Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider handlar mer om Greider än om Palme

by


Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider är en bok om Greiders funderingar kring Olof Palme och framför allt Socialdemokratin. I boken skriver Greider både om Palmes uppväxt och om de biografer som släppts om Palme på senare tid och sina egna funderingar kring svensk politik. Det är dikter, essäer och tankar från promenader kring de platser som hör ihop med Palme, som huset på Östermalm där han växte upp, det Vällingby där han och hans familj bodde i tjugo år och den adress i Gamla Stan där familjen Palme bodde de sista åren i hans liv.

Som kulturbloggare gillar jag det citat han har från ett enkätsvar till litteraturtidskriften BLM 1960 av Palme:

De av oss, och vi är nog inte så få, som kom ur puberteten med ”Halmfackla” under huvudkudden, gömde ”Ormen” i logementsskåpet och ägnade juridiska föreläsningar åt Tåbb och korvgubben Sju, blev naturligtvis präglade därav. 40-talslitteraturen, i all sin mångfald, har sannolikt betytt lika mycket för våra värderingar som t ex Wigforss och Tawney. Detta som ett något annorlunda svara på tidningens fråga om politiken behöver författarna.

Olof Palmen var mycket intresserad av kultur och var beläst. Sista kvällen i sitt liv såg han ju en film på bio. Om jag skulle skriva en bok om Olof Palme skulle jag förmodligen fokusera en hel del på detta. Kulturen makt och hur viktig den är för vår bild av oss själva och omgivningen, vår förmåga till medkänsla och förståelse för andra, kan inte på något sätt underskattas.

Uppenbarligen gör Göran Greider samma sak som jag skulle gjort, alltså skriver boken utifrån sitt eget intresse, eller eget engagemang. Visst får jag veta en del jag inte visste om Olof Palme när jag läser boken och jag får en del inblickar i de andra biografierna av Kjell Östberg, Henrik Berggren och Klas Eklund, som kommit ut nyligen om Palme (som jag ännu inte läst) – men det är framför allt Greider jag lär känna mer. Hans språk är livfullt och det är som att höra Greider tala, så nära sitt eget sätt att uttrycka sig också muntligt är hans skriftspråk. Det är skickligt.

Greider har ju för övrigt aldrig träffat Olof Palme heller. Greider var som ung engagerad i Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund. Om han varit SSU:are hade han troligen stött på Olof Palme på en eller annan kursgård.

På bokens baksida står bland annat:

Men det är inte Palme som statsman eller ikon som intresserar Göran Greider. Han lyfter istället fram symbiosen mellan Palme och den rörelse han ledde. De gav liv åt varandra. I det samspelet ryms ett uppfordrande meddelande till dagens politiska debatt: Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi. Palmes demokratiska socialism blir inte bara en fras för högtidliga sammanhang, utan pekar rakt mot en stor samhällsomvandling: den offentliga sektorns enorma utbyggnad. Var det inte rentav en form av socialisering som varken högern eller vänstern förstod innebörden av?

Svenska Dagbladet skriver om boken:

Men det är inte Palme som statsman eller ikon som intresserar Göran Greider. Han lyfter istället fram symbiosen mellan Palme och den rörelse han ledde. De gav liv åt varandra. I det samspelet ryms ett uppfordrande meddelande till dagens politiska debatt: Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi. Palmes demokratiska socialism blir inte bara en fras för högtidliga sammanhang, utan pekar rakt mot en stor samhällsomvandling: den offentliga sektorns enorma utbyggnad. Var det inte rentav en form av socialisering som varken högern eller vänstern förstod innebörden av?

Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider handlar mer om Greider än om Palme. Det ligger ingen värdering i det. Det är intressant att läsa ändå. Kanske gör de flesta biografier det, säger mer om den som skrivit biografin än den som den handlar om.

Ingen kommer undan Olof Palme
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront Förlag
ISBN10: 9170375666
ISBN13: 9789170375668

Relaterat:
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömmen av Barack Obama

by


Originalets titel; The audacity of hope; är en prosaisk, skönlitterär biografi over en amerikansk politiker från Förenta Staterna, om dess politik och förvaltning. Den här boken är Barack Hussein Obamas andra bok. Hans första bok är Min far hade en dröm. Hans tredje bok är Tron på förändring.

