Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivnytt med Tom Petty & The Heartbreakers, Chemical Brothers och Devo

by


Robyn, Sveriges internationellt mest lysande popstjärna, har släppt ett nytt album – Body talk pt 1 – och det har väl knappast undgått någon som är intresserad av pop. Kultubloggen föll pladask och det gjorde de flesta musikkritiker, som DN:s Fredrik Strage som gav albumet bertyg 5.

Det har dock släppts en hel rad nya bra skivor inför sommarens förhoppningsvis lediga dagar.

Tom Petty and the Heartbreakers har släppt albumet Mojo
Mojo är det det första studioalbumet från TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS på åtta år. Det nya albumet har redan fått lysande recensioner, bl a från Rolling Stones skribent David Fricke som kallar det “one of the best ever” av Petty and the Heartbreakers. Svenska Dagbladet gav betyg 4.

I ett pressmeddelande säger Tom Petty:
– Mojo is a huge opening of a door for us. Every now and then you hit something where you find some new ground, and this is definitely one of those times.

Den första låten gick till radio för bara tre veckor sedan: I Should Have Known It.

Mojo är en av de rockigare albumen som Tom Petty and the Heartsbreakers släppt. I samband med skivsläppet åker de på en turné:
2010 Mojo Tour sparkade igång alldeles nyligen med två utsålda kvällar på Red Rocks i Denver, CO. följt av en utsåld show i Oakland, CA. Turnén fortsätter in i tidig oktober, och inkluderar utsålda shower på Madison Square Garden i New York och Hollywood Bowl i Los Angeles.

Varje biljett som köpts till turnén kommer med en nedladdning av det nya albumet, levererat via email på dagen för releasen i USA, 15 juni.

Förutom standard CD samt nedladdningen som kommer med turnébiljetten kommer MOJO finnas tillgänglig i flertalet format.

29 juni (två veckor efter standardformatets release), blir Tom Petty den förste nutida artisten att släppa albumet som en audio-disc i Blu-ray som kan spelas i en stereo eller 5.1 surround sound. I en exalterad 14-sidig hyllning i amerikanska magasinet Sound and Vision kallas MOJO ”stunning”.

I juni släpps även en special vinylutgåva av MOJO. Vinylen är en 180g LP pressad i Pallas, Tyskland och mastrad i Bernie Grundman Studios från okomprimerade 24-bitars 48 kHz filer.

Varje exemplar av vinylen och Blu-rayutgåvan inkluderar en kod för att ladda ner albumet i ett av tre format: 320kbs Mp3, Apple Lossless, eller FLAC.

Chemical Brothers: ”Further”
Duon i Chemical Brothers får betyg 4 av DN för nysläppta albumet ”Further”, som tycker sig se en nytändning i duons sjunde studioalbum.

Och det är en bra titel: duon har gått vidare, tagit sig längre ut. Det är psykedelisk pop där också väsen används som del i musiken. Om du gillade Chemical Brothers första fem album kommer du säkert att gilla det här.

Ola Andersson på Dagens skiva gillar framför allt spåret Swoon:

Hela tiden på gränsen att distortionsimplodera, men samtidigt oförskämt insmickrande melodisk. Storgestat svulstig med samtidigt innerligt försiktig. Och det är väl just det som gör att Swoon blir allt annat än bara en fantasilös Star Guitar-kopia: det finns färgstänk av livsbejakande vemod som gör att slutresultatet blir betydligt mer regnhörnsinträngt än i ljudkusinen. Och även om det här anas mellan tonerna är det den enda pratsjungna, mässande textraden av Tom själv som verkligen sätter stämningen: Just remember to fall in love, there’s nothing else.

Chemical Brothers har förresten en tävling på duons hemsida där vinsten är en iPad.

Expressen gav däremot albumet betyg 1.

Devo: ”Something for everybody”
För Robyn var det fem år sedan förra albumet, för Tom Petty and the Heartbreakers var det åtta år sedan senast. För New wave-bandet Devo är det tjugo år sedan senast.
Det måste vara om en högtidstund för bandets fans från förr att få ett nytt studioalbum, med nytt material.
Devo hade en omröstning där fansen skulle få rösta fram vilka låtar som skulle vara med på albumet. Fast vad jag förstod följde bandet inte omröstningen helt. Och tur är kanske det?

Martin Theander på Sonic skriver om detta:

Eftersom den röstande massan misslyckades med att vaska fram det optimala albumet har bandet gjort en del ändringar i låtlistan. Fansen hörde att »What We Do« är kronan på verket denna gång och även guldkornet »Later Is Now« kom med. Men skivans två andra bästa låtar, den magnifikt pompösa och ödesmättade »No Place Like Home« och den avslutande explosionen till stridsrop, »March On«, blev bortröstade av majoriteten. Vilket bevisar att majoriteten ofta har fel och att Devo ofta har rätt. Fortfarande.

