Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären av Pride på Stadsteatern

by


Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och Philip på en drink. Sen går de ut och äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och besvärad. Varför? Han har blivit förälskad i Oliver.

Att ha ett förhållande med en människa av samma kön var tabubelagt för 50 år sedan. Homosexualitet var av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom.

I pjäsen ”Pride” spelas en berättelse upp som skildrar samma människor 1960 och 2010. Föreställningen pendlar mellan dessa två tidsepoker på ett elegant sätt med kläder, sätt att tala, med möbler och prylar. När Oliver, Philip och Sylvia är placerade i vår tid är de förstås mer öppna och de går på Pride-festivalen.

Problemet i Olivers och Philips förhållande är att nutidens Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända. Då bryter Philip upp. Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia som försöker förklara för Oliver att han borde ifrågasätta sig själv.
Kan han verkligen skilja sex från livet i övrigt? Kan han verkligen tänka sig att ha sex med värsta fascisten? Kan sex skiljas från politik?

Föreställningen tar upp frågor kring sex och relationer ur olika aspekter. Pjäsen är skriven av Alexia Kaye Campbell som växte upp med en grekisk far och en engelsk mor i militärdiktaturens Grekland i slutet av 1960-talet. Han kom till England när han var 22 år.
Campbell har arbetat som skådespelare i många år, både på teater, film och TV innan han 2008 debuterade som dramatiker med ”The Pride” på Royal Court Theatre i London. Pjäsen blev en omedelbar succé och fick pris som bästa nya pjäs. Campbell fick kritikernas pris som mest lovande dramatiker.
”The Pride” hade amerikansk premiär i New York i januari 2010. Campbells andra pjäs, ”Apologia” hade premiär sommaren 2009 i London.

Campbell som själv är gay har sagt om ”The Pride”:

I The Pride ville jag utforska begreppet homosexuell identitet. Vad det betyder att vara homosexuell nu och vad det betydde på femtiotalet, men jag ville också binda samman dessa erfarenheter, visa hur en generation svarar på eller reagerar mot en tidigare.
Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med vad man kallar ”the gay scene” eller ”gay identity”. På något sätt kände jag mig liksom felplacerad och upplevde att det fanns saker i vad det innebar att vara gay 2008, då jag skrev pjäsen, som jag inte kunde relatera till. Jag började undersöka om det kanske fanns sätt att uppföra sig som var inlärda eller förvärvade och som inte alltid stämde med vem man egentligen var. (Källa: Programbladet för Prise.

Den svenska uppsättningen är regisserad av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som därmed gör debut som regisssör. Oliver spelas helt fantastiskt av Albin Flinkas, som en skör barnboksförfattare 1960 och en vilsen modefixerad ung man 2010. Johannes Bah Kuhnke spelar Philip. Johannes Bah Kuhnke är en av de mest intressanta av de nya skådespelarna och i Pride är han oemotståndlig.
Eva Rexed spelar kvinnan Sylvia. Hennes roll kommer lite i skymundan, jag skulle gärna sett lite mer om mekanismerna bakom hur hon reagerar. Vad är det som gör att en del kvinnor alltid faller för homosexuella män? I 2010-versionen har hon träffat en ny man, Mario, en italienare, som hon hela tiden påpekar är straight och han vill ha barn. Hon påpekar det så där överdrivet som man gör när man vill övertyga sig själv om något. Vi får aldrig se denna Mario, men under ytan anar vi att han inte är så straight han heller.

Peter Alexander Stocks spelar övriga biroller, som läkaren när Philip ska få behandling mot homosexualitet och en del andra biroller.

Publiken reste sig efter föreställningen och gav stående ovationer – vilket måste betyda ett högt betyg för både skådespelarnas insatser och regissören.

För min del har föreställningen flera andra behållningar också, utöver frågorna kring inställningen till sex. I 2010-versionen är de tre karaktärerna typiska Stockholmskonstnärer, de lever i en klick av människor med fria yrken som skådespelare, fotografer och journalister och de är alla tre ordbajsare utan like. De kan häva ur sig så mycket kloka saker, men vet de ens själva vad de säger? Lever de ens efter hälften av sina egna visdomsord? Hur mår de egentligen, vågar de släppa fram sina egna känslor för sig själva? Lyssnar de någonsin på vad någon annan säger? Vad är det Oliver flyr från när han inte kan stanna i ett förhållande?
Nutidsmänniskan i välbärgade Stockholmsmedelklassen är fångad på kornet.

Vad som däremot inte fångas upp i föreställningen är hur situationen är för homosexuella som lever i småstäder eller på landet. Har de samma frihet?
Eller hur är det för den som inte har ett fritt yrke och inte omges av fritänkare? Därmed inte sagt att just den här föreställningen borde ta upp det. Pride tar upp sitt område och skildrar en grupp av storstadsmänniskors liv – och det är bra så.

