Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturhuset stadsteatern

Teaterkritik: Studie i mänskligt beteende – smart, rolig, tankeväckande – en helt underbar komedi

by


Foto: Sören Vilks

Studie i mänskligt beteende
Av Lena Andersson
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Sissela Kyle
Scenografi Erik Salvesen
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Patrik Bogårdh
Mask Johanna Ruben
Medverkande Astrid Drettner, Isabelle Kyed, Siham Shurafa, Sofia Papadimitriou Ledarp, Annika Hallin, Alexej Antic, Jan Mybrand
Urpremiär 7 mars 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Vilken skrattfest. Så roligt och så träffsäkert och dråpligt. Oj vad jag skrattade. Det var nog inte en minut då jag inte skrattade eller log. Studie i mänskligt beteende bygger på Lena Anderssons bok med samma namn, som nominerades till Augustpriset 2023.
Skarpsynt skildrar lögner vanliga människor lurar sig själva med och strör omkring sig. Dubbelmoralen som finns i så många sammanhang blir synlig och oförmågan att se något ur olika perspektiv – allt det som gör att människor springer i flock utan att tänka eller vara ärliga. Visst, det går att skaka av sig det och mena att det är sådana människor är. Men för femhundra år sedan är det detta fenomen som gjorde att människor kunde flockas för att se på när häxor brändes på bål. Det är viktigt att vi i dagens Sverige vågar se vilka så kallade sanningar som inte får ifrågasättas. Se vad det är vi inte får tänka eller säga. Vad vi inte får ifrågasätta alls.

Vi får se två väninnor som är småbarnsmammor och som träffas på ett café för att övertyga varandra om hur duktiga mammor de är och att de är så lyckliga med sina liv. Snabbt går samtalet över till att bara om deras gemensamma väninna Matilda som inte har varken man eller barn. De två väninnorna tävlar om att hacka ned på Matilda som person och att hitta alla fel de kan på henne: riktigt skitsnack, helt enkelt, bakom ryggen. Detta hindrar förstås inte någon av dessa två väninnor att sedan själv träffa Matilda och umgås med henne och snacka skit om sin andra väninna.

Matilda är den enda karaktären på scen som talar sanning. Hon säger oftast precis som de är och väldigt klarsynt. Det gör bara att omgivningen tycker ännu sämre om henne och vrider det hon säger till att betyda något annat. Efter föreställningens paus dyker en annan form av sanningssägare upp. Men den här gången är det en person som inte söker förstå helheten och är helt oförmögen se saker ur olika synvinklar, tvärtom är hon tvärsäker på att hen har rätt i allt och hävdar det bestämt så ingen har en chans att eller vågar säga emot.


Att det fungerar så enormt bra beror förstås på manus men lika viktigt är det skådespelarna alla är duktiga. Ensemblen är otroligt samspelt, det är svårt att förstå att det är en premiär. Hela ensemblen är viktig men jag vill trots det ge en extra eloge till Isabelle Kyed som är en otrolig talang hon kan spela en självgod rektor eller en tonårig prao med samma trovärdighet och komik. Hon verkligen äger scenen när hon agerar.

Scenografin är smart. Handlingen flyter runt mellan olika situationer där karaktärer möts, som på café, en rektorsexpedition, på en bokklubb, i en sybehörsbutik, i en festlokal för att träffas tjugo år efter examen. På scenen är bord, stolar, soffa och bänk uppställda i olika grupper. Till och med utanför scenen, på sidorna, är två scen-stationer uppställda. Allt ger tillsammans känslan av hur allt flyter på, som livet ju gör.

Föreställningen innehåller flera små berättelse som ändå hör ihop, de olika karaktärerna flyter in i olika sammanhang. Den första delen dominerades av ett skärskådande av relationer mellan kvinnor och visar hur kvinnor kan tro att de stöttar varandra men sanningen är att de lika ofta motarbetar varandra och lurar varandra. Det blir så synligt att ofta bubblar en dubbelmoralen kvinnor som bryter mönstret blir ifrågasatta.

Efter paus dominerar teman kring svenskhet och om kunskap kontra flum. Scenerna hos rektorns expedition där den ryska läraren Olga blir inkallad på medarbetarsamtal och får kritik för att hon vill förmedla kunskap till elever är sanslöst rolig, men samtidigt tankeväckande.

