Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Mina tankar om Thomas Bodströms bok ”Inifrån – Makten, myglet, politiken”

by

Byt namn på Socialdemokraterna (Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, SAP) till enbart Socialdemokratiska partiet.
Det föreslår Thomas Bodström i sin omdebatterade bok ”Inifrån – Makten, myglet, politiken”.
Jag håller med. En person som har ett arbete som kategoriseras som tjänsteman, som en lärare eller en sjuksköterska, borde välkomnas inom S och känna sig hemma där. Att fixera vid traditionella arbetaryrken är att gå i otakt med tiden.

Det har skrivits en hel del om hans bok – och en del som inte ens läst den har dömt ut den på förhand. Såg någon chefredaktör för en politisk ungdomstidning som i Facebook deklarerade att han tagit det redaktionella beslutet att redaktionen varken skulle hämta ut boken eller skriva om den. Då är det en tidning som tillhör samma politiska organisation som Thomas Bodström. Det är lite skrämmande, denna oginhet gentemot partikamrater.

Jag är ingen supporter till Thomas Bodström, absolut inte. Han försvarar i boken sin inställning om lagen om datalagring, till exempel. Vi har en helt annan syn på rätten till integritet och rätten att inte bli övervakad av stat. Jag har också upplevt att han hört till den grupp inom S som varit som en överklass inom partiet, de som fått fina positioner och som suttit instängda under valvakor i egen matsal.

Ändå tycker jag att jag haft stor behållning av att läsa boken. Thomas Bodström är inte någon stor stilist, trots att han säkert haft en del korrekturstöd från bokförlaget finns det en del grammatiska slarvfel, framför allt syftningsfel och också lite för mycket användande av ordet ”man”. Ni vet: man tycker si eller man tycker så.
Styrkan ligger i att boken är lättläst, texten flyter på, det känns som att sitta och samtala med Thomas Bodström. Jag upplever att han är ärlig och utan krusiduller berättar hur han ser på olika saker. Det är alltid värdefullt att möta en annan människa och få en insyn i hur han eller hon upplever saker.

Däremot håller jag inte med om allt. När han kallar bakgrunden till att Mona Sahlin avgick för en kupp, då är han ute och cyklar. Att de som inte var nöjda med Mona Sahlin som partiledare självklart tog tillfället att få bort henne, det är så politik fungerar. Den som har en vision om politiken måste följa sin väg och då liera sig med andra som har samma inställning. Bodström och Sahlin tillhörde en falang, eller del av S, och när de förlorat både ett riksdagsval och andra val, som till Europaparlamentet, är det inte konstigt att andra krafter vill ta över.

Thomas Bodström betygsätter ett antal kända journalister. Jag kan tänka mig att han haft roligt när han gjorde det. Jag har hört reaktioner från andra håll att det är fult att betygsätta andra människor. Nja, det handlar ju inte om att personer är betygsätta som människor utan i sin roll som journalist. Journalister betygsätter ju själva ofta andra och politiker blir alltid betygsatta, så det är inga svaga personer han betygsätter precis. Förresten är det snarare en fördel för en journalist att inte få bra betyg av en politiker, det tyder på viss integritet.

Kraven på en politiker idag är gigantiska. Thomas Bodström har en stor poäng, när han varnar för att vi kräver alldeles för mycket av politiker. De måste vara helt perfekta. Ingen människa är perfekt – det ska inte politiker heller behöva vara.

Peter Johansson skriver i bloggen Röda Berget att boken verkar vara indragen:
Jag var på akademibokhandeln i Malmö för låta mig luras av en god PR-kampanj och köpa Bodströms senaste bok. Jag ser mig omkring i butiken och hittar vare sig bok eller Bodström. ”Kan den redan vara slut”, tänker jag. Icke!
Boken är indragen.
Bodström är missnöjd med omslaget – något med bilden av honom själv.

Inifrån – Makten, myglet, politiken
Författare: Thomas Bodström
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201105
Antal sidor: 302
Upplaga: 1, Vikt i gram: 688
ISBN10: 9113034960
ISBN13: 9789113034966

 

Relaterat: Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lansering av Bodström-boken ”Inifrån” – en uppvisning i konsten att hantera medier

by

I slutet av veckan släpps Thomas Bodströms bok ”Inifrån” om Makten, myglet och politiken.

Journalister fick tillgång till boken på måndag morgonen. 08.00 fick de journalister som skulle få recensionsexemplar hämta boken i receptionen hos bokförlaget. Redan detta är väldigt ovanligt och en bra taktik för att haussa upp förväntningarna.

