Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Provsjungningen – hybrid av opera, kattsång och humoristisk dockteater

by

Fotograf Marcus Gårder

Provsjungningen
Scen: Folkoperan
Premiär: 6 maj
Dockspelare: Sara Bexell, Josefin Karlsson, David Skogman, Sofia Hollsten, Miriam Forsberg. Operasångare: Tessan-Maria Lehmussaari och Wiktor Sundqvist
Musiker: Eric Skarby (piano), Elin Willert/Jan Erik Alm (klarinett)
Idé: Tuvalisa Rangström och Sofia Segrell
Regi: Sophia Segrell
Dockmakare: Lisa Kjellgren Almstig och David Wätte.

Mjauande skönsång, viskande strutsar och mäktig operamusik som får Folkoperans stora sal att vibrera. Det är ett spännande möte när operasångare och musiker från Folkoperans scen möter dockorna från dockteatersällskapet invid Zinkensdamms Tittut.

På grund av renoveringar av lokalerna i Zinkensdamm har dockorna i Tittut varit tvungna att röra på sig och nu söker de nya jobb. De ska provsjunga på Folkoperans scen och se om de platsar i ensemblen.

Det är ett härligt gäng av egensinniga figurer som sökt sig till Folkoperan. Katten Sonja ska ständigt städa och jamar fram sitt bidrag. Strutsen Anita är en kaxig individ som stoltserar fram med sin långa hals och vackra fjädrar. Tadek är skäggiga farbrorn som staplar upp på scen med skruppliga ben, men som sedan dansar balett och sjunger ut sitt hjärta.

Viktor är blyg och osäker men med lite backning vågar han till slut sig upp. Han ska ständigt rätta dockorna då de inte följer regelverket för hur en provsjungning ska gå till. ”Ursäkta men visst ska man kunna höra vad hen sjunger?” Ursäkta men  är det här inte en provsjungning,alltså inte en dansuppvisning?” Fyraåringarna i publikens skrattar högt när strutsen försöker med alla tänkbara medel att blockera och ta rampljuset från operasjungande Tessan-Maria Lejmussaari.

Provsjungningen är ett lyckat samarbetsprojekt där både föräldrar och deras barn får sig en dos av underhållning och kulturell stimulans. Hybriden av operasång och humorisk dockteater fungerar väl. Och mitt barn, som får jag erkänna inte har åldern inne, kollar bakåt vid stunder men tittar upp när katten mjauar sig fram bland bänkraderna. Framförallt fångas hon av operasångarnas ljuva stämmor som ekar i lokalen. Det är en både vacker och smårolig show där de kända dockorna får briljera på scen. Alla trängs de om scenutrymmet och alla gör de sin grej. Med enkla medel underhåller regissör Sophia Segrell oss. Visst kunde karaktärerna fått utmejslas ytterligare men på en speltid på cirka 45 minuter kan man inte begära mera av fördjupning av karaktärsdrag. Mer interaktion med publik och mellan dockorna hade för större engagemang varit önskvärt. På så vis hade man kunnat spela mer på de olika figurernas egenheter och olikheter.

Jag och mitt barn lämnar teatern med stora leenden på läpparna. Vi är båda mycket nöjda. Det är sällan man som förälder kan gå med sitt barn på teater och på köpet få finkultur levererad till sig. För detta vill jag ge en extra eloge åt regissör Sophia Segrell och idemakare Tuvalisa Rangström som kom med denna snilleblixt. Men nu till den stora frågan. Hur gick det för dockorna? Inga spoilers, men en kvalificerad gissning är att det knappast var sista gången vi fick se kamraterna från Folkoperan och Tittut dela scen.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Tenor – vidunderligt vacker och hoppingivande film

by

Tenor
Betyg 5
Tenor finns tillgänglig för digitalköp den 1 maj och digital hyra den 15 maj
Regi Claude Zidi Jr
I huvudrollerna ses Michèle Laroque och Mohamed Belkhir (som i verkliga livet är känd under artistnamnet MB14).

Wow. Alltså. Jag är helt tagen. Vilken otroligt, särklassigt vacker och helt vidunderlig film. En film som ger hopp och dessutom fylld av storslagen musik.

