Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Förfärliga snömannen – bästa familjefilmen

by

Förfärliga snömannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Jill Culton och Todd Wilderman.

En varm, gullig, söt, animerad berättelse om några ungdomar i Kina som måste rädda en snöman från vetenskapsmän som inte vill väl. Om du bara ska se en film på bio med familjens minsta – då är det en här du ska se. Bästa familjefilmen. Den är vacker, spännande, magisk, fantasifull, engagerande, skickligt animerad och med bra musik och gissa om filmen fick applåder av alla barn som var på pressvisningen.

Huvudpersonen är en ung kinesisk tonårsflicka, Yi, som bor i Shanghai. Hon bor med sin mamma och mormor och gör allt hon kan för att slippa vara hemma. Det är hennes sätt att fly från den sorg hon bär på efter att hennes pappa har dött.

På taket till lägenhetsbyggnaden där hon bor har hon ett hemligt ställe där hon har fiolen hon ärvt av sin pappa och där hon samlar pengar som hon jobbar in i smyg för att få ihop pengar till en resa runt om i Kina, en resa som hon och hennes pappa drömde om att göra tillsammans.

En kväll hittar hon något som ser ut som ett slags monster på taket. Hon upptäcker efter ett tag att den varken är farlig eller något monster. Det är en yeti, en snöman från bergen i Himalaya, en varelse som ingen vet om den finns eller är en fantasifigur. Denna yeti har rymt från ett stort forskningsprojekt som lyckats fånga in den. Helikoptrar och militärer letar efter den flyende yetin.

Yi inser att yetin är i fara och hon förstår också att den är en unge. Hon bestämmer sig för att föra den i säkerhet, ut från Shanghai. Med på färden hamnar hennes busiga vänner Jin och Peng. De tre ungdomarna och yetin för en underbar och spännande men också farlig resa genom Kina. En resa som förändrar både dem och de vetenskapsmän och forskare som förföljer dem.

Filmen ger en del viktiga saker att prata om efteråt också, om natur och djur och att inte förstöra det magiska i livet. Att vissa saker ska skyddas.

Filmen är producerad av Dreamworks i samarbete med den Shanghaibaserade animeringsstudion Pearl Studio. Det verkar som att den fått vissa problem med en del länder i området kring Kina. I Vietnam får den inte visas och förmodligen kommer den inte att få visas i Malaysia heller. Filipinernas utrikesminister uppmanar till bojkott av filmen. Göteborgsposten berättar att orsaken är att filmen hamnat i den geopolitiska hetluften på grund av en karta över Kina som skymtar förbi i en scen. På kartan ringas ett omstritt område i Sydkinesiska havet in som kinesiskt, vilket väcker ilska i flera grannländer som också gör anspråk på delar av området.

Röster i originalversionen: Albert Tsai, Chloe Bennet, Tenzing Norgay Trainor.
Svenska röster: Yi: Dominique Pålsson Wiklund, Jin: Melker Duberg. Peng: Frank Dorsin, Doktor Zara: Hanna Dorsin, Burnish: Jacob Nordenson, Mo Mo: Annica Smedius, Yis mamma: Emma Molin.

Filmrecension: Pavarotti – ett måste för alla som älskade Pavarotti

by

Pavarotti
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2019
Regi Ron Howard

Att filmen är ett måste för alla som älskade Pavarotti är självklart. Om den är ett måste för opera-älskare är en annan sak. Den stora tenoren och operasångaren Luciano Pavarotti utmanade den traditionella operapubliken under sin livstid då han ställde sig på samma scen som rock- och popartister. Vilket inte uppskattades i alla läger. Ingen kan dock ta ifrån honom att han nådde ut med operamusiken långt utanför den vanliga publiken.

Egentligen är jag inte någon stor älskare att dokumentärfilmer – och om jag ska uppskatta en dokumentär om en känd person ska den egentligen berätta något mer än den personens biografi. Den ska genom att berätta om personen spegla något i världen, om samhällsutvecklingen eller något fenomen, den ska kunna säga något mer än enbart berätta om en enskild individ. Därför borde jag inte ha fastnat då för denna dokumentär.

Detta är en berättelse om Luciano Pavarotti, fylld med massor av underbar musik.

Vi får veta saker om hans barndom och får se foton från den kyrkokör han sjöng i tillsammans med sin pappa. Hans pappa var också en duktig sångare, som försörjde sig och sin familj som bagare. Luciano Pavarotti var lågstadielärare. Hans pappa ville att han skulle utbilda sig till högstadielärare men hans mamma uppmuntrade honom till att söka in till utbildning som operasångare. Det är nog många i världen som är tacksamma till hans mamma för att hon fick honom att ta det steget.

Filmen känns relativt ärlig och vi kommer ganska nära Luciano Pavarotti. Han var matglad och bra på att laga italiensk pasta, han hade humor och kunde vara ordentligt nervös före ett uppträdande. Han verkar ha varit barnkär, han har tre döttrar med sin första fru och fick en dotter med sin andra fru. Det andra bröllopet fick han dock inte hålla i kyrkan, eftersom han var katolik och Vatikanen inte godkände ett andra äktenskap.

