Röyksopp & Robyn, Flamingo
Way Out West 9 augusti 2014
Betyg: 3
Noterar att kvällstidningarna hyllar Robyn och ger henne epitet Sveriges popdrottning. Undrar dock hur många som sitter hemma och diggar varje ny fullängdare. Hennes kyliga men energifyllda hits passar i baren, i radion och i små portioner på nattklubb. Jag har bara hört den ständigt turnerande stjärnan en gång tidigare. 2005 på Bananpiren under Göteborgskalaset tyckte jag att det lät väldigt mekaniskt. Sedan dess har hon tillsammans med skiftande producenter och samarbetspartners förfinat sin formel.
För att ta det från början måste jag markera att Röyksopp lirade så länge att det blev en utdragen historia. I första set hade de med fyra musiker och gästades av vokalissan Susanne Sundfør. Hade tyvärr ingen större behållning av henne. Festivalens finalakt inleddes högljutt med bas som fick mig att retirera långt bak. Min första impuls gick till Chemical Brothers, andra impulsen blev Leftfield och slutligen konstaterade jag att de inte var i närheten av pionjärerna Cabaret Voltaire och deras kunnande. I bästa fall fräck trance, men det dova repetitiva soundet saknade genomgående tillräcklig substans.
Stroboskopljus, laser, video, rymdliknande dräkter och till sist konfettiregn var ögongodis som inramade denna världsomspännande tillställning. Det var mycket pastellfärger och silver. Ett tag lite goth-tema med maskerade dansare. Brundtland & Berge tycker också det är kul att använda mikrofon, något som de bevisar när de sjunger i en vocoder. Scenpersonligheten Robyn Carlsson med sin egensinniga koreografi fick mig tillbaka. Hennes skiva med den norska elektronikduon verkar ha varit ett fruktbart samarbete. Och det känns som om det är hon som lyfter Röyksopp till en högre nivå. Be mine, After all is said and done samt Set me free görs med stort självförtroende. Damen klädd i flermönstrad heldress ”tackar för att ni är med oss ikväll” och i nästa korta mellansnack får vi veta att hon inte vet vad hon ska göra av all sin energi. Publikhavets händer i luften ger henne kärlek tillbaka. Alla får emellertid chansen att i en sekvens gå ner i varv till blipp-bloppande ambient. De absoluta höjdpunkterna var sammantaget lite för få, fast Dancing on my own jämte de låtar som ledde fram till extranumret, fantastiska None of dem var enskilda succéer.
Text: Mats Hallberg
Foto: Emma Andersson och Jonatan Södergren