Antoine bor tillsammans med sin bror som är en gängledare i en förort i Paris. Antoine studerar ekonomi/bokföring på universitet och försörjer sig genom att köra ut färdigmat, speciellt sushi. Han är också en bra rappare som ställer upp i rap-tävlingar mot medlemmar i konkurrerande gäng. Tävlingarna går ut på att lyckas förolämpa den andra mest.

En dag lämnar han en leverans till en av landets mest framstående sångpedagoger, madame Loyseau, som undervisar några elever på operan. Madame Loyseau inser att Antoine är en naturbegåvning vars röst med rätt träning kan bli en enastående operasångare.

Antoine upptäcker till sin egen förvåning att han dras till operans musik. Han får chansen att bli antagen till utbildning till operasångare. Han hamnar i ett gränsland mellan överklasskretsarna i operavärlden och den råa halvkriminella förortsvärlden han lever i. Han håller det hemligt för sin bror och sina vänner i förorten att han lär sig sjunga opera.

De två huvudrollerna, Madame Loyseau som spelas av Michèle Laroque och Antoine Zerkaoui som spelas av Mohammed Belkhir är så uttrycksfulla och bär filmen. Överlag är det bra skådespelare som känns så äkta i alla roller. Filmen har så många styrkor. Musiken är en pelare förstår och de duktiga skådespelarna men också att berättelsen skildrar människor utan att kategorisera dem. Ingen är bara god eller bara ond, alla är mänskliga.

Det var länge sedan en film gjorde mig så varm inuti och så glad och hoppfull.

Norma återkommer till Folkoperan

by

Julia Sporsén som Norma på Folkoperan. Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Norma med Julia Sporsén i titelrollen återkommer med tre föreställningar på Folkoperan den 30 maj – 3 juni som en del av Scenkonstbiennalen.

Ett pressmeddelande berättar:
Bellinis opera Norma med två starka kvinnor i centrum är ett av operalitteraturens mest intensiva triangeldramer och utspelar sig i en veritabel krutdurk av känslor, svek, krig och besatthet. En avskalad och intensiv personregi signerad Eirik Stubø, en flygande orkester på tidstrogna instrument och nya sätt för sångarna att ta sig an bel canto-traditionen fick såväl publik som press att hylla uppsättningen.

Norma är uttagen till Scenkonstbiennalen i Stockholm och i samband med det ges tre föreställningar.
”På Folkoperan har den Medealiknande berättelsen klätts av allt utanpåverk och kvar finns Normas bottenlösa vrede och förtvivlan över Polliones svek. De båda sångarlagens sirliga röster fylls i Eirik Stubøs lika minimalistiska som pregnanta regi med komplexitet och känslomässiga nyanser och Norma blir en tidlös berättelse om trolöshet, svartsjuka och människans lika smärtsamma som berusande passion. ” — Urvalskommitténs motivering Scenkonstbiennalen

Triangeldrama med starka kvinnor i centrum
Bellinis opera Norma är juvelen i den italienska Bel canto-tradition och arian Casta Diva har blivit ikonisk. Det starka Medealiknande triangeldramat utspelar sig i ett ockuperat land i krig. I centrum står Norma, landets andliga ledare som lever i en hemlig kärleksrelation och har två barn med Pollione, ledaren för ockupationsmakten. Trots att Pollione visar sig ha en relation till Normas väninna Adalgisa och att kärleksrelationen utsätter Norma, de gömda barnen och hela hennes folk, för livsfara så vägrar hon att släppa greppet.

Folkoperans musikaliska ledare Henrik Schaefer matchar Eirik Stubøs närvarande personregi med att undersöka hur Bellinis musik kan bokstavligen flyga musikaliskt samtidigt som den ger plats för dramat. Det blir spel på tidstrogna instrument som ger en unik ljudbild och öppnar för nya sätt för sångarna att ta sig an bel canto-traditionen.

Ny spelperiod: 30 maj, 1 och 3 juni. Uppförs som en del av Scenkonstbiennalen 2023 och endast ett fåtal biljetter släpps till allmänheten.

