Way Out West

Kulturbloggen möter Deafheaven

11 augusti, 2014 by Jonatan Södergren

”Is it too loud?” frågar sångaren George Clarke en halvtimme in i Deafheavens spelning på Way Out West och möts av ett rungande nej. ”I didn’t think so”.

San Francisco-gruppen, som bildades 2010 och släppte sitt andra fullängdsalbum Sunbather förra året, har ett melodiöst men aggressivt sound som ofta beskrivs som ett mellanting av shoegaze och black metal. Deras första svenska festivalspelning skulle egentligen ha skett på Stay Out West, men flyttades med kort varsel ut till Slottsskogen.

– Det kändes lite udda, vi brukar inte spela så tidigt på dagen men publiken var närvarande och vi fick musiken att fungera, berättar Clarke och tar en klunk ekologisk Norrlands Guld när jag möter upp honom backstage ett par timmar efter spelningen. De har ett krävande turnéschema, han har inte sovit på två dygn, men det är även turnerandet och de nya möten det inneburit som fått bandet att utvecklas menar han.

– Vi turnerade mycket mellan de två albumen. Mötte en massa olika artister. Jag tycker det är viktigt att ta tillvara på chansen att lära sig från andra musiker. När vi började skriva nytt material var det enda vi hade i åtanke att göra någonting bättre än vår förra skiva, men det kändes aldrig som vi tog något specifikt steg för att nå dit, snarare var det en naturlig utveckling till följd av allt vi hade lärt oss från de vi turnerat med.

Utöver gitarristen och medgrundaren Kerry McCoy är Deafheaven idag ett fullt band bestående av Stephen Clark på bas, Shiv Mehra på gitarr och Daniel Tracy på trummor. En ny låt i form av From the Kettle Onto the Coil framfördes i Slottsskogen.

– Adult Swim kontaktade oss och vi såg det som en möjlighet att bjuda våra fans på något i väntan på nästa släpp. Det är bara en singel, ett smakprov på vad som komma skall.

Deafheavens influenser sträcker sig från Morbid Angel till The Smiths.

– Vi bjuder alltid in mångfald. Vi lyssnar själva på olika typer av musik. Jag växte upp med death metal och band som Morbid Angel, Deicide och Obituary. Bortsett från Slayer och Panthera var det min introduktion till extrem metal. Men det har alltid funnits en melodisk ådra i vår musik. När vi bildade Deafheaven ville vi slå samman intressanta melodier med hårdheten i metal.

Clarke vänder sig ofta till litteratur för att lyfta fram den personliga tematiken i bandets musik.

– För mig har Deafheaven alltid varit ett personligt ställningstagande, oavsett om vi tar upp frågor om sjukdom eller pengar. Jag refererar ofta till min egen familj för att få en fullständig bild av vad det är jag försöker säga. Många böcker jag gillar tar upp liknande teman, så jag brukar slänga in rader ur böcker för att lyfta fram essensen i innehållet. Please Remember innehåller till exempel en spoken word-del. Det är Stephane från Alcest. Vi hade pratat om att samarbeta, att han skulle lägga gitarr på någon låt, men så hittade jag den där passagen i The Unbearable Lightness of Being som är en bok jag tycker om. Jag frågade om han kunde läsa upp det, så fungerade det utmärkt.

Hamnar i någon slags trans.

– På scen tar jag på mig en viss personlighet som vänder sig till innehållet jag skriver om. Ett alter ego. Det är viktigt för annars skulle det lätt kunna bli livlöst.

Bandets senaste album Sunbather släpptes förra sommaren och titeln är en referens till en tjej Clarke såg solbada framför ett lyxigt hus.

– Jag var avundsjuk och undrade vad hon hade gjort för att förtjäna den levnadsstandarden medan mitt liv var den totala motsatsen. Det är en fråga om varför du är vad jag inte är

Foto: Olle Kirchmeier/Way Out West

Way Out West: Röyksopp & Robyn bjöd på ojämn maskinmusik med magnifik avslutning

11 augusti, 2014 by Rosemari Södergren

Röyksopp & Robyn, Flamingo
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg: 3

Noterar att kvällstidningarna hyllar Robyn och ger henne epitet Sveriges popdrottning. Undrar dock hur många som sitter hemma och diggar varje ny fullängdare. Hennes kyliga men energifyllda hits passar i baren, i radion och i små portioner på nattklubb. Jag har bara hört den ständigt turnerande stjärnan en gång tidigare. 2005 på Bananpiren under Göteborgskalaset tyckte jag att det lät väldigt mekaniskt. Sedan dess har hon tillsammans med skiftande producenter och samarbetspartners förfinat sin formel.