Det är en engagerande bok, milt uttryckt, och då speciellt om politikens villkor. Återigen ger han sig till känna som en minst lika bra författare som en politiker. I sin första bok Min far hade en dröm var han gripande och självutlämnande i sitt resonemang om frågor, identitet och tillhörighet. I sin andra bok, Att våga hoppas, får han sitt genombrott på Demokraternas partikonvent 2004 och hans syn på de amerikanska värderingarna och USA:s roll i världen blir uppenbara. Den syn han ger uttryck för får i alla fall mig att se ett USA där det politiska systemet blir förändrat och att klyftan mellan folket och makten kan minskas.

Hur Barack Obama blir upplevd av sin omvärld och vad han står för politiskt kan diskuteras. Att lära känna honom görs möjligt genom att läsa hans böcker. Den enda av hans böcker jag inte har läst är Tankar om den amerikanska drömmen och som gavs ut i USA 2006. För närvarande läser jag boken Michelle Obama: En biografi av Liza Mundy (Norstedts). Det återstår att se om Barack Obamas tredje bok blir läst. I boken om Michelle Obama, hans fru, kommer Barack Obama också till uttryck. Den som lever får se.

I Att våga hoppas får jag se Barack Obama som är reflekterande, som har en målsättning och som visualiserar det för omvärlden. Temat i förgrunden är att politiken i Washington inte längre fungerar, att lobbyister och penningdonatorer tar sig själva på för stort allvar och att en ny politik, baserad på samarbete och samförstånd, behövs. Han ser ett ideologiskt särskiljande som blivit allt mer vanligt sedan 1970-talet. De stridsfrågor som dyker upp i hans beskrivning gör han upp med och tar ställning och placerar sig ofta i ett mellanläge och det är inte alls sällan som han tar till sig motståndarens argumentering, vilket är sympatiskt.

För den politiskt engagerade vet vi ju emellertid att det långt ifrån alltid är samarbete och dialog med avspänt språkbruk som prioriteras. När du tror på något så hettar det till och detta märks verkligen i Obamas bok. Konflikt och politik hör ihop. Med facit i hand vet vi att i dag är Barack Obama USA:s president, den fyrtiofjärde i ordningen, och möjligen går det att konstatera att när det gäller den politiska striden, och då speciellt gällande sjukförsäkringsreformen, så skulle reformen, när väl klubbats igenom, kunnat se annorlunda ut. Emellertid så är det en framgång för alla amerikaner som saknat kompatibel sjukförsäkring och som tvingats gå från hus och hem. Situationen är inte exemplarisk, men kampen för rättvisa villkor fortsätter.

Obama har sina hjärtefrågor kring offentliga investeringar i utbildning, forskning och teknik samt i en oberoende energiförsörjning. På några sätt påminner han om Bill Clinton. Obama har däremot fokus satt på globaliseringen samt att problemen kring försvar och säkerhet är mer aktuellt än med Clinton 1992.

2012 är det nytt presidentval i USA. Det återstår att se om Barack Obama går till historieböckerna som USA:s förste afroamerikanske president under en period – eller två – perioder. Under alla förutsättningar har den innevarande perioden varit såväl traumatisk och bekymmersam som hoppingivande och förlösande. USA:s folk kommer att bekänna färg inom en inte alltför avlägsen framtid.

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömme
Författare: Barack Obama
översättning Thomas Engström
Bokförlag: Bonniers
Amerikanska originalets titel: The Audacity of Hope Copyright

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tankar kring boken Att bo granne med ondskan av Klas Åmark

by

En 700 sidor tung bok om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen av Klas Åmark som är professor på historiska institutionen på Stockholms universitet är ingen lättläst läsning.

Då syftar jag inte på språket. Klas Åmark har ett spänstigt bra språk med flyt, däremot är boken skriven som en vidareutveckling av flera olika forskarrapporter och därför fylld av referenser. Det gör att den i vissa delar blir mer trög att läsa, det är för mycket hänsyn som tas till andra rapporter.

