Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mordets praktik av Kerstin Ekman

by

ekman-kerstin-mordets-praktik
Doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman är en ung läkare under 1900-talets början som hjälper unga kvinnor som arbetar som prostituerade. Han ser dagligen offer för sekelskifters sexualmoral. En dag möter han en ung fru som är gift med en vidrig man. Doktor Glas resonerar sig fram till att det i vissa situationer kan vara rätt att döda en människa. Han dödar mannen och räddar på så sätt frun från ett liv i förtryck.

I Kerstin Ekmans roman ”Mordets praktik” möter vi en ung läkare, Pontus Revinge, som anser sig vara den läkare som gett Hjalmar Söderberg inspiration till Doktor Glas. Pontus Revinge arbetar också med kvinnor på en bordell och han är tvingas hjälpa till med olagliga aborter. Men när han läser Hjalmar Söderbergs roman blir han upprörd, han anser sig inte alls vara skildrad på rätt sätt. Han anser att han inte alls är så ytlig som han skildrats i ”Doktor Glas”.

Det är en fascinerande roman. Kerstin Ekman är en språkkonstnär som få. Vad romanen än hade handlat om, vilket berättelse det än hade varit som vuxit fram, är det en ren njutning att ta till sig språket. Pontus Revinge är lite gammaldags, inte öppen för moderna idéer, kommer det fram under romanens gång. Och det är just genom sättet att använda språket som vi ser bilden av denna man som helt klart har oturen att födas hundra år för tidigt.

Hans sätt att skriva och uttrycka sig berättar så mycket om honom.

Han tvingas leva med dåligt samvete och dåligt självförtroende: han känner hela tiden att han inte duger: hans far förskingrade så hans mamma och han flyttade till en annan stad och levde med lögnen att pappan ”var på sanatorium”, allt för att slippa skammen. För att kunna ge sonen en bra utbildning blir mamman älskarinna till en välbärgad man som betalar läkarutbildningen. Fast det visar sig när den välbärgade mannen dör att vartenda öre han betalat för Pontus Revinge är ett lån.

Utfattig och tvingad att betala tillbaka den stora skulden startar Pontus Revinge sin karriär som läkare. Att vara läkare för bordellens kvinnor ger nödvändiga inkomster till att betala av de tyngande lånen.

Romanen leker med frågan vad är verklighet och vad är dikt. Hjalmar Söderberg själv dyker upp i ”Mordets praktik”.

Handlingen utspelar sig i Stockholm under 1900-talets början – och redan det är en njutning, att se bilden av huvudstadens liv och gator för hundra år sedan skildrade så det känns som om jag är med där.

Jag läste att Expressens litteraturkritiker Jesper Högström tyckte att romanen var en av de bästa svenska romanerna som getts ut 2009, även om han den inte är någon av Kerstin Ekmans bästa, menar han:

Ändå, ingen går fri från riskerna när man släpper in andra författare i skrivrummet. Det finns någonting som – med den måttstock som bara är Kerstin Ekmans – inte når hela vägen fram i Mordets praktik. Det är ett entertainment i Graham Greene-anda, men utan den muntra självklarhet som Greene kunde ge sina mellanspel mellan de tragiska romanerna. Patrik Revinges tydliga konturer suddas ibland ut av dubbelprojektionen med Doktor Glas.
Resultatet blir en bok som inte är ett av Kerstin Ekmans storverk, men ändå den utan konkurrens bästa svenska roman jag läst i år. Visst är livet orättvist, eller hur nu Hjalmar Söderberg skulle uttrycka saken.

Jag håller med. ”Mordets praktik” är en av de bästa romanerna jag läst i år, både för den fantastiska sättet att hantera språket och att beskriva livet i Stockholm under 1900-talets början och för hur nära huvudpersonen vi kommer. Det är som om jag bitvis känner att jag är Pontus Revinge, och det gör mig sorgsen, som han är.

Kan litteratur egentligen komma närmare en människa än så?

Fler recensions av Mordets praktik av Kerstin Ekman
Expressen
Bokhora
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter

Mordets praktik
författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag (2009)
ISBN: 9789100123864

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Trivsamt ögongodis: Guys and Dolls på Göteborgsoperan

by

Anna-Maria Hallgarn (Miss Adelaide) och ensemble. Foto: Mats Bäcker.

