Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Paradisoffer av Kristina Ohlsson – tar raka vägen till filmsuccé, men är inte den litterärt bästa i serien

by

Paradisoffer
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 201204
ISBN10: 9164203859
ISBN13: 9789164203854

Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde bok i Fredrika Bergman-serien. Till handlingen är den nog den allra mest spännande, som visar hur skicklig Kristina Ohlsson blivit i att regissera och lägga upp en spänningsroman. Däremot tycker jag att hon litterärt och när det gäller att skildra karaktärernas inre gått ett steg tillbaka. Det som fick mig att fastna för hennes tidigare böcker i serien var just de trovärdiga människorna, att de kändes som äkta människor.
Paradisoffer är istället en deckae som väldigt lätt kommer att gå att föra över i filmens format.

En fullsatt Boeing 747 lyfter från Stockholm och flyger mot New York. Kort efter start hittas ett hotbrev på en av flygplanets toaletter. Krav riktas mot både den svenska och amerikanska regeringen, om de inte infrias kommer planet att sprängas. Ett av kraven från kaparna är att regeringen ska ompröva sitt beslut att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. Regeringen ställs inför valet att rädda livet på de fyrahundra passagerare som hålls gisslan på tiotusen meters höjd eller att fullfölja utvisningen.

Den som läst de tidigare böckerna i serien känner igenom huvudpersonerna: Kriminalkommissarie Alex Recht som utreder kapningen av planet tillsammans med Eden Lundell på Säpos kontraterrorenhet. Seriens huvudperson Fredrika Bergman jobbar för tillfället på på justitiedepartementet och är inblandad i utvisningsärendet. Hon får i uppdrag att vara kontaktperson mellan regering och polis.

Det finns delar i berättelsen som sätter kalla kårar i ryggen och får säkert en och annan flygrädd att bli än mer förskräckt. I vissa delar sätter Kristina Ohlsson fingret på ett ohyggligt dilemma. Amerikanarna är redo att låta flygplanet flyga i luften, hellre än att tillmötesgå terroristernas krav på en enda punkt. De svenska beslutsfattarna är mer flexibla – och frågan är om det inte i det långa loppet är ännu mer skrämmande.

Kristina Ohlsson använder skickligt tidsaspekten – bränslet i planet tar sakta med säkert slut och då går tidsfristen ut. Upplagt för filmsuccé. Att jag inte faller pladask beror dels på att karaktärsskildringarna den här gången är ytligare men också att det finns några aspekter i handlingen som gör att den inte är helt trovärdig, som anledningen till pilotens agerande. Det är lite tunt. Likaså finns det delar i terroristernas bakgrund som känns svåra att ta till sig som trovärdiga.

Det går dock inte att komma ifrån att ”Paradisoffer” är spännnande. Även om jag inte köper alla delar i logiken är det en bok det är svårt att slita sig ifrån.

Boktokig var något mer förtjust och gav boken betyg 4 av 5.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami – deprimerande slarvigt skriven

by

Efter mörkrets inbrott
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113021540
ISBN13: 9789113021546

Den som läst ett par böcker av Haruki Murakami börjar känna igen en del: där finns ofta någon ung kvinna som har gula sneakers på sig – där finns ofta någon scen är någon gungar och där finns alltid någon scen där en måne har viss betydelse. ”Efter mörkets inbrott” känns som en roman Murakami fått till ganska mycket på slenrian.

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Mari som sitter på en nattöppen restaurang i Tokyo och den unge studenten och jazztrombonisten Takahashi sätter sig ned bredvid henne. Han känner igen henne, från en dubbeldate han och en kompis hade med Maris syster.

Mari är fåordig och inte särskilt intresserad av hans samtal. Han är lite orolig över att hon ska stanna där hela natten, en ung kvinna borde inte vara ute på natten. Strax efter att han lämnat Mari kommer en kvinna dit och ber Mari om hjälp, på rekommendation av Takahashi. Kvinnan driver ett så kallat Lovehotell, där män tar in med kvinnor för en timme eller en natt för att ha sex. En ung kinesiska har blivit svårt misshandlad och Mari kan kinesiska och blir ombedd att tolka.

