Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Uppsala

Tips & rekommendationer inför Voltfestivalen 2012

by

Tips & rekommendationer inför Voltfestivalen 2012
9:e juni Uppsala Konsert och Kongress

Nedräkningen till årets upplaga av den elektroniska festivalen Volt i Uppsala har startat. Jag har tagit fram några tips som kanske kan varaen liten överblick över utbudet. Det blir en intensiv heldag i Uppsala Konsert och Kongress den 9:e jusi.
Kulturbloggen kommer att rapportera från festivalen när det väl beger sig och här är några ,tips och rekommendationer över vad du inte bör missa att uppleva.

Wolfgang Flür (DE)
Som före detta medlem i det historiska bandet Kraftwerk (1973-1987) utgör Wolfgang en exemplarisk möjlighet till en nostalgisk resa – såväl soundmässigt som bildmässigt, vilket han tar tillvara på genom att agera såväl DJ som VJ (Visual Jockey) där unika projektioner sammanflätas på ett speciellt sätt till tonerna som sipprar ut genom högtalarna.

Andreas Tilliander
Den 19:e man spelade Mokira, mera känd som Andreas Tilliander, på Restaurang Landet tillsammans med kollektivet Samlingen och laddar därmed upp inför festivalspelningen där hans musik med tydliga Techno och acid house-influenser kommer skapa skön dansstämning.

Plattenbau
På tal om kollektivet Samlingen, som gjort sig ett namn på Uppsalas nationer med gedigna klubbar, kommer en av deras samarbetspartners närvara på Voltfestivalen: Plattenbau – beståendes av Siri, Oskar och Rico – som spelar såväl techno, deep house som mer lågmäld minimalistic house.

Kärleksdöden + Love Suxx
Stockholmsklubben Kärleksdöden kommer, i samarbete med Love Suxx, medverka på Voltfestivalen med (enligt egen utsago) excellent dansmusik som man lätt kan sjunga med i och dansgolvsklassiker att dansa vilt till. Allt med ett tema: kärleken.

Ikonika (UK)
Med en ständig mutation av brittisk undergroundmusik, där inspiration från 8-bitsmusik blandas med bland annat garage, house och techno, har Ikonika gjort sig ett namn på den elektroniska scenen och på Voltfestivalen kommer hon visa varför. Inte att missa.

För mer information om övriga artister, se officiella hemsidan

Relaterat: Pressmeddelande

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Glasvegas i Uppsala, recension

by

Glasvegas
V-dala nation, Uppsala, 29 mars 2012
Betyg: 4

När det skotska bandets självbetitlade debutalbum nådde skivdiskarna gjorde det succé och hyllades av såväl kritiker som publik och andra musiker. Alla tycktes älska de malande gitarrerna, den kaxiga skotska accenten och texterna om övergivenhet och social kamp – speciellt här i Sverige. Och kärleken skulle snabbt visa sig vara ömsesidig. Med bytet utav trummis till svenska Jonna Löfgren, flera stora (och utsålda) spelningar och en musikvideo inspelad på förra årets spelning på Globens Annex i Stockholm gör de sitt bästa för att visa uppskattning mot den enorma publik vi ändå utgör. Men det stannade inte där. För nu både pratade och sjöng James Allan på Svenska, en bit ur Djungelboken och skapade allsång med ”Vem kan segla förutan vind”, vilket givetvis uppskattades av publiken.