Musik: Vincenzo Bellini
Libretto: Felice Romani
Översättning: Tuvalisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Theresia Frisk

Ensemble:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard
Flavio, Polliones vän: Mattias Gunnari
Normas och Polliones två barn: Sam Larsson Herrgård och Daniel Koydan Tyapkin
Kör och Folkoperans orkester

Uppsättningen hade premiär på Folkoperan den 14 och 15 september 2022.

Operarecension: Karin Boye i ny kontext på Teaterverket

by

Foto: Pär Fridberg

Bål
Bygger på texter av Karin Boye
Regi Helena Röhr
Scenografi, kostym och rekvisita Anne Hellandsjö
Kompositör, librettist, sångare och producent Helena Martinsson
Sångare:
Sopran Paulina Pfeiffer
Mezzosopran Hedvig Hasselström
Sopran Helena Martinsson
Musiker:
Flöjter Madeleine Johansson
Klarinetter Filip Alffram
Viola Andreas Forsman
Vibrafon och slagverk Magdalena Meitzner
Musikalisk ledare Dan Tillberg
Uruppförande den 4 maj 2022 på Teaterverket Svea i Stockholm

Karin Boye är en av våra stora poeter och för de allra flesta är nog strofen ”ja visst gör det ont när knoppar brister” välkänd. Nu har ensemblen Opera Astarte, i samarbete med Farsta församling, Musikverket, SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd) och Suicide Zero satt upp enaktsoperan Bål, som baseras på Karin Boyes texter. Operan vill uppmärksamma dagsaktuella teman som ungas psykiska ohälsa, sexualitet och identitet.

Den driftiga Helena Martinsson står för idén till uppsättningen, men har också skrivit librettot, tonsatt musiken och spelar själv rollen som Karins stora kärlek Anita Nathorst. Operan handlar om Karins tankevärld och relationer, och djupdyker rakt ner i hennes livs mest dramatiska skede. Karin brottades med sin sexuella läggning i en tid då homosexualitet fortfarande betraktades som en sjukdom. Samtidigt försökte hon hantera sina starka känslor för den äldre uppsalastudenten Anita Nathorst, men den romantiska kärleken förblev obesvarad. Istället skulle Karin leva resten av sitt liv med Margot Hanel som hon träffade under sin tid i Berlin, men aldrig utan att sluta tänka på Anita.
Operan börjar med den händelse som ska bli början av slutet på Karins liv. Hon tar emot ett brev från Anita, som har fått cancer och uppmanar Karin att leva lyckligt utan henne. Av sorgen och kärleken för Anita och skuldkänslorna för Margot, som utgör huvudtemat i operan, avslutar Karin Boye sitt liv, 41 år gammal.

På teaterverkets intima scen skrider Karin, Anita och Margot långsamt in, iförda blå pageklippta peruker och tidstypiska 40-talsdräkter. En ensemble bestående av flöjt, klarinett, viola och vibrafon står för musiken, som gränsar till det atonala. Stundvis är den suggestiv. Särskilt spännande är de plötsliga inslagen av vibrafonen och slagverken. Det som däremot verkligen bär upp musiken är sången. Det är tre mycket bra röster som låter fantastiskt ihop! När de sjunger tillsammans, som de bland annat gör i början och i avslutningen, blir musiken som intressantast. För det mesta framförs dikterna däremot som solopartier, vilket stundvis blir lite långdraget då musiken är ganska likartad i de styckena.

Jag har också lite svårt att tro på den starka kärlekshistorien som operan handlar om. Det är en ganska stor kontrast mellan dikternas intensiva känslor och hur sångarna förmedlar dem på scenen. Ibland skulle det kanske behövas mer inlevelse för att få det helt trovärdigt.
Men som helhet har operan ändå fångat den mystiska, ångestladdade och poetiska stämningen i flera av Karin Boyes dikter. Något som bidrar till det är de svartvita rörliga bilderna som spelas i bakgrunden och som illustrerar dikterna. Kameran är i rörelse genom skogen och visar en närbild av knoppar som brister.

Operan är ett fint initiativ. Kanske kan den ibland uppfattas som ”svår”, men intresserar man sig för Karin Boye och vill ta del av hennes verk i en ny kontext kan man gott ta sig till Teaterverket för att se denna opera.

