• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

En karateutövare recenserar nya Karate Kid

7 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Först och främst: jag har hört en del säga att i nya versionen Karate Kid har händelserna flyttat till Kina och istället för karate är det kungfu som pojken får lära sig. Det är inte riktigt så.
Ingen av filmerna om Karate Kid handlar om karate. Den kampsport som Pat Morita lär ut till Daniel i Karate Kid 1 till 3 och till tjejen i Karate Kid 4 (spelad av Hillary Swank är inte karate utan någon slags amerikansk mischmasch av kungfu och taekwondo.
Och i stort sett är det samma mischmasch som Jaden Smith får lära sig av Mr Han, som spelas av Jackie Chan.

Fast det spelar ingen roll. Det är en underbar liten historia i alla fall om filosofin bakom kampsporter. Nu syftar jag på det som Mr Han (Jackie Chan) lär Dre (Jaden Smith) om inställningen till livet och till kampsport.
Men: Själva kampsporten i filmen, eller framför allt den som visas upp på turneringen är en amerikansk variant som ligger ljusår från karatens och kungfuns filosofi.

Varför heter filmen inte Karate kid 5 utan enbart Karate kid, det har jag funderat på. Givetvis är kommersiella och marknadsföringsskäl tungt vägande i det beslutet. Det är säkert miljoner gånger lättare att marknadsföra en film som heter Karate kid än Karate kid 5.

Ett annat skäl till att filmen heter Karate kid är att den till stor del är samma berättelse, fast i en remake. Huvuddragen är precis samma. Ensam mamma åker med son till ny stad – den här gången till och med nytt land. Pojken blir mobbad av elakt gäng, mycket elakt gäng. Pojken blir kär i flicka, som elaka gängets ledare inte uppskattar. Fastighetsskötaren där pojken bor visar sig bakom sin haltande och gamla fasad vara en mästare i kampsport och börjar efter lite inledande strul träna pojken inför en avgörande turnering.

Skillnaderna är inte stora. Pojken, Dre, är lite yngre än Daniel-san. Jag vet inte om Dre är rätt kort för sin ålder eller varför han ser ut att vara minst två år yngre än den kinesiska fiolspelande flickan han blir kär i. Det känns lite konstigt och är lite svårt att tro på deras lilla romans. Dre ser lite för liten ut och för ung för en kärlekshistoria.

Jackie Chan gör nog sitt bästa roll hittills. Han har ju i stort sett bara spelat kampsportsexpert eller komiker i de filmer jag sett med honom. Nu är han en äldre man som haltar och har en livssorg att bära på.

Svenska Dagbladet har en intervju med honom:

Rollen som fastighetsskötaren/kung fu-mästaren Mr Han innebär betydligt mindre action och mer ”seriöst” skådespeleri än vad man är van att se Jackie Chan prestera.

– I alla år har alla vetat att jag kan göra stunts och actionscener, men få har vetat att jag också kan agera. De senaste tio åren har jag velat göra något annat. Det här var en bra chans för mig att visa den andra sidan av Jackie Chan, säger han vid en intervju i Oslo några timmar före den norska galapremiären av filmen.

Vi såg filmen på den svenska premiärdagen i en fullsatt biosalong och när vi beställde biljetterna såg vi att nästan alla biosalonger var i det närmaste fullsatta. Publiken applåderade vid flera tillfällen i slutscenen och efter filmen.

Jag applåderar också. Berättelsen håller bra för en ny version. Skådespelarna gör bra ifrån sig. Huruvida Dre spelar bra eller inte är förstås svårt att säga, han spelar nog rätt mycket sig själv: en amerikansk kille av idag. Men med den bakgrund han har med en världsstjärna som Will Smith till pappa är Jaden Smith säkert hur bekväm som helst med att agera framför en kamera.

Att berättelsen flyttat till Kina var ett bra drag. Där fanns några fina bilder och vyer från Kina och kampsporterna har en stor del av sitt ursprung just i Kina. Jag skulle gärna se en uppföljning som tog hade mer kring alla Tai Chi-utövare som finns i Kina. Vi såg några bilder från sånt i filmen, men en berättelse som vävde in det skulle vara spännande att se.

För mig som gillar kampsport och har sysslat med karate i mer än 20 år och tränar Tai Chi nu och har tränat olika kampsporter känns det förstås kul att en storfilm som handlar om filosofin bakom åter visar världen runt. Att träna kampsport som karate eller kungfu på en bra klubb kan ge ungdomar mycket: de kan ge dem självkänsla och lära dem att hitta kraften i sig själva att kämpa för sig och sin framtid. Jag vet ungdomar som varit snett ute med skolk och kriminalitet som genom att träna karate kommit in i samhället, börjat plugga och sedan fått jobb.