För att ta det från början måste jag markera att Röyksopp lirade så länge att det blev en utdragen historia. I första set hade de med fyra musiker och gästades av vokalissan Susanne Sundfør. Hade tyvärr ingen större behållning av henne. Festivalens finalakt inleddes högljutt med bas som fick mig att retirera långt bak. Min första impuls gick till Chemical Brothers, andra impulsen blev Leftfield och slutligen konstaterade jag att de inte var i närheten av pionjärerna Cabaret Voltaire och deras kunnande. I bästa fall fräck trance, men det dova repetitiva soundet saknade genomgående tillräcklig substans.

Stroboskopljus, laser, video, rymdliknande dräkter och till sist konfettiregn var ögongodis som inramade denna världsomspännande tillställning. Det var mycket pastellfärger och silver. Ett tag lite goth-tema med maskerade dansare. Brundtland & Berge tycker också det är kul att använda mikrofon, något som de bevisar när de sjunger i en vocoder. Scenpersonligheten Robyn Carlsson med sin egensinniga koreografi fick mig tillbaka. Hennes skiva med den norska elektronikduon verkar ha varit ett fruktbart samarbete. Och det känns som om det är hon som lyfter Röyksopp till en högre nivå. Be mine, After all is said and done samt Set me free görs med stort självförtroende. Damen klädd i flermönstrad heldress ”tackar för att ni är med oss ikväll” och i nästa korta mellansnack får vi veta att hon inte vet vad hon ska göra av all sin energi. Publikhavets händer i luften ger henne kärlek tillbaka. Alla får emellertid chansen att i en sekvens gå ner i varv till blipp-bloppande ambient. De absoluta höjdpunkterna var sammantaget lite för få, fast Dancing on my own jämte de låtar som ledde fram till extranumret, fantastiska None of dem var enskilda succéer.

Text: Mats Hallberg
Foto: Emma Andersson och Jonatan Södergren

Way Out West: Slint en lyckad återförening

10 augusti, 2014 by Redaktionen

Slint, Linné
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg: 4

I en intervju med Clash Magazine förklarade Slint nyligen att de inte specialanpassar sina spellistor för festivaler, utan hellre är trogna sina fans istället för att försöka flirta till sig ny publik. Enda gången de experimenterar med sin setlist är när de spelar i samma stad två dagar i rad. I vilket fall går dagens spellista hem bland publiken som för övrigt består av nyligen återutgivna Spiderland i sin helhet samt Rhoda från Tweez och lägligt kallade B-sidan Glenn. För exakt en timme fylls Linnétältet med post-rock av finaste kvalité.

De karaktäristiska intron till bandets större ”hits” känns igen direkt och får genast respons av en nöjd och imponerad publik. Det märks att bandet vill ta avstånd från normen med sin annorlunda uppställning på scenen då frontmannen Brian McMahan till exempel inte står i centrum utan håller sig till sitt hörn och presenterar sig blygsamt i Breadcrumb Trail då han ser ut att rikta sig mer mot bandet än publiken.

Slint är (möjligtvis i konkurrens med Slowdive) en självklar vinnare i kategorin ”bästa nyligen återförenade band” på årets Way Out West festival. Sedan post rock-bandet återförenats för tredje gången på tio år i november i fjol har de hunnit framträda i stora delar av Nordamerika och Europa. Vi kan hoppas att vi får se dem snart igen och att de kan hålla ihop längre denna gång och kanske till och med ge oss en tredje fullängdare.

Way Out West: Annika Norlin möts av oöverträffad respons

10 augusti, 2014 by Redaktionen

Annika Norlin, Linné
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg: 4

Arrangörerna fick å ena sidan krypa till korset för att Outkast utmanade den goda smaken när de var fånigt sexistiska. Å andra sidan hade man bokat en rad självständiga starka kvinnor, vars olika uttryckssätt bottnar i viljan att göra skillnad. Norlin med sina pseudonymer Säkert och Hallo Saferide har valt musiken som sin arena. Hennes signum är raffinerade arrangemang och inte minst intelligenta texter. Den forne journalisten från Östersund har erhållit utmärkelsen bästa svenska musiklyrik under 00-talet. I höst kommer bok med låttexterna. Nästan som Peter Le Marc på Skeppsholmen gör hon ett ytterst exklusivt framträdande på Way Out West. Fansen inser vidden av exklusivitet, vilket innebär att alla inte får plats i tältet som döpts till Linné. Norlin som spelade dubbelt på första festivalen 2007, berättar att hon bestämt diverse villkor för konserten: 1) hon ville spela med de finaste personer hon vet; 2) hon ville ha publik sittandes på scen; och 3) hon ville att texterna skulle visas på screen. Alla önskemål uppfylldes förstås.

