Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Trivsamt ögongodis: Guys and Dolls på Göteborgsoperan

by

Anna-Maria Hallgarn (Miss Adelaide) och ensemble. Foto: Mats Bäcker.

De röda sammetsdraperierna är fördragna. Snart ska ridån gå upp för musikalen Guys and Dolls på Göteborgsoperan. Orkestern stämmer instrumenten inför kvällens föreställning ackompanjerade av sorlet från publiken och jag funderar över när jag senast såg en musikal… Antagligen var det Little Shop of Horrors på Storan.

Platserna fylls och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av kvällen: swing, läckra scenkläder, mäktiga dansnummer och schysst tryck i sången tror jag. Dessutom har musikalen en tydlig koppling till Frälsningsarmén genom huvudpersonen Sarah Brown och hennes kamp för Broadways förtappade själar. Frälsismusik tilltalar mig, och därför blir jag en smula besviken på att de drar samma sång om och om igen. Effektfullt genom igenkänningen, trist genom upprepningen. Det blir för mycket.

Upprepningen i dess trista fas återkommer i språkbruket. Slangorden och uttrycken ”kasta ben”, ”hitta ett place” med mera funkar i början. Sedan blir det tröttsamt. Variation är inte fel. Första akten bjuder på en del maffiga shownummer där främst Anna- Maria Hallgarn som miss Adelaid sticker ut på grund av äkta känsla i röst, nyanser och kroppsspråk. Övriga huvudrollsinnehavare gör dock ett blekt intryck. De når inte fram och samspelet är lamt. Historien om Sarah Brown och Sky Masterson samt miss Adelaide och Nathan Detroit är definitivt en unken sak 2009. Stela könsroller och stereotypa situationer imponerar inte. Det finns andra mål med livet än att bli gift och anpassa sig efter en man. Men historien rymmer också  romantik, charm och sorg. Det hade jag gärna sett mer av.

Inför andra akten hoppas jag på en tempoväxling, mer av hela ensemblen på scen och mer musik än prat. Och så blir det. Sarah Brown växlar från stiff till charmigt berusad, andra numret från nattklubben Hot Box andas storslagen show på Broadway och Adelaids ensamhet och smärta när hon återigen blir sviken av sin kärlek berör starkt.

Dekoren imponerar över lag genom hela föreställningen, mycket på grund av växlingarna mellan överdåd och enkelhet, från dekadenta dansnummer till närhet och kittlande möten på piren i Havanna till exempel. Kloaken imponerar. Här visar GöteborgsOperan sin hela kapacitet och i sångnumret ”Sitt ner! Du välter vår båt!” visar David Lundqvist sin styrka som sångare. Läckert!

Sammanfattningsvis är Guys and Dolls en småputtrig historia med fantastiska scenkläder som får mig att inspireras till nästa outfit inför burleskklubben Tip the Velvet, skickliga dansare och storslagen dekor. Får skådespelarna dessutom till känslan och uttrycket i sina karaktärer blir Guys and Dolls en riktigt trevlig upplevelse.

Mer recensioner: DN, Expressen, G-P, SvD

This is it – skrämmande bild av Michael Jackson

by

thisisit_large
Sitter här och är lite skakad efter att ha sett dokumentären ”This is it” om Michael Jackson.
Filmen är filmsekvenser från repetitionerna inför den konsertserie om 50 konserter i London som skulle startat i slutet av den här sommaren. Michael Jackson, MJ, dog några dagar innan genrepen skulle börja.

MJ har fansen världen över och många fans i Stockholm. Det är ett som är säkert. Premiärdagen var filmen utsåld på varenda biograf som visade den. Och idag var det fortfarande svårt att få tag på någon biljett, men vi lyckades. Vi ville se filmen snabbt, för det ryktas att den bara ska gå i två veckor.

Vi såg filmen på biografen i Kista och vi känner många som bor där och för många av dem är MJ verkligen Kungen av Pop.

Det är många närgångna bilder på MJ som visar att hans ansikte var sönderopererat, fallfärdigt och på en del klipp syns det hur mager han var. Anorektisk eller svårt sjuk?

