Musikfestival

Det regnade och regnade och regnade. Det till och med haglade. Det regnade och regnade och haglade och blåste kallt i tre veckors tid. Så var det stiltje en kväll. Därefter kom solen. Den vällde ut över gator och torg och värmde allting till ugnstemperatur, och den gassade i dag efter dag och den ligger fortfarande het över Hässleholm. Tro mig, det är varmt. Den där klassiska ”misslyckade festivalen” full av paraplyn och huttrande käkar, framför band och artister som nästan bara uttrycker medlidande med sin publik, är lika långt borta som månen. För att citera en ung man jag såg här som slängde armen om sin kompis på väg in mot stan för att hitta något att äta: Det blir bra det här.

Nionde upplagan av Siestafestivalen kommer, av allt att döma, att bli en lyckad historia. Man kan ta min egen förvirring som måttstock; ju mer förvirrad Fredrik, desto roligare har människorna. Jag anländer till den gamla militärstaden Hässleholm i förvirring – ”Det ska ju vara skyltat!” utbrister jag åt ingen annan än den gassande solen – och snurrar runt ett tag innan jag upptäcker att, ja, det var visst skyltat. Inte för att jag behöver skyltar. Snart märker jag det avlägsna musikmullret rulla fram längs luften, och jag noterar alla dessa människor – till stor del rör det sig om väldigt unga människor – som rör sig i samlad flock med idel avslappnade leenden och… ”skön” attityd. Det är som i början av Lejonkungen. Solen är gigantisk och alla djuren rör sig mot samma plats. Det är lika bra att försöka smälta in. Känslan av nostalgi är bitterljuv. Det var några år sen jag var på festival och här trodde jag att det skulle vara som att cykla. ”Du har ju alldeles för mycket kläder på dig” säger en kräftröd kille med imponerande lång bandana, när jag kastar tillbaka ett liggunderlag han tappat, och som rullat iväg och hamnat farligt nära den trafikerade gatan. ”Take it off man!” säger killen och viftar med vad jag tror är en pinne, som jag antar ska bli en flagga. ”Take it aaall off!”

Jag är oklar vad jag ska säga, men jag ler sådär som om jag är med på noterna.

Men det här är vad det handlar om. Än så länge behöver man inte prata om det delikata att vi kommer få se Henrik Berggren i sin ensamhet klockan ett på natten stå på Fiesta-scenen och sticka små hål på hjärtat. Eller att The Ark kör förbi här för sista gången. Eller att Håkan Hellström ska dra igång sin upp och nervända predikan av extas. Eller att Ane Brun är fantastisk, eller att Billie Vision är mysparty, eller att And You Will Know Us By The Trail Of Dead inte alls är gamla, för att inte tala om bob hund. Eller att Meshuggah och Slagsmålsklubben givetvis är här den här gången också. Jag behöver inte ens nämna att jag (för jag är ju som jag är) kanske är mest spänd på att se Dundertåget.

Allt det där är liksom redan inräknat. Det jag skulle vilja beskriva är istället ansiktena på varenda människa jag ser omkring mig på väg till den här festivalcampingen, men jag kan bara erbjuda var och en att för sitt inre öppna upp den här sommarens första riktigt klarblå himmel och skinande sol – och människor som vallfärdas till en plats där de en helg får gå upp i eskapism. Några tjejer med målade mustascher i ansiktet sitter vid in- och utgången och vinkar åt mig, på tal om ingenting, och jag hör någon ropa ”Fånga ballongen!” för det är en röd ballong som några glada vänner råkat tappa greppet om, som nu seglar rakt upp i det blå och snart blir en röd prick där uppe.

Siesta är en mindre festival, och den verkar ha överlevt Stora Festivaldöden häromåret genom just detta mindre anspråk, även om den växer sig större för varje år som går. Jag är mycket glad för det. Jag har alltid varit skeptisk mot så kallade stadsfestivaler – alldeles irrationellt förstås, och givetvis byggt på denna romantiska idé att en festival ska ta plats ute i det fria (hör här på ordet: det fria) och det hör till saken att man ska samlas, vallfärdas, ta sig till vilken skog det nu än må vara, slå upp sitt tält och under vilka omständigheter det än må bli delta i en fest i ingenmansland. Jag må vara gammal som en stock i min klassicism här, men det var faktiskt vad Woodstock handlade om. Siesta är fortfarande en klassisk festival, så som åtminstone jag upplever att en festival ska, nej måste, vara.

Redan på stationen i Lund, där jag går på Öresundståget, sitter en flock ungdomar och verkar campa på perrongen. Det är så mycket Hakuna Matata över dom att det ser ut som att dom lika gärna kan låta tågen komma och gå, och ta det som dom behagar. Den riktiga festen börjar ju inte förrän imorgon, ändå.