Det kunde varit en fascinerande berättelse om händelser under en natt i Tokyo. Det är dock lite för mycket som känns som maner från författarens sida, som grepp han tar till för att läsaren ska uppfatta det som intressant.

Dialogerna är ofta väldigt onaturliga: människor talar inte på det sättet – och jag har svårt att tro att Murakami använder det onaturliga sättet att tala för att han vill säga något särskilt med det. Antingen har han varit slarvig med dialogerna eller så har översättaren gjort ett slarvigt arbete.

Ett exempel:

”Det här är Mari. Det var henne jag pratade om innan. Hon som kan kinesiska. Hon mer rött hår heter Komugi. Konstigt att heta något som betyder vete, men det är faktiskt hennes riktiga namn. Hon har jobbat länge hos mig”.

Det känns konstruerat, människor talar inte så förklarande.

Ett annat exempel på slarvig dialog, från ett citat av Takahashi:
”… Det var ett mycket snabbt förlopp, och hon hann inte få nån riktig behandling heller. Under hela tiden satt min pappa i fängelse. Som jag berättade innan.”.

Säger en ung man ”snabbt förlopp”? Säger han inte att det gick snabbt eller det gick fort?

Murakami leker med berättarperspektivet och låter oss läsare vara som en kamera som zoomar in rum och människor där. Det känns konstruerat. Men ännu mer störs jag av hans slarv med berättarperspektiven i övriga texten, som :
Hon verkar ha stor vana vid sådant, för hennes handlag är förvånansvärt skickligt.
Förvånansvärt skickligt – ur vems perspektiv och bedömning då? Genom författaren och läsarens?

Jag tillhör inte Murakamis största fans, det är sant. Jag har svårt att hitta den där atmosfären som hans stora fans talar om att de hittar i hans böcker. Jag tyckte om 1Q84-trilogin, efter att den tredje boken kommit, för den band ihop alla tre delarna. ”Efter mörkrets inbrott” får mig att se klart se vad det är i hans sätt att skriva som gör att jag inte fallit för hans andra romaner. Det är slarviga dialoger som inte känns som att det är verkliga människor som talar, det är bilder som känns som manér skapade för att väcka förundran, som knep bara. Som att han leker med svåra saker utan att vilja berätta något.

Bokförlaget skriver:
Efter mörkrets inbrott är ett suggestivt och filmiskt drama som blandar tid och rum i en närapå metafysisk utforskning av människans psyke. Ingen annan än Murakami hade kunnat skriva denna roman präglad av hans helt egensinniga humor och psykologiska skärpa.

Jag har svårt att de någon psykologisk skärpa eller metafysiska utforskning av människans psyke.

Recensenten i DN skriver:

I detta universum återkommer en Vergiliuslik gestalt: Här heter hon Kauro och är före detta proffsboxare, numera manager och livvakt på hotellet Alphaville. Den ärrade kämpen som blir som en god mor som kan badda skador och sätta dit de starkare, en lyssnare som genom sina öppna frågor väcker kraften hos den som går på sparlåga, som sover sig genom livet, eller bara väntar.

Jag tror det är nyckeln till den globala förtjusning Murakamis författarskap väcker: den övertygande känslan av att det går att börja om, att sätta sig upp mot marknadssamhällets krav på lydnad, att förändra världen. Min lokala förtjusning är också stor.

Det som DN-kritikern uppskattar är ännu en av de saker som jag tycker är ett klicheartat maner från Murakamis sida. Han låter en chef för ett sexhotell vara hjältinnan, precis som han i IQ84-trilogin satte hjältegloria på pedofilen i sexsekten. Jag kan inte se att Murakami ger något hopp om att det går att börja om, det är ju tvärtom: hans böcker lämnar en deprimerande känsla av att allt är hopplöst och att det inte finns något hopp, utom just i IQ84-trilogin.

