Scenkonst

Komedi om otrohet i goda vänners lag – premiär för Lögnen av Florian Zeller

5 september, 2018 by Redaktionen

Nu sätter Riksteatern upp den franske succédramatikern Florian Zellers pjäs Lögnen i regi av Viktor Tjerneld. En komedi som tar sin början på en allt annat än vanlig parmiddag. Vem har egentligen varit otrogen, vem talar sanning och vem ljuger? Premiär den 21 september i Hallunda, berättar ett pressmeddelande:

– Lögnen är en berättelse om två gifta par, som beter sig som allt annat än gifta. En kyss utanför en butik. En parmiddag i kras. Lögner som blir sanningar och sanningar som blir lögner. Det går i rasande fart där ingen eller inget går säkert, säger Viktor Tjerneld, regissör.

Berättelsen börjar när paret Paul och Alice bjudit in sina vänner Michel och Laurence på middag. Strax innan gästerna ska anlända berättar Alice för Paul att hon av en slump sett Michel kyssa en annan kvinna på stan. Ska hon berätta för sin vän Laurence? Och varför försöker Paul övertyga henne om att inte berätta? Har han också något att dölja?

– Berättelsen är full av överraskningar och vändningar. Direkt när vi tror att vi har löst gåtan kommer det en ny. Så fort huvudpersonerna tror de kommit undan med en lögn så hamnar de i en ny rävsax, fortsätter Viktor Tjerneld.

De två gifta paren spelas av Sanna Krepper, Fredrik Evers, Lotta Östlin Stenshäll och Peter Järn. Florian Zellers pjäser har översatts till flera språk och har spelats över hela världen, han räknas enligt The Guardian till ”Den mest spännande nya dramatikern i vår tid”.

Premiär den 21 september på Riksteatern i Hallunda

Medverkande
Sanna Krepper
Fredrik Evers
Lotta Östlin Stenshäll
Peter Järn

Dramatiker Florian Zeller
Översättning Lisa Lindberg
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Katrine Gjerding
Ljusdesign Jörgen Haimanas
Musik och ljuddesign Niclas Anderstedt Lindgren
Mask Jessica Hedin

Teaterkritik: Episod av Lars Norén på Kulturhuset Stadsteatern

28 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Episod
Text: Lars Norén
Bearbetning och regi Sofia Jupither
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Rebecca Afzelius
Stockholmspremiär 24 augusti 2018 på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern Stockholm
Föreställning som recenseras 28 augusti 2018

Vi talar till varandra, vi pratar förbi varandra oftast och var och en är inne i sina egna plågor och gör allt för att dölja dem och när vi exploderar förstår ingen varför. Ingen dramatiker kan på samma sätt som Lars Norén sätta fingret på våra mänskliga försök att kommunicera med varandra och som så ofta blir lätt löjliga och misslyckade, men det är inte bara nattsvart mörker utan skildrat med ömhet och humor.

Episod är en kort pjäs som tar lite drygt en timme – men den innehåller en knivskarp skildring av oss alla. Jag tror ingen kan se föreställningen utan att känna igen sig själv och sina närmaste från någon situation någon gång, i alla fall. Alla har vi någon gång pratat förbi varandra.

Tre par möts genom en husförsäljning. Scenen är insidan av ett tomt, avskalat hus och jag riktigt känner hur klaustrofobisk miljön är. Ett yngre par väntar barn och de söker hus för att slippa bo i centrala stan med barn. Eller åtminstone den unga kvinnan söker hus, hennes man verkar mest känna sig tvingad. Ett något äldre par som har en son i skolåldern söker hus, kanske som en väg ut ur relationens tristess. Det äldre paret säljer sitt hus men varför? Vi förstår utan att något behöver sägas att den äldre kvinnan och mannen bär på en djup sorg, fast de bär den på olika sätt: hon tiger och han babblar.