Det är möjligt att en och annan journalist haft tillgång till manus, eller delar av manus, lite tidigare. En del uppgifter ur boken har ju läckt ut i medier lite tidigare.

Jag hämtade mitt exemplar nu på morgonen. Jag ser att Aftonbladet har en reporter som sitter och läser och uppdaterar artikeln allt eftersom han hittar något skandalöst eller uppseendeväckande i boken.

Själv har jag inte hittat så mycket som förvånat mig ännu. Kapitlet om vänskapskorruption och mygel i största allmänhet gav inte vad rubriken utlovade. I kapitlet ”Den verkliga historien om de utvisade egyptierna” slår Bodström fast att det enligt svensk lag är tillåtet för svensk polis att på svensk mark samarbeta med utländsk polis. Att det fel som begicks var att de två egyptierna utvisades när de riskerade att utsättas för tortyr. Bodström menar däremot att det var korrekt att utvisa dem. Men det var fel att verkställa utvisningen. Det går ju att diskutera vidare kring hans inställning. Fast frågan är inte ny och det har diskuterats kring den och den har vridits i olika synvinklar redan.

För övrigt har jag inte hittat någon riktigt stort. Än.

Lite av koka soppa på en spik har väl Mikael Stenrgårds rapportering i Aftonbladet varit hittills. Att Bodström är lite bitter på Juholt med kumpaner alternativt medhjälpare är väl ingen nyhet.

Ur Aftonbladets rapportering hittills:

Mona Sahlin tvingades att avgå mot sin vilja efter att ha utsatts för en kupp led av Håkan Juholt.
Den nye S-ledarens agerande mot Sahlin var hyckleri. Det skriver Thomas Bodström i sin nya bok.
Men Bodström själv ska ha fått sin plats i S-regeringen efter en blöt utekväll på en svartklubb.

Kupp? Inom politiken går det ju till så, om några vill ha bort någon, då går det samman på det sätt som Juholt med kollegor gjorde. Snyggt eller inte, det är så det går till. Att Juholt självklart måste plocka in de medarbetare han själv vill ha, ingår i hans uppdag sedan. Självklart måste han då också plocka bort en del andra, ur gamla gardet.

Att Bodström fick sitt jobb som minister efter att han haft en festlig kväll på en svartklubb, tja det är sorgligt. Men det säger väl inget nytt om särskilt mycket, heller. Det är så det kan gå till. Visst, det är trist att det kan gå att få ett uppdrag som minister på sina meriter på att dricka alkhol, eller vad de nu använde för droger. Ja det är kanske det som hittills varit mest anmärkningsvärt i boken. Och att Thomas Bodström är så ärlig att han berättar om det. Skulle vara intressant att höra om det är Göran Perssons version av rekrytering också?

I vilket fall som helst, Norstedts har i alla fall visat sig vara mästare på att lansera en bok och få igång ett enormt mediaintresse.

Ännu så länge känner jag mig som den lilla pojken i Kejsarens Nya kläder, som säger: Han har ju inget på sig.
Jag menar, så jättemycket skandaler har jag inte hittat. Än.
Kanske ändrar jag mig när jag läst vidare.

Massor av bloggare har redan börjat blogga om boken, oavsett om de läst den ännu eller inte:
Martin Moberg har skrivit och Tokmoderaten liksom Peter Högberg.

Relaterat: Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2, Svenska Dagbladet, Expressen 1, Expr 2, Expr 3 och Expressen 4 och SVT.

Inifrån – Makten, myglet, politiken
Författare: Thomas Bodström
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303496-6

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Relaterat: Dagens Nyheterl Expressen 1, Expressen 2 och Svenska Dagbladet.

Donald Trump grillas i humorprogram på måndag

by

Donald Trump, den stenrike mediemannen, har gett tydliga signaler att han vill ge sig in i den amerikanska politiken. Givetvis som republikan. Humor-tv-kanalen Comedy Central sänder en hel del humorprogram som tar upp politik. På måndag den 9 maj får fastighetsmagnaten Donald Trump stå till svars för allt från guldgrävande uppvakterskor till misslyckade dokusåpor när Comedy Central som enda kanal i Sverige visar The Roast of Donald Trump i sin helhet. Mannen som gett tupén ett ansikte blir först ut att roastas i Comedy Central Sveriges stora roast-satsning.

Kulturbloggen ställde några frågor till Peter von Satzger, tv-chef för Comedy Central i Sverige kring humor, politik och Donald Trump.