Sett till låtvalet kunde de inte optimerat sig bättre för kvällens spelning. Fokuset låg på debutalbumet med låtar som Geraldine, Lonesome Swan, Polmont On My Mind och Daddy’s Gone – där speciellt den förstnämnda och sistnämnda skapade störst engagemang hos publiken som inte bara sjöng med utan faktiskt fick ta över hela sången under en del av Daddy’s Gone. Vilket var mäktigt. Men så spelades det ju även ett par låtar från andra albumet också, speciellt uppskattade Euophoria, Take My Hand och Lots Sometimes. Men om första albumet var mörkret, kamp och utsatthet var andra albumet, med sin fysiska och andemässiga flytt till Santa Monica i soliga Kalifornien, mer ljust och optimistiskt. Och när bandet framför helt nya låtar inför det ännu icke namngivna tredje albumet verkar man soundmässigt gå tillbaka till debuten men behålla visst ljus från uppföljaren, vilket verkar hålla ihop bandets erfarenheter och utveckling på ett högst sammanhållet vis och cementera bandets viktiga roll inom rockmusiken. Framtiden verkar lovande.

När jag såg Glasvegas live för andra gången, på Globens Annex (första var Cirkus), såg jag en enorm utveckling hos bandet – både i hur de rörde sig och spelade. Från lite småstyltiga till vana rockposörer. Speciellt James Allan som verkade ha anammat varenda rockpose i historien, för att göra dem till sina egna, men också övriga medlemmar. Bytet av trummis var också välkommet. Den här gången var det mer nedtonat, men bandet rörde sig ändå fritt och naturligt och Jonna bankade på som aldrig förr. När James hukade sig ner framför mickstativet såg han inte trött ut, utan nästan religiöst tacksam över att få befinna sig i V-dalas konsertlokal framför alla besökare. Och efter att ha tackat högre makter tackade han även publiken för att de gett pengar, tid och energi till att närvara på spelningen och låta bandet behålla sina jobb. Vi är bara glada att kunna hjälpa till för att få ta del av mer gudomlig musik!

Trots spelningens nedskalade ton var man otroligt precis med ett snyggt ljus och en duk där fina bilder och filmer projicerades upp bakom Jonna. Estetiken var därmed enhetligt presenterad på ett otroligt nöjsamt vis. Därtill det mastiga gitarrmanglandet och skapandet utav rundgångsljud som inte bara visar vart bandet kommer ifrån utan även varthän de är på väg. Och det märks att samtliga personer i publiken är ivriga att få följa med. Tråkigt nog står inte Geraldine och säljer merchandise bland ungdomarna som på Cirkus-spelningen, som för att visa sitt mångtydiga stöd.

Text: Fredrik Gertz

Du har väl inte missat att Glasvegas spelade live på gatan i Stockholm? Här kan du se ett klipp därifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Anna Ternheim på Uppsala Konsert och Kongress: recension, bilder och video

by

Anna Ternheim
Uppsala Konsert och Kongress
Betyg: 5

Inför denna spelning i konserthusets stora sal var jag rädd för att den intima känslan Anna lyckades bygga upp på Reginateatern sist jag såg henne här i Uppsala skulle gå förlorad, men det visar sig snabbt att den rädslan var högst obefogad. Tack vare en väldigt mysig interiör som för tankarna till ett vardagsrum med piano och en gammal sliten lampa, fåtölj och vin med tillhörande glas, lyckas hon skapa en väldigt gemytlig atmosfär. Den uppstoppade vargen som stirrade aggressivt mot publiken gjorde nog sitt också…

Vanligtvis brukar jag ha svårt för band och artister som monterar ned sina låtar för att framföra dem akustiskt eller utan band, men den här gången visar verkligen Anna att hennes röst och låtmaterial kan stå för sig själv. Hennes röst är också starkare än någonsin tidigare. Samtliga låtar framstår dessutom som material från hennes senaste album, The Night Visitor, som jag personligen håller som hennes främsta hittills. Det är absolut ingen dålig bedrift. Tvärtom är det ett kvitto på den utveckling hon gjort både som person och artist. Och även om man kan sakna låtar som ”Halfway to Fivepoints” eller ”What Have I Done” framstår det ändå som småskavanker i låtlistan när hon framför ”Wedding Song” under en löst hängande lampa, eller beger sig av mot pianot för att framföra låten hon önskar hon själv hade skrivit: Broder Daniel-covern ”Shoreline”, som snabbt drar höglåtande applåder.

