Jenny Wilson, Linné
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg: 4
Populärmusik som syftar till förändring av såväl musiklivet som världen förtjänar respekt. I bästa fall tas den numera på lika stort allvar av redaktörer, som de teaterpremiärer jag bedömer ibland annat i Kulturbloggen. Lite pinsamt att jag inte tidigare vandrat i Wilsons landskap. Tältet var tätt packat med mycket entusiastiska åhörare som liksom undertecknad, höll på att torka efter det skyfall som drabbade Göteborgstrakten under eftermiddagen. Den flerfaldigt grammyvinnande 39-åringen äntrar scen tillsammans med kvinnlig gitarrist och manlig slagverkare.
Det första hon säger i sin skinnjacka över en guldfärgad långklänning: ”är ni med”? Hon påstår nämligen att hon inte ser oss med solglasögonen på. Omgående blir hon dock varse om att vi är med.
Som ni vet inramas hennes hypnotiska electronica av suggestiv sång. Texterna är medvetna, hon vill uttala sig, har skapat sig en plattform, uppror mot orättvisor är en drivkraft. Senaste lovordade albumet Demand the impossible har hon beskrivit som exalterad ilska och livshunger, vilket manifesteras i fullträffen The future. Hennes egen favorit är talspåret University of my soul, som tyvärr nådde det inte ut ordentligt i livetappning. Som den författare Wilson hade ambitioner att bli reciterar hon på ett ställe i sin hårt regisserade föreställning. Ska poängteras att kvinnan som kämpat mot cancer är en mästare på att skapa syntetiska rytmer. Icona Pop använder antagligen snarlik utrustning i sin programmering, men de gör underhållande dansant pop medan Jenny skapar konst. Delar av bakgrunden är förinspelad. Den kompletteras med vad musikerna gör live, vilket inte känns förvirrande utan som en organisk helhet. Några gånger är basljud farligt nära att ta över musikaliska inramningen.
Första kvarten var ganska jämntjock. Sedan uppstod otroligt berikande ingredienser. En recensent betecknar det Wilson gjort på sistone för new wave disco. Glidande stämningsmättade ackord, långsam komposition som gungar behagligt, kompakta trummor, gnistrande vindlande gitarrsolo., kusliga toner i moll, uptempo-låtar idealiska för dansgolvet. En kvinna med total integritet besvarar välförtjänta ovationer med att hävda ”ni är underbara”, hoppar ner i publikhavet och ger extranummer för de som inte rusat iväg till Veronica Maggio.
Text: Mats Hallberg
Foto: Annika Berglund