Hon startar med en ballad som ackompanjeras av programmerat trumbeat. Sedan presenterar hon Lisa Nyström som får äran att framföra en sång på egen hand. Bandet på drygt sex personer backar upp förtjänstfullt. De engelskspråkiga låtarna är av hög kvalitet, av vilka mina favoriter är I wonder who is like this song, The quiz, Loneliness is better when you are not alone (som hon skrev när hon vid nitton års ålder var ledsen) och Anna med sina förföriska synthslingor. De alster som imponerar allra mest är emellertid de svårmodiga svenska sångerna, fast de ofta går i halvsnabbt tempo. Här har hon enorm genomslagskraft, vare sig det handlar om våldtäktsoffer med hämndbegär, Jesus i kvinnokropp, suffragetters rösträttskamp, kärlekssorg eller naturens ödslighet. Pärlor från samtliga skivor betas av såsom Isarna, Vi kommer att dö samtidigt, Och jag gråter mig till sömns alla dar och Får jag?. Häpnadsväckande många i publiken behöver inte läsa texten, de har den memorerad och sjunger med i ett glädjerus. Måste avslutningas påpeka att publiken gav henne öronbedövande respons. En eufori som annars nog bara uppstår när Håkan Hellström eller pojkband framträder.

Text: Mats Hallberg

Way Out West: Jenny Wilson trollbinder med sin konstnärliga pondus

10 augusti, 2014 by Redaktionen

wow_jenny_wilson_annika_berglund_2975

Jenny Wilson, Linné
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg: 4

Populärmusik som syftar till förändring av såväl musiklivet som världen förtjänar respekt. I bästa fall tas den numera på lika stort allvar av redaktörer, som de teaterpremiärer jag bedömer ibland annat i Kulturbloggen. Lite pinsamt att jag inte tidigare vandrat i Wilsons landskap. Tältet var tätt packat med mycket entusiastiska åhörare som liksom undertecknad, höll på att torka efter det skyfall som drabbade Göteborgstrakten under eftermiddagen. Den flerfaldigt grammyvinnande 39-åringen äntrar scen tillsammans med kvinnlig gitarrist och manlig slagverkare.

Det första hon säger i sin skinnjacka över en guldfärgad långklänning: ”är ni med”? Hon påstår nämligen att hon inte ser oss med solglasögonen på. Omgående blir hon dock varse om att vi är med.

Som ni vet inramas hennes hypnotiska electronica av suggestiv sång. Texterna är medvetna, hon vill uttala sig, har skapat sig en plattform, uppror mot orättvisor är en drivkraft. Senaste lovordade albumet Demand the impossible har hon beskrivit som exalterad ilska och livshunger, vilket manifesteras i fullträffen The future. Hennes egen favorit är talspåret University of my soul, som tyvärr nådde det inte ut ordentligt i livetappning. Som den författare Wilson hade ambitioner att bli reciterar hon på ett ställe i sin hårt regisserade föreställning. Ska poängteras att kvinnan som kämpat mot cancer är en mästare på att skapa syntetiska rytmer. Icona Pop använder antagligen snarlik utrustning i sin programmering, men de gör underhållande dansant pop medan Jenny skapar konst. Delar av bakgrunden är förinspelad. Den kompletteras med vad musikerna gör live, vilket inte känns förvirrande utan som en organisk helhet. Några gånger är basljud farligt nära att ta över musikaliska inramningen.

Första kvarten var ganska jämntjock. Sedan uppstod otroligt berikande ingredienser. En recensent betecknar det Wilson gjort på sistone för new wave disco. Glidande stämningsmättade ackord, långsam komposition som gungar behagligt, kompakta trummor, gnistrande vindlande gitarrsolo., kusliga toner i moll, uptempo-låtar idealiska för dansgolvet. En kvinna med total integritet besvarar välförtjänta ovationer med att hävda ”ni är underbara”, hoppar ner i publikhavet och ger extranummer för de som inte rusat iväg till Veronica Maggio.
Text: Mats Hallberg
Foto: Annika Berglund

Way Out West

Footer

Om oss