Theanders recension av albumet är för övrigt mycket läsvärt, för han berättar om när han som tonåring upptäckte bandet och blev ett fans till dem. Då var Devo speciella och stack ut. Sedan dess har mycket hänt och som DN konstaterar:

För det har hänt mer med popmusiken än med Devo: världen är i kapp den en gång nytänkande konceptuella orkestern från lilla Akron, Ohio. Om detta är evolution eller de-evolution, gruppens idé om en mänsklig utvecklingskurva på väg nedåt, är oklart, men Devo är inte unika i dag.
Mest låter Devo anno 2010 som Devofansen Teddybears, och ”Something for everybody” kommer fungera utmärkt till midsommaraftonens pogodans.

Att låta som Teddybears, eller rättare sagt: att ha sådana efterföljare, är dock inte alls ett dåligt betyg.

Devos nya album fick betyg 2 i SVD, men det tycker jag är grinigt i överkant.

Det finns mycket att läsa om albumet – Something for Everybody – på Wikipedia, förresten:

Devo returned to the SXSW conference in Austin, TX on March 11, 2010 to conduct a panel entitled ”Devo, The Internet & You.” During this panel, a ”focus group study” was conducted in which a total of four potential titles for the album were revealed: Fresh, Something for Everybody, Devolution and Excuse Our Mess. The latter was the clear favorite amongst the assembled crowd.

It was also announced at SXSW that Devo would be conducting a ”Song Study,” an interactive online survey created to determine the final 12 songs (out of 16 total) to be included on the new album. The survey ended on May 3, 2010 and the results were revealed on May 18, 2010 via uStream at 12pm Pacific Time. The track listing of the Song Study Version was announced.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Möte med Svante Thuresson

by


”Sakta vi gå genom stan” är en skön sång med klassisk jazzkänsla. Det var avslutande sången när Svante Thuresson spelade på Kungsträdgårdens scen på lördagsförmiddagen. Men det hängde regntunga moln över Stockholm och rätt höstlika kyliga vindar så rutinerade jazzmannen Thuresson lade till:
– Texten till den underbara sång är skriven av Beppe Wolgers. Men vi får anpassa oss efter vädret och göra den i lite raskare takt.

Trots kylan och den tidiga förmiddagen hade Svante Thuresson och TV4:s livesändning lockat hyggligt stor publik och applåderna visade att Sveriges främste jazzsångare är populär.

Visst måste Svante Thuresson vara den största svenska jazzsångaren idag? Har för sig med sådan pondus på scenen, det märks att han tillbringat mycket tid på scen. Han har varit artist i mer än 50 år.

Kulturbloggen fickprata en stund med honom backstage i logen efter spelningen.

TV4:s sändningar på Kungsträdgården är en del i LOVE Stockholm, då staden i två veckor fylls av arrangemang inför kronprinsessans bröllop och lördagen gick lite extra i tecken av Stockholm. Svante Thuresson är då ett utmärkt val, han måste vara en av få ur-stockholmare. Han är född i Vasastan i Stockholm och har i stort sett bott i Stockholm det mesta av sitt nu 73-åriga liv.

– Jo, jag är väl lite av ur-stockholmare, säger han. Både mina morföräldrar och mina farföräldrar är från Stockholm. Stockholm har alltid varit utgångspunkten i mitt liv.

Fast han har bott en del perioder på andra platser, som i Göteborg. Dessutom reser han i sitt jobb väldigt mycket. Det är spelningar på festivaler och konserter hela tiden. Han har fyllt pensionsålder men har inga planer på att sluta turnera eller sluta med musik.

– Det är det roligaste jobbet man kan ha, säger han. Jag har inte en tanke på att pensionera mig. Jag får göra det bästa jag vet, reser jämt och träffar musiker och lär mig alltid något nytt.

Han började som trummis. Redan som 17-åring hade han sitt första proffsjobb som musiker, då han reste på turné med ett showband med jazzmusik i botten, med den danske kapellmästaren Sören Kristensen.

Att det blev trummor var lite av en slump.

– Jag började spela i band med kompisar och så råkade det väl behövas någon som tog trummorna, säger han.

Sedan dess har Svante Thuresson spelat och sjungit i många olika sammanhang: med Gals and Pals, varit med i många TV- och revyframträdanden i bland annat AB Svenska Ords produktioner och i Povel Ramels Knäppupp-revyer. Han har medverkat i flera melodifestivaler, bland annat då han tillsammans med Lill Lindfors Sverige blev tvåa i Eurovision Song Contest 1966 med låten Nygammal vals.
Under flera år skrev han flera låtar som låg på Svensktoppen under slutet av 1960-talet samtidigt som han parallellt spelade in material av mer ”seriös” karaktär inom soul- och jazzfacket.

