Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Mats Olsson – Straffa och låta dö: lättläst, spännande och bra beskrivning av dagens klickjournalistik

by

matsolsson

Straffa och låta dö
Författare Mats Olsson
Förlag Norstedts
ISBN: 9789113058009

Mats Olsson är en rutinerad journalist och erfaren skribent så när han nu tar klivet in i deckarförfattandets område är det väntat att han kan skriva, han han har flyt i berättandet. Hans deckardebut är en lättläst, spännande historia.

I centrum för handlingen är Harry Svensson som är en man i över medelåldern som mer eller minera hoppat av som journalist. Han har tagit avgångsvederlag och gör ett och annat frilansuppdrag. Framför allt är Harry Svensson en ärrad men sorglös journalist som bestämt sig för att byta bana, bli krögare i Skåne och njuta livets goda.

Harry Svensson är ganska depraverad, han gillar hårdhänt sex och sadomasochism. Han blir sexuellt upptänd av att få ge någon smisk. En kväll har han stämt träff med en kvinna som är nyfiken och vill få smisk. Träffen blir inte så lyckad och han återvänder till hotellet där han av en slump hittar en känd artist som sover djupt i ett hotellrum bredvid en mördad kvinna. Kvällstidningen han jobbat på blir överlycklig när Harry på så sätt kan avslöja mer om mordet än konkurrenten.

Några månader senare blir det hela jobbigare, då hittas den kvinna som Harry haft sin misslyckade träff med. Kvinnan hittas mördad i ett hotellrum.

Harry är kluven. Han vill gärna hjälpa polisen, men samtidigt vill han inte avslöja att han gillar sadomasochism. Det är nämligen tydligt att mördaren också är sadist, båda de mördade kvinnorna har fått stryk.

Som jag redan nämnt är boken lätt att läsa och den är spännande. Jag tror att den alldeles säkert så småningom kommer att bli filmatiserad också. De bästa delarna var dock när Mats Olsson beskriver arbetsmiljön inom medier och speciellt hur han skildrar journalistmiljön och dess förändring idag till klickjournalistik.

Det negativa med deckaren var att den av och till är lite för övertydlig, ja rent av tjatig och kunde ha kortats ned ett femtiotal sidor utan att förlora något på det.

Mats Olsson har somjournalist skrivit om musik, sport, mat och mycket annat under fem decennier i framför allt Expressen. Med Straffa och låta dö inleder han en serie kriminalromaner om journalisten Harry Svensson.

Recension i Aftonbladet och intervju med Mats Olsson i Expressen.

Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg – större än ett Augustpris

by

alkemistensdotter

Alkemistens dotter
Författare Carl-Michael Edenborg
Utgiven: 2014-09
Förlag: Natur kultur
ISBN: 9789127140622

”Alkemistens dotter”  är en spännande bok om stora existentiella frågor: finns Gud eller gud och vad är skapelsen och hur kan en god gud ha satt igång en värld så fylld av ondska och fulhet? Hur kan en god makt ligga bakom en värld där människor kan döda varandra och njuta av att döda?

Huvudpersonen är den unga kvinnan Rebis Aurora Drakenstierna som blir föräldralös då hennes far dör. Handlingen utspelar sig i 1800-talets inledning. Rebis är den sista i sin släkt och hon är utvald sedan årtusenden tillbaka att utföra ett stort uppdrag. Hennes släkt och alla släktingar anser sig veta hur världen kommit till och de anser sig veta den enda vägen att ställa allt till rätta. Detta uppdrag har Rebis.

Världen har kommit till därför att en ond ängel brutit med den goda allomfattande oformliga makten. Den onda kraften, Demiurgen, har skapat världen där människor och allt levande lider så. Rebis har från barnsben fått lära sig hur ond och ful världen är, hur illusoriskt och tillfälligt det vackra i världen är. Det finns bara ett sätt att få slut på lidandet: att ta bort och förinta skapelsen. Rebis vet metoden att utföra detta med. Nästan i alla fall. Hon har blivit utbildad i alkemi av sin far. Genom alkemi ska hon skapa det material som man kan göra guld av allt och med vilken sten man kan läka allt och ge evig ungdom. Detta ämne ska hon sedan förena med ett annat ämne och då ska världen förintas. Den allra sista delen har hon inte blivit instruerad i hur hon ska utföra och hon måste bege sig ut på en resa i Europa för att hitta svaret.