Nej, ”Efter mörkrets inbrott” avslöjar mer myten om Murakami. Det kommer alltid någon författare som på samma sätt blir omhuldade världen över – för att de skickligt får oss att tro att de är banbrytande, fast de bara kittlar våra fördomar.

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Förundran och tungsinne samsas i Shaun Tans Det röda trädet

by

Titel: Det röda trädet
Författare: Shaun Tan
Förlag: Kabusa Böcker
Utgiven: 2011
ISBN10: 9173551902
ISBN13: 9789173551908

Shaun Tans färger målar upp en värld där man själv är liten och ingenting förstår; där det mörka vattnet hotar och man missar allt det roliga. Ensam hopplöshet förmedlas i rika bilder. Ibland översvämmas man av kaos, ibland kan man stillsamt betrakta rutorna. Det röda lövet finns med som ett litet hopp i varje bild, men ligger ibland bortglömd i bakgrunden, eller är på väg att sväljas av det svarta vattnet. De utkastade orden ger förslag på tolkning, men det är fortfarande många delar i bilderna som förblir mystiska – något som gör att man vill läsa och fundera över denna bilderbok om och om igen.

Ett av alla teman i boken, är motsatsparet inuti – utanför. Berättelsens första bild (sida 9 om man ser omslaget som första sidan) föreställer ett sovrum. Några svarta löv dansar omkring och har lagt sig på golv, bord och säng. På väggen hänger ett enda rött löv, men det är inramat och alltså inte del av huvudpersonens verklighet: det är snarare en hoppingivande dröm. Ljuset kommer från andra sidan fönstret. Texten lyder: ”ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot”, och på nästa sida försöker huvudpersonen ta sig ut ur rummet som håller på att översvämmas av svarta löv.

Senare återkommer fönstren som en möjlighet. Huvudpersonen står halvvägs upp på en stege i en rödgul stad av ord (s. 18-19). Stegar lutade mot fönster är spridda bland husen – kanske har någon annan också försökt ta sig ut?

Ibland är texten utanför bilden, ibland inuti, och som läsare pendlar man ofta mellan dessa två förhållningssätt. Efter en omtumlande scen som får mig att tänka på Titanic – en scen där huvudpersonen gömmer sig i en liten båt bland havets böljor – kommer ett av de uppslag där instängdheten blir som tydligast. ”underbara ting far förbi dig” säger texten, som finns utanför bilden den här gången (s. 24-25). Hela bilden är ett fönster, där den bleka huvudpersonen står i ett mörkt rum och blickar ut mot en hög himmel. En flygplansfågel lämnar efter sig fjärilar och konfetti, där den flyger bland guldfärgade moln. Fönstret är låst, på låset står det inristat ”REGRET”. Huvudpersonen ångrar att hon inte tog chansen, och ser på hur den flyger förbi, för alltid förlorad. Men läsaren befinner sig utanför fönstret, tillsammans med det röda lövet, i det fantastiska.

Mycket mörker beskrivs i vackra bilder, men i slutet får hoppet sin belöning, när huvudpersonen kommer hem till sitt rum igen. Det röda lövet förvandlas till ett intensivt rödlysande träd! Det värmer i vardagens gråa tristess.

Trots de få orden, så riktar sig denna bok till lite äldre barn, tonåringar eller vuxna. Den tar upp tunga känslor, och är en bra ingång till att våga prata om det som är svårt i livet. Man kan förundras tillsammans och reflektera över de känslor och minnen som bilderna och texten väcker.

Nyligen kom Shaun Tans Borttappad ut i svensk översättning, och jag ser fram emot översättningen av Berättelser från yttre förorten (tales from outer suburbia), som också är på väg. Shaun Tans berättelser får mig alltid att se det magiska i vardagen, men ger också nya perspektiv och en inblick i hisnande världar.