De röda sammetsdraperierna är fördragna. Snart ska ridån gå upp för musikalen Guys and Dolls på Göteborgsoperan. Orkestern stämmer instrumenten inför kvällens föreställning ackompanjerade av sorlet från publiken och jag funderar över när jag senast såg en musikal… Antagligen var det Little Shop of Horrors på Storan.

Platserna fylls och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av kvällen: swing, läckra scenkläder, mäktiga dansnummer och schysst tryck i sången tror jag. Dessutom har musikalen en tydlig koppling till Frälsningsarmén genom huvudpersonen Sarah Brown och hennes kamp för Broadways förtappade själar. Frälsismusik tilltalar mig, och därför blir jag en smula besviken på att de drar samma sång om och om igen. Effektfullt genom igenkänningen, trist genom upprepningen. Det blir för mycket.

Upprepningen i dess trista fas återkommer i språkbruket. Slangorden och uttrycken ”kasta ben”, ”hitta ett place” med mera funkar i början. Sedan blir det tröttsamt. Variation är inte fel. Första akten bjuder på en del maffiga shownummer där främst Anna- Maria Hallgarn som miss Adelaid sticker ut på grund av äkta känsla i röst, nyanser och kroppsspråk. Övriga huvudrollsinnehavare gör dock ett blekt intryck. De når inte fram och samspelet är lamt. Historien om Sarah Brown och Sky Masterson samt miss Adelaide och Nathan Detroit är definitivt en unken sak 2009. Stela könsroller och stereotypa situationer imponerar inte. Det finns andra mål med livet än att bli gift och anpassa sig efter en man. Men historien rymmer också  romantik, charm och sorg. Det hade jag gärna sett mer av.

Inför andra akten hoppas jag på en tempoväxling, mer av hela ensemblen på scen och mer musik än prat. Och så blir det. Sarah Brown växlar från stiff till charmigt berusad, andra numret från nattklubben Hot Box andas storslagen show på Broadway och Adelaids ensamhet och smärta när hon återigen blir sviken av sin kärlek berör starkt.

Dekoren imponerar över lag genom hela föreställningen, mycket på grund av växlingarna mellan överdåd och enkelhet, från dekadenta dansnummer till närhet och kittlande möten på piren i Havanna till exempel. Kloaken imponerar. Här visar GöteborgsOperan sin hela kapacitet och i sångnumret ”Sitt ner! Du välter vår båt!” visar David Lundqvist sin styrka som sångare. Läckert!

Sammanfattningsvis är Guys and Dolls en småputtrig historia med fantastiska scenkläder som får mig att inspireras till nästa outfit inför burleskklubben Tip the Velvet, skickliga dansare och storslagen dekor. Får skådespelarna dessutom till känslan och uttrycket i sina karaktärer blir Guys and Dolls en riktigt trevlig upplevelse.

Mer recensioner: DN, Expressen, G-P, SvD

This is it – skrämmande bild av Michael Jackson

by

thisisit_large
Sitter här och är lite skakad efter att ha sett dokumentären ”This is it” om Michael Jackson.
Filmen är filmsekvenser från repetitionerna inför den konsertserie om 50 konserter i London som skulle startat i slutet av den här sommaren. Michael Jackson, MJ, dog några dagar innan genrepen skulle börja.

MJ har fansen världen över och många fans i Stockholm. Det är ett som är säkert. Premiärdagen var filmen utsåld på varenda biograf som visade den. Och idag var det fortfarande svårt att få tag på någon biljett, men vi lyckades. Vi ville se filmen snabbt, för det ryktas att den bara ska gå i två veckor.

Vi såg filmen på biografen i Kista och vi känner många som bor där och för många av dem är MJ verkligen Kungen av Pop.

Det är många närgångna bilder på MJ som visar att hans ansikte var sönderopererat, fallfärdigt och på en del klipp syns det hur mager han var. Anorektisk eller svårt sjuk?

Jag har läst att MJ:s familj är kritiska till filmen och att de hävdar att det är en dubbelgångare i många scener. Jag är böjd att tro dem.
I flera scener var den Michael Jackson som dansade som var muskulös och såg vältränad ut. Och i andra scener var han smal som ett skelett och skör och spröd.

Jag tycker det är bra att filmen visas. Dels ger den alla fans en bild av hur deras idol/ikon såg ut och hur han talade och rörde sig i slutet av sitt liv. Det är fascinerande att se hans medarbetares enorma respekt för honom.