Föreställningen har världspremiär i mars i Malmö och det märks att skådespelarna är samspelta. Inför Stockholmspremiären har dock Isak Hjelmskog ersatt Jörgen Thorsson, men det känns som att han varit med hela tiden också, så väl sitter ensemblens karaktärer.

Det är så fascinerande hur det ena paret kan prata med och förbi varandra och strax för ett annat par ett samtal med i stort sett samma ord. Det är som mantran mer, som visar hur lika varandra vi alla är på många sätt.

I regi av Sofia Jupither är den bara lite drygt en timme. Det är rätt skönt ibland med pjäser som inte tar en helkväll. Men just den här hade jag helt lugnt kunnat se en timme till av. Fast å andra sidan är det en storhet att kunna komprimera det väsentliga och få sagt så oändligt mycket mellan raderna, i mellanrummen, i tystnaden. Episod är enastående och välspelat.

En produktion av Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Malmö Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Riksteatern, Svenska teatern i Helsingfors och Kulturhuset Stadsteatern.

Medverkande:
Cecilia Lindqvist
Åsa Persson
Mitja Sirén
Jonas Sjöqvist
Isak Hjelmskog
Elisabeth Wernesjö

Teaterkritik: En natt i den svenska sommaren – vackert, filosofiskt, drömskt, vemodigt, ömsint

26 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

En natt i den svenska sommaren
Av: Erland Josephson
Regi: Eirik Stubø
Scenografi: Erlend Birkeland
Ljusdesign: Ellen Ruge
Ljuddesign: Björn Lönnroos
Videodesign: Annie Tådne och Emi Stahl
Peruk och mask: EvaMaria Holm
Premiär den 25 augusti 2918 på Elverket, Dramaten
Föreställning som recenseras: 26 augusti 2018

Vackert, filosofiskt, drömskt, vemodigt, ömsint … Erland Josephsons drama i regi av Dramatenchefen Eirik Stubø är omkring en timme och tjugo minuter – men dess innehåll är så fokuserat att dramat på denna korta tid hinner säga mycket mer än många betydligt längre dramer.

Föreställningen beskrivs på Dramatens hemsida: En natt i den svenska sommaren av Erland Josephson handlar om inspelningen av Andrej Tarkovskijs sista film Offret, som spelades in på Gotland 1985. Det är en pjäs om ett möte mellan svenska skådespelare och filmarbetare, och en kompromisslös rysk regissör.

Jovisst, det är ett sätt att beskriva den. Visst handlar den om film, kultur, skådespelare och regissörer, men den handlar om mycket mer. Vad är att vara en människa? Vad är att mötas? Vad är att vara vänner? Vad är att respektera varandra? Frågor som berör oss alla formuleras och vem kan uppleva denna föreställning utan att bli alldeles tagen? Dess atmosfär sitter kvar i mig.

Handlingen utspelar sig under en sommarnatt där några skådespelare och en producent väntar och väntar på att Tarkovskij ska ge besked om vad som ska filmas. Tiden går och samtal och ibland hårda ord pendlar fram och tillbaka, regissören kommer in ibland men försvinner strax igen. Av och till ser vi Erland Josephson (Thomas Hanzon) och Tarkovskij (Erik Ehn) i drömlika samtal. På bakre fonden ser visas delar ur filmen Offret och filmklipp med Tarkovskij.

För att vara ett drama som handlar om en unik regissör är den ovanligt väl anpassad till skådespelare. Det är en pjäs som upplagd för skådespelare. Så är den ju också skriven av Erland Josephson, en av Sveriges stora skådespelare. Thomas Hanzon har rollen som Erland Josephson. Han är helt självklar i den rollen. Helt enastående. Med skägg och hår anpassat så han dessutom får viss likhet med Erland Josephson.

Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.