Mest av tycker jag att föreställningen handlar om hur viktigt det är att försöka se saker ur olika perspektiv och att kunna lyssna och inte alltid behöva trycka ned någon som tycker eller tänker annorlunda. Att vi faktiskt kan lära oss något av att lyssna på den som vågar kritisera den allmänna uppfattningen. Och detta framfört i en av roligaste föreställningarna på länge.

George Orwells 1984 har premiär på Stadsteatern i Stockholm

by


Foto: Felix Swensson

Premiären närmar sig för George Orwells 1984. Den 14 mars 2025 är det premiär på Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm för 1984, George Orwells klassiker som först gavs ut 1949. Samtliga i salongen kommer att tilldelas egna hörlurar som används under föreställningen för att skapa en helt ny teaterupplevelse, där ljudet gör att publiken kommer närmare både berättelsen och karaktärerna.

Ett pressmeddelande berättar:
– 1984 har aldrig varit mer relevant än i det samhälle vi lever i just nu. På många sätt förutspådde Orwell AI, angiverilagar och samtidens flexibla inställning till sanningen. I vår uppsättning vill vi få publiken att både känna och reflektera om vad som händer med dagens teknik om den hamnar i fel händer, säger Sara Cronberg, regissör.

Under föreställningen kommer publiken att förses med hörlurar där publiken hör både skådespelarnas repliker och förinspelade ljud, dialoger och musik.

I rollen som Winston ser vi en av Finlands mest efterfrågade skådespelare, Pekka Strang. Som Julia ser vi Matilda Ragnerstam och Obrien spelas av Lennart Jähkel.

Pjäsen är dramatiserad av Gustav Tegby som tidigare har samarbetat med Sara Cronberg tidigare, senast 2023 i Maria Gripes Skuggan över Stenbänken på Kulturhuset Stadsteatern.

För scenografi och kostym står den prisbelönta brittiska Lizzie Clachan som senast var aktuell med Roald Dahls Häxorna på National Theatre i London. Ljud och komposition av Lisa Nordström, Stefan Stanisic skapar videodesign och Susanna Hedin är ljussättare.

Teaterkritik: Amadeus – Bravo, bravo, bravo

by


Foto Sören Vilks

Amadeus
Av Peter Shaffer
Översättning Göran O Eriksson
Regi Sunil Munshi
Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom
Kostym Bente Rolandsdotter
Ljus Linus Fellbom
Ljud Daniel Rejmer
Koreografi Catharina Allvin
Mask Katrin Wahlberg
Musikaliskt ansvarig, musik och arrangemang Eric Skarby
Premiär den 7 februari 2025 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Bravo. Premiären fick stående ovationer och många, många bravo-rop. Välförtjänt.
Denna föreställning har många bottnar, ger mycket att tänka på. Den är fantastisk och något av det mest fulländade som visas på svensk scen på länge. Den har duktiga skådespelare, manus och regi som ser till att ge djup i berättelsen, underbar livemusik på scen och stark symbolisk scenografi och dräkter som imponerar. Den tog andan ur mig och jag vandrar hem efter föreställningen helt tagen.

Handlingen utspelas i slutet av 1700-talet och kretsar kring Salieri, som var anställd som hovkompositör vid hovet i Wien. Han var född i Italien och älskade musik och som ung tog en vän till familjen med honom till Wien där han kunde utbilda sig i musik och få framtång inom musik. Han komponerade och undervisade i musik. Enligt Wikipedia var han bland annat lärare till Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och Simon Sechter.

Salieri hade kämpat, studerat och levt ett anständigt liv. Som ung gav han ett löfte till Gud att leva rättfärdigt om Gud hjälpte till såm han kunde försörja sig på musik. Det ser ut som att Gud och Salieris överenskommelse fungerade bra ända fram tills den unga kompositören Wolfgang Amadeus Mozart dyker upp vid hovet. Mozart var redan välkänd som ett musikaliskt underbarn och hade rest runt i världen med sin pappa och gett konserter från fem års ålder. Kejsaren Joseph II är förtjust och tar emot Mozart.

