• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Teaterkritik: Kärlekens historia – En personlig resa om tacomys och självmordstankar

13 februari, 2024 by Petter Stjernstedt

Kärlekens historia är regnbågsbarnens historia

Medverkande: Rickard Söderberg, Jon Lundberg, Johan Reis
Av och med: Rickard Söderberg
Regi: Melker Sörensen
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Dramaturg: Ninna Tersman
Efter en idé av Rickard Söderberg och Carl Johan Karlson
Producent: Riksteatern

En högst personlig berättelse om utsatthet, destruktiva normer och HBTQ genom tiderna, med operasångare och estradör Rickard Söderberg som blottar sin själ inför en fullsatt Tumbascen. Kärlekens historia tar oss med på en smärtsam och omtumlande resa. Rickard avvärjer oss med humorn som vapen.

Det finns mycket att säga om HBTQ-personer – homosexuellas, lesbiska, trans- och queerpersoners historia. Det är ett beckmörker som breder ut sig av förtryck och orättvisor med samhället påtvingade sterilisering av transpersoner och sjukdomsstämpel och 1900-talets syn på homosexuella som kriminella. År 1944 avkriminaliseras homosexualitet i Sverige och 1979 kan man tillspetsat inte längre ta ut sjukdagar för homosexualitet. Den 1 juli 2013 stryks kravet helt på sterilisering ur könstillhörighetslagen.

Rickard Söderberg berättar personligt om sin och Anders relation.

Estradören, operasångaren och entertainern Rickard Söderberg berättar öppenhjärtligt om regnbågsbarnens historia från Selma Lagerlöf till Kung Rikard Lejonhjärta och den ryska kompositören och i smyg homosexuelle Pjotr Tjajkovskij som tog sitt liv genom att dricka okokt vatten, för får han inte tillåtelse att leva sitt liv fullt ut då vill han inte leva alls. 

Dessa människor har lett väg för oss andra, har öppnat dörren för att Rickard och hans partner Anders ska kunna äta tacos och få ha sitt fredagsmys ifred. Föreställningen inleds med ett flöde av filmklipp direkt från Rickards Instagram-story. Han och Anders äter tacos och besöker platser från hela världen. Anders som är historienörd fastnar vid varje byggnad och ska kontemplera över olika konstruktioner och arkitektoniska verk. Anders och Rickard är en vacker kärlekshistoria som tar oss bortom historiska skeden och tunggrodda stunder där olyckliga människor halshöggs eller tar sitt liv på grund av samhällets orättvisor. Rikard avvärjer oss med humor som vapen. För hur kan vi annars tackla allt det otäcka, orättvisa, plågsamma?

Rickard berättar om Julie som vågade stå upp för den hon är

Föreställningen är Rickard Söderbergs drömprojekt, något han suttit på i många år.
Redan under Covid påbörjade han manuskriptet till Kärlekens historia, men ett visst virus satt käppar i hjulet och pjäsen fick aldrig se strålkastarljusets sken. Lyckan Rickard måste känna när han nu äntligen får stå där vid scengolvet. Det har varit en kamp. Hela livet har varit en prövning, berättar han. Som ett darrande asplöv sjöng han för, i bokstavlig mening, kung och fosterland i och med prinsessan Victorias födelsedag på Öland 2019. Det var en mäktig syn, men inombords pågick ett bubblande vulkanutbrott. Smärta och hopplöshet genomsyrar pjäsen men här finns också ljuspunkter.

Vi hör om hjältarna, de som vågat stå upp för sin sak, rätten att få vara som man är. I berättelsen saknar jag gestalter som Elise Ottesen-Jensen, en pionjär inom svensk HBTQ-historia. Hon nämns kortfattat i förbifarten, samtidigt är utmaningen stor att prioritera rätt bland alla betydelsefulla människor som passerat revy. Rickard gör det bra. Det är ett väl avvägd urval av personer och allt binds skickligt samman. Framförallt lyckas operasångaren från Snöstorp, Halland med att visa på mångfald både i naturen och bland människor. Om hur första fyndet i mänsklig historia var en grottmålning över två nakna omfamnande män och hieroglyfer som hittats över HBTQ-signad tantsnusk.