Du har studerat i USA? Vad och var?
Harvard Statskunskap

Vilken roll kan humorprogram spela i den politiska debatten?
En stor roll. Det är en viktig del av hur vi röstar. Svensken verkar personrösta mer och mer och titta på Juholt som verkligen går till medlemmarna profilerad som en kul kille med humor.

Har humor med politik att göra?
Humor är en sammhällsfunkton för att kunna interagera socialt. Politik handlar om att få med ett folk och humor är extremt viktigt då. Amerikanska presidenter har egna gag writers som filar på deras humorframtoning. Obama Roastade själv Trump (klippet syns här nedan, under trailern för Comedy Centrals program på måndag). Det är en extremt stor händelse både för humorn och även för hans flirt med nationen som president.

Vad tror du om Trumps chanser att bli nominerad för republikanerna?
Dom kan nog vara stora. Senator Brown från Massachusetts är ett starkt kort men Trump är folkkär. Det är ibland det avgörande. Ronald Reagan var skådis och likaså Arnold Schwarzenegger innan deraa politiska karriärer.

Kommer han att driva en självständig kampanj?
Det får statsvetarna svara på. Jag svarar gärna på hur hans humor är och den är stark! Han är skicklig på att ta folk och har stora förmågor att vinna dem med sin personliga framtoning och fame.

Här ett pressmeddelande om programmet:

Foto: Comedy Central

Trots att har gått två månader sedan The Roast of Donald Trump spelades in på Hammerstein Ballroom i New York (9 mars 2011) så är Donald Trump fortfarande ett hett rostningsämne. Självaste president Barack Obama knöt an Comedy Centrals roast tog slut när han i lördags drev hejdlöst med Trump som ett svar på Trumps begäran om att Obama skulle uppvisa amerikanskt medborgarskap genom en födelseattest. Att Trump är på väg att bli republikanernas nästa presidentkandidat är också någonting som börjar betraktas som mer än ett PR-utspel.

 

När Comedy Central arrangerade rostningen av Donald Trump hade de samlat en brokig skara av amerikanska underhållningsprofiler. Några av dem som tryckte dit fastighetsmagnaten var Snoop Dogg, Lisa Lampanelli och CNN-profilen Larry King (som för övrigt kommer till Sverige i höst för att göra stand up). Men en av de kanske mest oväntade deltagarna var Mike ”The Situation” Sorrentino som också stod för rostningens mest omtalade del: de plågsamt dåligt levererade skämten mot Trump. The Situation bombade så pass mycket att han blev utbuad från scen.

Donald Trump är inte den enda som kommer att roastas på Comedy Central i nästa vecka. Kanalen gör nämligen en roast-satsning där de mest populära roastningarna visas. De som roastas är Pamela Anderson, Joan Rivers, David Hasselhoff och William Shatner. Se nedan för tider och datum.

Roast på Comedy Central – tider och datum
Måndag 9 maj: The Roast of Donald Trump kl. 19.55 och 22.05
Fredag 13 maj: The Roast of Donald Trump kl. 21.50 (repris)
Fredag 13 maj: The Roast of Pamela Anderson kl. 23.40
Lördag 14 maj: The Roast of Joan Rivers kl. 00.55
Lördag 14 maj: The Roast of David Hasselhoff kl. 21.50
Lördag 14 maj: The Roast of Donald Trump kl. 23.10 (repris)
Söndag 15 maj: The Roast of William Shatner kl. 00.30

Comedy Centrals roastar skiljer sig en hel del från svenska motsvarigheter, och har en lång historia:

– Roasten sträcker sig ända till 1920-talet, där allting började på New York Friar’s Club. Comedy Central gör varje år väldigt påkostade roastar som det snackas en hel del om i amerikansk media. Roasten med Trump är en av de mest omtalade hittills, säger Peter von Satzger, kanalchef på Comedy Central.

Fem framgångsfaktorer för en lyckad roast

Inför varje roast på Comedy Central i USA finns det fem framgångsfaktorer som fungerar som rättesnöre för att en roast ska lyckas:

Ju större roastobjekt, desto bättre roast
Ett tilltalande roastobjekt gör en roast mer intressant. Personen som roastas måste vara en ikon, någon som är den absolut bästa på det han eller hon gör. Den amerikanska sloganen lyder ”we only roast the ones we love”. Om du är älskad och är den bästa inom ditt område, så kan du tåla kritiken.
Ju bättre vänner, desto bättre roast
”The Deus” (”gudarna”) är en grupp människor bestående av be bästa komikerna, välkända artister och deras vänner. Frank Sinatra roastades exempelvis av Ronald Reagan. Dessa vänner måste vara i sällskap med bra komiker och författare då humor inte är så lätt som det ibland verkar. Det bästa med att ha en god vän som roastar dig är allt det personliga som han kan ta upp. Det kan jämföras med talet som en best man håller för brudgummen på ett bröllop.
Ju bättre värd, desto bättre roast
Använd alltid en bra ”Roast Master General”. Detta är någon som inte är rädd för att improvisera och kan interagera med publiken på ett naturligt sätt, och som självklart också är rolig. En bra Roast Master är någon som kan höja hela ceremonin, även om ceremonin är på väg nedåt.
Ju exklusivare roast, desto bättre
I USA är roastarna är stor händelse. När medlemmarna ur amerikanska Friar’s Club deltog i roastarna kom de alltid högtidligt klädda. En exklusiv plats ger roasten den fina smaken. Det får en att säga ”du skulle ha varit där”.
Klargör för publiken att det rör sig om en roast
I vissa länder är sarkasm inte lika med humor. Publiken måste från början förstå att det handlar om en roast och i vissa fall få information om att en roast faktiskt är på skoj – men att det framförallt är en stor ära att få bli roastad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Är det pensionsystemet som är problemet – eller åldersdiskrimineringen?

by

Att alla ska ha rätt att arbeta kvar tills han/hon är 67 år har skapat problem för nationalteatrar som Operan, menar ledningen för Operan. Ledningen har börjat ett projekt de kallar karriärväxling, där de erbjuder dansare och sångare avtalspension eller utbildning för att kunna ta sig vidare i livet.

Men en del i problemet måste ändå vara de skygglappar som råder i västvärlden kring åldrandet. Vi låtsas som om det inte finns något som heter ”livets gång” och svenska medier går i täten för detta och anställer i stort sett bara trettioåringar.
Någon enstaka gång kan människor över 45 rekryteras till chefsposter inom svenska medier. Människor som är över 45 sorteras bort när de söker sommarvikariat och tjänster. Åldersdiskrimineringen i Sverige är kanske den som allra mest effektivt slår ut den diskriminerade gruppen.

Det är lite samma sak med teatrar, åldersdiskriminering har ju att göra med vad som sätts upp på teatrar, operahus och danshus. Vad är det för berättelser som sätts upp? Om där sattes upp föreställningar som också handlade om livet i dess helhet och också tog upp frågor som har med livets gång och åldrandet att göra, då skulle det inte vara samma stora problem för nationalscenerna.

Om det sågs som positivt att människor har livserfarenhet – då skulle inte ledningen vara lika ivriga att kasta ut alla som fyllt 45.

Teatermagasinet tar upp detta också och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

40 år efter striden om Almarna – nu ska det firas med ett jätteparty

by

Jag klättrade upp en bit i almen, kramade grenen. Det var innan jag blev höjdrädd. Nedanför stod trädfällarna. Motorsågarna skar in i trädens stammar. Vi kunde höra skriken från Almarna … Rädda oss …
Vi vill inte dö!

Nu går jag 40 år senare i samma Kungsträdgård. Den 11 maj skall vi fira Almarnas överlevnad. Inte med tårta men väl med ett jätteparty till deras ära. Men också till alla de människor som fanns med oss i striden. Visste ni att minst 40.000 skrev under listorna mot att Almarna skulle sågas ner!

En av dagens jubileumsaktörer har listorna kvar hemma på vinden. Skrivet på tidningspapper som något pappersbruk donerade till oss. Jag minns tanterna från Östermalm som kom ner på natten med bröd, ost och annat för att vi skulle kunna äta utan att lämna området. Vi föddes som i ett flyktingläger, tror jag. Vi hade allt, mat, support, kärlek och gemenskap.

Jag minns en ung kille han var runt 14 då. Han var anarkist. Hade läst allt från Marx till Alexandra Kollonta, Bakunin. Skolan var hans minsta bekymmer, för honom var kampen det viktigaste och jag tror att i Almstriden fick han ut en mängd av sin ungdomliga energi. Fick höra flera år senare att han tillhörde gänget kring dem som skulle kidnappa Anna Greta Leijon. Efter ett längre fängelsestraff och några år i frihet dog han av en överdos. Det gjorde mig ont, för jag minns honom så vital och framtidsinriktad och oerhört begåvad. Livet blir inte alltid vad vi tänkt och trott.