Det som gör boken tung är förstås dess innehåll. Att inse hur fega många svenska makthavare var under andra världskriget. Sverige lät tyska soldater åka genom Sverige när nazisterna ockuperat vårt norska grannland. Sverige upprätthöll handelsförbindelser med Tyskland och försåg den nazistiska stridsmaskinen med malm och annat de behövde. Allt i namn av neutraliteten. Okey, den mesta järnmalmen innehöll för mycket fosfor för att kunna användas till vapentillverkning.

Läskigt är också att se hur svenska makthavare vände kappan efter vinden och först när stridslyckan uppenbart vände för tyskarna. Fast det var lite sent för många judar då. Med en generösare flyktingpolitik under 1930-talet skulle Sverige ha kunnat rädda många judiska flyktingar från döden. Generösare kvoter under de första krigsåren, då judar ännu hade möjlighet att utvandra från Tyskland och ockuperade länder, skulle också ha rättat många liv.
När den svenska politiken förändrades från hösten 1942, d ar gränserna stängda och judarna skickades direkt till koncentrationslägren.

Fast att Sverige först under sista åren av andra världskriget började distansera sig från Tyskland behöver inte bara tolkas som opportunism. Tysklands naziregim blev också brutalare och det kom mer information om vad som verkligen skedde.

Klas Åmark framstället, som den forskare han är, inget som svart eller vitt. Det kan inte ha varit enkla beslut för beslutande svenska makthavare. Vad hade skett om Sverige tagit tydligare ställning mot Tyskland? Hade Sverige dragits in i kriget? Både Norge och Danmark var ockuperade av tyskarna. Hur långt ska ett lands makthavare gå för att hålla landet utanför krig?

Tyvärr fanns det en hel del politiker, främst på högersidan, som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida, vilket alltså skulle innebära att strida på samma sida som de tyska nazisterna mot Ryssland.

Boken tar mycket noggrant igenom vad nazismen stod för och det svenska förhållandet till Tyskland under kriget både när det gäller handel och kultur och flyktingfrågor. Ett kapitel tittar också närmare på Svenska kyrkan, politiken och nazismen.

Nazismen var ingen byråkratisk ideologi och de var usla administratörer. Hitler byggde upp naziorganisationen på starkt ledarskap. Ledaren bestämde allt och om högste ledaren var missnöjd med någon underledare kunde han sparka den direkt. Det skapade en tydlig osäkerhet och gav ledare som var beredda att slicka röven på sin ledare utan att ifrågasätta order, allt för att rädda sig själv och skapa fördelar åt sig själv.
En hemsk tanke är vad som kunde ha skett i Europa och världen om nazisterna varit bättre administratörer. Kanske hade de lyckats vinna kriget om de varit duktigare på byråkrati och varit smartare när de krigade. Det är kanske det tyngsta att tänka på – det som slår mig allra mest när jag läste den tjocka boken.

Att bo granne med ondskan
Författare: Klas Åmark
Recensionsdatum: 2011-02-08
ISBN: 9789100124939

Relaterat:
Expressen
Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tänk om mördaren går här mitt ibland oss, som Leif GW tror

by


Snart har 25 år gått sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades mitt på öppen gata.
Klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986 sköts statsminister Olof Palme ihjäl på Sveavägen i Stockholm.

Vi som levde då minns dessa chockartade dagar. Hur vi samlades vid platsen för mordet. Själv bodde jag i Östersund och kom ner till Stockholm tillsammans med andra från en karateklubb däruppe, vi skulle på ett träningsläger. Helt självklart tog vi oss först förbi mordplatsen för att vissa vår sorg.

TV-nyheterna sände nästan dygnet runt.

Många, många år senare flyttade jag till Sollentuna. Då hamnade jag av och till på samma pendeltåg som Christer Pettersson, den person som både dömts och friats för mordet på Olof Palme.

Polisprofessorn Leif GW Persson tror inte att Christer Pettersson skyldig och polisprofessorn hävdar också att något polisarbete inte pågår. Till Aftonbladet säger han:

– Det pågår inget utredningsarbete sedan flera år tillbaka. Luften gick ur dem när Högsta domstolen nekade resning 1998 gällande Christer Petterssons frikännande dom i hovrätten.

