Jag älskar Missy Elliott. Jag ska inte påstå att jag var ett fan av henne tidigare för att rap inte direkt är min musik. Men vem kan låta bli att ändra sig om inte att älska rap så dock det galna den för med sig. När Missy Elliott gjorde entré på Jazzfestivalens sista skälvande timmar var det en entre värd att vänta på.
Missys DJ samplade skivor i nästan 30 minuter för att höja stämningen, publiken sjöng med och vare gång det rörde sig i mörkret på scenen ”nu kommer hon”. Jag kom på,, att vänta på hennes entre är ungefär som fyrans utdragna presentation av vinnare…”och vinnare är….suck suck…vänt vänt…”men så himla mycket tristare. På Missy Elliott kändes förväntan i luften och när hon stod där omgiven av ”pepparkaksgubbar med glasyr” det påminde om det, tändes ljusen och där är hon, den vi väntat på i nästan hela dagen och 30 minuter.
Missy Elliott gör som hon vill, att kalla henne hiphopens Madonna tycker jag är att ta bort identitet från två duktiga kvinnor som representerar två olika stilar. Ingn av dem behöver jämföras med den andra. Bägge är självständiga och går sin egen väg utan att fråga om det passar just nu.
Missy Elliott är inte bara musik utan lika stor del show. Hennes scenshow tillhör inte de mest spektakulära men är tillräcklig och effektfull utan att bli vulgör, för att få fram sitt budskap, vi ska dansa hela natten om så är, och hennes dansare är i en klass för sig. Missy Elliott kräver sin publik, hon äger den och försörjer den, ni är min familj, säger Missy till tusentals jublande unga som gamla, män som pojkar, flickor som vuxna kvinnor.
Nya skivan (inte släppt) har ett partytema och det testades vid konserten i Stockholm. Missy var lika mycket i fotodiket som på scenen, vi väntade bara på att hon skulle gå ut i publikhavet.
I slutet av showen signerar Missy Elliott sneakers som sedan kastas ut till en lycklig mottagare i vimlet. Och allt medan regnet tilltog värmde Missy Elliott upp från scenen så att vi för en stund glömde de stora regndropparna och den blöta resvägen hem.
Well well. Kan man kalla musiken eftertänksam jo faktiskt. Wayne Shorter är inte någon som släpper en enda ton eller ens ett enda litet steg utan att det finns en tanke och ide bakom. Wayne pratar med sin musik och sina musiker genom instrumenten. Han har en kuslig förmåga att se ut som inget händer, fast det händer. Svårt att förklara. De flesta saxofonister spelar intensivt, suger nästan musten ur sitt instrument. Courtney Pine skulle jag säga slog sin saxofon medan Wayne intellektualiserade sitt instrument. Det var korta inpass med klassisk Waynesax där resten av gruppen fullföljde tankegångarna.
Jag minns Wayne Shorter från tiden med Weather Report som blev min första kontakt med fusion och nytt jazztänk. Wayne Shorter har jobbat med jazzens giganter som Miles Davis och den mer rockjazzinspirerade Herbie Hancock, men han låter inget störa sin musikaliska väg och den Wayne vi såg på festivalen 2010 må vara 77 år, men åldern har inte förändrat musiken möjligen att den är mer eftertänksam nu än då. Wayne byter inte gärna musiker och det gäng som fanns med i Stockholm, Brian Blade – trummor, John Patitucci – bas
Danilo Perez – piano är det gäng han arbetat med de senaste åren. Det kanske var ytterligare skäl till varför Waynes musik blir så mycket mer än musik.
Wayne Shorter är master och kommer så att förbli till den dag han lämnar in. Jag tror inte vi får se honom mer i Stockholm så det var en ära att kunna kröna jazzdagarna med Wayne Shorter.
Ett roligt inslag var Jazzanova Live Feat med Paul Randolph. Jazzanova ¨återfinns i ett tyskt konstnärskollektiv i Berlin och omfattar allt från konst till musik. Kollektivet består av unga människor varav flera DJ:s som vill förverkliga något utöver det som redan finns. De har sina influenser i den nya musiken, som har rötter i allt från folk, house, soul.
Jazzanova spelar nujazz och ska stå för det innovativa i den nya jazzen, jag blev lite besviken när jag hörde att musiken trots allt inte var så nyskapande. Paul Randolph, sångare från USA är en ganska medelsångare och drog bitvis ner tempot som fanns i Jazzanovateamet. Det blev mycket latininspirerat och trista bozanovatakter, man blir lite allergisk med bozza till slut och i nyskapande ung jazz hade jag hoppas slippa den.
När Sebastian Borkowski på saxofon och Stefan Ulrich – trombon gjorde sina solon kändes det plötsligt som att det fanns något. Törs man säga skippa sångaren….? Jag gör det i vilket fall. Och det är glädjande att det växer fram en ny generation både utövare och lyssnare. Publiken sista kvällen var vad som kan kallas väl mixad, allt från de mycket små till de mycket lite äldre.
Relaterat kring Jazzfestivalen:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Stockholm, hiphop, musikfestivaler, jazzfestival, Missy Elliott
[…] Missy Elliott på Jazzfestivalen […]