Utan personligt ansvar
Utgiven: 2014-10
ISBN: 9789127139961
Förlag: Natur Kultur
Med den fristående uppföljaren till förra årets kärleksroman och augustprisvinnare ”Egenmäktigt förfarande” fortsätter Lena Andersson sin psykologiska studie i kärlek, med huvudkaraktären Ester Nilsson som utgångspunkt.
Lena Andersson har den unika förmågan att få adrenalinet att pumpa på ett sätt som berättelser om kärlek sällan får. Allt är vardagligt och enkelt skildrat, men samtidigt nervkittlande. Antagligen är böckernas styrka att de flesta människor känner igen sig plågsamt mycket i kärlekens maktspel, hur den som vill mer än den andra ständigt är den som förlorar.
Det är samma Ester Nilsson som vi fick följa i föregångaren ”Egenmäktigt förfarande”. Hon är en intellektuell, självständig och rationell storstockholmskvinna. Hon rör sig bland huvudstadens kulturelit och arbetar själv som skribent och författare. Ester Nilsson är egensinnad på det viset att hon till en början ställer sig helt främmande inför kärlekens charader, det spel som de flesta av oss deltar i utan att reflektera över. I relationers begynnelse tvingar vi oss själva att avvakta oavsett hur mycket vi längtar. Vi deklarerar fulltecknade almenackor trots att den andre egentligen är viktigare än någonting annat. Ester vägrar delta i detta spel. Under deras första lunch tillsammans förklarar hon att hon vill leva sitt liv med Olof, som både imponeras och skräms av hennes allvar.
När Ester träffas Olof Sten verkar hon helt ha glömt bort den destruktiva kärleksrelationen med Hugo Rask från några år tidigare. Grundproblemet blir detsamma, hur ska man bete sig om man i en kärleksrelation är den som vill mer? Går det överhuvudtaget att vinna? Sakta men säkert börjar Ester att anpassa sig efter de spelregler som hon egentligen valt att förkasta.
Ester Nilsson är en ovanligt rationell och tänkande person, men utan att hon märker det förvrids hennes tankar och handlingar. Olof säger i ett tidigt stadie att han aldrig tänker lämna sin fru för Ester, men fortsätter ändå höra av sig, vilket Ester vill och väljer att tolka som att äktenskapet ändå måste vara på väg att avslutas. Hon ser ingen annan logisk förklaring. Ester deklarerar tidigt att hon inte tänker bli någon älskarinna, men blir ändå just det. I och med att hon trots detta deklarerande alltid vill träffa Olof, antar han att hon godkänner villkoren. Både Ester och Olof handlar annorlunda än vad de säger sig vilja. Relationen djupnar, skjuts upp, återupptas, avbryts helt och återupptas åter igen. Olof är en skicklig förhalare och talar om att avvakta och se tiden an. Och åren går…
Precis som i ”Egenmäktigt förfarande” blir man galen på Ester, som trots sin pragmatiska läggning tycks oförmögen att se saker för vad de är. Ibland vill jag rycka tag i henne, skrika åt henne. Tyvärr inser jag att jag skulle hamna i ett resonemang som jag är dömd att förlora, så pass skarp är Ester intellektuellt, en av anledningarna till att det är så stimulerande att följa henne genom dessa två romaner. Framförallt blir jag ändå vansinnig på männen hon väljer, Hugo Rask och Olof Sten. De finns därute, dessa uppblåsta, manliga konstnärssjälar. Jag önskar att alla kvinnor kunde prata ihop sig och sluta ligga med dessa män, på så vis skulle deras släkte till slut dö ut.
Egentligen är det väl att vi ska sluta vilja ligga med dessa män som jag önskar. Som sagt, romanen ”Utan personligt ansvar” väcker precis som ”Egenmäktigt förfarande” starka känslor och jag väntar mig att den precis som sin föregångare kommer att analyseras på diverse kultursidor ett bra tag framöver.
Text: Sigrid Abenius