Men som sagt: den kampsport som utövas i turneringen har ingenting med traditionell kungfu att göra. Det är amerikansk mischmasch med fullkontakt där småungar bryter ben och knockar varandra: så går det inte till vare sig på karatetävlingar eller kungfu-turneringar.


Karolina Fjellborg på Aftonbladet gav filmen betyg 3:

”Karate kid” anno 2010 är aningen för lång, stundtals småfånig, och allt annat än oförutsägbar. Och det finns garanterat de som kommer att ta illa upp över att se barn slåss så pass brutalt som de faktiskt gör i den här filmen.

Men med det sagt; Jaden Smith är en naturbegåvning, Jackie Chan får bredda sitt gamla vanliga register – och tillsammans bildar de en ganska oemotståndlig duo.
Dessutom är både Pekingmiljöerna och slagsmålsscenerna alldeles utomordentligt snygga.

Relaterat:
IMDB om Karate Kid 2010, recension i SvD, recension i Expressen, recension i Dagens Nyheter, recension i SVT,, recension i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om kampsport, karate, kungfu, film, recension, Kina, karate kid, Jackie Chan, Jaden Smith

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Kampsport, karate, Kina, kungfu, Recension, Scen

Peter Frampton "Thank You Mr Churchill" – ett bra bluesrockigt album av en man som inte förstått Internet

3 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Den brittiske premiärministern Winston Churchill var med och tecknade fredsavtalet i slutet av andra världskriget. Det gjorde att de brititska soldaterna kunde komma hem och en av dessa blev pappa till Peter Frampton. Därför fick det nya albumet titeln ”Thank You Mr Churchill”.
Han har viss humor, Peter Frampton.

Albumet ”Thank You Mr Churchill” släpptes mitt under högsommaren och det är riktigt äkta gitarrbaserad rock med starka influenser av blues. Rockmusik som den var innan varianter som metal eller mjuk indiepop eller skrikig punk gjorde begreppet rock omöjligt att definiera.
Peter Frampton låter som rock gjorde under 1960- och 1970-talet.
Så är han rutinerad också. När han var tio år spelade han i sitt första band, The Little Ravens, där David Bowie också ingick.
Kanske är han mest känd för sina soloplattor som gavs ut under 1970-talet. Han solodebuterade 1972 med skivan Wind of Change.

Det finns ett klipp med Peter Frampton på Youtube där han berättar om bakgrunden till varje spår på skivan. Det är där han berättar om låten ”Thank you Mir Churchill”. Men klippet är inte tillåtet att lägga in i bloggar. Det är så idiotiskt med band och musiker som har inbäddning inaktiverad. Det tjänar ju inget på att den som vill se klippet måste gå till Youtube för att se det. Tvärtom hade de ju tjänat på att deras musik spred sig. Det är synd att Frampton och/eller hans musikbolag verkar vara från 1800-talet på den punkten.

“Thank You Mr Churchill” är Framptons första albumet sedan 2006 då han släppte “Footprints” i som han fick en Grammy för.

Låtarna på nya skivan börjar alltså med hyllningssången till Chruchill och hans pappa som följs upp med flera sånger som skildrar hans eget liv som relationen till sin sång och sin kamp för att leva nykter.

Jag tycker mycket om titelspåret ”Thank You Mr Churchill” – och mina två andra favoritspår är de lugnare sångerna ”Vaudeville Nanna and the Banolele” och ”Suite Liberte: a) Megumi b) Huria Watu” där hans gitarrspel påminner om Jeff Beck.

Det ryktas att han är på väg ut på Europaturné. Hoppas det stämmer. Jag skulle gärna se honom spela live. Även om det inte verkar som han riktigt förstått vitsen med Internet, eftersom han inte tillåter bloggare att lägga in klipp med honom i sina bloggposter utan vill tvinga oss att länka till Youtube.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recension, rockmusik, gitarr, blues, Peter Frampton

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: blues, gitarr, Recension, Rockmusik, skivnytt

Ulf Lundell på Grönan visar att han inte alls borde lägga av

31 juli, 2010 by Rosemari Södergren


Han började med ”Folket bygger landet” och rockade vidare med Stockholm City och körde med fullt ös och kom in på scen och gjorde extranummer i två omgångar och avslutade med ”Kär och Galen”.
Ulf Lundell visade på alla sätt och vis att han inte är redo att sluta rocka på scen när han spelade på hemmaplan, för stockholmare och turister, på Stora Scenen på Gröna Lund.
Dessutom drog han rekordstor publik och är den som genom historien dragit tredje flest. (Flest har Bob Marleys konsert 1980 dragit och tvåa är Lady Gaga från 2009. Fast Ulf Lundell hade bara 170 personer färre än Lady Gaga. Siffror från Newsdesk.)

