus för att finansiera åbäket, som har en påstådd prislapp på över 100 miljoner dollar, tycks pengarna ha gått till allt annat än det som kan beskådas på vita duken. Megalopolis liknar en förvuxen julkalender där alltifrån foto till scenografi fullkomligt osar plast och aluminiumfolie. Det finns ett antal amatörteatrar runtom i världen som bjuder på mer rafflande och genomtänkta visuella upplevelser än det som erbjuds här. Fotot dränks i en rad färgfilter som ger obehagliga och tragikomiska associationer med den senaste Matrix filmen Resurrections där estetiken var överdriven, löjlig och fullkomligt frånkopplad de narrativa funktionerna.

Om det rent estetiska är barockt är det ingenting mot filmens manus, skådespel och allmänna berättarteknik. Det har gått en ansenlig tid sedan Coppola senast gjorde film – mer exakt tretton år, och filmens marknadsföring har lagt stor emfas på en storartad comeback. Dock verkar de flesta ha glömt att Coppola från och med millenieskiftet genomgått en total metamorfos och gjort allt i sin makt för att spoliera sitt rykte som en filmskapare av första klass. Att filmer som Youth Without Youth och Tetro inte nämns i historieböckerna är dock förståeligt, framförallt den förstnämnda filmen är av sådan horribel kvalitet att selektiv minnesförlust gällande filmen i fråga har varit det enda sättet att leva ett drägligt liv efteråt.

Med Megalopolis fortsätter denna skräckinjagande kreativa röta. Jag har sett röriga filmer, abstrakta verk och projekt som måste klassas som närmast omöjligt enigmatiska. Megalopolis försöker göra allt i sin makt för att ge ett sammanbitet och intellektuellt intryck. Coppola kastar in allt mellan himmel och gjord som kan tänkas gå hem i en klubb för odrägligt pretentiösa. Vi får patetiska citat från romarriket, dialog som måste vara skriven av Björn Ranelid efter alltför mycket rusdryck, samt en berättarstruktur som är fullkomligt vulgär. Megalopolis saknar det mesta vad gäller kvalitativa inslag, men mest provocerande är att filmen liknar en förvirrad skiss där alla tänkbara idéer forceras in oavsett om de är bra eller inte. Filmen ser snart ut som en monstruös Heffaklump, en motbjudande massa av vansinne som sakta men säkert rör sig mot en intet ont anande publik.

Då man tror att bottnen är nådd hittar Coppola nya och än mer skrämmande sätt att sänka filmen till historiskt låga nivåer. Det skådespel som erbjuds är inget annat än panikartat. Duktiga aktörer som Adam Driver och Dustin Hoffman kämpar mot ett manus som sakta men säkert kväver dem i inkompetens och nonsens. Men Coppola ignorerar det faktum att hela huset står i lågor, istället fortsätter han sin penibla galenskap genom att introducera mer och mer absurda inslag. Vi får drömsekvenser med skandalöst usla specialeffekter som orsakar huvudbry, blodisande orgier i dekadens som önskar vara någotsånär allegoriska men som faller platt genom ren och skär okunnighet samt en vansinnigt usel Jon Voight som stapplande dåre. Dessutom får vi filmvärldens största gycklare i form av Shia La Beouf som ränner runt i en toga som inhandlats i närmaste gränd. Att Coppola finansierat filmen själv efter att ha fått avslag från de ordinarie produktionsbolagen är föga förvånande. Endast individer med ren och skär dödslängtan skulle vara villiga att stoppa in resurser i detta fullkomliga vansinne. Dock leder detta till att Coppola kunnat omge sig med en rad ryggradslösa ja-sägare som saknar modet att påpeka att det som skapas är genuint toxiskt för allmänheten.

Megalopolis må ’’bara’’ var 138 minuter lång men lyckas med den unika uppgiften att få klockorna att backa. Då den femte utläggningen om ’’det sjätte elementets fjärde kausalitet som klonar sig med det undre indikativa för arkitektoniska briljans’’ finns inget annat att göra än att ta beteckning bakom den främre raden av biostolar. Om det funnits en balkong hade jag inte tvekat att kasta mig utför den för att få ett omedelbart stopp på eländet.