Han kom rejält i blåsväder när hans kärlekshistoria med kvinnan som blev hans andra fru upptäcktes. Dels var han 34 år äldre, vilket upprörde många och han hade lyckats uppehålla en bild av att familjelivet var viktigt för honom. Jag tänker att det har hänt mycket i samhället sedan dess. Eller så är det i Sverige vi är annorlunda. Att en man och en kvinna som är gifta glider från andra och mannen hittar en ny kvinna är ingen större skandal i dagens Sverige i alla fall.

Även om filmen inte avslöjar några stora hemligheter tycker jag mycket om den. Vi får veta en hel del om Pavarotti och flera av hans barn och hans före detta fruar och tidigare manager och kollegor medverkar – plus då fantastisk musik.

Det är intressant att bli påmind om hans stora engagemang för att samla in pengar åt utsatta människor, speciellt barn i krigsdrabbade delar av världen. Han berättade att han själv som barn sett hemska scener, då han växte upp under andra världskriget i Italien och såg hängda människor på murar längs gatorna. Han led med barn som drabbades. En rolig sekvens i filmen är när vi får se hur han flyger till Dublin med sitt team för att övertala Bono och övriga bandmedlemmar i U2 att delta i konsert för att samla in pengar till barn som drabbats av krig.

Luciano Pavarotti föddes 12 oktober 1935 i Montale utanför Modena i Emilia-Romagna i Italien och dog 6 september 2007 i Modena i Emilia-Romagna.

Filmrecension: Familjen Addams – en gullig film för barnfamiljer som vill fira Halloween

by

Familjen Addams
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Greg Tiernan och Conrad Vernon

En gullig liten animerad berättelse om att tillåta varandra att vara olika, en liten hyllning till allas rätt att vara olik andra. Skräckfamiljen Addams har inte haft det lätt. Vart de flyttar blir omgivningen upprörd och vill få iväg dem. De alldeles för olika alla andra. Till slut hittar de ett övergivet före detta kråkslott till vårdanstalt för svårt psykiskt sjuka, beläget högt upp på ett berg, omgivet av dimma som döljer huset för världen runt om.

Filmen bygger, förstås på karaktärerna från tv-serien som många av oss sett som små. Men nu är allt animerat. Och rejält barntillåtet. Fast det var väl serien på sin tid också. Det är en film som garanterat fungerar för barnfamiljer att gå på omkring Halloween, som ju blivit alltmer något som uppmärksammas här i Sverige. Om att Halloween firas kan man ha både den ena och den andra åsikten om, men det hör inte till filmrecensionens ämne. Vi känner igen både musiken och karaktärerna, betjänten Lurch finns förstås liksom farbror Fester och handen Thing med flera.

I detta skräckhus växer de två barnen Addams upp, flickan Wednesday och pojken Pugsley. För att skydda dem från andra människors fördomar om deras liv och sätt att vara har föräldrarna, mamma Morticia och pappa Gomez, låtit barnen få sin utbildning hemma, hemmaskola.

Som vi alla vet är det aldrig något som förblir för alltid, ingen kan stå emot förändringarnas vindar. Nedanför berget byggs ett nytt samhälle som kallas Assimilation och där alla utlovas lycka och glädje i att de alla är likadana och därför accepteras. I detta samhälle finns en arkitekt, Margaux Needler, som har högtflygande planer om att känna storkovan på detta gullipluttiga samhälle i rosa och andra babyfärger. Margaux har en dotter i samma ålder som Wednesday. Liksom Wednesday har en längtan till något bortanför sin familj och sin kultur har Margaux dotter också en längtar att bryta med sin kultur. Flickorna möter varandra och blir vänner.

Jag kan ofta tycka att familjer med alldeles för uppenbart och tydligt budskap kan bli övertydliga och förlora lite av sin konstnärliga nerv när budskapet basuneras ut. Det gör det till stor del här. Det är, givetvis, ett vackert budskap: att vi alla ska kunna leva tillsammans och acceptera att vi är olika varandra. Eftersom filmen i första hand ändå vänder sig till familjer med barn gör det inte lika mycket att budskapet är mer än tydligt. Det intressanta är den misstänksamhet som råder från båda håll. Familjen Addams med sin släkt är lika misstänksam mot övriga samhället som övriga samhället mot dem. Det är alldeles uppenbart att det finns paralleller här till många kulturkrockar i dagens samhälle.

Filmen är en varm berättelse, gullig och söt och rolig. Den version jag såg hade svenska röster. Jag vet inte om den alls går upp på biograferna med originalrösterna. För nog hade den vunnit på att ha originalrösterna. Då tror jag att betyget kunde blivit mer än betyg 3, som ju absolut är godkänt ändå. Tänk dig röster som Oscar Isaac, Charlize Theron, Snoop Dogg, Martin Short och Bette Midler.

