Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Sunset – Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen

by

Sunset
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi László Nemes
Manusförfattare: László Nemes, Clara Royer, Matthieu Taponier
I rollerna: Susanne Wuest, Juli Jakab, Levente Molnár, Vlad Ivanov, Evelin Dobos

Sunset är en stark filmupplevelse: Intensiv, mörk, skrämmande och storslagen.

Handlingen börjar sig före det första världskriget, 1913, och vi få se hur borgarklassen börjar gå mot sin undergången. Irisz Leiter (Juli Jakab), en föräldralös ung, tjej återvänder till sin hemstad i Budapest för att söka ett jobb som modist i en berömd hattaffär som tidigare drivits av hennes nu avlidna föräldrar.

Butiken har en ny ägare, Ozkar Brill (Vlad Ivanov) som vill driva namnet under samma namn som hennes föräldrar, eftersom det har ett gott rykte och är ett förnämligt varumärke.

Affären var utsatt för en svår brand och Irisz Leiters föräldrar omkom i branden. Rykten säger att branden anlagts av Irisz bror, en bror hon inte ens kände till att hon hade.

En man Gaspar (Levente Molnár) säger sig veta var Irisz bror kan bli hittad. Brodern ska vara involverad i ett kriminellt gäng av rånare som verkar ha anarko-nationalistiska eller separatistiska sympatier och som vill få bort den arroganta tysktalande kungligheten från Wien.

Med Irisz får vi följa med på en mystisk och våldsam resa för att möta en fruktansvärd sanning om det österrikiska-ungerska riket innan dess kollaps.

László Nemes, den ungerska regissören bakom den Oscar-vinnande Holocaust-tragedin (Sauls son), kommer nu tillbaka med en stark berättelse om första världskriget i Budapest. Han använder noggranna detaljer för att återskapa Budapest från slutet av artonhundratalet och han jobbar mycket med närbilder.

Han har en högst unik struktur då kan skapar film. Långa tagningar (Long takes), närbilder med suddiga bakgrunder som låter oss uppleva vad Irisz känner. Denna stil fungerade väldigt bra i Sauls son, men det är att Nemes inte låter oss se mer av detaljer i kostymdesignen i Sunset. Jag önskar att jag kunde få se mer.

Juli Jakab är en bra skådespelerska som kan visa alla sina olika känslor i närbilder och också ofta i tystnad.

Solnedgången är en ockult film som får fram den mystiska kraften bakom konst och mode, precis som Luca Guadagninos Suspiria som berättade om frimurarnas historia gömd i ett världsberömt dansföretag, berättelser om den mystiska triangeln och illuminati.

Solnedgången förlorar sitt tempo i mitten av filmen men den hittar rytmen igen efter ett tag. Lazlo Nemes är en stor förebild för ungerska filmindustrin och Sunset är en stark, storslagen film.

Filmrecension: Us – blodig, välgjord underhållnings-skräck

by

Us
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi Jordan Peele

Us är en blodig skräckfilm, välgjord på flera sätt: bildmässigt,  ljudmässigt, med skickliga skådespelare och en handling som kan tolkas på flera nivåer. Både rolig och spännande men inte någon riktig nagelbitare. Regissören hyllades Jordan Peele för sina förra film, Get Out, som också var hans regidebut och som belönades med en Oscar.

Med Get Out visade Jordan Peele att skräckfilm kan vara både provokativ och socialt medveten. Han återvänder i Us med en ny originalmardröm som han både skrivit, regisserat och producerat. Men för att vara ärlig är den inte lika helgjuten som Get Out.

Us är en blodig skräckfilm med en hel del humor och absurda scener. Den hyllas redan av amerikanska filmkritiker men den kommer inte upp på samma nivå som Get Out där Jordan Peele var tydligare i sitt samhällskritiska förhållningssätt. Us är svårare att ta till sig. Den går att tolka på flera delvis samhällstillvända sätt. Absolut. Men den går lika bra att se som ren underhållningsskräck. Det lägger jag ingen värdering i. Skräck som underhållning tycker jag är rätt meningslöst. Jordan Peele vidareutvecklar den genren. Hans bildlösningar, ljudet, dramaturgin – allt samverkar och gör en unik och originell film tillsammans.

Us utspelar sig i nutid i kuststräckan i norra Kalifornien. I huvudrollen ser vi Oscar-belönade Lupita Nyong’o som Adelaide Wilson – en kvinna som återvänder till sitt strandnära barndomshem tillsammans med sin make Gabe (Winston Duke från bland annat Black Panther) och deras två barn (Shahadi Wright Joseph och Evan Alex) för en idyllisk sommar.

Adelaide, Addy kallad, var med om ett drama när hon var liten då hon hennes föräldrar tappade bort henne på ett tivoli på en strand. Vi möter henne som vuxen då hon är gift och har två barn. Hennes familj firar semester i ett sommarhus de hyr och hennes man envisas med att de ska träffa vänner på stranden i Santa Cruz. Addy känner starkt på sig att de inte borde åka dit. Hon vill lämna sommarhuset och åka hem. Hennes man lyssnar inte på henne. Hade han lyssnat hade de sluppit uppleva en förfärlig skräckupplevelse. Det straffar sig att inte lyssna på sin fru. Fast å andra sidan hade det inte blivit någon film.