Han har många minnen från sitt rika artistliv och pratar med stor värme om samarbetet med Hasse & Tage.

– Hasse & Tage var de bästa arbetsgivarna man kan ha, säger han. De såg till att vi hade kul och de hade kul själva. De överraskade oss med positiva grejer hela tiden.

Han tar upp ett exempel:
– Som när vi hade dubbelföreställningar på lördagar. Alla som haft det vet hur segt det kan vara att tända om till den andra föreställningar. När vi kom ut i pausen kunde vi mötas av att de plötsligt hade dukat fram i samlingsrummet.

”Du ser en man” är en av de många sångerna han skrivit. Jag frågar vilken av sina sånger han själv gillar mest.

Om han skulle plocka fram sina topp 3-vilka skulle det bli?
– Nej, det går inte, svarar Svante Thuresson. Det beror på dagsformen. Det är olika faser i livet och olika skeenden.

Jag frågar vad han idag, mer än 40 år senare, tycker om ”Nygammal vals”, den sång han och Lill Lindfors blev tvåa med på Eurovision Song Contest.

– Det är en bra sång, en annorlunda låt. Det var den redan då och det är den fortfarande.

För den som vill höra mer från Svante Thuresson är det säkert en bra nyhet att höra att han är på väg in i studion för att spela in ett nytt album. Senast var för två år sedan då han gav ut ett album med duetter. Nu blir det svensk musik.

– Vi har inte bestämt allt, men vi vet vad vi vill få fram, säger han.

Svante Thuresson finns rätt utförligt beskriven på Wikipedia, fast det visste han inte. Ingen får lägga in uppgifter om sig själv i Wikipedia. Däremot har han inga hemsida. Den som vill höra honom live får hålla utkik i sin lokala tidning efter annonser.

– Min publik brukar hitta mig ändå, säger han.

Enligt Wikipedia har han gått från jazz till svensktopp och sedan tillbaka till jazz och sedan tillbaka till mer svensktoppsstil. Men det han spelade i Kungsträdgården var mer jazz.

– Jazzen finns alltid kvar i botten, säger Svante Thuresson. För mig är det enda bästa musiken. Det är den som görs precis i det ögon den görs. Jazz är så direkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bilder från Jazzfestivalen 2010

by

Kulturbloggens extra duktige fotograf var på plats under Jazzfestivalens sista dag och har här några bilder. Men från Missy Elliotts spelning kommer inga bilder för hon förbjöd nämligen fotograferna att plåta. Om fotograferna skulle ta bilder måste de stå och trängas bland publiken och riskera att bli knuffade hit och dit. Ja det säger sig själv att Missy Elliott och hennes rådgivare inte har minsta förståelse för under vilka förutsättningar fotografer kan fånga bra bilder.

Hon fick ju för övrigt inte någon bra kritik av DN, heller.
Strage skrev:

Kalla mig gammaldags men det känns ovärdigt att en festival för jazz – en genre som uppmuntrar musikalisk skicklighet – avslutas av en artist som mimar till sina låtar. ”Who’s house is this?” ropar Missy Elliott i högtalarna när mikrofonen inte ens är i närheten av hennes mun. Hon rappar visserligen ibland – med andfådd röst – men inte över instrumentala versioner, utan de vanliga låtarna, med sin egen röst i bakgrunden. Souliga nummer som ”All n my grill” är helt förinspelade.

Kulturbloggens gästbloggare på Jazzfestivalen, Anne Skaner, föll däremot pladask för Missy Elliott.

Fler bilder finns på Anders Löwdins hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Missy Elliott på Jazzfestivalen

by

Jag älskar Missy Elliott. Jag ska inte påstå att jag var ett fan av henne tidigare för att rap inte direkt är min musik. Men vem kan låta bli att ändra sig om inte att älska rap så dock det galna den för med sig. När Missy Elliott gjorde entré på Jazzfestivalens sista skälvande timmar var det en entre värd att vänta på.
Missys DJ samplade skivor i nästan 30 minuter för att höja stämningen, publiken sjöng med och vare gång det rörde sig i mörkret på scenen ”nu kommer hon”. Jag kom på,, att vänta på hennes entre är ungefär som fyrans utdragna presentation av vinnare…”och vinnare är….suck suck…vänt vänt…”men så himla mycket tristare. På Missy Elliott kändes förväntan i luften och när hon stod där omgiven av ”pepparkaksgubbar med glasyr” det påminde om det, tändes ljusen och där är hon, den vi väntat på i nästan hela dagen och 30 minuter.

Missy Elliott gör som hon vill, att kalla henne hiphopens Madonna tycker jag är att ta bort identitet från två duktiga kvinnor som representerar två olika stilar. Ingn av dem behöver jämföras med den andra. Bägge är självständiga och går sin egen väg utan att fråga om det passar just nu.