När Mozart spelar ett litet egenkomponerat stycke berörs Salieri ända in i själen. Det är det vackrast Salieri hört, det är som om Gud själv talar genom musiken. Men så visar det sig att Mozart, denna fantastiska musiker och kompositör, är långt ifrån anständig. Mozart dricker mycket och förför många kvinnor. Salieri blir djupt upprörd, arg och besviken på Gud. Hur kan Gud välja att tala genom en ung man som beter sig som värsta oansvariga rucklaren, som är en utsvävande person och lever långt ifrån ett rättfärdigt, anständigt liv. Dessutom tycks Mozart vara född med denna gåva och har inte behövt studera. Och ödmjuk är Mozart inte alls utan han babblar på och förolämpar Salieri.

Föreställningen berör existentiella frågor och kan också ge input på frågan som diskuteras på svenska kultursidor om det är rätt eller fel att göra skillnad på verket och konstnären. Salieri upplever att han själv är en medelmåtta. Varför bryr sig Gud inte om den rättfärdige. frågar han sig. Går det att vara genialisk och ung när medelmåttorna har makten?


Philip Zandén ger ett djup i Salieri. 1981 spelade Philip Zandén Mozart i Amadeus på Stadsteatern. Nu återvänder han till pjäsen men som Salieri. Han är fantastisk i den rollen och ger extra perspektiv på Salieri. Det går att förstå Salieris känslor och det märks också att han är kluven. Han vill upptäcka mer musik av Mozart samtidigt som han är rädd för att Mozarts musikaliska geni ska hotas Salieris position. Vi som ser det utifrån kan se att Salieri har styrkor som är också är värdefulla och som Mozart inte har. Salieri måste ha varit en betydligt bättre lärare till exempel. Mozart som förförde sina kvinnliga elever hade haft problem om det funnit någon metoo-kampanj på den tiden,


Jag är imponerad av alla skådepelare som förvaltar sina roller väl, bland andra; Simon Reithner som den utsvävande vilda Mozart och hans tuffa fru Constanze som spelas av Maja Rung. Per Andersson gör en otroligt komisk Kejsare Joseph II. Helt underbar. Finns det någon annan komiker som kan säga ordet ”styrbord” och få publiken att vrida sig av skratt.

Scenografin på scen är enkel och består mest av en stor flygel och låter skådespelarna med sina glittrande dräkter vara i blickfång. I taket finns stora rutor som ibland används för att ge en sakral känsla av att befinna sig i en kyrka och ibland ger intrycket av att allt på scenen pågår i en källare, i mänsklighetens dolda undermedvetna med förbjudna känslor och tankar. Den mörka plats människor inte vill att någon ska se.

Regissören Sunil Munshi säger:
– Det här är en glödhet skildring av rivalerna Mozart och Salieri. Ett vulgärt geni omgivet av kvinnor och galna fester. En behärskad hovkompositör med en brinnande avundsjuka. Och deras gemensamma passion för musiken. Publiken kan vänta sig en känslosam helafton med storslagen livemusik och operasång.

Det skriver jag under på. Det är storslaget: ett kostymdrama med livemusik, fantastiska skådespelare och en berättelse som ger mycket att fundera på.

I rollerna Antonio Salieri – Philip Zandén
Wolfgang Amadeus Mozart – Simon Reithner
Constanze Weber, Mozarts hustru – Maja Rung
Josef II, kejsare av Österrike – Per Andersson
Greve Johann Killian von Strack – Peter Kajlinger
Greve Franz Orsini-Rosenberg – Andreas Nilsson
Baron Gottfried van Swieten – Johan Marenius Nordahl
Venticello 1 – Steve Kratz
Venticello 2 – Bengt C W Carlsson
Katherina Cavalieri, Salieris elev – Sanna Gibbs
Theresia Salieri, Salieris hustru – Katija Dragojevic
Guiseppe Bonno och kapellmästare och på klavitur- Eric Skarbym
Musiker Alva Press – Violin
Emma Beskow – Cello
Hannah Törnell Wettermark – Tvärflöjt
Elin Willert – Klarinett

