Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Skivrecension: Soul Manifest – White Season

by


Soul Manifest – White Season
Betyg 4

Med ett par undantag som till exempel göteborgska Graveyard som släppte sin debut så sent som 2009 är Psykedelisk hårdrock en genre man inte blivit bortskämd med de senaste två-tre decennierna/sedan 70talet…men kan fenomenet äntligen vara på väg att brytas? Från ingenstans (eller rättare sagt Nord-Pas-de-Calais i Nice) dyker plötsligt Soul Manifest up i rampljuset med skivan White Season, och oj vad de levererar!

Skivan har en av de starkaste öpningarna jag hört i öppningsspåret ”Dead Man”. Lyssnaren bjuds på en magisk musikupplevelse när man kastas från ren hårdrock till ballader som går över till instrumentala spår och tillbaka. Det bjuds även på ett nio minuter långt mästerverk i ”The Light” där vi även får höra lite female vocals. Lite Black Sabbath-influenser kan man ana och i vissa fall får White Season mig att tänka på J Mascis’ band, Witch.

Att skivan har en totallängd på under 40 minuter är nog det enda jag kan klaga på just nu. Men längden är en mindre detalj – White Season är en skiva jag skarpt rekommenderar till alla som gillar psychedelisk hårdrock och framförallt fans av Graveyard och Witch.

Soul Manifest ligger på det svenska indiebolaget Night Tripper Records.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Amos Lee: Mission Bell

by


Amos Lee: Mission Bell
Betyg: 4

Mission Bell är Amos Lees fjärde studioalbum. Han brukar placeras i facket singer-songwriter och är en av de som har förmågan att få fram så mycket känsla i sitt gitarrspel att lyssnaren bara smälter. El Camino, första spåret på skivan, är precis en sådan sång där Amos Lee är som bäst, enligt min smak. Ett lugnt gitarrintro, hans eftertänksamma röst som ackompanjeras av det mjuka gitarrspelet, lite melankoliskt, vemodigt.

Amos Lees musik kan klassas in inom kategorierna folk, soul och jazz också. Några spåren hör mer dit. Det brukar sägas att hans musikaliska influenser är Stevie Wonder, John Prine, Bill Withers och James Taylor. Det är väl en bra sammanfattning, det finns spår från dem alla i de olika spåren på skivan.

Amos Lee har turnerat med flera av de stora, som Bob Dylan, Elvis Costello, Norah Jones, Paul Simon, Merle Haggard, John Prine och Dave Matthews Band.

Joey Burns har producerat skrivan och Calexico kompar, vilket bidrar till fylligheterna i musiken. Gästsångare är bland annat Lucinda Williams och Wille Nelson.

Recensenten i Helsingborgs Dagblad menar att detta tillsammans med Amos Lee helgjutna insats som låtskrivare och uttolkare som gör att han aldrig har låtit bättre. Från det intima (”Stay with me”) till det storslagna panoramat (”Behind me now”).

Lite fakta om Amos Lee från Wikipedia:

Born Ryan Massaro in 1978, Lee grew up in Philadelphia, Pennsylvania and Cherry Hill, New Jersey. He graduated from Cherry Hill High School East.
He enrolled at the University of South Carolina in 1995, graduating with an English degree. While attending the university, Lee’s stepfather gave him an acoustic guitar. Lee also found a job at a record store that specialized in jazz musicians, where he picked up an affinity for Thelonious Monk and Miles Davis.
After college, he moved back to Philadelphia and taught elementary school for two years, but later made the decision to stop teaching in order to pursue a career in music. Lee released a self-produced EP that featured five songs in 2003, and was signed by Blue Note Records soon afterward. The EP sold well in Philadelphia, catching the attention of Norah Jones. Jones invited Lee to open for her on her 2004 tour. Lee has also taken part in shows with Bob Dylan, Van Morrison, Paul Simon and John Prine.
Some people think his music is a mixture of Folk and R&B. He has publicly said, ”I’ve always gone for that folky-R&B sound for my music.”

Spåren på Mission Bell:
1 El Camino
2 Windows Are Rolled Down
3 Violin
4 Flower
5 Stay With Me
6 Out Of The Cold
7 Jesus
8 Hello Again
9 Learned A Lot
10 Cup Of Sorrow
11 Clear Blue Eyes feat. Lucinda W…
12 Behind Me Now/El Camino Reprise…

Andra som recenserat albumet:
Arbetarbladet, Smålandsposten och Kristianstadsbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Adele – 21

by


Adele – 21
Betyg: 4

Adele har tidigare placerats i samma fack som Duffy och Amy Winehouse som tillsammans med Adele
romantiserat soulen i England under 2000-talet. Men med sitt nya album 21 så går Adele vidare och med sin
styrka och sin ljudbild påminner det kanske mer om Florence + the Machine, fast något mer melankoliskt.

Om debutalbumet 19 var en lovande början på något stort så är detta mer än en värdig uppföljare, men bara i stunden som du lyssnar på den för 21 saknar den där Hometown glory som liksom sätter sig på hjärnan,
som man kan nynna och sjunga på. Kanske kan man argumentera för att 21 är mer vuxen, kanske något lite mer invecklad men samtidigt är den renare och tydligare.