Missy Elliott är inte bara musik utan lika stor del show. Hennes scenshow tillhör inte de mest spektakulära men är tillräcklig och effektfull utan att bli vulgör, för att få fram sitt budskap, vi ska dansa hela natten om så är, och hennes dansare är i en klass för sig. Missy Elliott kräver sin publik, hon äger den och försörjer den, ni är min familj, säger Missy till tusentals jublande unga som gamla, män som pojkar, flickor som vuxna kvinnor.

Nya skivan (inte släppt) har ett partytema och det testades vid konserten i Stockholm. Missy var lika mycket i fotodiket som på scenen, vi väntade bara på att hon skulle gå ut i publikhavet.

I slutet av showen signerar Missy Elliott sneakers som sedan kastas ut till en lycklig mottagare i vimlet. Och allt medan regnet tilltog värmde Missy Elliott upp från scenen så att vi för en stund glömde de stora regndropparna och den blöta resvägen hem.

Well well. Kan man kalla musiken eftertänksam jo faktiskt. Wayne Shorter är inte någon som släpper en enda ton eller ens ett enda litet steg utan att det finns en tanke och ide bakom. Wayne pratar med sin musik och sina musiker genom instrumenten. Han har en kuslig förmåga att se ut som inget händer, fast det händer. Svårt att förklara. De flesta saxofonister spelar intensivt, suger nästan musten ur sitt instrument. Courtney Pine skulle jag säga slog sin saxofon medan Wayne intellektualiserade sitt instrument. Det var korta inpass med klassisk Waynesax där resten av gruppen fullföljde tankegångarna.

Jag minns Wayne Shorter från tiden med Weather Report som blev min första kontakt med fusion och nytt jazztänk. Wayne Shorter har jobbat med jazzens giganter som Miles Davis och den mer rockjazzinspirerade Herbie Hancock, men han låter inget störa sin musikaliska väg och den Wayne vi såg på festivalen 2010 må vara 77 år, men åldern har inte förändrat musiken möjligen att den är mer eftertänksam nu än då. Wayne byter inte gärna musiker och det gäng som fanns med i Stockholm, Brian Blade – trummor, John Patitucci – bas
Danilo Perez – piano är det gäng han arbetat med de senaste åren. Det kanske var ytterligare skäl till varför Waynes musik blir så mycket mer än musik.

Wayne Shorter är master och kommer så att förbli till den dag han lämnar in. Jag tror inte vi får se honom mer i Stockholm så det var en ära att kunna kröna jazzdagarna med Wayne Shorter.

Ett roligt inslag var Jazzanova Live Feat med Paul Randolph. Jazzanova ¨återfinns i ett tyskt konstnärskollektiv i Berlin och omfattar allt från konst till musik. Kollektivet består av unga människor varav flera DJ:s som vill förverkliga något utöver det som redan finns. De har sina influenser i den nya musiken, som har rötter i allt från folk, house, soul.

Jazzanova spelar nujazz och ska stå för det innovativa i den nya jazzen, jag blev lite besviken när jag hörde att musiken trots allt inte var så nyskapande. Paul Randolph, sångare från USA är en ganska medelsångare och drog bitvis ner tempot som fanns i Jazzanovateamet. Det blev mycket latininspirerat och trista bozanovatakter, man blir lite allergisk med bozza till slut och i nyskapande ung jazz hade jag hoppas slippa den.

När Sebastian Borkowski på saxofon och Stefan Ulrich – trombon gjorde sina solon kändes det plötsligt som att det fanns något. Törs man säga skippa sångaren….? Jag gör det i vilket fall. Och det är glädjande att det växer fram en ny generation både utövare och lyssnare. Publiken sista kvällen var vad som kan kallas väl mixad, allt från de mycket små till de mycket lite äldre.

Relaterat kring Jazzfestivalen:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Torpedo blir första svenska band att spela på Le Mans 24-timmars

by


Världens mest kända sportvagnstävling har aldrig tidigare under sin 87-åriga historia haft ett svenskt band på scen inne på Circuit de la Sarthe. Förräns nu. I år är nämligen Torpedo inbjudna till tävlingen som hålls 12-13 juni i Frankrike.

Världsklass har alltid varit nyckelordet när Le Mans bokat in artister. Tidigare år har bland annat James Morrison, Seal, The Stranglers och Jamiroquie gästat tävlingen. Och 2010 blir det alltså episk kraut-pop som skall underhålla de ca 250 000 besökarna.

Utöver spelningen på Le Mans gör bandet ytterligare ca 20 spelningar runt om i Europa i sommar. Kolla torpedo.se eller myspace.com/torpedo för senast uppdaterade turnéschema.

Du har väl inte missar Kulturbloggens intervju med Torpedo?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,