Teaterkritik: Ural – Djärv, intelligent, galet rolig och elak

by


Foto Sören Vilks

Ural
Manus och regi Staffan Valdemar Holm inspirerat av Anton Tjechovs Tre systrar
Scenografi och kostym Bente Lykke Möller
Medverkande Ann Petrén, Rebecka Hemse och Sven Ahlström
Ljus Torben Lendorph
Mask Patricia Svajger
Urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 6 februari 2025

Staffan Valdemar Holm är en mästerlig regissör av teater och opera. Att han även är en lysande dramatiker visar han med nyskrivna Ural på Kulturhuset Stadsteatern. Ural är en djärv, klarsynt, vanvettigt rolig och elak pjäs. Handlingen kretsar kring den ryska nationens självbild och hur hårt hoptvinnande sanning och lögn är idag.

Ural är en föreställning som får teaterpubliken att sitta nyfiket framåtlutad istället för som ofta bekvämt tillbakalutad. Historien svänger vilt textmässigt, i spelstil och tonläge. Med Staffan Valdemar Holm gäller det alltid att förvänta sig det oväntade. Men detta är nog rekord i den vägen.

Ural slänger likt i en torktumlare runt en mix av kloka, oroande, medvetet groteska påståenden. Om det ryska folket, de militära styrkorna, nästa territorium som ska intas, rysk kultur, mongoler och Nato som hotar välla in över de ryska gränserna, med mera…
Stopp för guds skull jag orkar inte ta in mer tänker man ibland på samma sätt som inför verklighetens flöde av hemska nyheter, hatiska budskap och konspirationsteorier. I Ural trycker faktiskt befriande nog berättaren – suveränt gestaltad av Ann Petrén – på rollfigurernas stoppknappar ett par gånger.

Idén att ha en berättare som för historien framåt kan på pappret låta lite tråkigt. Men här är det ett jätteroligt grepp som förhöjer föreställningen. Berättaren är alls ingen passiv karaktär. Hon lägger sig i skeendet, kommenterar och rättar till det hon tycker behövs. På ett plan är det förstås också hur en regissör leder arbetet.
Urals två andra karaktärer är överste Versjinin och hans hustru. De spelas av Sven Ahlström och Rebecka Hemse. Det är mycket krävande roller. Förutom att hantera den intensivt smattrande texten ska de snabbt skifta sinnesstämning och rörelsemönster. Båda behärskar utmaningen mycket väl. De övertygar också som ett äkta par som trots att de vrålar och slåss i grunden behöver, och kanske, älskar varandra.

Handlingen utspelar sig i Perm – som här beskrivs som en liten stad – men egentligen är en miljonstad känd för sin industrihistoria. Den ligger på gränsen mellan Europa och Asien och vid Uralbergets fot. Därav pjästiteln.

Versjinin får inte sina händer att sluta skaka vid beskedet att hans regemente ska skickas till krigsfronten.” Den lär vara någonstans västerut mot Ukraina eller Polen”, säger han. Det är en träffande bild av hur skräckslagna många ryska män måste vara för att dö i krig.
Hans fru vägrar eller vågar inte lämna hemmet. Hon fördriver dagarna med att dricka vodka och dansa rysk folkdans. Barnen – som inte är med på scenen- har hon låst in i källaren. I frustration slår hon barnen så hårt att en tand lossar på en av dem. Först när det är dags för regementets avmarsch släpps barnen ut och får stå och vinka åt stridsvagnarna.
En inspirationskälla för Ural är Tjechovs kanske mest spelade drama Tre systrar som här ses med satirisk och elak blick. Eftersom Staffan Valdemar Holm regisserat pjäsen på Dramaten få man anta att han egentligen uppskattar den. De priviligierade systrarna som längtar till Moskva och det överdådiga namnsdagskalaset de ordnar berättar Versjinin likt i splittrade spegelbitar om.

Även elden som bryter ut i Tre systrar finns med i Ural. Översten säger till synes initierat att ” först försökte man skylla den på tjetjener men de gick inte att placera på platsen. Då sa man att det var ukrainska nazister.”

Som skarp kontrast till den vackert böljande flod systrarna lever vid finns i Staffan Valdemar Holms drama en flod av våld. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, hävdar xx. Till och med rysk kultur i form av isprinsessor och balettdansöser är tyglat våld, säger Versjinin. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, varnar frun.
Med bävande röstar nämner paret vid ett par tillfällen också mannen alla fruktar. Han som gör att det ligger hav av döda människor i och utanför Ryssland och kanske snart över hela världen.