Även om hon inleder konserten helt allena får hon bara efter några låtar support av producenten och låtskrivaren Dave Ferguson som tidigare jobbat med storheter inom countrymusiken och nu hjälpt Anna med hennes senaste album och efterföljande turné. Till en början stegar han in på scenen som en anonym statistskådespelare, eller kanske äkta make, och gömmer sig i bakgrunden i en skön fåtölj med ett bord bredvid sig där han häller upp ett par glas vin åt sig själv och Anna. Detta simpla grepp framstår faktiskt som helt genialt i sin kontext och förstärker känslan av att man inte åkt till en konsertlokal för att lyssna på musik, utan istället blivit inbjudna hem till Dave och Anna som vill spela lite för sina nära och kära.

Egentligen behöver Anna ingen som helst hjälp med sina låtar, hon klarar av att leverera fullkomligt briljant ändå, men faktum är att låtar som ”Walking Aimlessly” och ”The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)” vinner extra styrka med sångunderstöd och diverse instrumentpålägg från Dave som inte bara förgyller hela konserten utan faktiskt får den att lyfta högt ovanför stjärnorna. Där uppe är det natt, men faktum är att Dave och Anna inte är de enda gästerna. De har nämligen hela publiken med sig. Och när hela avslutningen kulminerar i stående ovationer bevisar det bara att vi övriga nattgäster inte velat vara just någon annanstans, och att de (enligt diverse Nashwille-musiker som också hjälpt till med skivan) lyckligt sorgliga låtarna verkligen tar lyssnaren i handen och leder oss genom mörkret mot ljuset i snirkliga vägar …

Text, foto och video: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension av 2 x Nyskrivet på Reginateatern

by

Pjäs: Sluttande plan
Manus: Alma Kirlic
Regi: Alma Kirlic
Skådespelare: EvaMaria Oria
Reginateatern, Uppsala
Premiär 13 mars 2012

Monica har inlett något slags förhållande med den gifte tvåbarnspappan Carl, som högst motvilligt måste se sig ha förändrat relationen med en kollega. Vad som var skulle varit en engångsföreteelse får förödande konsekvenser och det ska vi inom kort ska vi bli varse.

Ett brustet förhållande är som ett glas som faller till marken. Det finns många små skärvor att trampa på när man försöker kryssa fram i röran. I Sluttande plan rör man sig inte med fjäderlätta små steg som försöker undvika de smärtsamma små bitarna. Med en elefants smidighet rör sig pjäsen mellan alla skärvor som finns att uppbringa, och trampar på dem. Gång efter gång.

Sluttande plan är ett evigt resonerande. En tes möts av en antites och blir en syntes. Som upprepas. Karaktären Monica, i EvaMaria Oria gestaltning, säger något, kommer på sig själv med att det inte kan stämma och tänker efter ett ögonblick. Och upprepar påståendet, men nu med den rätta formuleringen. Sen upprepas det med snart sagt varje replik i pjäsen. Det är en fomelbundenhet som tröttar ut – mig, resten av publiken av suckarna att döma och skådespelaren som tappert brottas med de allt som oftast konstlade formuleringarna som inte tycks kunna bestämma sig om de vill vara lyriska eller talspråkliga.

Sluttande plan har ett stort problem, som överskuggar allt annat i pjäsen. Som text är den inte färdig. Förutom att vara högtravande och försöka komplicera sådant som kan vara enkelt, är den på tok för lång. Den hade mått bra av en eller ett par rejäla bearbetningar, reduktioner och minskad vilja att överraska publiken.

Med risk för att ha sagt det innan – i Sluttande plan upprepas allt. Många gånger.