MJ var en perfektionist och lite av en galning, för det tror jag att den som har en stark vision av någon han/hon vill skapa måste vara. Den slätstrukne, medelmåttige blir aldrig en legend. När jag använder ordet galning ligger det ingen negativ klang i det, som jag menar. Att våga vara speciell, våga ge sig hän åt sin vision av hur något ska låta, se ut, kännas, kan kräva en sådan hängivenhet åt sin vision.

Jag tycker det är bra att filmen görs också för att vi får en liten bild av, en aning om, hur dessa 50 konserter skulle vara. Det är uppenbart att de skulle bli banbrytande med massa av häftiga filmklipp och bra dansare – att det skulle bli en stor totalupplevelse.

Min rubrik är att filmen ger en skrämmande bild av MJ. Ja, det är läskigt att se hur förstörd han var på slutet. Ingen som ser filmen kan undgå att se det. Samtidigt visar filmen också vilken talang han var, hur han trots att han var svag var en stor dansare och in i minsta detalj visste hur han skulle röra sig för att förmedla det han ville.

Relaterade recensioner:
Svenska Dagbladet, The Telegraph, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten och Sydsvenskan och MovieZine.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att läsa Isabel Allendes ”Summan av dagarna” är som att sitta och prata med en vän

by

summanavdagarna
Att läsa Isabel Allendes ”Summan av dagarna” är som att sitta och snacka i timmar med en väninna, eller en nära vän. Boken är självbiografisk och Isabel Allende har skrivit den som en slags samtal eller brev till sin dotter Paula, som dog så tragiskt i en svår sjukdom några år tidigare.

Dottern Paulas död och allt kring det finns skildrat i boken som heter ”Paula”. Den har filmatiserats med Antonio Banderas i en av huvudrollerna. I ”Summan av dagarna” berättar Isabel Allende för Paula om allt som hänt i familjen sedan Paulas död.

Isabel Allende är en författare som är hyllad världen runt och har miljontals läsare sina böcker och därför rimligen har rätt god ekonomi. Det garanterar inte att hennes liv är lyckligt och lugnt. Tvärtom.

Hon är skiljd och har träffat Willie, en amerikan som har tre vuxna barn som alla tre har drogproblem, en av dem så illa att hon försvinner, troligen är hon död. Hon får dock en dotter som föds med missbildningar och ingen väntar sig att den lilla ska överleva. Isabel Allende och hennes man Willie bråkar om babyn. Isabel tycker det är självklart att de ska adoptera henne medan Willie håller fast vid att de inte skulle orka eller klara det.

Isabel Allende är mycket öppen och berättar som om vi var vänner. Hon har ett flödande språk, bra öga för målande detaljer och hon berättar livfullt.

Hon har sina rötter i Chile även om hon är född i Peru. Hennes föräldrar var chilenare. Fadern Tomás Allende var diplomat och kusin med Salvador Allende, Chiles folkvalde president som störtades av den chilenska militären 1973. Några år efter militärkuppen gick Isabel Allende i en självvald exil i Venezuela tillsammans med sina barn och sin dåvarande man.

Hennes romandebut Andarnas hus (1984) blev en stor internationell framgång och översattes till 26 språk innan den filmatiserades med bland andra Meryl Streep, Glenn Close och Jeremy Irons i rollerna.

Isabel Allende lever numera i Kalifornien och har blivit amerikansk medborgare. Hon har erhållit flera litterära utmärkelser för sitt författarskap och är bl a hedersdoktor vid San Francisco State University.

Hon var på Bokmässan i Göteborg nu i höstas, 2009. Bokförlaget Norstedts, som säljer hennes böcker i Sverige, hade som alla stora bokförlag en scen där förlagets författare intervjuades inför publik. När det var dags för Isabel Allende hade publiken satt sig där redan mer än en timme i förväg. När Isabel Allende kom ut på scen var det alldeles knökfullt överallt kring montern och scenen.

Jag hade som tur var varit förutseende och satt mig där en dryg timme i förväg, så jag satt på första parkett när hon livfullt berättade om sitt skrivande och sitt liv. Hon var i verkligheten som jag upplever henne när jag läser hennes böcker.

ISBN: 978-91-1-301859-1

Boktokig har bloggat om Summan av dagarna.