Det är inte låtarna i sig som är styrkan med 21, det är Adele och hennes ärlighet, beundransvärda röst och klang. Många av de låtarna som finns med hade fallit platt rakt av om det inte vore för hur de framförs. Men sen finns undantagen, de låtar som är briljanta rakt igenom. Det andra spåret Rumour has it är en av de där låtarna som är
så bra att man helt glömmer bort Adeles ringa ålder och bara faller på knä inför hennes bedrifter. Resten av plattan är stabil rakt igenom, inget sticker ut speciellt, istället är varje låt stark var för sig.

Sen händer det där som jag har väntat på ända sedan jag såg ett framträdande hos Jools på youtube. Den där låten som jag redan spelat minst 50 gånger, tryckt replay gång på gång. Someone like you, Adeles tveklöst bästa låt – hittills. Tempot är något högre än vad det var vid det där framträdandet hos Jools och det smärtar mig lite de första fem lyssningarna, saknar det där lite extra. Något är fel och skaver, men när jag vänjer mig så
inser jag ju att låten är precis lika klockren och smärtsam ändå. Det blir mer som en frustrerad ton istället för en rent uppgiven ton. Jag målar på eyelinern och sjunger ut. Känner allt.

Adele må ha lidit igenom sitt och gudarna ska veta att det hörs, att vi känner det. Nu är det vår tur att stå där blottade för livet och nu kommer Adele att guida oss, ge oss råd och hålla oss sällskap. När allt rämnar och du är ensam kvar så låter 21 dig finna en styrka du inte visste att du hade. Och precis där skiljer sig Adele från sina
kollegor Duffy och Amy.

Recension i DN, Arbetarbladet, Aftonbladet, Göteborgsposten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Crystal Fighters med Star Of Love – något mer unikt är svårt att hitta

by


Crystal Fighters med Star Of Love
Betyg: 4

Någon genre kan Crystal Fighers album Star Of Love inte placeras in i. Ett mycket experimenterande album: ja. Unikt: onekligen.

När jag läste om albumet och bandet väntade jag mig en skiva som lätt kunde klassas som världsmusik. Visserligen är ordet ”världsmusik” rätt knepigt. Alla band finns ju i världen och därför är väl all musik världsmusik.

Crystal Fighers har synt som en bas för sin musik men också akustisk gitarr och tamburiner plus en mängd olika traditionellt baskiska instrument. Resultatet blir på ”Star Of Love” en blandad kompott, några låtar som absolut hämtat inspirationen från shoegaze, några spår inspirerade av musik av Justin Timberlake eller dansmusik, andra spår popigare och sedan också något spår med funkiga rytmer och där det låter med som vi brukar tänka oss världsmusik.

Själva beskriver bandet sin musik som ”fast dance music with Basque instruments synthesisers and voices”.

I en intervju säger bandmedlemmen Gilbert:
– Our songs concern bigger themes than my girlfriend dumped me.

Gilbert fascineras av musikscenens utveckling mot allt mer genrefri. Crystal Fighters har tagit ledningen där på ett mycket spännande sätt. Att blanda så friskt mellan genrer som de gör på ”Star Of Love” kan vara en fälla. Det finns en risk att det blir för utslätat. Den som lyssnar på dance kanske inte gillar mer popiga låtar och tvärtom. Crystal Fighters lyckas ändå behålla mig som lyssnar, det finns något i alla låtar som ändå är en bas, en grund, som är Crystal Fighters.

De finns förstås på MySpace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Recension Stratovarius: Elysium

by


Stratovarius med albumet Elysium

Betyg: 2+ (räkor)

Finska hårdrocksbandet Stratoviarous nya skiva Elysium inleds med singeln Darkest Hours och det är en stark öppning men en låt som är ganska tydligt singelbetonad och inte lämnar några större spår efter sig. Däremot sätter andra låten, just Elysium, tonen för resten av skivan genom en lugn inledning och sedermera en femton minuter lång, bombastisk utsvävning i både sång och orgel, visserligen vackert på sina ställen men ändå kanske något onödigt långt.

Det är rent allmänt mer orgel än vanligt, på vissa låtar är det lugnare än vad som brukar känneteckna bandet och det är egentligen bara Event Horizon som låter väldigt mycket klassiskt Stratovarius. Sedan bandets gitarrist och anförare Timo Tolkki hoppade av har kompositionen spretat mer än vanligt och Elysium är inget undantag. Det hörs att alla bandmedlemmar numera bidrar med egna låtar och ibland blir det bra, ibland mindre bra.

En del av låtarna fastnar faktiskt. Fairness Justified, till exempel, där Matias Kupiainen står för ett av skivans få men fina gitarrsolon. Avslutningen av Fairness Justified är också bra, ett mäktigt sjung-och-svara mellan en kör och sångaren Timo Kotipelto. Just den är ett av det starkaste spåren, även om Infernal Maze är min favorit i sin domedagsliknande skrud av operabetonat svårmod.

Vissa låtar kunde jag däremot nästan hoppat över. Balladen Move the Mountain och The Game Never Ends är inga höjdare direkt. Infernal Maze är klart bästa låten på skivan och Stratovarius skulle nog behöva koncentrera sig mer på att hålla ihop kring en eller två bra låtskrivare istället för att springa iväg åt olika håll och dölja hela kalaset med väldigt mycket pompösa refränger och storslagna orglar.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,