Men jag skulle gärna vilja se samma frågor skildrade ur andra perspektiv, i en annan föreställning.

Och som sagt: Johannes Bah Kuhnke är helt underbar.
Och jag blev mycket imponerad av de övriga tre skådespelarna också och vill absolut se mer av dem.

Foto:  Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan: Eva Rexed och Johannes Bah Kuhnke i Pride. Skandinavienpremiär 29 juli på Lilla scenen.

Bildtexter bilder nedan: Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Och Johannes Bah Kuhnke i Pride.

Pressmeddelande om föreställningen.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sommarläsning: böckerna om Djingis Kahn av Conn Iggulden

by


Djingis Kahn skapade på 1200-talet det största imperiet världen skådat, från Stilla Havet iöster till Donau i väster. När Djingis Kahn växte upp levde det mongoliska folket på stäppen i olika stammar som krigade mot varandra.

Den brittiske författaren Conn Iggulden har skrivit en serie böcker som i romanform skildrar Djingis Kahn. Iggulden som studerade engelska på London University arbetade i sju år som historielärare innan han började författa. Det märks att han har den historiska bakgrunden, han bygger sina berättelser på uppgifter som finns om det mongoliska välder under Djingis Kahn.

I första boken som på svenska har titeln ”Stäppens krigare” skildras hur Djingis Kahn, eller pojken Temudjin (namnet Djingis tar han först när han blivit stor Kahn, stamhövding) tillsammans med sina syskon och sin mamma blir utslängda för att försöka överleva i vildmarken då hans far dör. Deras far är Kahn, hövding, över stammen Vargarna. När pappan dör är Temudjin och hans fyra bröder och syster fortfarande barn och kan inte göra anspråk på att ta över hövdingsrollen och mannen som tar över kastar ut dem och hoppas förstås att de inte ska överleva.

Temudjin överlever med hjälp av sitt hat och sin önskan att hämnas. Det är spännande att läsa om kampen för överlevnad och om vägen till hämnden. Fast det är en värld så annorlunda än vårt samhälle idag. Temudjin och hans mamma och syskon måste döda djur för att få mat. Han upptäcker att hans äldre bror dödar djur och äter upp själv, utan att dela med sig åt de övriga. Temudjin och en annan av hans bröder dödar därför den äldsta brodern.

På samma sätt är Temudjin hela tiden benhård och redo att döda den som är ett hot, också när han enat alla stammar och mongolerna börjat erövra delar av det som idag kallas Kina och Iran. I en senare del är han till och med beredd att döda sin egen äldste son.

Kvinnor har inte mycket värde för männen i dessa stammar. När de besegrat en stad eller en stam då tar de kvinnor som krigsbyte. Över huvudtaget är dessa män krigiska och män när män är som sämst. Djingis kan låta döda alla invånare i en stad, också män och kvinnor, för att sända en tydlig signal till alla andra städer att det inte lönar sig att göra motstånd. Att hämnden för de städer som gör motstånd är outhärdlig.

Djingis måste ha varit den värsta tänkbara fienden. Han drevs inte av någon kärlek till guld eller ägodelar. Allt han ville ha var ett enat folk och att ingen angrep dem. Och seger. Seger till varje pris, alltid.

Böckerna är delvis spännande och det är intressant att läsa om de strategier Djingis och hans män har när de möter motståndare. Hur de kan göra figurer av halm och sätta på hästar för att lura motståndarna att de anfaller och sedan kommer de i själva verket från ett annat håll. De kunde under ett anfall också låtsas dra sig tillbaka, låtsas retirera, för att få fienden att rusa framåt och sedan hugga dem i sidorna. Han satte en ära i att kriga strategiskt.

Men egentligen sympatiserar jag och säkert de flesta nutidsmänniskorna mycket mer med de folk som de krigar mot. Både kineserna och araberna har ju en mer utvecklad civilisation. Fast korruption och mangrisar finns på alla sidor och överallt.

Ibland har jag märkt att böcker som inte rankas som hög litteratur inte får så bra översättningar. Så var fallet med Tolkiens Sagan om ringen-böcker till exempel. Undrar om den här serien om Djingis Kahn på samma sätt fått sämre kvalitet på översättningen. De tre böcker jag läst i serien har en hel del slarvfel, framför allt bok två och bok tre. Ord som är placerade på fel plats i meningarna och ord som fattas för att det ska bli korrekta meningar. Det är till exempel rätt slarvigt att i den första boken stavas Temudjin just Temudjin. Men på baksidestexten till samma bok stavar de hans namn Temujin.

Jag kan inte säga att det är strålande litteratur. Men kanske översättningen inte heller håller hög klass?