Text: Frida Niblaeus

Relaterade recensioner.
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Äntligen en ny Bodil Malmsten: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag – så bra, så bra

by

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
Författare: Bodil Malmsten
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201203
Antal sidor: 189
Upplaga: 1, Vikt i gram: 334
ISBN10: 9186629832
ISBN13: 9789186629830

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är den fjärde av mina loggböcker. Loggböckerna hör ihop, inte bara för att titlarna är tagna från poeter som springer fram och tillbaks mellan böckerna, utan för att det hela blir en berättelse om ett av mina liv, det liv som skymtar på min blogg. Livet på bloggen är inte mitt privatliv, loggböckerna är inte bloggböcker, loggböckerna börjar där bloggen slutar och innehåller också texter från andra håll. Och bilder.
Så presenterar Bodil Malmsten själv sin nya loggbok.

Bodil Malmstens fjärde loggbok består som de tidigare av med korta inlägg, som i en blogg. Fast ändå är det inte blogginlägg, boken är inte bloggen överförd till pappersbok. Bodil Malmsten använder bloggens form för att berätta något. Det är skickligt och jag önskar att det fanns sådana bloggar, som samtidigt då håller den litterära kvaliteten som allt Bodil Malmsten släpper ifrån sig.

Jag slutade följa hennes blogg för ganska länge sedan, eftersom hon aldrig svarade på kommentarer, jag upplevde den inte särskilt interaktiv. För att jag ska fastna för en blogg vill jag känna någon kontakt med den, känna att den reagerar, att det sker ett utbyte, något socialt. Hennes blogg upplevde jag bara som ännu ett ställe där hon förmedlade sina litterära alster.

Det är hon nu inte ensam om bland kända personer. Tvärtom är det ganska många kändisar som använder bloggverktyget mest för att få ännu en kanal att sprida reklam om sig själv på. Fast i fallet Bodil Malmsten är det i och för sig skillnad: Inte ens när det verkar som mest lättsmält är hon ytlig.

Hon är skicklig och det skenbart lättflytande innehållet kan verka lättskrivet. Jag har ingen aning om hur mycket tid hon lägger ner på att skriva eller hur mycket hon skriver om. Däremot vet jag att många av de författare som skapar text som verkar flyta så lätt har krävt mycket omskrivningar, mycket tid och energi. Att skriva så det flyter lätt är en stor konst som bara de skickligaste behärskar.

Bodil Malmsten berättar så mycket genom att skildra små situationer. Jag har så roligt när jag läser hennes loggbok, men jag blir också ledsen för det samhälle hon beskriver har många sprickor i fasaderna.

Som:

Varumärksbevakning – uppgift för vår tids butikskontrollant; att vakta på att inte vem som helst går omkring med butikens kassar.
En uteliggare, en hemlös med sina saker i en Pradakasse, och varumärkeskontrollanterna får gripa in.

Hon är rolig samtidigt:
När jag stiger av bussen vid Stureplan och känner mig nere som jag brukar göra där, SMS:ar jag til mina vänner att jag är nere på stan.
Ett försök att vara rolig som bara de som känner mig förstår.

I denna fjärde loggbok flyttar hon från en fransk stad, där hon inte trivs, till en förort i Sverige. Träffsäkert skildrar hon vårt svenska samhälle och Stockholm.

Fast jag börjar tänka om när det gäller hennes blogg. Det gör egentligen ingenting att hon inte svarar på mina kommentarer.Jag tror jag ska återvända till att följa hennes blogg, för att helt enkelt få mer av hennes finurliga, underfundiga, skarpa skildringar av samhället och våra liv där.

Här är Bodil Malmstens blogg, förresten.