Pjäs: Klara Andersson (in concert)
Text: Dag Thelander
Musik: Per Wickström
Regi: Dag Thelander
Skådespelare: Andrea Geurtsen, Dag Thelander och Per Wickström

Lika bra att säga det från början. Dag Thelander är en ytligt bekant till mig. Vi är mycket olika som personer och det är nästan alltid lite komplicerat att samtala med honom. Det vill sig inte riktigt och det blir lätt stelt. Förutom en gång (för övrigt den enda gången) när jag tog ett glas vin i sällskap med Thelander och någon av hans vänner. En av vännerna var mycket lik Johan Staël von Holstein, något jag inte kunde underlåta mig att kommentera. För dig som undrar: Johan Staël von Holstein var runt milleniumskiftet en av förgrundsgestalterna i det svenska IT-undret, som strax därpå blev den svenska börskraschen. Thelanders vänner blev makalöst upprörda, om jag minns rätt hängde smockan i luften. Men hur mycket jag än anstränger mig säger minnesbilden inget om Thelanders reaktion. Var han road av situationen? Låg han utsträckt över Stockholmskrogen Kvarnens nötta träbord, hysteriskt skrattande? Var han upprörd, på gränsen till mordisk i sinnet? Jag minns faktiskt inte. Jag vet helt enkelt inte vad som pågpr i den mannens huvud, lika lite nu som då. Med det sagt: läs det här på egen risk.

Jag vet alltså inte vad som händer i dramatikern och regissören Dag Thelanders huvud. Men något märkligt är det i alla fall. Klara Andersson (in concert) är något så ovanligt som en teaterföreställning fullständigt framförd med sång.

Klara Andersson är vilse i tillvaron, fast i vardagstristessen som snabbt förvandlar minsta handling till oöverstigliga ångestberg. Nu ska det skrivas ett personligt brev, för här ska det ryckas upp och bli ordning på tillvaron.

Föreställningen, som är såväl lättviktig och underhållande, är välspelad – eller välsjungen, då. Även om jag inte förstår varför regissören Thelander har på scenen att göra, i ett par av pjäsens framförandemässigt svagare delar. Den smarta och i all enkelhet komponerade texten och musiken av Thelander respektive Wickström respektive framförs med en smittande spelglädje av Andrea Geurtsen. Ett par välvalda vändningar i texten får mig att i de allra bästa stunderna minnas Kristina Lugns Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula.

Varför, undrar jag stilla när kvällen lider mot sitt slut, ser vi inte det här greppet oftare? För att det är svårt med musiken? För att få skådespelare kan sjunga anständigt och få sångare kan skådespela? Kanske. Eller för att det finns alltför få som inte tänker som alla andra?

Text: Johan Ranstam

Videoklipp från repen av Klara Andersson (in concert), som är ena halvan av 2 x nyskrivet:

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Volt – festivalen för elektronisk musik är tillbaka 9 juni

by

Lördag 9 juni samlas några av de starkaste lysande stjärnorna inom den elektroniska musiken i Uppsala. För fjärde året i rad samarrangerar Uppsala Konsert & Kongress och det hyllade radioprogrammet Ström i P2 en festival som är helt inriktad på den elektroniska musiken, i alla dess former. Volt 2012 blir starkare än någonsin, och samlar både de legender som skapade den moderna musiken och de experimenterande innovatörer som ständigt tar den vidare, berättar ett pressmeddelande:

Under Volt kombineras spelningar av trendsättande DJ:s och banbrytande liveartister med interaktiv digitalkonst, VJ:s, unik videokonst och installationer. Allt äger rum i den fantastiska festivalmiljö som Uppsala Konsert & Kongress utgör. För dess hypermoderna arkitektur med sylvassa former, skarpa teknologi och förstklassig akustik gör Uppsala Konsert & Kongress till en av de bästa platserna i världen för en elektronisk musikfestival.

På Volt sprakar elektronisk musik i alla former: distinkt house och själfull techno möter stenhård dubstep och brusande ambient. Popcollage samsas med kompromisslösa experiment.