Jag har läst att MJ:s familj är kritiska till filmen och att de hävdar att det är en dubbelgångare i många scener. Jag är böjd att tro dem.
I flera scener var den Michael Jackson som dansade som var muskulös och såg vältränad ut. Och i andra scener var han smal som ett skelett och skör och spröd.

Jag tycker det är bra att filmen visas. Dels ger den alla fans en bild av hur deras idol/ikon såg ut och hur han talade och rörde sig i slutet av sitt liv. Det är fascinerande att se hans medarbetares enorma respekt för honom.

MJ var en perfektionist och lite av en galning, för det tror jag att den som har en stark vision av någon han/hon vill skapa måste vara. Den slätstrukne, medelmåttige blir aldrig en legend. När jag använder ordet galning ligger det ingen negativ klang i det, som jag menar. Att våga vara speciell, våga ge sig hän åt sin vision av hur något ska låta, se ut, kännas, kan kräva en sådan hängivenhet åt sin vision.

Jag tycker det är bra att filmen görs också för att vi får en liten bild av, en aning om, hur dessa 50 konserter skulle vara. Det är uppenbart att de skulle bli banbrytande med massa av häftiga filmklipp och bra dansare – att det skulle bli en stor totalupplevelse.

Min rubrik är att filmen ger en skrämmande bild av MJ. Ja, det är läskigt att se hur förstörd han var på slutet. Ingen som ser filmen kan undgå att se det. Samtidigt visar filmen också vilken talang han var, hur han trots att han var svag var en stor dansare och in i minsta detalj visste hur han skulle röra sig för att förmedla det han ville.

Relaterade recensioner:
Svenska Dagbladet, The Telegraph, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten och Sydsvenskan och MovieZine.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att läsa Isabel Allendes ”Summan av dagarna” är som att sitta och prata med en vän

by

summanavdagarna
Att läsa Isabel Allendes ”Summan av dagarna” är som att sitta och snacka i timmar med en väninna, eller en nära vän. Boken är självbiografisk och Isabel Allende har skrivit den som en slags samtal eller brev till sin dotter Paula, som dog så tragiskt i en svår sjukdom några år tidigare.

Dottern Paulas död och allt kring det finns skildrat i boken som heter ”Paula”. Den har filmatiserats med Antonio Banderas i en av huvudrollerna. I ”Summan av dagarna” berättar Isabel Allende för Paula om allt som hänt i familjen sedan Paulas död.

Isabel Allende är en författare som är hyllad världen runt och har miljontals läsare sina böcker och därför rimligen har rätt god ekonomi. Det garanterar inte att hennes liv är lyckligt och lugnt. Tvärtom.

Hon är skiljd och har träffat Willie, en amerikan som har tre vuxna barn som alla tre har drogproblem, en av dem så illa att hon försvinner, troligen är hon död. Hon får dock en dotter som föds med missbildningar och ingen väntar sig att den lilla ska överleva. Isabel Allende och hennes man Willie bråkar om babyn. Isabel tycker det är självklart att de ska adoptera henne medan Willie håller fast vid att de inte skulle orka eller klara det.

Isabel Allende är mycket öppen och berättar som om vi var vänner. Hon har ett flödande språk, bra öga för målande detaljer och hon berättar livfullt.

Hon har sina rötter i Chile även om hon är född i Peru. Hennes föräldrar var chilenare. Fadern Tomás Allende var diplomat och kusin med Salvador Allende, Chiles folkvalde president som störtades av den chilenska militären 1973. Några år efter militärkuppen gick Isabel Allende i en självvald exil i Venezuela tillsammans med sina barn och sin dåvarande man.

Hennes romandebut Andarnas hus (1984) blev en stor internationell framgång och översattes till 26 språk innan den filmatiserades med bland andra Meryl Streep, Glenn Close och Jeremy Irons i rollerna.

Isabel Allende lever numera i Kalifornien och har blivit amerikansk medborgare. Hon har erhållit flera litterära utmärkelser för sitt författarskap och är bl a hedersdoktor vid San Francisco State University.