Rickard Lejonhjärta, en av många HBTQ-hjältar genom tiderna

HBTQ-personers kamp fortskrider. Snyggt broderar Rickard in sin pedagogiska historielektion i vackra pappfigurer, och med humor och inte minst smäktande operasång får föreställningen vingar. Det är då knappast en slump att slutklämmen, extranumret på föreställningen, blir Tommy Körbergs klassika ballad Stad i Ljus. Där och då skönjas en gnutta hopp. ”Stad i ljus, i ett land utan namn. Ge mig liv, där allting föds på nytt.”

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Opera, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: hbtq, Opera, Rickard Söderberg, Riksteatern, Selma Lagerlöf

Provsjungningen – hybrid av opera, kattsång och humoristisk dockteater

7 maj, 2023 by Petter Stjernstedt

Fotograf Marcus Gårder

Provsjungningen
Scen: Folkoperan
Premiär: 6 maj
Dockspelare: Sara Bexell, Josefin Karlsson, David Skogman, Sofia Hollsten, Miriam Forsberg. Operasångare: Tessan-Maria Lehmussaari och Wiktor Sundqvist
Musiker: Eric Skarby (piano), Elin Willert/Jan Erik Alm (klarinett)
Idé: Tuvalisa Rangström och Sofia Segrell
Regi: Sophia Segrell
Dockmakare: Lisa Kjellgren Almstig och David Wätte.

Mjauande skönsång, viskande strutsar och mäktig operamusik som får Folkoperans stora sal att vibrera. Det är ett spännande möte när operasångare och musiker från Folkoperans scen möter dockorna från dockteatersällskapet invid Zinkensdamms Tittut.

På grund av renoveringar av lokalerna i Zinkensdamm har dockorna i Tittut varit tvungna att röra på sig och nu söker de nya jobb. De ska provsjunga på Folkoperans scen och se om de platsar i ensemblen.

Det är ett härligt gäng av egensinniga figurer som sökt sig till Folkoperan. Katten Sonja ska ständigt städa och jamar fram sitt bidrag. Strutsen Anita är en kaxig individ som stoltserar fram med sin långa hals och vackra fjädrar. Tadek är skäggiga farbrorn som staplar upp på scen med skruppliga ben, men som sedan dansar balett och sjunger ut sitt hjärta.

Viktor är blyg och osäker men med lite backning vågar han till slut sig upp. Han ska ständigt rätta dockorna då de inte följer regelverket för hur en provsjungning ska gå till. ”Ursäkta men visst ska man kunna höra vad hen sjunger?” Ursäkta men  är det här inte en provsjungning,alltså inte en dansuppvisning?” Fyraåringarna i publikens skrattar högt när strutsen försöker med alla tänkbara medel att blockera och ta rampljuset från operasjungande Tessan-Maria Lejmussaari.

Provsjungningen är ett lyckat samarbetsprojekt där både föräldrar och deras barn får sig en dos av underhållning och kulturell stimulans. Hybriden av operasång och humorisk dockteater fungerar väl. Och mitt barn, som får jag erkänna inte har åldern inne, kollar bakåt vid stunder men tittar upp när katten mjauar sig fram bland bänkraderna. Framförallt fångas hon av operasångarnas ljuva stämmor som ekar i lokalen. Det är en både vacker och smårolig show där de kända dockorna får briljera på scen. Alla trängs de om scenutrymmet och alla gör de sin grej. Med enkla medel underhåller regissör Sophia Segrell oss. Visst kunde karaktärerna fått utmejslas ytterligare men på en speltid på cirka 45 minuter kan man inte begära mera av fördjupning av karaktärsdrag. Mer interaktion med publik och mellan dockorna hade för större engagemang varit önskvärt. På så vis hade man kunnat spela mer på de olika figurernas egenheter och olikheter.

Jag och mitt barn lämnar teatern med stora leenden på läpparna. Vi är båda mycket nöjda. Det är sällan man som förälder kan gå med sitt barn på teater och på köpet få finkultur levererad till sig. För detta vill jag ge en extra eloge åt regissör Sophia Segrell och idemakare Tuvalisa Rangström som kom med denna snilleblixt. Men nu till den stora frågan. Hur gick det för dockorna? Inga spoilers, men en kvalificerad gissning är att det knappast var sista gången vi fick se kamraterna från Folkoperan och Tittut dela scen.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Opera, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dockteater, Folkoperan, Opera, Tittut

Filmrecension: Tenor – vidunderligt vacker och hoppingivande film

30 april, 2023 by Rosemari Södergren

Tenor
Betyg 5
Tenor finns tillgänglig för digitalköp den 1 maj och digital hyra den 15 maj
Regi Claude Zidi Jr
I huvudrollerna ses Michèle Laroque och Mohamed Belkhir (som i verkliga livet är känd under artistnamnet MB14).