Volt presenterar stolt – 2012 års artister

DJ:s
Wolfgang Flür (DE, ex-Kraftwerk)
Under åren 1973-1987 var han medlem i pophistoriens viktigaste band. Idag gör han musik under namnet Musik Soldat och agerar både DJ och VJ. Under Voltfestivalen bjuder Wolfgang Flür på en nostalgisk resa i musik och bild.

Ikonika (UK)
Med sitt debutalbum Contact, Love, Want, Have på Hyperdub sprängde Ikonika gränserna mellan dubstep och 8-bitars dataspelsmusik. Som DJ spinner hon en exakt, välavvägd och precis mix av hård dubstep, garage, urban r’n’b, techno och house.

Live
Gudrun Gut (DE)
Hon var med i en tidig sättning av Einstürzende Neubauten. Hon var en av de geniala dilettanterna i Malaria! – och hon är grundare både av Berlins mytomspunna Ocean Club och skivbolaget Monika Enterprise. Gudrun Gut live är en elektronisk injektion från en veteran som ständigt förnyar sig själv.

Oneohtrix Point Never (US)
Daniel Lopatin/OPN är ytterst ansvarig för den nya våg av ambient som kommit från USA på senare år. Med samlingen Rifts, och i ännu högre grad med albumet Returnal satte han ambienten på kartan igen på allvar. Live förtrollar han med eteriska harmonier och snyggt skorrande oljudsmattor.

The Black Dog (UK)
I mitten av 90-talet var de ett av de stilbildande IDM-banden på Warp Records. Idag är sättningen annorlunda. Musikaliskt handlar det nu om sotsvart techno med sinne för både gnistrande vackra melodier och blytunga beats. Liber Dogma var ett av förra årets bästa technoalbum. Live är TBD ett väloljat dansgolvsmaskineri.

The Loud Objects (US)
Denna New York-trio skapar elektroniskt (o)ljud på saker som mikrochip, motorsågar och overheadprojektorer. Kunal Gupta, Tristan Perich och Katie Shima levererar alltid en fysiskt utmanande och oerhört fascinerande liveshow som inte låter, eller ser ut, som något annat i världen.

Jacaszek (PL)
Skivan Glimmer (2011) bevisade att han är en av de största inom post-classic-scenen. Jacaszeks sprakande, försiktiga beats och syntetiska melodier smältes där samman med varma toner från cembalo och klarinett. Detta musikaliska möte är ännu bättre live. Jacaszek och medmusikanter kommer att trollbinda Volt.

Differnet & Stig Larsson
På det kommande albumet ”Little Brittle” (släpps 2012) har Uppsalas stoltheter och electronica-pop-experimentalisterna Differnet samarbetat med författaren Stig Larsson. Mötet blev så lyckat att det utvidgats till en liveföreställning. Volt blir ett av de allra första tillfällen att beskåda detta unika möte.

Jonsson/Alter (Kontra-Musik)
”För att de med luftig lätthet, ickenostalgisk lekfullhet och snillrik känsla för melodier bevisar att det går att göra betonghård techno med en förtrollande mjuk yta” löd motiveringen då Jonsson/Alter tog emot Manifestpriset för bästa dans 2012. Denna lekfullhet kommer fullt ut till sin rätt när de spelar live.

Håkan Lidbo
De som upplevt mångsysslaren Håkan Lidbo på en riktig livespelning (nej, vi pratar varken Melodifestivalsmashups eller balettmusik) vet att det handlar om ilsken, skräpig electropunktechno med en galen glimt i ögat. Håkan kommer frälsa publiken på Volt i år – igen.

Fler akter tillkommer!

Voltbuss till Stockholm avgår 03.15 från Uppsala Konsert & Kongress till Stockholm Centralstation.

Arrangör
Uppsala Konsert & Kongress i samarbete med Ström i P2 www.voltfestivalen.se

Samarbetspartners
Goethe Institut, Polska Institutet, Center Stage.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,