Tacknämligt finns det inga otäcka blodiga scener i Ural och det vapen som visas i början -och därför enligt teaterkutym ska användas – avlossas inte.

Som vanligt i Staffan Valdemar Holms föreställningar är det Bente Lykke Möller som gjort scenografi och kostym. Det känns att Versjinin och hans hustru är trångbodda och lever torftigt. Scenrummet är ett skarpt upplyst kombinerat kök och badrum i trista färger. Där finns en liten ynklig teve och en halvt sönderfallande samovar. Översten bär ingen prålig uniform utan liksom sin fru ledig vardagsklädsel. Den som tillåts stråla är berättaren i en vacker folkdräktliknande klänning.

Pjäsen slutar med att karaktärerna helt enkelt lämnar scenen. De kommer som Tjechovs systrar aldrig till Moskva. I makarnas uppfattning är denna smutsiga och våldsamma stad heller verkligen inget att längta efter.

En del klassar kanske Staffan Valdemar Holms föreställning som smal teater och tvekar därför att gå och se den. Men i det till synes smala kan ibland det storartade rymmas. Ural är en egenartad och modig pjäs som vitaliserar teatern. Premiärpubliken bemötte den med stormande applåder.

Pjäs av Succession-författaren Lucy Prebbles sätts upp på Stadsteatern i Stockholm

by

Succession-författaren Lucy Prebbles brittiska pjäs sätts upp på Lilla scenen i regi av Melody Parker. Connie och Tristan möts när de båda deltar i en medicinsk studie för ett antidepressivt läkemedel och blir förälskade. Men är det äkta kärlek eller bara en biverkning av medicinen? Ett humoristiskt drama med Angelika Prick och Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase och Anders Johannisson. Premiär 11 april 2025 på Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
– De stora känslorna som sorg, kärlek och lycka sköljer ibland över oss som en våg på ett stormigt hav. Men var kommer de ifrån? Och går de att kontrollera genom att ta ett piller? Lucy Prebbles pjäs är ett modernt kammarspel som på ytan handlar om ett medicinskt experiment men likt Hamlet går rakt in i de stora existentiella frågorna. Med en stor dos humor och igenkänningsfaktor tar Prebble med oss in bland neuroner, svett, fumliga romantiska gester och sår som aldrig läkt. Det är både rappt, samtida och djupt poetiskt skrivet av en av vår tids stora dramatiker, säger Melody Parker, regissör.

Hur vet man om man är kär? Och är depression ibland en rimlig reaktion på en sjuk värld? I Lucy Prebbles kritikerrosade pjäs ställs dessa frågor på sin spets. Två testpersoner, Tristan och Connie, deltar i ett medicinskt experiment som utforskar hjärnans kemi. När en oväntad attraktion uppstår mellan dem, utforskas gränsen mellan vetenskapens objektivitet och människans komplexa känsloliv. Är deras kärlek äkta – eller bara en biverkning av läkemedlet?

De två försökspersonerna övervakas av psykiatern Doktor James på uppdrag av av läkemedelsforskaren Toby. Men Toby har inte varit ärlig med premissen till Dr James som själv visar tecken på depression och snart börjar experimentet att haverera med tragiska konsekvenser. Regissören Melody Parkers uppsättning kommer ta med publiken in i en värld där vetenskap och stora känslor kolliderar. De fyra rollerna spelas av Angelika Prick, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase och Anders Johannisson.

Den prisbelönta brittiska dramatikern och manusförfattaren Lucy Prebble (född 1981) slog igenom med pjäsen Enron (2009), en satir om det amerikanska energibolaget. The Effect från hade urpremiär på Royal National Theatre 2012 där den nyligen spelades igen i regi av Jamie Llloyd. Lucy Prebble skapade den kritikerhyllade tv-serien I hate Suzie tillsammans med Billie Piper och är även en av skaparna bakom HBO:s prisbelönta tv-serie Succession om intrigerna i familjen Roy som kontrollerar världens största mediabolag.