Tre systrar
Av Anton Tjechov
Regi Eirik Stubø
Översättning Lars Kleberg
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Linus Fellbom
Projektioner Annie Tådne och Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Astrid Drettner, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Grynet Molvig, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Lars Lind och Anders Johannisson
Premiär 23 februari 2024 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
En förstklassig, strålande föreställning om livsdrömmar och livslögner av Tjechovs klassiker som är minst lika aktuell idag som då den skrevs. Med superba skådespelare och en scenlösning som ger skådespelarna utrymme och lyfter och fördjupar temat och berättelsen.
Allting blir bättre när vi flyttar till Moskva, säger de tre systrarna. Men de flyttar aldrig. Kanske för att verkligheten alltid ändå är som den är och ingen plats kommer att vara den perfekta. Om de flyttar kanske det visar sig att drömmen bara var en vacker illusion. Tjechovs drama Tre Systrar är ett klassiskt Tjechov-drama som handlar om livslögner, att lura sig själv och det skildrar samtidigt en samhällsklass eller egentligen ett helt samhälle som står inför stora förändringar. Människans eviga dilemma eftersom allt alltid förändras, snabbare eller långsammare, men inget är stillastående för evigt.
Tre systrar är en av Tjechovs dramer som av många är rankad som en av hans bästa. I regi av Eirik Stubø med en lång rad duktiga skådespelare tar den upp för mänskligheten tidlösa frågor. Regissören Eirik Stubø säger:
– För systrarna är Moskva något som ska lösa alla problem. Men de vet inte riktigt vad Moskva är. Om de skulle åka – och realisera det som är deras enda evangelium och det visar sig att det är inte det som de hoppades på – då har de noll och intet. Så länge de inte reser, lever fortfarande drömmen.
Detta dilemma tror jag talar till många människor idag, det är om möjligt ännu mer aktuellt. Regissören har tillsammans med övriga i sitt team valt att låta skådespelare ha moderna kläder och tala ett språk från idag medan handlingen följer ursprungsdramat och det fungerar perfekt.
De tre systrarna Olga (Tova Magnusson), Masja (Louise Peterhoff) och Irina (Carla Sehn) bor i ett stort hus mitt ute på den ryska landsbygden. De försöker anpassa sig till förändringens vindar som blåser över landet och försöker hålla ihop sig själva och varandra efter att deras pappa, generalen, gått bort. Det blir dock mer prat än handling. En stor del av tiden fördriver de med att festa tillsammans med en grupp yngre officerare. Hela tiden pratar de om Moskva, sin barndomsstad, dit det vill flytta. Moskva är platsen som ska ge dem möjlighet att infria sina drömmar. Där ska de bli lyckliga. Men de reser aldrig och livet fortsätter ute på landsbygden och gården förfaller och deras bror som hade så lysande utsikter gifter sig med en lycksökerska som tar över allt mer av gården.
De tre systrarna har sina drömmar, sina utmaningar och problem men vi får också följa flera andra karaktärer som träder fram och vi får en insikt i deras livslögner och deras drömmar. Som oftast med Tjechovs dramer är det många karaktärer som på olika sätt belyser och fördjupar dramats tema. Alla dessa dialoger och oförmåga att verkligen nå varandra upprepas i olika variationer skulle kunna bli segt eftersom föreställningen är mer än tre timmar. Men musik av bland annat Lou Reed och David Bowie ger en krydda som intensifierar handlingen. Jag bara dras in i allt som händer och allt som sägs.
En extra dimension till föreställning är att den utspelas i Ryssland, vid tiden före den revolution som mynnade ut i skapandet av Sovjetunionen. Vi får några förklaringar till vad som präglat tankar och kultur i detta stora land.
Regissören svarar på frågan varför han valt att sätta upp just Tre systrar:
– Jag har en sådan ovanligt fin ensemble som nästan ber om att man ska sätta upp den. Det är i grunden en skådespelarpjäs med fantastiska roller för bra skådespelare. En storartad berättelse som är rolig, laddad och känns relevant.
Det är bara att hålla med. Ensemblen består av en lång rad duktiga skådespelare som var och en är perfekt i sin roll. De stora projektionerna av samling kring middagsbordet, trädgården, stadens gator med mera fungerar väldigt bra istället för att stapla scenografi på scenen och istället ge utrymme åt skådespelarna. Det ekar av avståndet mellan de olika karaktärerna som kan stå på var sin sida av den stora scenen. De har också fått kläder i färger som berättar om deras karaktär. Allt är in i minsta detalj perfekt sammansatt.
Huvudhandlingen, huvudspåret, kretsar kring de tre systrarna från den jordägande överklassen som i hög fart är på väg att bli utfattig och måste börja försörja och sälja godset men där finns andra spår som också är mycket intressanta, tjänstekvinnan som blir utkastad när hon är åttio år och har tjänat godset i många, många år av den ingifta uppkomlingen som tar mer och mer makt. Föreställningen mejslar fram
konflikten mellan överklass och underklass, stad och landsbygd.
En annan dimension som bubblar under ytan på Tre systrar är vad vi känner inför framtiden. Julia Adler, forskare vid Institutet för framtidsstudier, skriver på Kulturhuset stadsteatern hemsida:
-I Tre systrar säger överste Versjinin att lyckan är något som bara våra efterkommande kan hoppas på. Har en mening någonsin känts mer otidsenlig? Vid förra sekelskiftet, då pjäsen skrevs, bar den samlade mänsklighetens morgondag på en enorm potential. Men tanken att det i framtiden ligger något hoppfullt går inte ihop med dagens tidsanda.
Det är fantastisk, lysande, enastående föreställning som är alltigenom välgjord. Magnifika skådespelare, favoritmusiken, projektionerna, dräkterna, färgerna, avståndet mellan karaktärerna på scenen – allt talar till oss på olika sätt och sätter igång många tankar och funderingar och känslor.
Anton Tjechov
Den ryske författaren och dramatikern Anton Tjechov (1860-1904) räknas till en av historiens främsta. Pjäsen Tre systrar är en av hans fyra odödliga klassiker tillsammans med Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Tjechov inledde sin karriär med att skriva korta humoristiska historier i skämtpress vilka snabbt blev populära tack vare hans sinne för detaljer och pricksäkra beskrivningar av människors känslor och tankar. Senare övergick han till att skriva seriös dramatik, med varierad framgång, tills han gjorde succé med relationsdramat Måsen.
Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø har tidigare satt upp hyllade versioner av Anton Tjechovs Onkel Vanja och Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Han har även regisserat Lars Noréns pjäser Tiden är vårt hem och Stillheten samt Vincenzo Bellinis opera Norma på Folkoperan. Eirik Stubø har varit teaterchef på både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten.
Gustav Lindh gör en storartad insats som exstudenten Rodja som allt kretsar kring.
Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.
Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.