Hon gör en fascinerande och skrämmande resa och hamnar bland annat i Berlin. Hon möter under sin färd den svenska landsflyktige filosofen och tänkaren Thomas Thorild. Hennes släkt har också nära anknytning till släkten Anckarström och självaste kungamördaren Jacob Johan Anckarström har viss betydelse för handlingen.

”Alkemistens dotter” är något så ovanligt som en roman som seriöst och på allvar tar upp de största existentiella frågorna och samtidigt är underhållande och spännande – och den slår inte fast givna svar: det är upp till läsaren att själv ta ställning eller att låta bli. Det går att se många metaforer och att tolka berättelsen på många nivåer och flera sätt. Det är en av dess storheter. Är det rätt av en far och en släkt att påverka ett barn så starkt redan från födseln? Kan någon människa vara utvald av gud eller av någon annat för att utföra något verk? Vad är släkten Drakenstierna och dess religion en metafor för? Är det en metafor för fundamentalistiska sekter? Det är upp till läsaren att bestämma.

Deckare brukar vara böcker som är lätta att läsa med stort flyt men det är inte lika vanligt att en välskriven icke-deckare drar in mig i handlingen på detta sätt. Det gick inte att slita sig från boken och jag blev så engagerad, jag blev så arg på Rebis pappa att jag ville hoppa in i boken och skaka om honom, skrika åt honom att han var en självisk idiot, jag ville vara med i handlingen och delta i alla diskussioner.

Romanen har blivit nominerad till Augustpriset. Tyvärr tror jag att den är alldeles för skickligt skriven för att få priset. Alkemistens dotter är en engagerande roman med enormt flyt i berättelsen. När något flyter på, naturligt och utan svårigheter, då ligger det stor skicklighet bakom. Juryer till stora litteraturpris brukar ha en dragning åt litteratur som är svår att läsa. Och då har inte ”Alkemistens dotter” någon chans att vinna. En nominering är dock stort ändå – och boken är helt underbar.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Svenska Dagbladet

”Utan personligt ansvar” – ytterligare en plågsamt bra roman om kärlek

by

utanpersonligtansvar

Utan personligt ansvar
Utgiven: 2014-10
ISBN: 9789127139961
Förlag: Natur Kultur

Med den fristående uppföljaren till förra årets kärleksroman och augustprisvinnare ”Egenmäktigt förfarande” fortsätter Lena Andersson sin psykologiska studie i kärlek, med huvudkaraktären Ester Nilsson som utgångspunkt.
Lena Andersson har den unika förmågan att få adrenalinet att pumpa på ett sätt som berättelser om kärlek sällan får. Allt är vardagligt och enkelt skildrat, men samtidigt nervkittlande. Antagligen är böckernas styrka att de flesta människor känner igen sig plågsamt mycket i kärlekens maktspel, hur den som vill mer än den andra ständigt är den som förlorar.

Det är samma Ester Nilsson som vi fick följa i föregångaren ”Egenmäktigt förfarande”. Hon är en intellektuell, självständig och rationell storstockholmskvinna. Hon rör sig bland huvudstadens kulturelit och arbetar själv som skribent och författare. Ester Nilsson är egensinnad på det viset att hon till en början ställer sig helt främmande inför kärlekens charader, det spel som de flesta av oss deltar i utan att reflektera över. I relationers begynnelse tvingar vi oss själva att avvakta oavsett hur mycket vi längtar. Vi deklarerar fulltecknade almenackor trots att den andre egentligen är viktigare än någonting annat. Ester vägrar delta i detta spel. Under deras första lunch tillsammans förklarar hon att hon vill leva sitt liv med Olof, som både imponeras och skräms av hennes allvar.
När Ester träffas Olof Sten verkar hon helt ha glömt bort den destruktiva kärleksrelationen med Hugo Rask från några år tidigare. Grundproblemet blir detsamma, hur ska man bete sig om man i en kärleksrelation är den som vill mer? Går det överhuvudtaget att vinna? Sakta men säkert börjar Ester att anpassa sig efter de spelregler som hon egentligen valt att förkasta.