Hon var på Bokmässan i Göteborg nu i höstas, 2009. Bokförlaget Norstedts, som säljer hennes böcker i Sverige, hade som alla stora bokförlag en scen där förlagets författare intervjuades inför publik. När det var dags för Isabel Allende hade publiken satt sig där redan mer än en timme i förväg. När Isabel Allende kom ut på scen var det alldeles knökfullt överallt kring montern och scenen.

Jag hade som tur var varit förutseende och satt mig där en dryg timme i förväg, så jag satt på första parkett när hon livfullt berättade om sitt skrivande och sitt liv. Hon var i verkligheten som jag upplever henne när jag läser hennes böcker.

ISBN: 978-91-1-301859-1

Boktokig har bloggat om Summan av dagarna.

Recension i Svenska Dagbladet.

fotboll 005

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recensioner av tre nya skivor med Devendra Banhart, Tegan and Sara och Willy Clay Band

by

banhart-what-will-we-be-album
Tegan and Sara ”Sainthood” (Warner)

Ibland snubblar man av misstag på musik som känns helt rätt. Musik som känns att den har en stort grad av ärlighet och originalitet som gör att man tar den till sig. Ett sådant sällsynt tillfälle är Tegan and Sara som är ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. De här två tjejerna är födda på dagen nästan 30 år sedan, 1980.

Det här är deras sjätte platta sedan 1999 men jag har för min del inte hört dom förut. Att de inte är debuttanter är tydligt med tanke på det driv som systrarna besitter. Deras senaste platta ”Sainthood” är en resa i ett egensinnigt landskap där infall och idéerna forsar fram likt en yster vårbäck.

Det finns också en retro-feeling till den brittiska new wave-vågen kring 1980 utan att för den skull bli nostalgi. Musikaliskt kan man beteckna det som modern rock med påverkan från exempelvis Roxy Music och den egensinniga traditionen som finns i kanadensisk rock som exempelvis Kate & Anna McGarrigle, k.d. lang och inte minst Neil Young som en gång singnade systrarna Quin.

Jag må vara okunnig som missat Tegan And Sara förut men i fortsättningen tänker jag inte göra det för det här är riktigt bra. Favoritlåtar; ”The Cure”, ”Alligator” och ”Someday”. En platta som lyser upp höstmörkret.
Recension hos Dagens skiva.

Devendra Banhart ”What Will Be”(Warner)

Tala om udda fågel denne texasfödde singer/songwriter. Här blandas sydamerikanska influenser med San Fransisco-psychedelisk påverkan. Musiken är sommarlätt, den är varm och den känns äkta på ett sätt som påminner om mycket av det som kom ur 1967-70 års kaliforniska musikexplosion.

För mig är Banhart inte bara ny (hans första platta har jag inte hört) utan också nyskapande i sitt nyfikna och gränslösa sätt att närma sig musiken. Här blandas våghalsigt och ur lekfullheten skapas en musik som berör inte bara genom att den är så våghalsig utan genom att den känns alltigenom äkta.

Här finns den vackra balladen “Meet Me At the Lookout Point,” en rock-rökare som ”Rats” traditionell R &B-påverkan i ”Baby,” och den latinopåverkade “Brindo,” och inte minst den ljuvliga ”Angelica” för att nämna några överraskningar som lyssnaren har att vänta.

Singer/songwriters brukar ha ett problem och det är att de tenderar att låta likadant oavsett vem de är. I värsta fall låter de som John Denver eller blir de hopplöst deprimerade som geniet Leonard Cohen. Devendra Banhart är inget av detta – han är helt enkelt unik, han vandrar verkligen sin egen väg. Rekommenderas.
Recension i DN.
Recension i SVD.

Willy Clay Band ”Blue” (Rotsy)
Kirunabandet Willy Clay Band kan sin amerikanska rocktradition men det räcker inte för i varje fall mig. De var förband till Fogerty när han turnerade i Sverige 2006. De flesta kommer väl ihåg deras hit ”Soldier”.

Jag måste säga att jag känner mig splittrad. Här finns både det som man skulle kunna kalla americana (Under The Spell) och inte så lite Bruce Springsteen (True Lies). Det är allt mycket kompetent, det är väl producerat, det är väl skrivet och det är så förbaskad…..välgjort.