Wow. Alltså. Jag är helt tagen. Vilken otroligt, särklassigt vacker och helt vidunderlig film. En film som ger hopp och dessutom fylld av storslagen musik.

Antoine bor tillsammans med sin bror som är en gängledare i en förort i Paris. Antoine studerar ekonomi/bokföring på universitet och försörjer sig genom att köra ut färdigmat, speciellt sushi. Han är också en bra rappare som ställer upp i rap-tävlingar mot medlemmar i konkurrerande gäng. Tävlingarna går ut på att lyckas förolämpa den andra mest.

En dag lämnar han en leverans till en av landets mest framstående sångpedagoger, madame Loyseau, som undervisar några elever på operan. Madame Loyseau inser att Antoine är en naturbegåvning vars röst med rätt träning kan bli en enastående operasångare.

Antoine upptäcker till sin egen förvåning att han dras till operans musik. Han får chansen att bli antagen till utbildning till operasångare. Han hamnar i ett gränsland mellan överklasskretsarna i operavärlden och den råa halvkriminella förortsvärlden han lever i. Han håller det hemligt för sin bror och sina vänner i förorten att han lär sig sjunga opera.

De två huvudrollerna, Madame Loyseau som spelas av Michèle Laroque och Antoine Zerkaoui som spelas av Mohammed Belkhir är så uttrycksfulla och bär filmen. Överlag är det bra skådespelare som känns så äkta i alla roller. Filmen har så många styrkor. Musiken är en pelare förstår och de duktiga skådespelarna men också att berättelsen skildrar människor utan att kategorisera dem. Ingen är bara god eller bara ond, alla är mänskliga.

Det var länge sedan en film gjorde mig så varm inuti och så glad och hoppfull.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Opera, tenor

Norma återkommer till Folkoperan

8 mars, 2023 by Redaktionen

Julia Sporsén som Norma på Folkoperan. Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Norma med Julia Sporsén i titelrollen återkommer med tre föreställningar på Folkoperan den 30 maj – 3 juni som en del av Scenkonstbiennalen.

Ett pressmeddelande berättar:
Bellinis opera Norma med två starka kvinnor i centrum är ett av operalitteraturens mest intensiva triangeldramer och utspelar sig i en veritabel krutdurk av känslor, svek, krig och besatthet. En avskalad och intensiv personregi signerad Eirik Stubø, en flygande orkester på tidstrogna instrument och nya sätt för sångarna att ta sig an bel canto-traditionen fick såväl publik som press att hylla uppsättningen.

Norma är uttagen till Scenkonstbiennalen i Stockholm och i samband med det ges tre föreställningar.
”På Folkoperan har den Medealiknande berättelsen klätts av allt utanpåverk och kvar finns Normas bottenlösa vrede och förtvivlan över Polliones svek. De båda sångarlagens sirliga röster fylls i Eirik Stubøs lika minimalistiska som pregnanta regi med komplexitet och känslomässiga nyanser och Norma blir en tidlös berättelse om trolöshet, svartsjuka och människans lika smärtsamma som berusande passion. ” — Urvalskommitténs motivering Scenkonstbiennalen

Triangeldrama med starka kvinnor i centrum
Bellinis opera Norma är juvelen i den italienska Bel canto-tradition och arian Casta Diva har blivit ikonisk. Det starka Medealiknande triangeldramat utspelar sig i ett ockuperat land i krig. I centrum står Norma, landets andliga ledare som lever i en hemlig kärleksrelation och har två barn med Pollione, ledaren för ockupationsmakten. Trots att Pollione visar sig ha en relation till Normas väninna Adalgisa och att kärleksrelationen utsätter Norma, de gömda barnen och hela hennes folk, för livsfara så vägrar hon att släppa greppet.

Folkoperans musikaliska ledare Henrik Schaefer matchar Eirik Stubøs närvarande personregi med att undersöka hur Bellinis musik kan bokstavligen flyga musikaliskt samtidigt som den ger plats för dramat. Det blir spel på tidstrogna instrument som ger en unik ljudbild och öppnar för nya sätt för sångarna att ta sig an bel canto-traditionen.

Ny spelperiod: 30 maj, 1 och 3 juni. Uppförs som en del av Scenkonstbiennalen 2023 och endast ett fåtal biljetter släpps till allmänheten.