När familjen haft en rätt hemsk dag på stranden med sina vänner, familjen Tyler med bland annat skådespelerskan Elisabeth Moss som en alkoholiserad bitter kvinna, återvänder Adeleide med familj till sommarhuset. Plötsligt under kvällen försvinner elektriciteten och utanför huset i mörkret upptäcker familjen fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandra i handen. Dessa fyra siluetter visar sig vara förvridna kopior av Adeleide och hennes familj.

Att möta sig själv kan vara utmanande. I Us blir det mer än så, det blir en blodig kamp på liv och död då kopiorna, skuggorna, vill ta över.

Filmen har flera intressanta spår och det går att tolka in en hel del. Kanske rent av kritik mot dagens du-kan-allt-du-vill-förverkliga-dig-själv-budskap. Men filmen har samtidigt lite många stickspår som inte riktigt leder någonstans och inte följs upp. Us skulle kunna blivit ett mästerverk om några av stickspåren fördjupats och blodigheten dragits ned på. Men som skräckfilm, som underhållnings-skräck är den helt godkänd. Å andra sidan är konkurrens i populärkulturens skräckutbud inte någon större utmaning.

Cinema Made in Italy: Fyra dagar med Italiens bästa nya filmer

by

Italien är ett fascinerade filmland med många stora regissörer genom tiderna. Den 21-24 mars finns chansen att i Stockholm se sju av de mest framgångsrika och kritikerrosade filmerna från Italien förra året. Den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy öppnar torsdag 21 mars 2019 på Saga i Stockholm med den varma och absurda filmen Notti Magiche.

Notti Magiche är en svart komedi av Paolo Virzì som handlar om hur en berömd filmproducent hittas död i floden Tibern samma natt som världsmästerskapet i fotboll 1990 och tre unga och lovande manusförfattare blir huvudmisstänkta. En rolig film som med humor och både kärlek och hatkärlek tar upp den italienska filmhistorien. En hel underbar film.

Paolo Virzì, som regisserat, var Oscarsnominerad 2013 för Girighetens pris. Tre av huvudrollsinnehavarna närvarar i Stockholm under festivalen: Mauro Lamantia, Giovanni Toscano och Irene Vetere.

Cinema Made in Italy arrangerar för tredje gången. För den filmintresserade finns många tillfällen under festivalens fyra dagar att fördjupa sig i italiensk film. De sju noga utvalda filmerna får alla Sverigepremiär och de flesta visningar presenteras av regissören eller skådespelare för filmen i fråga samt avslutas med ett efterföljande samtal.

Tips om festivalen från ett pressmeddelande:
Bland långfilmsdebutanterna syns bland annat Phaim Bhuiyan, regissör och huvudrollsinnehavare i Bangla, som hade premiär på Rotterdam Filmfestival i år i Big Screen Competition. Det är en modern komedi som speglar generationsproblemen hos en muslimsk ungdom som bor i området Torpignattara i Rom. Phaim Bhuiyan kommer presentera filmen i Stockholm.

Federico Bondis film Dafne, som hade premiär på Berlins filmfestival i år i Panorama section, och vann priset Fipresci, handlar om en självmedveten ung kvinna med Downs syndrom. När Dafnes mamma plötsligt dör måste hon etablera en relation med sin pappa och de båda måste tillsammans lära sig hur man går över sina egna gränser.

Bröderna Damiano och Fabio D’Innocenzo film Boy’s Cry är en pulshöjande thriller som utspelar sig i Roms förorter. Filmen hade premiär på filmfestivalen i Berlin i Panorama section 2018 och har vunnit flera priser i Frankrike. Matteo Olivetti som spelar en av huvudrollerna finns på plats under festivalen i Stockholm.

We’ll Be Young and Beautiful av Letizia Lamartire hade premiär på Venedigs filmfestival 2018 under Settimana della Critica. Med humor och musik berättar hon om relationen mellan mor och son och om den nödvändiga och smärtsamma separationen. Precis som vilken kärlekshistoria som helst. Jacopo Cullin och Benito Urgu, de två stora rollerna i The Man Who Bought the Moon av Paolo Zucca kommer att närvara under visningen i Stockholm. I filmen lovar en sardisk
fiskare månen till kvinnan han älskar. Och män från Sardinien håller alltid sina löften.

Mer om Cinema Made in Italy Stockholm: https://www.filmstaden.se/festival/italienskfilmfestival

Filmrecension: Den siste gentlemannen – vacker och sorglig reflektion över livet och åldrandet

by

Den siste gentlemannen
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 april 2019
Originaltitel The Old Man & The Gun

En vacker men samtidigt sorglig film om åldrandet, livet, döden och illusionen om att människor inte kan ändra sig. Robert Redford har själv sagt att detta är den sista film han medverkar i. Den bygger på berättelsen om en verklig person, bankrånaren Forrest Tucker.