Problemet med den här plattan är att den är för bra, för välgjord så den blir slätstruken. Lyssnar man igenom varje låt så upptäcker man att varje låt klockar precis över 4 minuter, varje låt börjar med samma typ av intro. Det blir nästan livlöst, i vart fall blir det för mycket av FM-radio och Lugna favoriter – det gnistrar aldrig till utan lunkar på som en halvdöd travhäst på väg till slakthuset.

Willy Clay Band kunde nöjt sig med en CD-single med tre, fyra spår som ”Jailbird”, ”Most Of All” och ”Under The Spell”. Det hade räckt för tyvärr materialet är inte tillräckligt för en hel fulltids CD. Talangen finns men med en skitigare produktion kanske det skulle bli mer i liv i deras nya platta.
http://www.myspace.com/willyclayband

Ingemar E. L. Göransson
bloggar också på Ingemars nya blogg

Willy Clay Band LIVE!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension: Henrik Höjer: Al Capone och den amerikanska drömmen

by

alcapone
Smaka på det här: När polisen hunnit spåra upp Moran och kunde rapportera till honom hur hans bil nu såg ut, satt han hemma i nattrock och tofflor och blev högst indignerad; allt han kunde säga var att han bil hade blivit stulen för ett tag sedan, och titta så den såg ut nu!

Och jämför det med det här: Någon timme senare uppsökte polisen Moran i hans hem och påtalade att de hittat hans bil sönderskjuten och med blodfläckar i. Moran meddelade dem bara att hans bil stulits dagen innan, och beklagade att den nu var förstörd.

Det översta är skrivet att den brittiske journalisten Kenneth Allsop, magnifikt översatt av Roland Adlerberth, i hans krönika om gangsterväldet i Chicago.
Det undre är skrivet av Henrik Höjer i hans bok Al Capone och den amerikanska drömmen ( Albert Bonniers förlag, ISBN 978-91-0-011909-6). Höjer har precis som jag och fler med mig fascinerats av Capone och förbudstiden och därför valde han att gräva ner sig ordentligt i ämnet.
Låt mig på en gång framhålla att det här inte alls är en dålig bok. Tvärtom – den är noga skriven, somligt som hållits dolt har kommit fram men i slutänden förlorar han på stilpoäng mot Allsop. Och jag har även en del metodologiska invändningar.
Höjer vill förtvivlat gärna vara bättre än Allsop, men det är ju inte så lätt. Saker hände enligt en kronologi, och det styr ju hur berättelsen ska flyta. Här är det uppenbart att Dick Harrison i sin anmälan i Svd inte hade en aning om vad han pratade om, för Höjer hittar inte alls mycket nytt guld på den här flodbottnen. Och eftersom han rakt av också plankar en del ur Alsops bok är det ju lite orättvist att tala om berättarglädje.

Naturligtvis ska man omvärdera historieskrivningar – det är nära nog en historikers huvuduppgift. Men man måste ju också kunna tillföra tillräckligt mycket substans för att det ska kännas meningsfullt. Och det är här isen blir tunn.

Jo, det var här i Chicago som The Jazz Baby frodades, det var här en hel del av kvinnans frigörelse kom att ske i illegalt utskänkt sprit. Det var här det modernaste USA föddes. Och allt kantades av maskingevärseld och elaka konspirationer, när de nyanländaste italienarna rök ihop med de som varit där längre, och med judar och irländare.

Höjer har ju haft fördelen att kunna sitta med digitaliserade tidningslägg och återuppleva vad min farfar -jojomän! – också kunde läsa när han var i Chicago. Och därför är det lite synd att han bestämmer sig för att skriva om det alla vi som läst in oss på ämnet redan kan – kronologin ligger där, alltifrån att Johnny Torrio kommer till Chicago till att Capone, besegrad, förs till fängelse. Och alla de mellanliggande händelserna är hyfsat väl dokumenterade.

Intressantare är ju att Höjer egentligen vill skriva boken om hur Al Capone kom att förkroppsliga den amerikanska drömmen, men gör han det? Eller fastnar han bara i samma fälla som andra som skrivit om perioden?

