Jag klättrade upp en bit i almen, kramade grenen. Det var innan jag blev höjdrädd. Nedanför stod trädfällarna. Motorsågarna skar in i trädens stammar. Vi kunde höra skriken från Almarna … Rädda oss …
Vi vill inte dö!
Nu går jag 40 år senare i samma Kungsträdgård. Den 11 maj skall vi fira Almarnas överlevnad. Inte med tårta men väl med ett jätteparty till deras ära. Men också till alla de människor som fanns med oss i striden. Visste ni att minst 40.000 skrev under listorna mot att Almarna skulle sågas ner!
En av dagens jubileumsaktörer har listorna kvar hemma på vinden. Skrivet på tidningspapper som något pappersbruk donerade till oss. Jag minns tanterna från Östermalm som kom ner på natten med bröd, ost och annat för att vi skulle kunna äta utan att lämna området. Vi föddes som i ett flyktingläger, tror jag. Vi hade allt, mat, support, kärlek och gemenskap.
Jag minns en ung kille han var runt 14 då. Han var anarkist. Hade läst allt från Marx till Alexandra Kollonta, Bakunin. Skolan var hans minsta bekymmer, för honom var kampen det viktigaste och jag tror att i Almstriden fick han ut en mängd av sin ungdomliga energi. Fick höra flera år senare att han tillhörde gänget kring dem som skulle kidnappa Anna Greta Leijon. Efter ett längre fängelsestraff och några år i frihet dog han av en överdos. Det gjorde mig ont, för jag minns honom så vital och framtidsinriktad och oerhört begåvad. Livet blir inte alltid vad vi tänkt och trott.
Nu träffas vi delar av gamla gänget. Göran Fohlin, Per Janse, Tomas Beer, Peo Thisner, Nisse Carlén (anarkosyndikalisten), Ingrid Eriksson, Inger Thunvall med flera ….
Det sändes en vind av 70-tal. Vi pratade i munnen, tappade mötesordningen, återfann oss som skamsna skolbarn under ordförandes försök att hålla ordning på oss. Vi pratade om artister, Ulf Lundell, Evert Taube som skrev en dikt till Almarna och Astrid som skänkte ett antal littografier signerade till Almgruppen.
Jag minns hur operakören i en mellanakt plötsligt står på balkongen till Operan och sjunger Låt Almarna leva… det var så vackert så otroligt magiskt. I denna majnatt sjöng medel- och borgarklassens högsta kulturhus, för oss och almarna.
Åtskilliga av Stockholms musikaliska värld med samvete och socialt engagemang, demokratins försvarare var där. Skådespelare, konstnärer, författare, politiskt vilda, studenter, skolbarn. Alla slogs vi för en och samma sak – almarna. idag med lite distans tror jag att vi slogs för demokratin och rätten att utföra civil olydnad. Det var aldrig någon som ville skada eller göra illa. Vi ville bara så gärna att Teatlys Tehus och Almarna skulle vara kvar för evigt. Tehuset var en borg. En plats för te och varma smörgåsar. Utbudet var inte så stort, men vi kunde dricka te till inte en allt för stor kostnad. Där satt vi under träden och diskuterade världens problem, musik och kultur.
Tiden var så härlig och befriande. Vi slogs för rätten till det som politiker och beslutsfattare beskrev som det nya Stockholm. Låt gå för det nya Stockholm, men inte just där. Bland 100 åriga almar. Tehuset och inte minst kampen för att miljön måste få sitt utrymme också i det moderna Stockholm.
Jag glömmer aldrig Hasse. Arkitektstuderande, hur han lugnt och sansat i TV förklarade bit för bit varför Almarna skulle vara kvar. Fakta mot dem som trodde de hade fakta, politikerna. Hjalmar Mehr skall senare ha sagt att han tyckte att den komersiella utbyggnaden av Hamngatan gick för långt. Tacka oss Hjalmar i din grav för att vi stred för Almarna, i annat fall hade Kungsträdgården sett annorlunda ut idag.
Men jag tror att den största betydelsen rent symboliskt var folkets demokrati som segrade över makten. Det visar att när folket går ihop måste makten ge sig. Det finns idag ingen jämförelse med almkampen. Jag var med i Aspudden i arbetet för att bevara Aspuddsbadet. Vi var som mest kanske 100 människor, alla ville strida, men det hade behövts fler. Nattvakter, murar mot överheten. Men vi tvingades ge upp. Vi gav upp. Vi såg grävskoporna rulla ner för gatan mot badet, börja slå sönder väggarna. Aspuddsbornas dem som stred för badhuset, röster tystnade i mullret från grävskoporna. Vi kunde bara stå bakom gruppen av poliser, vakter och myndigheter som bestämt att badhuset skulle rivas.
Kulturborgarrådet i Stockholm vägrade kommunicera med oss, hon bloggade. Madeleine Sjöstedt ansåg aldrig att diskussion med ockuppanterna var något viktigt. Rivningen av Aspuddsbadet, förorternas grupper som stred för sina allhus. Samtliga fick ge sig. Men det var något annat också. Demokratins röst räknas inte bland de borgliga politikerna lika lite som de räknades för 40 år sedan av socialdemokraterna i Stockholm. Det fanns en skillnad vi vann, de dygnen fanns hela Stockholm på plats. I Aspudden och förorterna var det några få förkämpar som stod för kampen. Nog har den politiska dialogen lärt sig lite under alla år. Nu är det bostadsrättsägare och nyrika som är rösterna till makten.
Den 11 maj skall vi fira. Fira med allt vad det innebär av musik, debatter, engagemang. Vi skall visa att det finns lite kvar av det som präglade 70-talet. Det är en kulturhändelse av stora mått, jag hoppas ni kommer, både unga och gamla. Ni som var där då och ni som tror på att det finns inspiration att hämta hos almarna.
Följ förberedelserna inför Almfesten på Facebook och Alternativ Stads hemsida. Vi ses i Kungsträdgården. Ett utförligt program hoppas vi kan rymmas på Kulturbloggen om någon vecka.
Den 11 maj planeras festligheter i Kungsan med anledning av att det då är exakt 40 år sedan det senaste tillfället folket besegrat statsapparaten med våld i Sverige.
Läs även andra bloggares åsikter om almarna, almstriden, Kungsträdgården, politik