Filmrecension: Matthias & Maxime – stark och ärlig kärlekshistoria med många bottnar

by

Matthias & Maxime
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi och manus Xavier Dolan

Filmvärldens underbarn Xavier Dolan visar vilken unik filmskapare han är med denna starka kärlekshistoria med så många bottnar, så mycket som berättas mellan raderna, med bilder, med aningar. Matthias & Maxime handlar om det svåra att vara ärlig mot sig själv och sina egna känslor, att vi kanske inte alltid vågar möta oss själva som vi är.

Filmen kretsar kring två unga män som varit nära vänner ända sedan barndomen, Matt och Max. De är nära men har samtidigt mycket olika bakgrund. Matt arbetar med juridik och har manegen krattad för ett toppjobb, han har en mamma som är originell och gärna arrangerar bjudningar för honom och hans vänner. Max tillhör samhällets fattigaste och har ingen chans att skaffa någon dyr utbildning. Han tar hand om sin mamma som har svåra psykiska besvär och som just nu varit drogfri i sex månader. Vi kan ana vilken svår uppväxt Max haft med sin missbrukande mamma.

Filmen skildrar både svårigheten med att våga visa sina känslor men där finns också, utan att regissören skriver oss det på näsan, en skildring av klass-samhället, som existerar också i Canada i hipstermiljön.

Max har äntligen bestämt sig för att låta någon annan ansvara för mamman. Han ska åka till Australien och jobba där i två år. Gänget Matt och Max hängt med sedan barndomen har fester och annat de gör tillsammans. Några veckor före avresan till Australien blir Matt och Max ombedda av vara med i en inspelning av en kortfilm, som en av deras barndomsvänners lillasyster ska göra. Hon går en filmutbildning. I kortfilmen ska Matt och Max kyssa varandra. Kyssen sätter igång en massa som rört sig långt under ytan, känslor ingen av dem riktigt vill ta itu med.

Jag tycker filmen är helt fantastisk och skildrar mycket trovärdigt hur svårt det kan vara att förstå sig på sig själv och sina känslor. En av filmens många styrkor är att den inte säger allt rent ut utan lämnar en hel del åt oss som ser filmen att själva känna och förstå. En annan av filmens styrkor är de talande och fascinerande bildspråket och användningen av musik och ljud. Det är mycket pianomusik som fungerar oerhört starkt i olika sekvenser.

Xavier Dolan slog igenom internationellt som filmregissör som tjugoåring 2009 med sin debutfilm Jag dödade min mamma. Året därpå kom filmen Hjärtslag och 2013 kom Tom at the Farm. Alla tre var fascinerande välgjorda filmer med egen karaktär – och nu med Matthias och Maxime har Xavier Dolan definitivt tagit en plats bland en av de stora regissörerna.

Filmrecension: Unge Ahmed – en av årets bästa filmer

by

Unge Ahmed
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2019
Regi och manus Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Bröderna Dardenne gör filmer som berör. Alltid. Det vet den som sett tidigare filmer av dem som Rosetta, Barnet, Sonen och Pojken med cykeln. Deras enastående förmåga att skildra ett viktigt och aktuellt ämne gör ”Unge Ahmed” till en av årets bästa filmer. En film jag tycker alla borde se. Den skildrar en värld som lever här nära många av oss, sida vid sida, men vi vet så lite om den.

Filmen utspelar sig i Belgien, i nutid och skildrar en ung tonårspojke, Ahmed, som hamnat under inflytande av en radikal imam. Det är så igenkännbart hur unga människor kan följa en idol och bli fantastiska, hur lätt det kan vara för unga människor att falla för ett sätt att dela in världen i svart och vitt.

Filmen berättar inte hur Ahmed hamnade under imamens inflytande. Det tycker jag är en styrka. För jag tror inte det finns enkla förklaringar som gäller alla. Varenda människa är en unik individ. Precis som det inte finns en typ av ungdomar som hamnar i drogberoende finns det inte en slags unga muslimer som blir radikaliserade.

Det är fascinerande för jag uppfattar det som att denna imam egentligen inte själv på allvar vill gå in i det fundamentalistiska. Det verkar mer som en slags jargong från imamens sida, han säger hela tiden att det inte är tid än att göra det.

Filmen har många bottnar och är inte förutsägbar heller. En stor styrka. Vi får se hur hans mamma och syskon lider av Ahmeds fundamentalism. Hur mamman försöker kämpa för att få Ahmed att mjukna och förstå.

På Cannes filmfestival vann filmen priset för bästa regi. Det känns som oerhört välförtjänt. Skådespelarna och i all synnerhet Idir Ben Addi i rollen som Ahmed känns mycket äkta. De är ett signum för filmer av bröderna Dardenne att skådespelare och miljöer och handling känns mycket realistiska, de berättar alltid något om det samhället vi lever i.