Det går inte att undvika att se filmen som en metafor över Redfords filmkarriär. Huvudpersonen är en mycket ovanlig bankrånare, Forrest Tucker, som utför bankrån också när han är över pensionsåldern och han gör det som en gentleman, iklädd snygg kostym och med charm.

Forrest Tucker, den rollfigur Redford spelar kan ses som hyllning till en personlighet han ofta haft i filmer: en vältalig charmör med lagom synlig räv bakom örat.

I filmens början får vi se när Forrest som äldre man av en slump möter en äldre dam, Jewel, Sissy Spacek. De två får en fin, lugn relation där de kan samtala om livets gång. Samtidigt är Forrest ledare för en tremanna-liga som rånar banker, alla tre i ligan är äldre herrar, definitivt pensionsmässiga. Ett stort plus får filmen för Forrests två kumpaner: Waller (Tom Waits) och Teddy (Danny Glover). Underbara kumpaner.

Ligan är charmig och flera av de som blivit rånade beskriver Forrest som en riktig gentleman med ett fint leende.

Filmbolaget berättar i ett pressmeddelande.
Intrigen i Den siste gentlemannen kan låta lite som en skröna, men Forrest Tucker är hämtad ur verkligheten, liksom hans många besök på diverse bankkontor samt i finkan. “Jag har suttit i fängelset hela livet, utom de gånger jag rymde. Arton gånger lyckades jag, tolv gånger inte” har Tucker själv berättat. Regissören och manusförfattaren David Lowery har baserat sitt filmmanus på David Granns artikel om Tucker i The New Yorker från 2003, skriven året innan gentlemannarånaren avled 83 år gammal. Lowery är tidigare känd för A Ghost Story, där Casey Affleck också medverkad.

Filmens stora behållning för mig är framför allt samtalen mellan Forrest och Jewel och deras reflektioner över livet, om att åldras. Det är skönt att se en film om äldre människor som inte är dementa och senila utan att de är som vem som helst, bara lite stelare i rörelserna.

Filmens akilleshäl är just att den bygger på verkliga händelser. Få filmer lyfter i dramaturgin när filmskaparen måste ta hänsyn till de verkliga händelserna. Också denna annars mycket vackra och välgjorda film dras ned något av detta.
Ett minus får filmen också för att den en bra bit i i filmen är lite rörig med tidslinjen. Först ser vi Forrest möta Jewel utan att vi vet vilket tidsepok det är. Sedan får vi se när Forrest och hans kumpaner rånar en bank 1981. Är mötet med Jewel långt senare eller samtidigt?
Utan dessa två minus hade filmen fått mycket högre betyg, men den är en stark trea. Det är en film med flera bottnar, en vacker film, en melakolisk betraktelse över livets gång och åldrandet och varmt komisk emellanåt.

Robert Redford fyller 83 senare i år och om det här är hans sista film så tar han adjö som skådespelare med fanan i topp. Han är enastående, ja helt underbar och precis så charmig som han kan vara och med flera bottnar i vad han förmedlar.

Filmrecension: Gloria Bell

by

Gloria Bell
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars
Regi Sebastiàn Lelio

Gloria Bell (Julianne Moore) lever singelliv. Ett bra liv med arbete på dagarna och dans på kvällarna på klubbarna i Los Angeles. Hon har vuxna barn och ett barnbarn och livet är ganska bra sedan skilsmässan för tolv år sedan. Men det räcker inte och hon drömmer om att träffa någon. En kväll på klubben träffar hon Arnold (John Turturro) och de dras genast till varandra. En het romans med både kärlek och vänskap uppstår. Det finns bara ett problem. Han är nyskild sedan ett år och har en exfru och två krävande döttrar i bagaget. En familj som trots skilsmässan vägrar släppa taget och ständigt kräver pengar och omsorger.

En film om relationer i livets andra akt. När förälskelse kan vara lika ljuv som i ungdomen men där många andra saker kommer in. Erfarenheter , plikter och komplikationer som kan hindra kärleken. Att Gloria och Arnold är på olika stadier i sitt singelliv belyses tydligt. Medan hon är fri och har gått vidare nästan som en tonåring är han fast i plikterna. Samtidigt saknar hon något egentligt innehåll sitt liv. Han har just börjat bygga upp en identitet utan familj. En nog så svår uppgift och livet är komplicerat.

Med premiär på kvinnodagen kunde Gloria Bell vara en bra representant för starka kvinnor. Men Gloria är alldeles för förstående och förlåtande och fast i en behaglig undergiven kvinnoroll. Hade hon varit man i samma situation hade hennes roll säkert varit annorlunda. Men visst klarar hon sig i livet och hon tar en härlig hämnd. Den blir det bestående minnet av filmen. Och Gloria Bell kommer säkert att finna en ny kärlek. Julianne Moore gör så mycket som går av rollen. En komedi som är underhållande för stunden men väldigt konventionell.