Musik: Vincenzo Bellini
Libretto: Felice Romani
Översättning: Tuvalisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Theresia Frisk

Ensemble:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard
Flavio, Polliones vän: Mattias Gunnari
Normas och Polliones två barn: Sam Larsson Herrgård och Daniel Koydan Tyapkin
Kör och Folkoperans orkester

Uppsättningen hade premiär på Folkoperan den 14 och 15 september 2022.

Arkiverad under: Opera, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Norma, Opera, Scenkonstbiennalen

Operarecension: Karin Boye i ny kontext på Teaterverket

5 maj, 2022 by Redaktionen

Foto: Pär Fridberg

Bål
Bygger på texter av Karin Boye
Regi Helena Röhr
Scenografi, kostym och rekvisita Anne Hellandsjö
Kompositör, librettist, sångare och producent Helena Martinsson
Sångare:
Sopran Paulina Pfeiffer
Mezzosopran Hedvig Hasselström
Sopran Helena Martinsson
Musiker:
Flöjter Madeleine Johansson
Klarinetter Filip Alffram
Viola Andreas Forsman
Vibrafon och slagverk Magdalena Meitzner
Musikalisk ledare Dan Tillberg
Uruppförande den 4 maj 2022 på Teaterverket Svea i Stockholm

Karin Boye är en av våra stora poeter och för de allra flesta är nog strofen ”ja visst gör det ont när knoppar brister” välkänd. Nu har ensemblen Opera Astarte, i samarbete med Farsta församling, Musikverket, SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd) och Suicide Zero satt upp enaktsoperan Bål, som baseras på Karin Boyes texter. Operan vill uppmärksamma dagsaktuella teman som ungas psykiska ohälsa, sexualitet och identitet.

Den driftiga Helena Martinsson står för idén till uppsättningen, men har också skrivit librettot, tonsatt musiken och spelar själv rollen som Karins stora kärlek Anita Nathorst. Operan handlar om Karins tankevärld och relationer, och djupdyker rakt ner i hennes livs mest dramatiska skede. Karin brottades med sin sexuella läggning i en tid då homosexualitet fortfarande betraktades som en sjukdom. Samtidigt försökte hon hantera sina starka känslor för den äldre uppsalastudenten Anita Nathorst, men den romantiska kärleken förblev obesvarad. Istället skulle Karin leva resten av sitt liv med Margot Hanel som hon träffade under sin tid i Berlin, men aldrig utan att sluta tänka på Anita.
Operan börjar med den händelse som ska bli början av slutet på Karins liv. Hon tar emot ett brev från Anita, som har fått cancer och uppmanar Karin att leva lyckligt utan henne. Av sorgen och kärleken för Anita och skuldkänslorna för Margot, som utgör huvudtemat i operan, avslutar Karin Boye sitt liv, 41 år gammal.

På teaterverkets intima scen skrider Karin, Anita och Margot långsamt in, iförda blå pageklippta peruker och tidstypiska 40-talsdräkter. En ensemble bestående av flöjt, klarinett, viola och vibrafon står för musiken, som gränsar till det atonala. Stundvis är den suggestiv. Särskilt spännande är de plötsliga inslagen av vibrafonen och slagverken. Det som däremot verkligen bär upp musiken är sången. Det är tre mycket bra röster som låter fantastiskt ihop! När de sjunger tillsammans, som de bland annat gör i början och i avslutningen, blir musiken som intressantast. För det mesta framförs dikterna däremot som solopartier, vilket stundvis blir lite långdraget då musiken är ganska likartad i de styckena.

Jag har också lite svårt att tro på den starka kärlekshistorien som operan handlar om. Det är en ganska stor kontrast mellan dikternas intensiva känslor och hur sångarna förmedlar dem på scenen. Ibland skulle det kanske behövas mer inlevelse för att få det helt trovärdigt.
Men som helhet har operan ändå fångat den mystiska, ångestladdade och poetiska stämningen i flera av Karin Boyes dikter. Något som bidrar till det är de svartvita rörliga bilderna som spelas i bakgrunden och som illustrerar dikterna. Kameran är i rörelse genom skogen och visar en närbild av knoppar som brister.

Operan är ett fint initiativ. Kanske kan den ibland uppfattas som ”svår”, men intresserar man sig för Karin Boye och vill ta del av hennes verk i en ny kontext kan man gott ta sig till Teaterverket för att se denna opera.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Karin Boye, Opera, Teaterverket Svea

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 24
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in