Ester Nilsson är en ovanligt rationell och tänkande person, men utan att hon märker det förvrids hennes tankar och handlingar. Olof säger i ett tidigt stadie att han aldrig tänker lämna sin fru för Ester, men fortsätter ändå höra av sig, vilket Ester vill och väljer att tolka som att äktenskapet ändå måste vara på väg att avslutas. Hon ser ingen annan logisk förklaring. Ester deklarerar tidigt att hon inte tänker bli någon älskarinna, men blir ändå just det. I och med att hon trots detta deklarerande alltid vill träffa Olof, antar han att hon godkänner villkoren. Både Ester och Olof handlar annorlunda än vad de säger sig vilja. Relationen djupnar, skjuts upp, återupptas, avbryts helt och återupptas åter igen. Olof är en skicklig förhalare och talar om att avvakta och se tiden an. Och åren går…
Precis som i ”Egenmäktigt förfarande” blir man galen på Ester, som trots sin pragmatiska läggning tycks oförmögen att se saker för vad de är. Ibland vill jag rycka tag i henne, skrika åt henne. Tyvärr inser jag att jag skulle hamna i ett resonemang som jag är dömd att förlora, så pass skarp är Ester intellektuellt, en av anledningarna till att det är så stimulerande att följa henne genom dessa två romaner. Framförallt blir jag ändå vansinnig på männen hon väljer, Hugo Rask och Olof Sten. De finns därute, dessa uppblåsta, manliga konstnärssjälar. Jag önskar att alla kvinnor kunde prata ihop sig och sluta ligga med dessa män, på så vis skulle deras släkte till slut dö ut.
Egentligen är det väl att vi ska sluta vilja ligga med dessa män som jag önskar. Som sagt, romanen ”Utan personligt ansvar” väcker precis som ”Egenmäktigt förfarande” starka känslor och jag väntar mig att den precis som sin föregångare kommer att analyseras på diverse kultursidor ett bra tag framöver.
Text: Sigrid Abenius

Mystik på svenska slott – Nutida spökupplevelser: För alla som vågar tänka utanför boxen

by

mystik-pa-svenska-slott-nutida-spokupplevelser

Mystik på svenska slott: Nutida spökupplevelser
Av Amelie Ehrensvärd Cardell, Susanne Martinelle
Redaktör:Erika Feldt
Utgiven: 2014-10
Formgivare: Susanne Martinelle
Fotograf: Susanne Martinelle
ISBN: 9789186691868 Förlag:
Förlag: Roos Tegner

Tror du på att det finns saker som vi människor inte kan registrera med våra sinnen? Det finns faktiskt en och annan fyrkantig person som vägrar tro att det finns något annat är det vi kan uppfatta med våra fem sinnen. De tror på vetenskap, säger en del. Jaha: och hur bestäms de verktyg varmed vetenskapen kan mäta med? De bestäms av människor och därmed sätts ju också gränsen för vad dessa verktyg förmår uppfånga. Hundar lär ha en luktsinne som är många, många gånger mer utvecklat än vårt. Finns det då lukter som vi inte kan uppfatta? Det finns varelser som kan manövrera sig fram i mörkret med en naturlig radar. Vad är då detta? Är det ett sinne som vi inte har. Hur kan det då finnas? För att inte tala om kärlek och hat och blygsel och en mängd andra känslor: finns de?