Före föreställningen var det ett samtal i foajén om Tarkovskij, filmen Offret och teaterföreställningen En natt i den svenska sommaren. Layla Alexander-Garrett, tolk under inspelningen av Offret, berättade att Ingmar Bergman vid flera tillfällen vägrade att hälsa på Tarkovskij. Han lär ha tyckt att Tarkovskij var för stor regissör, var förklaringen vi fick. I Laterna Magica skriver Ingmar Bergman:
– När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Jag har hela mitt liv bultat på dörrarna till de rum där han rör sig så självklart.

Att alla som älskar Tarkovskijs filmer vill se detta drama, det är väl självklart. Men föreställningen ger lika mycket för den som aldrig fastnat för Tarkovskijs filmspråk. Samtalen mellan skådespelarna och regissör och producent handlar om vad det är att möta varandra, hur hittar vi oss själva och vårt inre och vad är vi själva och vad är vår anpassning till förväntningar, vad är vänskap? Frågor som berör alla, var och en. Föreställningen är knappt en och en halv timme lång och det enda som händer är att några skådespelare, en regissör och en producent sitter ned och pratar medan de väntar – ändå är det som sägs och det som inte sägs men känns så träffande.

Medverkande: Erik Ehn, Lena Endre, Nina Fex, Thomas Hanzon, Torkel Petersson, Tova Magnusson

Teaterkritik: Fenix på Dramaten – så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången

25 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Fenix
Av: Ann-Sofie Bárány
Regi: Suzanne Osten
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljusdesign: Torben Lendorph
Musik: Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove
Sång: Maria Johansson Josephson
Videoprojektion: Velourfilm
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Clown- och melodramainstruktör: Maria Öller
Urpremiär 24 augusti 2018, Lilla scenen på Dramaten. Del av Bergmanfestivalen.
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inklusive 10 minuters paus

En visuell föreställning som det sprakar om med budskap på flera nivåer. En kvinnlig poet i Ryssland 1918 söker kontakt med en stor teaterman mitt under brinnande inbördeskrig. Dramat är skrivet av Ann-Sofie Bárány och skildrar mötet mellan den ryska poeten Marina Tsvetajeva och den ryska teatermannen Evgenij Vakhtangov.

Siri Hamari i rollen som Marinas äldsta dotter

Det är en spännande epok i den ryska historien som sänder vågor ut och påverkade hela Europa och hela världen, egentligen. Revolutionen där har förändrat världens historia. Många poeter, konstnärer och kulturfolk stödde revolutionen och bolsjevikerna i början, bland andra Vladimir Majakovskij, men många blev djupt också besvikna och begick självmord när de sett hur revolutionen urartade till diktatur.

Marina Tsvetajeva var däremot skeptisk och kritisk redan från början, även om hon gjorde en del försök att anpassa sig till den nya tiden. Hon var uppväxt i en välbärgad familj i centrala Moskva, hon var välutbildad och familjen slogs i spillror och blev av med sina tillgångar när bolsjevikerna tog makten. Hennes man krigade med de vita trupperna mot bolsjevikerna.

En stor del av uppsättningen berättas ur Marinas ena dotters perspektiv, mycket bra spelad av Siri Hamari, som är en av föreställningens stora behållningar. Siri Hamari spelar med hela kroppen och får mig att känna med henne och alla barn som kommer i kläm under krig och oro och med föräldrar som egentligen inte vill ha ansvar över barn och familj.

Visuellt är föreställningen enastående. Det visuella och musiken (nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove) tillsammans är enastående och jag kan sitta och bara njuta av alla färger, av scenbilder, av koreografin.

Dramaturgiskt kände jag att föreställningen kanske tar upp för många spår, kanske spretar den åt för många håll. Den tar upp frågor kring teaterkonst kontra poesi, den tar upp frågor om vad fantasi ger oss, det ställer frågor om poesins och skaparenergin i förhållande till vårt materiella liv: hur mycket måste en konstnär, en poet, offra för att kunna skapa? Allt utspelas med bakgrund till krigslarm från inbördeskriget. Jag skulle vilja se denna uppsättning minst en gång till innan jag skriver något om den, egentligen. Den har så mycket att upptäcka, så många detaljer, den är så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången.