Jag tyckte första boken – ”Stäppens krigare” – var bäst, i övriga var det lite får många och för segdragna krigsscener för min smak, men det var ändå väldigt intressant att läsa hur Djingis enade folket och vilka principer har höll det samman med så hans ena son och så småningom sonson kunde ta över. Och ibland är det roligt att sträckläsa något som bara är spännande och inte av högsta litterära klass.

De tre böcker jag läst är:
Stäppens Krigare ISBN: 978-01-09-011332-2
Bågens mästare ISBN: 978-91-0-011509-8
Bergens väktare ISBN: 978-91-43-50728-7

Författaren, Conn Iggulden, har en hemsida.

Han har också skrivit en serie med fyra böcker om Julius Caesars liv:
Kejsaren skildrar den unge Gajus Julius Caesars liv, från åtta års ålder till mordet på honom vid 55 års ålder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inception med Leonardo DiCaprio – tankar efter filmen

by


Tänk dig om du kan gå in i andra människors drömmar och på den vägen ta dig ner till deras undermedvetna. Tänk vad du kan rota bland deras hemligheter. Leonardo DiCaprio spelar Cobb som är expert på att ta sig in i människors drömmar. Han anlitas av företagsledare som vill komma åt konkurrenters hemligheter. Men en dag får han ett ännu svårare uppdrag, han ska plantera in en idé via drömmen hos en ung man. Den japanske storföretagaren Saito vill plantera in idén hos Fischer, arvtagaren till den döende konkurrenten. Saito vill få Fischer att komma på tankenatt han ska splittra sitt arv.

Inception är en av sommarens mest hajpade filmer och den fick högt betyg i de flesta recensioner så mina förväntningar var höga. Regissören Christopher Nolan har också skapat bland annat Batman-filen ”The Dark Knight” och den mörka, skuggiga, dova stämningen från Batman finns också i Inception.

Leonardo DiCaprio är en duktig skådespelare och det finns inte något att klaga på i hans insatser eller i kollegornas heller. En liten bonus är att Michael Caine är med i en biroll.

När Cobb samlar ihop ett gäng för att utföra uppdraget att plantera in en tanke i Fischers undermedvetna måste de ta sig långt, långt ner i det undermedvetna. För att det ska fungera måste tanken placeras så djupt in att personer upplever det som sin egen tanke.

Cobbs gäng tar sig så djupt ner genom att skapa en dröm i en dröm och sedan där återskapa en dröm. Det är farligt att vara så långt ner. Om en person dör i en dröm på vanlig nivå betyder det bara att han/hon vaknar. Men den som dör långt ner i det undermedvetna kan vakna som en zombie med ett utraderat minne.

Vad är det undermedvetna, var är drömmarna och vad är dröm och vad är verklighet? Filmen sätter igång tankar kring detta.
Inception öppnar för många tolkningar och flera sätt att se filmen. De olika drömnivåerna kan ses som olika liv. I en av de drömnivåer som är långt, långt ner går tiden mycket snabbare än i verkligheten. Det går att åldras där, leva ett helt liv där och sedan vakna upp och fortfarande vara ung. En scen där en åldrad Cobb möter en åldrad kollega och han uppmanar honom att våga språnget så de kan bli träffas igen och vara unga tillsammans på nytt ger åtminstone mig reinkarnationsvibbar.

Filmen är inspelad och medvetet berättad så jag som tittare tvekar om vad som är dröm och verklighet i filmens berättelse. Cobb (Leonardo di Caprio) har laborerat med drömmar tillsammans med sin fru, som sedan dog. De har två små barn som han inte kan träffa eftersom han är efterlyst i USA. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag bara någon vecka tidigare hade sett Leonardo di Caprio i Shutter Island, på dvd. Där spelar han en polis som kommer till en ö där landets värsta psykiskt sjuka brottslingar hålls fångade. Det är också en film som laborerar kring frågor om hjärntvätt och vad är verklighet. Med Shutter Island så nära inpå såg jag hela tiden Inception med misstänksam inställning och undrade vad som var verkligt eller inte och vem som var död och vem som var levande.

Filmen är 2 timmar och 28 minuter lång och jag kan tycka att det är lite i längsta laget. Ibland behöver filmer tid på sig och drömbilderna var häftiga. Men kanske tio minuter av actionscenerna kunde klippts bort.

Fredrik Strage i DN önskar sig mer filosofi och mindre skottlossning. Han är uppenbarligen inne på samma linje som jag där. Han påpekar dessutom en liten brist i logiken:

Historien rusar på så snabbt och snyggt att man inte hinner fundera på logiska brister som varför det skulle vara svårare att anonymt plantera än att stjäla en idé i någons undermedvetna. ”Offret känner alltid till en idés ursprung”, påstår en av Cobbs medarbetare. Själv har jag inte en susning om varifrån många av mina idéer kommer.