Recension i Svenska Dagbladet.

fotboll 005

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recensioner av tre nya skivor med Devendra Banhart, Tegan and Sara och Willy Clay Band

by

banhart-what-will-we-be-album
Tegan and Sara ”Sainthood” (Warner)

Ibland snubblar man av misstag på musik som känns helt rätt. Musik som känns att den har en stort grad av ärlighet och originalitet som gör att man tar den till sig. Ett sådant sällsynt tillfälle är Tegan and Sara som är ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. De här två tjejerna är födda på dagen nästan 30 år sedan, 1980.

Det här är deras sjätte platta sedan 1999 men jag har för min del inte hört dom förut. Att de inte är debuttanter är tydligt med tanke på det driv som systrarna besitter. Deras senaste platta ”Sainthood” är en resa i ett egensinnigt landskap där infall och idéerna forsar fram likt en yster vårbäck.

Det finns också en retro-feeling till den brittiska new wave-vågen kring 1980 utan att för den skull bli nostalgi. Musikaliskt kan man beteckna det som modern rock med påverkan från exempelvis Roxy Music och den egensinniga traditionen som finns i kanadensisk rock som exempelvis Kate & Anna McGarrigle, k.d. lang och inte minst Neil Young som en gång singnade systrarna Quin.

Jag må vara okunnig som missat Tegan And Sara förut men i fortsättningen tänker jag inte göra det för det här är riktigt bra. Favoritlåtar; ”The Cure”, ”Alligator” och ”Someday”. En platta som lyser upp höstmörkret.
Recension hos Dagens skiva.

Devendra Banhart ”What Will Be”(Warner)

Tala om udda fågel denne texasfödde singer/songwriter. Här blandas sydamerikanska influenser med San Fransisco-psychedelisk påverkan. Musiken är sommarlätt, den är varm och den känns äkta på ett sätt som påminner om mycket av det som kom ur 1967-70 års kaliforniska musikexplosion.

För mig är Banhart inte bara ny (hans första platta har jag inte hört) utan också nyskapande i sitt nyfikna och gränslösa sätt att närma sig musiken. Här blandas våghalsigt och ur lekfullheten skapas en musik som berör inte bara genom att den är så våghalsig utan genom att den känns alltigenom äkta.

Här finns den vackra balladen “Meet Me At the Lookout Point,” en rock-rökare som ”Rats” traditionell R &B-påverkan i ”Baby,” och den latinopåverkade “Brindo,” och inte minst den ljuvliga ”Angelica” för att nämna några överraskningar som lyssnaren har att vänta.

Singer/songwriters brukar ha ett problem och det är att de tenderar att låta likadant oavsett vem de är. I värsta fall låter de som John Denver eller blir de hopplöst deprimerade som geniet Leonard Cohen. Devendra Banhart är inget av detta – han är helt enkelt unik, han vandrar verkligen sin egen väg. Rekommenderas.
Recension i DN.
Recension i SVD.

Willy Clay Band ”Blue” (Rotsy)
Kirunabandet Willy Clay Band kan sin amerikanska rocktradition men det räcker inte för i varje fall mig. De var förband till Fogerty när han turnerade i Sverige 2006. De flesta kommer väl ihåg deras hit ”Soldier”.

Jag måste säga att jag känner mig splittrad. Här finns både det som man skulle kunna kalla americana (Under The Spell) och inte så lite Bruce Springsteen (True Lies). Det är allt mycket kompetent, det är väl producerat, det är väl skrivet och det är så förbaskad…..välgjort.

Problemet med den här plattan är att den är för bra, för välgjord så den blir slätstruken. Lyssnar man igenom varje låt så upptäcker man att varje låt klockar precis över 4 minuter, varje låt börjar med samma typ av intro. Det blir nästan livlöst, i vart fall blir det för mycket av FM-radio och Lugna favoriter – det gnistrar aldrig till utan lunkar på som en halvdöd travhäst på väg till slakthuset.

Willy Clay Band kunde nöjt sig med en CD-single med tre, fyra spår som ”Jailbird”, ”Most Of All” och ”Under The Spell”. Det hade räckt för tyvärr materialet är inte tillräckligt för en hel fulltids CD. Talangen finns men med en skitigare produktion kanske det skulle bli mer i liv i deras nya platta.
http://www.myspace.com/willyclayband

Ingemar E. L. Göransson
bloggar också på Ingemars nya blogg

Willy Clay Band LIVE!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,