”Mystik på svenska slott” tar upp händelser som skett eller sker på några svenska slott. Vad detta är för händelser är inget som boken slår fast. Det kan hända att allt har en naturlig förklaring (fast om det finns andar eller energier så är det ju också en naturlig förklaring i och för sig). Boken och dess författare tar inte ställning till vad det är som sker på dessa slott, de intervjuar människor med anknytning till slotten och som upplevt saker som de berättar om. Boken gör detta på ett mycket förnuftigt och trovärdigt sätt, det är en bok väl värd att läsa för både de som tror på spöken och de som inte tror på spöken.

Vad är nu spöken? Robert Hahn, forskningschef på Södertälje sjukhus, skriver i förordet om tre olika fenomen som kan skapa det som kallas spöken eller andar:
1. Själen för en avliden besöker sina nära och kära för att berätta om sin nya existens.
2. Döden är en övergång från den fysiska dimensionen till en annan. För en del tar det tid att förstå att de lämnat sin kropp och de har svårt att ta sig till ljuset eller nästa dimension.
3. En stark själ som vistats länge i en viss miljö, sägs kunna skapa bestående avtryck, även när själen gått vidare. Det kan göra att vissa platser kan upplevas som skrämmande eller orolig för oss levande.

Robert Hahn berättar att detta är olika förklaringar, men han säger inte att det är några sanningar. Han påpekar däremot att läsningen underlättas för den som har förståelse för själsbegreppet men att också den som inte önskar, vågar eller mäktar med att utsträcka sin världsbild utanför vetenskapens snäva begränsningar fortfarande kan roas och fascineras av berättelser om spöken och gengångare.

Nu tycker jag att de flesta av berättelserna i boken är vänliga – det är inte mycket som är särskilt skrämmande. Det är rätt uppenbart att levande människor är mycket farligare än andliga besökare från en annan dimension. Berättelserna är i stort sett väldigt balanserade och många av de som berättar är människor som är jordnära och inte alls särskilt flummiga. De flesta av slotten går att besöka men väldigt få av dem erbjuder särskilda spökvandringar eller drar in inkomster genom att skylta med sina spökberättelser, tvärtom verkar de flesta hålla rätt tyst om de händelser som skett eller sker på slotten.

I slutet av boken får fyra olika människor med olika yrken berätta om sina tankar kring så kallade spöken, eller möjligheten av andlig existens utanför den fysiska kroppen: Ebbe Schön, folklivsforskare, Lennart Koskinen, präst, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Etzel Cardeña, professor i parapsykologi. Deras fyra texter ger en bra fördjupning i ämnet.

Själv blev jag oerhört fascinerad och skulle vilja göra en rundtur bland slotten och träffa människorna som har saker att berätta där. Det är spännande. Att alla existens består av energier är väl både vetenskapsmän och andliga företrädare överens om. Kan sådana energier stanna kvar och ge sig till känna på vissa äldre hus som dessa slott?

En del i boken som inte var så jätteintressant att läsa var redogörelserna för ägarförhållandena till alla slotten. Det är däremot mycket bra att det finns med, det är något jag kommer att titta närmare på för varje slott om jag besöker slotten eller fördjupar mig i något av slottens historia.

Boken har mycket fin design och fina bilder, det är en vacker bok och verkligen något som kan passa att ge till rätt person i julklapp.

Det är tråkigt att så många skräckfilmer skapat en konstig bild av sådana här fenomen. Spöke är ett dumt ord, det får väl de flesta att tänka på skräckfilmer. Vad det handlar om är ju om dt är så att allt består av energier, vilket både vetenskapen och andliga personer verkar överens om, då är ”spöken” helt enkelt andra former av energier än vad vi kan uppfatta med våra fem sinnen. Konstigare än så är det inte – och dessa fenomen är absolut inte farliga. Det finns fortfarande ingen varelse som är farligare än människan.

