Deafheaven

”Is it too loud?” frågar sångaren George Clarke en halvtimme in i Deafheavens spelning på Way Out West och möts av ett rungande nej. ”I didn’t think so”.

San Francisco-gruppen, som bildades 2010 och släppte sitt andra fullängdsalbum Sunbather förra året, har ett melodiöst men aggressivt sound som ofta beskrivs som ett mellanting av shoegaze och black metal. Deras första svenska festivalspelning skulle egentligen ha skett på Stay Out West, men flyttades med kort varsel ut till Slottsskogen.

– Det kändes lite udda, vi brukar inte spela så tidigt på dagen men publiken var närvarande och vi fick musiken att fungera, berättar Clarke och tar en klunk ekologisk Norrlands Guld när jag möter upp honom backstage ett par timmar efter spelningen. De har ett krävande turnéschema, han har inte sovit på två dygn, men det är även turnerandet och de nya möten det inneburit som fått bandet att utvecklas menar han.

– Vi turnerade mycket mellan de två albumen. Mötte en massa olika artister. Jag tycker det är viktigt att ta tillvara på chansen att lära sig från andra musiker. När vi började skriva nytt material var det enda vi hade i åtanke att göra någonting bättre än vår förra skiva, men det kändes aldrig som vi tog något specifikt steg för att nå dit, snarare var det en naturlig utveckling till följd av allt vi hade lärt oss från de vi turnerat med.

Utöver gitarristen och medgrundaren Kerry McCoy är Deafheaven idag ett fullt band bestående av Stephen Clark på bas, Shiv Mehra på gitarr och Daniel Tracy på trummor. En ny låt i form av From the Kettle Onto the Coil framfördes i Slottsskogen.

– Adult Swim kontaktade oss och vi såg det som en möjlighet att bjuda våra fans på något i väntan på nästa släpp. Det är bara en singel, ett smakprov på vad som komma skall.

Deafheavens influenser sträcker sig från Morbid Angel till The Smiths.

– Vi bjuder alltid in mångfald. Vi lyssnar själva på olika typer av musik. Jag växte upp med death metal och band som Morbid Angel, Deicide och Obituary. Bortsett från Slayer och Panthera var det min introduktion till extrem metal. Men det har alltid funnits en melodisk ådra i vår musik. När vi bildade Deafheaven ville vi slå samman intressanta melodier med hårdheten i metal.

Clarke vänder sig ofta till litteratur för att lyfta fram den personliga tematiken i bandets musik.

– För mig har Deafheaven alltid varit ett personligt ställningstagande, oavsett om vi tar upp frågor om sjukdom eller pengar. Jag refererar ofta till min egen familj för att få en fullständig bild av vad det är jag försöker säga. Många böcker jag gillar tar upp liknande teman, så jag brukar slänga in rader ur böcker för att lyfta fram essensen i innehållet. Please Remember innehåller till exempel en spoken word-del. Det är Stephane från Alcest. Vi hade pratat om att samarbeta, att han skulle lägga gitarr på någon låt, men så hittade jag den där passagen i The Unbearable Lightness of Being som är en bok jag tycker om. Jag frågade om han kunde läsa upp det, så fungerade det utmärkt.

Hamnar i någon slags trans.

– På scen tar jag på mig en viss personlighet som vänder sig till innehållet jag skriver om. Ett alter ego. Det är viktigt för annars skulle det lätt kunna bli livlöst.

Bandets senaste album Sunbather släpptes förra sommaren och titeln är en referens till en tjej Clarke såg solbada framför ett lyxigt hus.

– Jag var avundsjuk och undrade vad hon hade gjort för att förtjäna den levnadsstandarden medan mitt liv var den totala motsatsen. Det är en fråga om varför du är vad jag inte är

Foto: Olle Kirchmeier/Way Out West