Francis Ford Coppola har skapat en filmiskt monster som osar av högmod, arrogans och total inkompetens. Filmens affisch frågar vilken framtid vi vill ha, efter att ha lämnat salongen måste svaret vara; en där Francis Ford Coppola inte gör film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Francis Ford Coppola, Megalopolis

Filmrecension: Quislings sista dagar – imponerande, uppfodrande och tvingar oss att fundera på svåra frågor

17 september, 2024 by Rosemari Södergren

Quislings sista dagar
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Erik Poppe
Manus Anna Backe-Wiig och Siv Rajendram Eliassen
I rollerna Gard B. Eidsvold, Anders Danielsen Lie, Lisa Loven Kongsli och Lisa Carlehed.

En uppfodrande film som tvingar oss att fundera på svåra frågor om rätt och fel, om ont och gott.

Finns det någon ursäkt för en makthavare som ger stöd åt en ockuperande makt? I Quislings sista dagar undersöks den frågan. Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling var en norsk officer och politiker. Han var försvarsminister 1931–1933 och Norges regeringschef 1942–1945 under den tyska ockupationen. Hans namn ”Quisling” har blivit ett ord som betyder förrädare. Vilket hemskt eftermäle. Han ställde upp för de tyska nazisterna när de ockuperade hans land, Norge.

Quisling greps i Norge då andra världskriget tog slut i samband med att de tyska nazisternas ledare Hitler tog livet av sig i en bunker i Berlin. Tysklands ockupation av Norge tar slut den 8 maj 1945. Quisling hamnar i en cell på Akershus fästning för att ställas inför rätta. Quisling är den fjärde generationen av prästsöner och ber att få biskopen som själasörjare, men biskopen vill inte ta på sig ett sådant uppdrag utan ger uppdraget till prästen Peder Olsen. Biskopen var säkert rädd för att få kritik ifall han träffade Quisling och den kritiken kunde drabba förtroendet för kyrkan. Filmen bygger på de anteckningar som Peder Olsen gjorde under detta uppdrag.

Vad får en man att hjälpa en ockupationsmakt? Filmen pekar på några olika svar som det är upp till oss att fundera kring. Ett skäl som Quisling för fram är att han ville rädda Norge från Sovjetunionen och hindra att Norge blev kommunistiskt. Det är inte så långsökt som det kan låta. Quisling hade tidigare i sitt liv varit med och hjälpt svältande människor i det område som idag är Ukraina. Det var många som svalt i Sovjetunionen, som Agnieszka Hollands film Mr Jones skildrar. Quisling verkar ha varit övertygad om att Sovjetunionen kunde komma att ockupera Norge.

Filmen ger mycket att fundera på och prata om. Ett annat av filmens teman kretsar kring kristendomens budskap om förlåtelse. Kan en gudomlig kraft förlåta någon som varit medhjälpare till att döda miljoner judar? Har gud eller Gud lättare att förlåta än vad människor har? Filmen tar upp existentiella frågor som många människor brottas med.

Filmen är lång, två och en halv timme, och handlingen går ofta i sakta mak med en hel del närbilder som hänger kvar på människors ansikten. Det är en svår balansgång för en filmskapare att låta foto och klipp ta det lugnt. Det blir lite segt emellanåt, övertydligt av och till men samtidigt skulle det blir fel att svabba över dessa frågor för snabbt. Dessa frågor måste tas i lugn takt. En av filmens styrkor är att den lyfter fram olika aspekter utan att ge svar och den undviker att skildra moral och etik i svart eller vitt. Det är inga enkla frågor och det är alldeles för många filmer och tv-serier som delar in karaktärer i onda eller goda.

Kan något ont ursäktas med att det för något gott med sig? Kan en varelse offras för att tio ska leva? Det är svåra frågor – filmen ger som tur är inte svaren. För de måste vi fundera på själva. Och det måste göras om och om igen, av varje generation, tänker jag. I dagens värld finns andra hotbilder är Stalins Sovjet och Hitlers Nazi-Tyskland: IS är visserligen mer eller mindre besegrat men det finns andra liknande islamistiska krafter som växer, andra hot som mullrar i vårt tid Ryssland och Putin, Nordkorea, Kina, växande högerextrema grupper som ploppar upp som motkraft till islamismen. Hur långt får vi gå för att försvara oss mot anti-demokratiska krafter?

Ett plus ger jag till det enastående fotot. Regissören vågar låta fotografen ha kameran vilande på flera miljöer, vilket ger en stark känsla av att jag som tittare är med där. Jag hinner känna in miljön. Skådespelarna måste också ha applåder. Anders Danielsen Lie är rätt och trovärdig som prästen Peder Olsen, som tittare känner jag hans känslor. Gard B. Eidsvold övertygar som Quisling och svenska Lisa Carlehed visar en trasig Maria Quisling som gått vilse i vad som är rätt och fel. Vi får inte glömma att Maria Quisling upplevt stalinismen på nära håll och det är lätt att sitta decennier senare och döma ut hennes och maken Vidkun Quislings rädsla för kommunismen. Lisa Loven Kongsli gör en bra roll som Peders fru Heidi Olsen.