Visst, Uffe sjunger med hes, rasslig stämma och är som en mer ton-osäker Bruce Springsteen. Det ska ärligen sägas. Det handlar inte om finmusik, det handlar om rock och känsla. Ulf Lundell äger scenen, han har attityd.

Publiken var verkligen blandad. Säkert har många av de medelålders männen och kvinnor som var där troligen lyssnat på Lundell i ett par decennier och kan hans sånger utantill. Andra var nog där för att se Ulf Lundell eftersom han är en legendarisk musiker som har skrivit sången ”Öppna landskap” som blivit en sommarpsalm eller nationalsång.

Uffe vet också hur han kan få publiken med sig och flera sånger vände han förstås mikrofonen mot publiken och lät den ta delar ur refrängerna.

Han fick också publiken med sig mot de puckade personer som stod i folkhavet med en handmålad skylt med texten ”Tommy Cosmo: börja kröka igen”.

– Kan du inte ta ner den där oerhört dumma skylten. Det är verkligen skamvrån och dum- strut för dig, sa Lundell innan han fortsatte spela.

Och alla applåderade och höll med Lundell.

Lundell inte bara satte sommarens publikrekord han spelade betydligt längre än alla andra. Grundprogrammet höll han på med till 22.00. Då kastade han sin gitarr flera meter upp i luften och avslutade med ett klassiskt uffehopp. Men ganska snart kom han in för extranummer i två omgångar och spelade till 22.45 ungefär.

Expressen berättar att i vanliga fall så har artisterna tillstånd att spela till klockan 22.00 men för Lundell hade nöjesparken ordnat ett specialtillstånd som gjor-de att han fick spela till klockan 23.00.
– Ja, Ulf gillar ju att hålla på länge, säger Annika Troselius, pressansvarig på Gröna Lund.

Det var väl drygt ett och ett halvt år sedan Ulf Lundell meddelade att han tänkte lägga av och skulle göra sin sista spelning. Tja, det har blivit flera spelningar och turnéer sedan dess och är Uffe på sådant spelhumor och så säker på scenen som på Grönan-konserten då är det tydligt att han inte borde lägga av än. Så länge han tycker det är kul och det verkade det som han tyckte – då är det inte dags att lägga av.

För den som vill följa Ulf Lundell i bloggform finns en särskild Uffeblogg.
Och här är den officiella hemsidan för Ulf Lundell.

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen från spelning på Borgholm.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, Gröna Lund, rockmusik, Ulf Lundell

Arkiverad under: Recension Taggad som: Gröna Lund, Musik, Recension, Rockmusik

Från premiären av Pride på Stadsteatern

30 juli, 2010 by Rosemari Södergren


Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och Philip på en drink. Sen går de ut och äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och besvärad. Varför? Han har blivit förälskad i Oliver.

Att ha ett förhållande med en människa av samma kön var tabubelagt för 50 år sedan. Homosexualitet var av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom.

I pjäsen ”Pride” spelas en berättelse upp som skildrar samma människor 1960 och 2010. Föreställningen pendlar mellan dessa två tidsepoker på ett elegant sätt med kläder, sätt att tala, med möbler och prylar. När Oliver, Philip och Sylvia är placerade i vår tid är de förstås mer öppna och de går på Pride-festivalen.

Problemet i Olivers och Philips förhållande är att nutidens Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända. Då bryter Philip upp. Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia som försöker förklara för Oliver att han borde ifrågasätta sig själv.
Kan han verkligen skilja sex från livet i övrigt? Kan han verkligen tänka sig att ha sex med värsta fascisten? Kan sex skiljas från politik?

Föreställningen tar upp frågor kring sex och relationer ur olika aspekter. Pjäsen är skriven av Alexia Kaye Campbell som växte upp med en grekisk far och en engelsk mor i militärdiktaturens Grekland i slutet av 1960-talet. Han kom till England när han var 22 år.
Campbell har arbetat som skådespelare i många år, både på teater, film och TV innan han 2008 debuterade som dramatiker med ”The Pride” på Royal Court Theatre i London. Pjäsen blev en omedelbar succé och fick pris som bästa nya pjäs. Campbell fick kritikernas pris som mest lovande dramatiker.
”The Pride” hade amerikansk premiär i New York i januari 2010. Campbells andra pjäs, ”Apologia” hade premiär sommaren 2009 i London.