När jag sätter mig tittar Fille ut genom fönstret. Han går gymnasiet i Eslöv, har långt svart hår och ett tiotal festivalarmband runt höger handled. Brevid honom sitter Erika och säger att hon är trött. Dom går i samma klass, och skolan är egentligen inte slut än. ”Vad folk har packning med sig” säger Fille. ”Jag har bara med mig en kudde”. Erika vänder sig mot honom med en tvivlande blick. ”Allvar?” säger hon. ”Bara en kudde?”. Fille skrattar till och gungar lite med huvudet. ”Jamenvadeu en kudde är ju allt man behöver”. Erika frågar hur han hade tänkt sig sova. Fille tänker efter en stund. ”Ja, på kudden” konstaterar han till slut.

Stämningen på pågatåget är det av en klassresa, fast med öl och äkta ohejdad förväntan. Brevid oss sitter fyra unga killar i varsina 3D-glasögon och berättar om hur rolig det vore om världen var tredimensionell. ”Men världen ÄR ju tredimensionell” är det någon som påpekar. ”Ja, men på riktigt liksom” säger en annan. ”Ja, fett” konstaterar den tredje till slut. När vi rullar ut över åkrarna kommer solen in i ansiktet på Erika, som lägger handen över ansiktet. Hon säger att hon egentligen har nationellt prov i matte att plugga, och att slutbetyget kommer hänga på det. Hon kommer knappt hinna plugga något när hon kommer hem. Men det är ju Siesta. Fille berättar en historia om en kille han känner som var punkare, och vars örsnibb en gång i tiden råkade… ”Men gud” säger Erika innan han hinner fortsätta. ”Du får prata om något annat”. Fille nickar hastigt och byter ämne, för upp sin hand med de tio festivalarmbanden och säger ”Vet du hur smutsigt detta blir?” Han börjar peta lite på metallknippena; ”Det är precis här som alla bakterierna lagras…”

Jag tänker på Fille och Erika och de fyra killarna med 3D-glasögon och konstaterar när jag rör mig i det täta vimlet utanför området – fortfarande med denna gassande sol varm över kläderna – att de är som stickprov ur denna massa av unga människor som kommer hit av anledningar som man snabbt blir för gammal för att komma ihåg, och som (alldeles) vuxna människor gärna vägrar att förstå. Ångesten i ett matematikbetyg kan inte lindras av mer matteplugg. Den kan bara lindras av en festival. Det är så det fungerar.

”Du har gått helt fel” förklarar en vänlig vakt när jag kommer till ingången. ”Du ska tillbaka dit du kom ifrån och så ännu längre”. Hon pekar med hela handen och skrattar lite åt mig (för jag ser väl ut som en som glömt att ta med sig vattenflaskan, vilket är helt korrekt). Jag virrar omkring tills jag märker att en stor långtradare skymmer sikten för skylten som leder till incheckningen. Till sist anländer jag till ett litet fint trähus där Tuva Nuvotnys storasyster – det måste det vara! – tittar ut genom ett fönster i hängselbyxor och delar ut armband åt volontärer, ambassadörer, pressfolk och andra lyckligt lottade. I den lummiga gläntan – och det plötsliga lugnet – spänner hon ett pressarmband runt min handled och hoppas att jag har en underbar festival. Leendet består av den villkorslösa kärlek som enbart består av ideella verksamheter. Jag blir alldeles ödmjuk, och tänker att hoppet är det sista som överger oss.

Och så på väg in mot stan – jag skulle gärna stanna, men jag har ett par sista skyldigheter kvar att uträtta där jag kom ifrån – tar jag av den där kavajen och konstaterar att jag helt klart har för mycket kläder på mig och att bandana-killen hade helt rätt. Nu börjar jag komma ihåg vad det här är för något.

Framför mig anländer två långhåriga killar enbart iklädda ett par shorts och Converse-skor.
”Vi går åt helt fel håll” säger den ena.
”Det finns ju bara det här hållet att gå” säger den andra. ”Jag ville ju bara hitta nåt att käka inne i stan”
”Men käka, vi behöver väl inte käka.”
”Min mamma säger att jag måste käka”
”Du kan käka”
”Du kan vara min mamma”
”Ska jag vara din mamma?”
”Ja. Vad säger du?”
”Du måste äta mat!”
”Okej, mamma”

De två killarna är tysta i någon sekund, och börjar därefter skratta högt. Den ena killen – vi kan kalla honom Calvin Klein – lägger armen om den andra, som vi kan kalla Björn Borg, och säger ”Det blir bra det här”

Läs även andra bloggares åsikter om Siesta, musik, musikfestival, Hässleholm