Det mest intressantra med Capone var att han blev den första riktigt stora skurkkändisen. Visst, det hade funnits andra, och i början av trettiotalet kom också Dillinger med flera att haka på trenden, men Capone var först. Höjer snuddar vid det här, men lite från fel håll tycker jag. Man ska ha klart för sig att det finns skriande skillnader mellan de unga kriminella idag som söker uppmärksamhet och framgång genom att skrävla med sin brottslighet, och den kriminalitet som fanns under depressionen.

Gudsbegreppet, familjen och skräcken för myndigheter var ofantligt mycket större då än nu, vilket både kan förklara varför Capone väckte sån uppmärksamhet, men också varför avskyn för hans brott också var så stor. Han var grosshandlare i synd helt enkelt, och det är att göra det lätt för sig att påstå att han var älskad och beundrad. Eller att han skulle vara en amerikansk framgångssaga.

Med facit i hand kan vi konstatera att han dör i sviterna av syfilis, inte ens femtio år gammal. Och jag tycker inte jag kommer Capone närmare i den här boken än i andra liknande böcker. Han var mån om sitt privatliv, och de som stod honom närmast knep helt enkelt käft. Vem han egentligen var är fortfarande en gåta.

Det finns en del smådetaljer man kan haka upp sig på i Höjers bok. Han beskriver Red Rudensky som en småtjuv, vilket är en underdrift – Rudensky var en legendarisk kassaskåpssprängare. Han beskriver Jake Lingle som Capones hovjournalist, när Lingle egentligen bara var en notisskrivare (men med andra nödvändiga politiska kontakter), men strängt taget är det just detaljer.

Det hade däremot varit intressant om Höjer tagit ett grepp kring den svenska frågan – Chicago var en gigantisk svenskstad, och jag har länge funderat kring en rad i en uppräkning av gäng i staden ” Polacker, italienare och irländare har fler ligor än vad som borde vara normalt med tanke på dessa folkgruppers storlek, medan man däremot finner få ligor bland svenskar och tyskar” (Prof FM Thrasher, 1927).

Hade det inte varit intressant att få veta om och varför och hur det fanns svenska ligor i Chicagos gangstervärld? Vi vill ju gärna få det att låta som att svenskar alltid acklimatiserar sig och är hyggliga och betalar skatt – här finns ett påstående om motsatsen, och det kvarstår att reda ut!
Höjer har gjort ett strålande jobb med sin dokumentation. Och strängt taget skriver han hyfsat, men utan att komma upp i Allsops stilvärde, men å andra sidan skrev Allsop om spritlangarna i stort. Som introduktion till hur Al Capone växte sig till en maktfaktor fungerar den här boken rätt bra.

Sen är vi ju några som läser lite till, som vet att Alsop snodde friskt från Asbury, och som gärna sett mer om symbiosen mellan amerikanska politiker och organiserad brottslighet. Trots att Tony Soprano är död lever ju maffian, som Capone alltså inte tillhörde, eftersom han inte var sicilianare. Och valfusk är ju en grundmurad amerikansk institution, vilket kan vara bra att komma ihåg.

Framförallt är Al Capone och den amerikanska drömmen värd ett bättre öde än att recenceras av en professor i medeltidshistoria. Höjer ska hedras för sitt arbete, och jag har läst sämre saker än hans bok. Jag kan ju svära över att inte få en notapparat, men det kan man ju alltid lägga till i en senare upplaga.

Allt Al Capone gjorde var att förse folk med vad de ville ha. Han såg inget fel i det. På så sätt är han naturligtvis en symbol för initiativförmåga och företagande. Och med tiden har alla dessa mord bleknat till romantiska minnen. Men det är bara genom att åter berätta historien som de skyldiga och de oskyldiga blir ihågkomna. Och kanske kan den skrämmande bilden av en i förtid senil, förtärd och döende gangsterkung fortfarande få någon på bättre tankar.

Bilderna? Överst är bokomslaget, Underst häller man ut beslagtagen smuggelsprit …

Text: Calle Fridén
som också bloggar på Utsikt från ett tag

Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen
Henrik Höjer
ISBN: 9789100119096

smuggelsprit

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,