En 700 sidor tung bok om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen av Klas Åmark som är professor på historiska institutionen på Stockholms universitet är ingen lättläst läsning.
Då syftar jag inte på språket. Klas Åmark har ett spänstigt bra språk med flyt, däremot är boken skriven som en vidareutveckling av flera olika forskarrapporter och därför fylld av referenser. Det gör att den i vissa delar blir mer trög att läsa, det är för mycket hänsyn som tas till andra rapporter.
Det som gör boken tung är förstås dess innehåll. Att inse hur fega många svenska makthavare var under andra världskriget. Sverige lät tyska soldater åka genom Sverige när nazisterna ockuperat vårt norska grannland. Sverige upprätthöll handelsförbindelser med Tyskland och försåg den nazistiska stridsmaskinen med malm och annat de behövde. Allt i namn av neutraliteten. Okey, den mesta järnmalmen innehöll för mycket fosfor för att kunna användas till vapentillverkning.
Läskigt är också att se hur svenska makthavare vände kappan efter vinden och först när stridslyckan uppenbart vände för tyskarna. Fast det var lite sent för många judar då. Med en generösare flyktingpolitik under 1930-talet skulle Sverige ha kunnat rädda många judiska flyktingar från döden. Generösare kvoter under de första krigsåren, då judar ännu hade möjlighet att utvandra från Tyskland och ockuperade länder, skulle också ha rättat många liv.
När den svenska politiken förändrades från hösten 1942, d ar gränserna stängda och judarna skickades direkt till koncentrationslägren.
Fast att Sverige först under sista åren av andra världskriget började distansera sig från Tyskland behöver inte bara tolkas som opportunism. Tysklands naziregim blev också brutalare och det kom mer information om vad som verkligen skedde.
Klas Åmark framstället, som den forskare han är, inget som svart eller vitt. Det kan inte ha varit enkla beslut för beslutande svenska makthavare. Vad hade skett om Sverige tagit tydligare ställning mot Tyskland? Hade Sverige dragits in i kriget? Både Norge och Danmark var ockuperade av tyskarna. Hur långt ska ett lands makthavare gå för att hålla landet utanför krig?
Tyvärr fanns det en hel del politiker, främst på högersidan, som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida, vilket alltså skulle innebära att strida på samma sida som de tyska nazisterna mot Ryssland.
Boken tar mycket noggrant igenom vad nazismen stod för och det svenska förhållandet till Tyskland under kriget både när det gäller handel och kultur och flyktingfrågor. Ett kapitel tittar också närmare på Svenska kyrkan, politiken och nazismen.
Nazismen var ingen byråkratisk ideologi och de var usla administratörer. Hitler byggde upp naziorganisationen på starkt ledarskap. Ledaren bestämde allt och om högste ledaren var missnöjd med någon underledare kunde han sparka den direkt. Det skapade en tydlig osäkerhet och gav ledare som var beredda att slicka röven på sin ledare utan att ifrågasätta order, allt för att rädda sig själv och skapa fördelar åt sig själv.
En hemsk tanke är vad som kunde ha skett i Europa och världen om nazisterna varit bättre administratörer. Kanske hade de lyckats vinna kriget om de varit duktigare på byråkrati och varit smartare när de krigade. Det är kanske det tyngsta att tänka på – det som slår mig allra mest när jag läste den tjocka boken.
Att bo granne med ondskan
Författare: Klas Åmark
Recensionsdatum: 2011-02-08
ISBN: 9789100124939
Relaterat:
Expressen
Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheter
Läs även andra bloggares åsikter om Klas Åmark, bokrecension, nazism, politik, Tyskland, ondska