Klas Östergrens nya roman Twist – roman i deckarens upplägg fast ändå ingen deckare

by

twist

Twist
Författare: Klas Östergren
ISBN: 9789127140110
Förlag: Natur Kultur

Klas Östergrens nya roman ”Twist” har hyllats på många håll. Jag är väl lite förvånad över detta. Till formen är den som en deckare, fast det är ingen kriminalroman. En man i övre medelåldern, romanens berättarjag, åker till Karlskrona för att forska kring en förmodad släkting från 1700-talet som var teaterman. Berättarjaget är någon slags skribent, författare och/eller journalist. I Karlskrona träffar han två gamla vänner från tiden då de var i tjugoårsåldern – och via dem träffar han en ryss som varit säkerhetsagent. Ryssen tränger sig på berättarjaget och hävdar att de har haft en gemensam kärlek.

Den kvinna som åsyftas som en tidigare gemensam kärlek har många namn: Anne-Marie, Ami, Anna eller Annie, beroende på vem som stått henne nära. Sakta börjar hennes liv nystas upp. Hon är redan i början av boken avliden. Dessa nystande i hennes liv är upplagt som i många deckare. Eftersom Klas Östergren har ett lättsamt språk som flyter på är känslan när jag läser romanen samma som när jag läser en deckare, jag sugs in i händelserna och vill veta mer.

Romanen har fått mycket beröm. Aftonbladets recensent kallar Twist en underhållande och välsedd romanväv.

I DN skriver recensenten:
För berättarjaget i Klas Östergrens nya roman utgör den klassiska hiten ett ledmotiv för barnets övergång till mognad på gott och ont. Men eftersom vi har med Östergren att göra så står twisten också för något annat – mer omfattande och sinistert: ”man vred och bände på kroppen som masken kringlar runt en krok och när låten var slut var man genomsvettig och utpumpad utan att ha kommit ur fläcken.”

Svenska Dagbladets rubrik är: thriller med själsdjup.

I boken finns en beskrivning av dansen Twist, om hur dansaren rör sig på alla möjliga sätt men när sången är slut ändå inte förflyttat sig en millimeter. Det tycker jag är en träffande beskrivning av romanen ”Twist”. Fast om det är bra eller dåligt är väl upp till bedömaren av dansen. Alltså, romaner är väl ofta just det: något som händer en stund, kanske underhållande, kanske tankeväckande, kanske spännande, kanske språkligt fascinerande, kanske imponerande. Men har det något värde sedan? Det finns konstverk av olika slag, såväl inom film, teater, konst och litteratur som gör mer än så: som förflyttar läsaren ett stycke i livet. Det gör inte Twist.

Första halvan, ja nästan första två tredjedelarna, av romanen, kunde jag knappt slita mig. Jag ville läsa och läsa. Sedan kom tröttheten, jag fick tvinga mig själv att läsa klart boken. Inget överraskade mig längre, inte fick mig att tycka det var intressant längre. Jag funderar på varför det blev så. När så många hyllat romanen, varför orkade jag knappt läsa klart den? På ett sätt består romanen av tre olika berättelser: om en pojke och flicka och en båt och en ungdomsromans, om efterforskandet kring teatermannen Lewenhagen och den tredje om berättarjagets möte med ryssen och den ryska gasledningen – och alla dessa tre berättelser ska då mynna ut i berättelsen om Anne-Marie. Fast det gör de ju inte. Jag ska inte förstöra för läsaren, men jag tycker det är svårt att säga att de tre berättelserna förenas – och därför blir det en fjärde berättelse: om Anne-Maries spretiga, sorgliga liv.

Människoödena i romanen griper inte tag i mig. Jag känner ingen identifikation med någon och känner inte för något av det som skildras. Kanske är det så att själva formatet ställer sig i vägen: lättläst och som en puzzeldeckare. I en sådan roman blir det lite malplacerat med små antydningar, tror jag.

Jag tror dock att den som älskar Klas Östergrens genombrottsroman ”Gentlemen” kommer att uppskatta den här romanen. Jag tror att det är en typisk Klas Östergren-roman. På gott och ont, så att säga.

Här är ett samtal på bokmässan med Klas Östergren om Twist.