Deafheaven, Linné
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg:4
Är Deafheaven ett black metal-band som klippt sig, bytt ut nitarna och grisblodet till tighta jeans, skjortor och en Drake-tröja, eller är de ett shoegaze-band som skruvat upp tempot en aning och börjat vråla ut texterna? Sanningen ligger nog någonstans däremellan. Det enda vi vet för givet är att om det finns en festival Deafheaven hör hemma på så är det Way Out West. Ja, till och med mer än de skulle passa vid Glasklockorna i Gävle.
Kalifornska Deafheaven är nog det hårdaste vi hört och förmodligen någonsin kommer att få höra på denna etablerade festival. Men det känns inte annat än rätt, som om de skapades för varandra. Redan vid första ögonkastet på Sunbather är det tydligt att det inte är en vanlig black metal-skiva och bara några sekunder in i Dream House bekräftas självklarheten.
Publiken som lyckats ta sig upp till den tidiga speltiden strömmar fram till Linnétältet som lyckligtvis gjorts om till ett mycket mer lämpat, mörkt, intimt tält som passar perfekt. Och ingen lämnar besviken. Kompositionen trollbinder och growlandet knyter samman konceptet som ett kompleterande instrument snarare än något avskräckande. Det är kraftfullt, majestätiskt, oerhört vackert.
Det har diskuterats ifall post-metal är en legitim genre och de flesta tycker nog den är obehövlig i ett redan överflödigt hav av etiketter. Men om vi ska beskriva det George Clarke, Kerry McCoy, Daniel Tracy, Stephen Clark och Shiv Mahera ägnat sig åt de senaste fyra åren med ett (två?) ord är det utan tvekan det bäst lämpade. Och att påstå att ett metalband inte bara kan uppträda på Way Out West utan även lyckas näst intill fylla Linnétältet redan klockan ett på dagen — samt bli tokhyllade av besökarna — låter ju nästan som en chimär.
Black Metal? Hahahahahahahaha! Deafheaven är inte Black Metal. De är just another indieakt som klär sin poppiga musik i en mörk kåpa.