Handlingen i korthet från Dramatens hemsida:
Marina Tsvetajeva (1892 – 1941), var en hyllad rysk poet, i pjäsen besatt av tanken på att ta sig in på teatern med sin sinnliga poesi och nya teman. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni Jevgenij Vachtangov (1883 – 1922). Samtidigt pågår den ryska revolutionen som omkullkastar hennes och allas borgerliga tillvaro. Hon kämpar för sin själs och sina barns överlevnad.

Om regissören:
Suzanne Osten, är en av Sveriges mest framstående och inflytelserika teater- och filmregissörer som i egenskap av regiprofessor undervisat flera generationer – om bland annat commedians estetik och just Vachtangov. På Dramaten har hon tidigare regisserat Falla ur tiden.

Medverkande:
Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze

Teaterkritik: Ned med vapnen – ett ständigt aktuellt ämne

24 augusti, 2018 by Birgitta Komaki

Ned med vapnen
Av Bertha von Suttner
Dramatiserad av Stina Oscarsson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: LIV Pettersson
Ljus: Marcus GranQvist
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Lilla scenen 23 september 2018

Bertha von Suttner, född 1843 i Österrike blev en pionjär för fredsrörelsen. Hennes bok Ned med vapnen är idag en klassiker. En roman där huvudpersonen är generalsdotter och lever i en tid präglad av patriotism och förhärligande av krig. Bertha von Suttner fick år 1913 Nobels fredspris för sitt arbete mot krig och idag är hon en nationalhjälte i sitt hemland. Med ett klart budskap mot krig och övertygad om krigets meningslöshet arbetade hon för fred och pacifism. Detta i en tid då få kvinnor hördes i samhället. Trots att hon levde i en tid och en omgivning där krig anses ge ära och fostra unga män kom hon till insikten att: Varje krig för med sig fröet till ett nytt eftersom den som blev besegrad vill ha revansch. Föreställningen väcker till eftertanke om krigets orimlighet.

När skådespelaren Robert Fux gestaltar Marthas liv och hennes idéer i en monolog på scen går budskapet fram. Vi får följa den unga Martha genom hennes liv och hennes erfarenheter. Dekoren med ett antal enfärgade ridåer lyfter fram den förtjusande gestalten i korsett, krinolinklänning och lockat hår.
Hennes kroppsspråk när hon blir förälskad och hennes förtvivlan är skickligt synliggjord. När Martha börjar ifrågasätta de sanningar och värderingar hon omges av kommer frågorna.

När hon tackar gud för att maken inte står på listan för avlidna. I nästa stund slås hon av tanken att hon har knäppt sina händer och tackat gud för att många andra unga män har dött. Eller när vännen förtröstansfullt säger ” Han har sin moders skyddsamulett, han klarar sig mot kulorna. Vad händer då om båda arméerna har mödrars amuletter?

Robert Fux gör en fantastisk prestation på scen som en ung kvinna. Skickligt alternerar han också mellan olika brytningar för övriga roller.

Monologen är levande och intressant och håller tempot hela vägen trots att det är en lång föreställning. Kanske den hade vunnit på att kortas något.
En monolog på 1 timme och 45 minuter är intensivt även om föreställningen bryts med några korta musikstycken.
Den inledande monologen med anknytning till dagens ungdom och tid och avslutningen ramar in föreställningen på ett bra sätt.

Ett liv är ett liv och inte en historia och en dramatisering av ett liv behöver inte överensstämma med verkligheten. Det här livet visas med mycket poesi och hjärta och frågorna är lika aktuella idag som då. En föreställning som vill engagera oss i frågor som ibland försvinner i debatten trots att de alltid är aktuella.

Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Anna Jensen Arktoft
Dramaturg: Sara Israelsson
På scen: Robert Fux

Scenkonst

Footer

Om oss