The Killing är en speciellt TV-serie som skiljer sig från de flesta amerikanska deckarserier. Serien tar tid på sig att berätta och handlingen är fördjupad och skildrar så mycket mer än ett mord och dess upplösning. Vi får följa familjen som drabbas av mordet, vi får se hur samhället reagerar och hur vi får en obehaglig inblick i korrumperade politikers och polisers värld. The Killing är förstås extra intressant för oss i Sverige då en av de två poliserna som bär upp handlingen spelas av den svenska skådespelaren Joel Kinnaman.
De två poliserna som är handlingens hjältar är speciella. Joel Kinnaman spelar Stephen Holder och Mireille Enos spelar Sarah Linden. I seriens början har båda djupa problem. Holder har varit en riktig pundare, med svårt missbruk av amfetimin och Linden är ensamstående mamma med en tonårsson som hon inte alls har tid för och som hon lämnar mer eller mindre vind för våg. Jag kan bli så irriterad på dem och i synnerhet på Sarah Linden som bär sig så dumt och idiotiskt åt emellanåt. Det är seriens styrka, den engagerar mig som tittare. Det är en del av seriens charm och som gör den intressant att karaktärerna är trovärdiga för att vara en amerikansk kriminalserie.
Serien hyllades en hel del av tv-kritiker men den tappade en del tittarsiffror efter ett tag. Det tror jag beror bland annat på den långsamma handlingen och att de två poliserna inte är några perfekta hjältar. Serien är lite mer krävande att titta på, den är inte ren och skär underhållningsvåld. Den kräver något av tittarna.
Nu har den fjärde och, troligen sista, säsongen premiär på Netflix den 1 augusti. Om du inte har sett alla tre tidigare säsonger så finns de på Netflix. De första två säsongerna kretsade kring ett mord – och den ene karaktären efter den andra blev misstänkt. Den tredje säsongen tog upp ett mord som skett före de två första säsongerna och det verkar som om vi fick en lösning i slutet av tredje säsongen. Men när det gäller The Killing kan man aldrig vara säker på något.