För övrigt: Den jag såg filmen med tyckte den var OK, men inte lika bra som regissören Christopher Nolans film Prestige.

Jens Peterson i Aftonbladet gav betyg 4:

”Inception” säger kanske inget nytt, men den säger det bra.

När så många filmer underskattar publiken och tjatar om underlivet är det kul med någon som försöker göra underhållning av vårt undermedvetna.

Fler recensioner:
Betyg 5 i Cinecine, betyg 3 i Svenska Dagbladet. betyg 4 i Expressen, betyg 4 i Göteborgsposten, betyg 4 Sydsvenskan och betyg 4 i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Hawksley Workmans album "Meat" – kanske spretigt men spännande

by

Hawksley Workman är kanadensare och heter egentligen Ryan Corrigan. ”Meat” är hans elfte album. Hawksley är av en vandrande natur och låtarna på skivan är skrivna i London, LA, New York, Toronto, Huntsville och STOCKHOLM. Just det.

Låten ”Depress My Hanover Sunday” har han skapat i samarbete med Tobias Fröberg.

Första spåret på albumet är ”Song for Sarah Jane” och det är det spåret som gör att jag fastnar för Hawksley. Det är en lugn balladliknande sång, en riktig vemodig singer/songwriter-sång, framförd med Hawksleys stämma som rymmer känslor av skörhet på ett sådant sätt som alla stora singer/songwriter.

Tyvärr spretar väl albumet åt lite olika håll. Nästa spår ”French girl in LA” är rockigare och sedan kommer flera soulsånger. Men det finns några lugnare låtar som kan placeras in under singer/songwriter-facket. Det är de sånger som gör att jag fallit för albumet.

Nadja Nilsson som recenserat albumet i Helsingborgs Dagblad har också synpunkter på albumets spretighet:

Inledningsvis möts man av nakna, pianobaserade singer/songwriter-balladen ”Song for Sarah Jane”. Sedan följer mer rockigare toner, blandat med soulutsvävningar.

”Meat” är ett förvirrat album, som hade kunnat vara hopsatt av köttklistret trombin. De skumma bitarna ger ett tveksamt helhetsintryck,

Men om Hawksley satsar mer på sin lugna sida kommer jag absolut att följa honom. Jag ska leta runt lite bland hans tidigare album också. Han har dessutom en styrka i bra texter. För den politiskt engegerade kan säkert spåret ”And the government will protect the mighty” locka.

På hans sajt finns en del musik att hämta ner.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Timo Räisänen för stor för Grönans lilla scen

by

Allas indieälskling Timo Räisänen spelade på Gröna Lunds lilla scen tisdag 20 juli. Timo har sedan han varit med i tv blivit både i Så ska det låta och i hemmahosreportage har han blivit folkkär. Vilket märktes på publiken. Trogna fans stod där och trängdes och köade för att bli insläppta lång tid före spelningen men sedan dök det upp både unga och gamla. Precis framför mig stod en flicka i sju-åtta årsåldern och bredvid mig en dam kring sextio.
Nej, det var inte bara massor av tjejer och kvinnor, Timo har många killar bland sina fans också.
Timo Räisänen har släppt fem studioalbum och flera singlar har slagit stort. Men han är ändå flera steg vassare live. Kanske för att han har en sådan enorm energi, han sprutar av energi, far runt på scenen och gör krumsprång och hopp med gitarren. Hans tekniker hade fullt sjå att resa mikrofonen åt honom som for runt.
Lilla scenen blev smockfull och publiken satt och stod runt om och trängdes och självklart viftade med armarna i takt, klappade takten och sjöng med. Timo vet hur han ska få publiken med på noterna.
Publiken var på högvarv och när det blev dags för favoritsången ”Fear No Darkness, Promised Child” då var publiken i extas.
Proffsigt och scenvant lät Timo oss sedan varva ner efter den utlösningen med lugnare ”Carry me home”.
Det var sista numret – fast så blev det extranummer förstås och vilket jubel med ”Outcast” som första extranummer.

Lilla scenen är egentligen för liten för en sådan artist som Timo Räisänen, fast kanske det ändå var perfekt just för att publiken kommer lite närmare artisten än på Stora scenen.

Konkurrensen på tisdagskvällen var ändå hård, för Salem al Fakir spelade ju på Allsången på Skansen. Salem och Timo kan nog ha en del samma fans. Men den som valde Timo på Grönan kunde ändå gå hem efter en underbar spelning.

P3 Guld som Årets manliga artist 2007 och P3 Guld: Guldmicken 2008. Ja det är han värd. Och har du chansen att se honom live i sommar: ta den. Timo måste vara en av de bästa liveartisterna i Sverige just nu.

Här finns Timo Räisänen på Myspace.

Grönan träffade Timo som någon timme senare spelade på lilla scen den 20 juli 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,