Recension av loggboken i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Efter att ha läst ”Ett partis fall och uppgång” av Anders Pihlblad – undrar jag om Pihlblad ställde den viktiga frågan

by

Ett partis fall och uppgång
Författare: Anders Pihlblad
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201204
Antal sidor: 335
Upplaga: 1, Vikt i gram: 518
ISBN10: 9127132641
ISBN13: 9789127132641

Det märks att Anders Pihlblad är journalist. Språket är enkelt, fokus finns i handlingen, det är en lättläst bok.

Trots att boken ska handla om tidsperioden 2002-2006 får vi även en hel del av den bakomliggande historien. Insprängt lite här och var finns historiska tillbakablickar. Uppbyggnaden är inte helt olik den dramaturgi som framgångsrikt används i film och TV. Berättelsen om Anders Borgs svensexa är en liten pärla.

Jag slås av hur kort minnet är. Jag får upprepade ”Javisst-ja-upplevelser”. Ett sånt exempel är Tove Lifvendals attack på den moderata partiledningen efter valet 2002. Däremot var det en nyhet för mig att Prime PR varit med och slipat formuleringarna.

Detta är en bok för politiska nördar som vill veta mer. Det politiska spelet kan ibland vara som att titta på en film genom en skärm med hål som oupphörligt rör sig. Utifrån ser vi bara delar av den helhet vi ibland kan ana, men Pihlblad lyckas lyfta bort skärmen och visa oss sammanhang och detaljer som i många fall ger en annan bild av skeenden vi trodde oss känna till.

Efter att ha läst boken sitter jag med två frågor. En som kan besvaras och en som är omöjlig att besvara.

Vi börjar med den omöjliga.
Var Reinfeldt nödvändig?
Eller rättare sagt, vad hade hänt om inte Reinfeldt funnits till hands? Jag ser två vägskäl:
Fredrik Reinfeldt vann striden mot Ulf Kristersson med tre röster. Om två personer bytt sida hade Reinfeldt förlorat striden. Vad hade då hänt med hans karriär.
Reinfeldt hamnade i partiets frysbox på 90-talet. Reinfeldt valde att kämpa på men det fanns säkert erbjudanden att säga ja till.
Säg att Reinfeldt förlorat striden med tre röster och valt att stiga av rikspolitiken. Ponera att alla andra funnits på plats 2002, förutom Reinfeldt – ven hade i det läget blivit partiledare? Hade det påverkat utvecklingen markant, eller hade Nya Moderaterna bara haft en annan partiledare med ungefär samma politik? Ingen vet, men det är fascinerande att inse hur små marginalerna är.

Vem betalade?
Fram till 2006 tog moderaterna emot anonyma gåvor.
”Det kunde vara ett par hundratusen som kom in. Pengarna var inte spårbara, säger Sven-Otto Littorin” Sid 233
Littorin uppger att moderaterna aldrig haft problem med anonyma gåvor eftersom en okänd inte gärna kan kräva något i gengäld.
Jag frågar mig om ingen i den moderata partiledningen verkligen visste var pengarna kom ifrån. Jag finner det otroligt att någon skulle slänga in den sortens pengar utan att ha underhandskontakter med någon inom partiet.

Pengarna betaldes in på partiets konto. Via banken kan man spåra från vilket konto överföringen kom, såvida ingen kom in på en bank med 250.000 kronor i en portfölj. Pengarna kan ha kommit från utländska nummerkonton med hög banksekretess, vilket gör det omöjligt att spåra avsändaren.

Det är synd att inte Pihlblad ställde frågan om de inte var rädda för att motta svarta pengar. Om givaren är anonym kan mottagaren inte veta om pengarna de får ett resultat av skatteflykt eller ekonomisk brottslighet.

Frågan huruvida ett parti som aspirerar på att vara statsbärande kan vara uppbyggt med hjälp av svarta pengar borde kittla var journalist nyhetsnäsa. Om Pihlblad ställde de frågorna eller inte, anges inte i boken. Kanske kommer det i uppföljaren.

Text: Peter Johansson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,