En imponerande film som guidar oss igenom svåra frågor, som ingen bör blunda för.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Erik Poppe, Filmkritik, Filmrecension, Moral och etik

Filmrecension: Konstbluffen – med fingertoppskänsla för såväl det estetiska, det personliga och det konstnärliga

13 september, 2024 by Linou Gertz

Konstbluffen
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Rémi Bezançon

På ett franskt café träffas två vänner – en gallerist och ”hans” konstnär – och genast målas två vitt skilda karaktärer upp; den fjättrade och vältaliga säljaren, samt den mer introverte och deprimerade konstnären som inte vill ha med allmänheten att göra. Det är närmast klichéer och självklara uppdelningar som görs, men ändå känns det inte sökt eller opersonligt. Tvärtom är de väldigt levande och unika personligheter som visserligen vilar på igenkänningsbara karaktärsdrag men ändå är som livs levande karaktärer som hade kunnat vara medverkande i en dokumentär.

Dramat påminner nästan om en buddy cop-komedi där deras klaschande personligheter också är det som för dem samman och gör att de fungerar så väl tillsammans. Inte ens prat om död och depression blir för tungt och allvarligt utan mer skämtsamt, någonting som lockar till skratt utan att göra det alltför lättsamt helt utan tyngd. Det är en välbalanserad regi, skriven dialog och fint skådespelande som lyckas bära det, som en bricka med glas vin fyllda till ytspänningen utan att någonsin tappa en enda droppe. Därmed följer vi dramat, i väntan på att se om de någonsin tappar det och råkar spilla ut lite. Vilket aldrig riktigt händer utan fungerar genom hela speltiden.

Galleristen, som försöker hålla sin vän till konstnär som tycks ha passerat sitt bäst-före-datum som skapare aktuell, möts av ständiga utmaningar – oftast självskapade av den självdestruktive konstnären som sörjer sin sedan länge bortgångna fru genom att förstöra för sig själv och alla runtomkring sig. Han betalar heller ingen skatt eller hyra, vilket gör att han vräks och ställs mot en kall och hård verklighet som är lätt att vifta undan i teorin men inte lika i praktiken. Vilket han blir varse om. Men det är också i den nedåtgående spiralen som absurditeterna börjar och tar vid. Genom dark web och livsleda, diskussioner om skapande och lidande, om konstnärligt skapande som formulerande av det svåra men också ett sätt att förstå och hantera det, genom en briljant twist som ställer marknadskraftens logik om den döda konstnären som värdefullare vara än den levande – men också frågan om konstens personliga detaljer och historia är mer av värdet än vad den kan säljas för. Samt om det är värre att måla på uppdrag av företag än för egen skull.

Filmen har helt klart flera filosofiska dimensioner och perspektiv att begrunda, diskutera och levandegöra långt efter filmens slut. Vilket är passande då bra konst ofta kännetecknas så. Det är dock ingen svårförstådd film i varken form eller ämne så, utan bara en tänkvärd dramakomedi med viss absurda inslag och visst ställningstagande som tittaren lätt kan hänga med i, skratta åt, positionera sig med eller emot – utan att riskera att gå vilse i ett alltför introvert berättargrepp. Vilket både är till dess förtjänst och lite tapp av udd faktiskt; jag hade gärna sett lite mer konstnärligt drabbande bilder med kanske drömska inslag som komplement till skapandekrisen som också dryper över på deras bådas liv – och död.

Ett vanligt berättartekniskt grepp, i såväl kreativt skrivande som filmiskt berättande, är att inleda med en bild eller händelse som senare också väver samman berättelsen och det visuella på ett vackert och smart sätt. Här görs det med fingertoppskänsla för såväl det estetiska, det personliga och det konstnärliga. Allt som filmen varit och vågat blöda sig öppet för publiken går igen på ett väldigt vackert sätt som lämnar en nästintill för en stående ovation – men så lämnas en lite för upptagen med att skratta åt de galna vännerna som in i det sista käbblar om det kommersiellt gångbara kontra det personliga konstnärliga skapandet. Om det fina kontra det fula. Som livet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Konst

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in