Campbell som själv är gay har sagt om ”The Pride”:

I The Pride ville jag utforska begreppet homosexuell identitet. Vad det betyder att vara homosexuell nu och vad det betydde på femtiotalet, men jag ville också binda samman dessa erfarenheter, visa hur en generation svarar på eller reagerar mot en tidigare.
Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med vad man kallar ”the gay scene” eller ”gay identity”. På något sätt kände jag mig liksom felplacerad och upplevde att det fanns saker i vad det innebar att vara gay 2008, då jag skrev pjäsen, som jag inte kunde relatera till. Jag började undersöka om det kanske fanns sätt att uppföra sig som var inlärda eller förvärvade och som inte alltid stämde med vem man egentligen var. (Källa: Programbladet för Prise.

Den svenska uppsättningen är regisserad av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som därmed gör debut som regisssör. Oliver spelas helt fantastiskt av Albin Flinkas, som en skör barnboksförfattare 1960 och en vilsen modefixerad ung man 2010. Johannes Bah Kuhnke spelar Philip. Johannes Bah Kuhnke är en av de mest intressanta av de nya skådespelarna och i Pride är han oemotståndlig.
Eva Rexed spelar kvinnan Sylvia. Hennes roll kommer lite i skymundan, jag skulle gärna sett lite mer om mekanismerna bakom hur hon reagerar. Vad är det som gör att en del kvinnor alltid faller för homosexuella män? I 2010-versionen har hon träffat en ny man, Mario, en italienare, som hon hela tiden påpekar är straight och han vill ha barn. Hon påpekar det så där överdrivet som man gör när man vill övertyga sig själv om något. Vi får aldrig se denna Mario, men under ytan anar vi att han inte är så straight han heller.

Peter Alexander Stocks spelar övriga biroller, som läkaren när Philip ska få behandling mot homosexualitet och en del andra biroller.

Publiken reste sig efter föreställningen och gav stående ovationer – vilket måste betyda ett högt betyg för både skådespelarnas insatser och regissören.

För min del har föreställningen flera andra behållningar också, utöver frågorna kring inställningen till sex. I 2010-versionen är de tre karaktärerna typiska Stockholmskonstnärer, de lever i en klick av människor med fria yrken som skådespelare, fotografer och journalister och de är alla tre ordbajsare utan like. De kan häva ur sig så mycket kloka saker, men vet de ens själva vad de säger? Lever de ens efter hälften av sina egna visdomsord? Hur mår de egentligen, vågar de släppa fram sina egna känslor för sig själva? Lyssnar de någonsin på vad någon annan säger? Vad är det Oliver flyr från när han inte kan stanna i ett förhållande?
Nutidsmänniskan i välbärgade Stockholmsmedelklassen är fångad på kornet.

Vad som däremot inte fångas upp i föreställningen är hur situationen är för homosexuella som lever i småstäder eller på landet. Har de samma frihet?
Eller hur är det för den som inte har ett fritt yrke och inte omges av fritänkare? Därmed inte sagt att just den här föreställningen borde ta upp det. Pride tar upp sitt område och skildrar en grupp av storstadsmänniskors liv – och det är bra så.

Men jag skulle gärna vilja se samma frågor skildrade ur andra perspektiv, i en annan föreställning.

Och som sagt: Johannes Bah Kuhnke är helt underbar.
Och jag blev mycket imponerad av de övriga tre skådespelarna också och vill absolut se mer av dem.

Foto:  Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan: Eva Rexed och Johannes Bah Kuhnke i Pride. Skandinavienpremiär 29 juli på Lilla scenen.

Bildtexter bilder nedan: Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Och Johannes Bah Kuhnke i Pride.

Pressmeddelande om föreställningen.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Pride, sex, hbt, homosexualitet, recension, Stockholm stadsteater, Johannes Bah Kunhke

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: hbt, Homosexualitet, Pride, Recension, sex, Teater

Sommarläsning: böckerna om Djingis Kahn av Conn Iggulden

25 juli, 2010 by Redaktionen


Djingis Kahn skapade på 1200-talet det största imperiet världen skådat, från Stilla Havet iöster till Donau i väster. När Djingis Kahn växte upp levde det mongoliska folket på stäppen i olika stammar som krigade mot varandra.

