TV-serie

”Lost” är en av de stora kult-tv-serierna. Utan tvekan. Nu har skaparen till denna mytiska och magiska tv-serie skapat en ny tv-serie: ”Leftovers”. De tio avsnitten i första säsongen visas på HBO Nordic.

Jag såg att Svenska Dagbladets tv-kritikerElisa Björkman gav betyg 4 av 6. Han skriver bland annat:
Om Tom Perotta, som även skrivit tv-seriens romanförlaga, och Damon Lindelof, en av upphovspersonerna till ”Lost”, strösslar väl mycket med övertydliga drömsekvenser, djurmetaforer och det vackra men sentimentala Max Richter-soundtracket lyckas de trots allt att skapa en stämningsfull, emotionellt mogen serie där även tittarna snart bryr sig mer om sorgeprocessen än om den spektakulära centralhändelsen. Det gör ”The leftovers” till en skicklig människoskildring utan snabba svar.

Handlingen utgår från att två procent av världen befolkning plötsligt bara försvinner, som om de lyfts undan av Gud. Handlingen utspelar sig framför allt i småstaden Mapleton, en arketypisk småstad på den amerikanska östkusten. När serien startar har det gått tre år sedan alla dess människor försvann. Människor försöker på olika sätt hantera att de förlorat personer de älskar. Det handlar om småbarn, gamlingar och alla åldrar däremellan och särskilt logiskt är det inte heller. En del av de som försvunnit var brottslingar och inte särskilt goda människor.

I de artiklar jag läst om serien är syftet inte att ge svar på vad som hänt de två procent som lyfts bort utan det handlar om, som titeln så tydligt också säger, om de som blivit kvar, ”Leftovers”.Hur reagerar människor inför djup sorg och oändlig saknad?

Serien kretsar framför allt kring sorgsna polischefen Kevin Garvey, spelad av Justin Theroux. Han har förlorat sin fru och son, men dock inte genom att de förts bort utan för att de reagerat så kraftigt på det stora bortförandet att de gått med i var sin skum sekt. Hustrun Laurie har gått med i en sekt där alla är vitklädda, alla kedjeröker och ingen yttrar ett ord. De anser att allt är meningslöst och att alla som blivit kvar är skyldiga och det bästa sättet att leva vidare är att strunta i känslor och att inte tro på något mer än meningslösheten. De är rätt skrämmande, dessa sektmedlemmar. De ställer sig ofta i vägen för andra människor, de står där vitklädda och kedjeröker och stirrar på människor.

Kevins son Tom har blivit följeslagare till Holy Wayne, en självutnämnd messiasfigur som hävdar att han kan bota människors sorg endast med sina kramar. Kvar i familjen är Kevin och dottern, en tonåring, som mår rejält dåligt av att ha mamman och storebror övergett familjen.

På IMDB, International Movie DataBase, har serien när detta skrivs fått betyg 7,2. Själv är jag kluven. Jag älskade Lost och var helt fast för den serien, öven om några mellansäsonger var mer transportsträckor. ”Lost” hade flera lager i berättelsen och kan tolkas på en mängd olika sätt. Den är fascinerande. Det är nog orättvist att jämföra. Det måste vara rätt hopplöst att vara med och skapa en sådan kultserie – för nu har vi förstås hela tiden förväntningar på något liknande.

För mig kommer ”Leftovers” inte upp i samma nivå. Jag har nu sett fem avsnitt – och efter fem avsnitt av ”Lost” var jag definitivt fast. När det gäller ”Leftovers” är jag tveksam till om jag kommer att se hela säsongen. Är det värt den tid det tar?

Det finns dock saker som är intressanta. Den vitklädda sekten menar att allt är meningslöst och de finner en befrielse i att inse det. Jag förlorade tre av mina närmaste under en period på tolv månader, bland annat min yngste son och min mamma. Sedan dess har jag insett att det är meningslöst att kämpa för något. Jag kan förstå de vitklädda. Jag kan aldrig bli riktigt stressad över något eftersom jag vet att till slut går det ändå åt helvete.

Låt oss tänka att vi lever i en tid då två procent av världens befolkning bara lyftes undan under några sekunder, de fördes bort, kanske av en gud. Jag tänker mig att den sorgen som kommer då måste ha en hel del andra delar i sig än sorgen efter att ha förlorat en nära i sjukdom eller i en olycka. Om vi förlorar någon i något som skulle kunna ha andliga dimensioner blir det ytterligare problem att brottas med. Varför lämnades jag kvar – och betyder det att vi för evigt är åtskilda? Det måste vara värre. För när vi förlorar våra älskade nu har vi ändå hoppet att någon gång ses i någon form av dimension. Men om våra älskade blivit bortförda till gud för att vi andra ska stanna kvar och bli dömda: då är åtskillnaden total. ”Leftovers” ger absolut en del att tänka på. Förmodligen kommer jag ändå att se återstående fem avsnitt. Även om ingen av karaktärerna ännu fångat mitt engagemang.

Jag tror att en stor anledning till att jag inte alls fastnat för ”Leftovers” är att ingen av karaktärerna tilltalar mig. De vitklädda är obehagliga, sonen Tom verkar rätt dum i huvudet, Kevin har ingen utstrålning, tonårsdottern är svår att engagera sig i och för att inte tala om mamman Laurie som ger ett så egotrippat intryck att jag inte alls kan känna för hennes situation.

”Leftovers” imponerar inte på mig än. Kanske tar det tid för serien att komma igång. Jag får se vad jag tänker efter alla tio avsnitten. Om jag nu orkar se alla kommande fem avsnitt. Fast en del scener har varit intressanta, som hur en galning har en självpåtagen mission att skjuta alla hundar som blivit förvildade när deras ägare lyfts bort.

Att skildra människors reaktioner inför sorg kan vara en bra utgångspunkt för mycket bra drama. Jag har själv gått igenom några av de största sorger en människa kan möta i sitt liv. Kanske är det därför jag är väldigt känslig för när sådana skildringar inte känns äkta. Jag har nyligen sett tv-serien ”Broadchurch” som verkligen skildrar ett samhälle och en familj som drabbas av sorg på ett fängslande, engagerande och dramatiskt skickligt vis. Här skriver jag om Broadchurch. Också ”The Killing” tar över ämnet sorg på ett bra sätt, även om den sorgdrabbade familjens reaktioner i de första två avsnitten går för snabbt för att vara äkta, men det har väl med dramats form att göra. Sorg tar tid att gå igenom när det är en så djup sorg som ett barn som ryckts ur tiden. Här skriver jag om ”The Killing”.