Han verkar också övertygad om att Christer Pettersson inte är mördaren.

– Det är helt fel person. Han är för rörig och osorterad.
Enligt Leif GW är det troligare att någon person med bakgrund inom polisen eller militären beställt och genomfört mordet.

Ja det är mycket man kan fundera kring. Hur hade Sverige sett ut idag om Olof Palme inte hade mördats? Palme var ingen helgon, men han var oerhört tydlig på vissa punkter. Kunde han lett Socialdemokraterna så de gjort ett bättre arbete gentemot de främlingsfientliga krafter som tagit sin i Sveriges Riksdag i form av Sverigedemokraterna?
Hade ens Göran Persson blivit partiledare?
Vad hade hänt om Anna Lindh inte heller hade mördats?

De som utfört dessa mord har mycket på sina samveten.

Från Wikipedia:

Sven Olof Joachim Palme, född 30 januari 1927 i Stockholm, död 28 februari 1986 i Stockholm, var en svensk socialdemokratisk politiker. Han var Socialdemokraternas partiledare 1969–1986 samt Sveriges statsminister 1969–1976 och 1982-1986.
Olof Palme utbildade sig till jurist vid Stockholms högskola och var riksdagsledamot 1958-1986, i första kammaren 1958-1968 och i andra kammaren 1969-1970. Före sitt tillträde till statsministerposten år 1969 var han konsultativt statsråd 1963-1965, kommunikationsminister 1965-1967, ecklesiastikminister 1967-1968 samt utbildningsminister under åren 1968-1969. Palme var reservofficer (löjtnant) i kavalleriet.
Palme mördades på Sveavägen i Stockholm 28 februari 1986.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Göran Hägglund tar hellre strid för snus än att gamla får bo tillsammans

by


Vi var nog många som upprördes när vi först läste i medierna om Karl-Gustaf och Iris Kleen som har varit gifta i 65 år. Men Varbergs kommun tvingar dem isär. Förvaltningsdomstolen har gett dem rätt att bo tillsammans, ändå vägras kommunen att lyssna.

Aftonbladet berättar:

Det enda Varbergs kommun erbjöd var ett rum i en helt annan byggnad flera hundra meter bort från Iris.
– Då kunde det lika gärna vara. Jag behöver i alla fall klä på mig, promenera och ta mig bort till Iris boende för att vi ska kunna träffas. Det är tufft, framför allt nu på vintern.
I hustruns byggnad har flera rum blivit lediga, men det hjälper inte. Karl-Gustaf petades längst bak i boendekön.

Ett politiskt parti som tydligare än andra tog ställning och sade att gamla absolut ska ha rätt att bo tillsammans är Kristdemokraterna. Partiledaren Göran Hägglund lovade med stora åthävor. Han lovade en lagändring. Av detta har inget blivit.

Det är väl ganska symtomatiskt, eller typiskt. I Sverige råder en mycket utpräglad åldersdiskriminering och människor över 50 har inget värde i mediers och makthavare och allmänhets ögon och för varje år uppåt där minskar vår människovärde i den ungdomsfixerade västerländska kulturen.

Att politiker dessutom gärna talar med stora bokstäver och lovar och lovar, men sedan förlitar sig på att allmänheten ska glömma saken och inte kontrollera om de uppfyller vad de lovat, det är inte särskilt förvånande.
Medier är ju dessutom så fixerade på senaste nytt att de sällan kollar upp hur det blev med något.

Kristdemokraternas ledare profilerar sig istället som en förkämpe för snus, på regeringens uppdrag.
Snuset ses kanske som en bättre opinionsvinnare än att ställa upp på äldre människors rättigheter. Kristdemokraterna och regeringen har nu tagit strid för att snuset ska släppas fritt. Hur de kan få det till något viktigt i Jesu namn, det kan man ju fråga sig.

Ur Svenska Dagbladet:

Ett spektakulärt snuskrig håller på att bryta ut i Sverige. I en skrivelse till EU pläderar regeringen för att häva förbudet mot snusförsäljning i Europa – och kör därmed över sina egna experter i Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet

.

Relaterat:
Dagens Nyheter:

Törnebohms Hotspot har också bloggat om den dåliga behandlingen av äldre människor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,