Den brittiske författaren Conn Iggulden har skrivit en serie böcker som i romanform skildrar Djingis Kahn. Iggulden som studerade engelska på London University arbetade i sju år som historielärare innan han började författa. Det märks att han har den historiska bakgrunden, han bygger sina berättelser på uppgifter som finns om det mongoliska välder under Djingis Kahn.

I första boken som på svenska har titeln ”Stäppens krigare” skildras hur Djingis Kahn, eller pojken Temudjin (namnet Djingis tar han först när han blivit stor Kahn, stamhövding) tillsammans med sina syskon och sin mamma blir utslängda för att försöka överleva i vildmarken då hans far dör. Deras far är Kahn, hövding, över stammen Vargarna. När pappan dör är Temudjin och hans fyra bröder och syster fortfarande barn och kan inte göra anspråk på att ta över hövdingsrollen och mannen som tar över kastar ut dem och hoppas förstås att de inte ska överleva.

Temudjin överlever med hjälp av sitt hat och sin önskan att hämnas. Det är spännande att läsa om kampen för överlevnad och om vägen till hämnden. Fast det är en värld så annorlunda än vårt samhälle idag. Temudjin och hans mamma och syskon måste döda djur för att få mat. Han upptäcker att hans äldre bror dödar djur och äter upp själv, utan att dela med sig åt de övriga. Temudjin och en annan av hans bröder dödar därför den äldsta brodern.

På samma sätt är Temudjin hela tiden benhård och redo att döda den som är ett hot, också när han enat alla stammar och mongolerna börjat erövra delar av det som idag kallas Kina och Iran. I en senare del är han till och med beredd att döda sin egen äldste son.

Kvinnor har inte mycket värde för männen i dessa stammar. När de besegrat en stad eller en stam då tar de kvinnor som krigsbyte. Över huvudtaget är dessa män krigiska och män när män är som sämst. Djingis kan låta döda alla invånare i en stad, också män och kvinnor, för att sända en tydlig signal till alla andra städer att det inte lönar sig att göra motstånd. Att hämnden för de städer som gör motstånd är outhärdlig.

Djingis måste ha varit den värsta tänkbara fienden. Han drevs inte av någon kärlek till guld eller ägodelar. Allt han ville ha var ett enat folk och att ingen angrep dem. Och seger. Seger till varje pris, alltid.

Böckerna är delvis spännande och det är intressant att läsa om de strategier Djingis och hans män har när de möter motståndare. Hur de kan göra figurer av halm och sätta på hästar för att lura motståndarna att de anfaller och sedan kommer de i själva verket från ett annat håll. De kunde under ett anfall också låtsas dra sig tillbaka, låtsas retirera, för att få fienden att rusa framåt och sedan hugga dem i sidorna. Han satte en ära i att kriga strategiskt.

Men egentligen sympatiserar jag och säkert de flesta nutidsmänniskorna mycket mer med de folk som de krigar mot. Både kineserna och araberna har ju en mer utvecklad civilisation. Fast korruption och mangrisar finns på alla sidor och överallt.

Ibland har jag märkt att böcker som inte rankas som hög litteratur inte får så bra översättningar. Så var fallet med Tolkiens Sagan om ringen-böcker till exempel. Undrar om den här serien om Djingis Kahn på samma sätt fått sämre kvalitet på översättningen. De tre böcker jag läst i serien har en hel del slarvfel, framför allt bok två och bok tre. Ord som är placerade på fel plats i meningarna och ord som fattas för att det ska bli korrekta meningar. Det är till exempel rätt slarvigt att i den första boken stavas Temudjin just Temudjin. Men på baksidestexten till samma bok stavar de hans namn Temujin.

Jag kan inte säga att det är strålande litteratur. Men kanske översättningen inte heller håller hög klass?

Jag tyckte första boken – ”Stäppens krigare” – var bäst, i övriga var det lite får många och för segdragna krigsscener för min smak, men det var ändå väldigt intressant att läsa hur Djingis enade folket och vilka principer har höll det samman med så hans ena son och så småningom sonson kunde ta över. Och ibland är det roligt att sträckläsa något som bara är spännande och inte av högsta litterära klass.

De tre böcker jag läst är:
Stäppens Krigare ISBN: 978-01-09-011332-2
Bågens mästare ISBN: 978-91-0-011509-8
Bergens väktare ISBN: 978-91-43-50728-7

Författaren, Conn Iggulden, har en hemsida.

Han har också skrivit en serie med fyra böcker om Julius Caesars liv:
Kejsaren skildrar den unge Gajus Julius Caesars liv, från åtta års ålder till mordet på honom vid 55 års ålder.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, recension, Mongoliet, Kina, Djingis Kahn

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Kina, Mongoliet, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in