Nu träffas vi delar av gamla gänget. Göran Fohlin, Per Janse, Tomas Beer, Peo Thisner, Nisse Carlén (anarkosyndikalisten), Ingrid Eriksson, Inger Thunvall med flera ….

Det sändes en vind av 70-tal. Vi pratade i munnen, tappade mötesordningen, återfann oss som skamsna skolbarn under ordförandes försök att hålla ordning på oss. Vi pratade om artister, Ulf Lundell, Evert Taube som skrev en dikt till Almarna och Astrid som skänkte ett antal littografier signerade till Almgruppen.

Jag minns hur operakören i en mellanakt plötsligt står på balkongen till Operan och sjunger Låt Almarna leva… det var så vackert så otroligt magiskt. I denna majnatt sjöng medel- och borgarklassens högsta kulturhus, för oss och almarna.

Åtskilliga av Stockholms musikaliska värld med samvete och socialt engagemang, demokratins försvarare var där. Skådespelare, konstnärer, författare, politiskt vilda, studenter, skolbarn. Alla slogs vi för en och samma sak – almarna. idag med lite distans tror jag att vi slogs för demokratin och rätten att utföra civil olydnad. Det var aldrig någon som ville skada eller göra illa. Vi ville bara så gärna att Teatlys Tehus och Almarna skulle vara kvar för evigt. Tehuset var en borg. En plats för te och varma smörgåsar. Utbudet var inte så stort, men vi kunde dricka te till inte en allt för stor kostnad. Där satt vi under träden och diskuterade världens problem, musik och kultur.

Tiden var så härlig och befriande. Vi slogs för rätten till det som politiker och beslutsfattare beskrev som det nya Stockholm. Låt gå för det nya Stockholm, men inte just där. Bland 100 åriga almar. Tehuset och inte minst kampen för att miljön måste få sitt utrymme också i det moderna Stockholm.

Jag glömmer aldrig Hasse. Arkitektstuderande, hur han lugnt och sansat i TV förklarade bit för bit varför Almarna skulle vara kvar. Fakta mot dem som trodde de hade fakta, politikerna. Hjalmar Mehr skall senare ha sagt att han tyckte att den komersiella utbyggnaden av Hamngatan gick för långt. Tacka oss Hjalmar i din grav för att vi stred för Almarna, i annat fall hade Kungsträdgården sett annorlunda ut idag.

Men jag tror att den största betydelsen rent symboliskt var folkets demokrati som segrade över makten. Det visar att när folket går ihop måste makten ge sig. Det finns idag ingen jämförelse med almkampen. Jag var med i Aspudden i arbetet för att bevara Aspuddsbadet. Vi var som mest kanske 100 människor, alla ville strida, men det hade behövts fler. Nattvakter, murar mot överheten. Men vi tvingades ge upp. Vi gav upp. Vi såg grävskoporna rulla ner för gatan mot badet, börja slå sönder väggarna. Aspuddsbornas dem som stred för badhuset, röster tystnade i mullret från grävskoporna. Vi kunde bara stå bakom gruppen av poliser, vakter och myndigheter som bestämt att badhuset skulle rivas.

Kulturborgarrådet i Stockholm vägrade kommunicera med oss, hon bloggade. Madeleine Sjöstedt ansåg aldrig att diskussion med ockuppanterna var något viktigt. Rivningen av Aspuddsbadet, förorternas grupper som stred för sina allhus. Samtliga fick ge sig. Men det var något annat också. Demokratins röst räknas inte bland de borgliga politikerna lika lite som de räknades för 40 år sedan av socialdemokraterna i Stockholm. Det fanns en skillnad vi vann, de dygnen fanns hela Stockholm på plats. I Aspudden och förorterna var det några få förkämpar som stod för kampen. Nog har den politiska dialogen lärt sig lite under alla år. Nu är det bostadsrättsägare och nyrika som är rösterna till makten.

Den 11 maj skall vi fira. Fira med allt vad det innebär av musik, debatter, engagemang. Vi skall visa att det finns lite kvar av det som präglade 70-talet. Det är en kulturhändelse av stora mått, jag hoppas ni kommer, både unga och gamla. Ni som var där då och ni som tror på att det finns inspiration att hämta hos almarna.

Följ förberedelserna inför Almfesten på Facebook och Alternativ Stads hemsida. Vi ses i Kungsträdgården. Ett utförligt program hoppas vi kan rymmas på Kulturbloggen om någon vecka.

Den 11 maj planeras festligheter i Kungsan med anledning av att det då är exakt 40 år sedan det senaste tillfället folket besegrat statsapparaten med våld i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,