Operarecension: Musiken sätter tonen för Ålevangeliet på Folkoperan

by

Foto: Sören Vilks

Ålevangeliet
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigenter Marit Strindlund/Emil Eliasson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och peruk Therésia Frisk
Ensemble:
Baryton Olle Persson
Tenor Wiktor Sundqvist
Mezzosopran Linnea Andreassen
Instrumentalist på EWI Emil Jonason
Gästande körer Mikaeli kammarkör/Lilla kören, Folkoperans orkester
Urpremiär på Folkoperan 27 april 2022

Boken Ålevangeliet, som Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, skrev för ett par år sedan, fick ett varmt mottagande och blev en storsäljare i flera länder. Inte konstigt det. Boken är en liten pärla, som genom att beskriva relationen mellan far och son, ålfisket som knyter dem samman och redogöra för ålens gåtfulla väsen, lyckas skapa en berättelse om själva livsgåtan, vår existens.

Boken har nu blivit till en opera som uruppfördes på Folkoperan den 27 april. Och hur kommer man då på att göra en opera på boken i fråga? Ja säg det. Jag går dit utan några speciella förväntningar. Musiken är nyskriven av den unga kompositören Emmy Lindström, som jag inte tidigare känner till. Librettot står Stina Oscarsson för, som jag uppskattar som en djup och reflekterande fritänkare. Det bådar i alla fall gott.

Inne på scenen sitter orkestern iklädd gula reflexvästar och kören uppställd i orangea fiskarbyxor som en passning till pappan i boken som förutom ålfiskare är asfaltsläggare.
Orkestern börjar spela, och hör och häpna, musiken är förvånansvärt vacker!

Ouvertyren framförs av blåsinstrument och är inte en typisk ouvertyr utan nedtonad men tonal och stämningsfull. Scenen är sparsmakad men effektfull. En ljusramp längst fram projicerar en vattenyta, där en ål emellanåt simmar fram. En ål har också en huvudroll i uppsättningen. Det är klarinettisten Emil Jonason, tillika kompositörens man, som pantomimlikt och svartklädd rör sig i och mellan scenerna och spelar instrumentet EWI, ett slags elklarinett.

De andra två huvudkaraktärerna på scenen är fadern, asfaltsläggaren och ålfiskaren, framförd av Olle Persson, baryton, och sonen, gestaltad av Wiktor Sundqvist, tenor. Och för att få in en kvinnlig sångsolist finns också ytterligare en huvudroll i form av en vetenskapskvinna, spelad av mezzosopranen Linnea Andreassen, som i sina sångnummer framför den ålfakta som det finns gott om i boken.

Verket är gåtfullt och stämningsfullt. Emmy Lindströms musik utgår från berättelsen och vågar vara vacker. Hon vågar göra bakåtblickar och låna av både barocken, romantiken, folkmusiken och filmmusikgenren för att nämna några, utan att det på något sätt blir kitschigt. I stället har hon en alldeles egen touch, där hon också väver in intressanta elektroniska ljudspel i orkesterklangen. Inte minst genom det alldeles magiskt mångsidiga instrumentet EWI som kastar sig mellan det lättsamma och det avgrundsdjupa.

I ett pressmeddelande läser jag att Stina Oscarsson ville ”försöka skriva ett verk som med samma lätthet som Hjalmar Gullbergs Förklädd gud skildrar existensens allra största frågor”.
Jag är inte säker på att hon har lyckats. Nu är det visserligen svårt att uppfatta orden som sjungs, och det är inte heller orden som gör föreställningen. Men när jag läser librettot tycker jag att det bitvis är förvånansvärt platt. Men stycket nr 10 fångar väl egentligen in vad det hela handlar om: Man föds och man dör.

Man föds och man gör allt för att frigöra sig från sitt ursprung
Bara för att en dag vakna upp och inse att man måste göra hela den långa resan tillbaka
Men man hinner aldrig riktigt fram
För oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick

Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.

Essensen i berättelsen är väl just den, att somt glider oss ur händerna och att allt inte går att förklara – men att det kanske är just det som skänker livet poesi.

Om dessa poänger verkligen framkommer av att se operan utan att man läst boken, vill jag dock ha osagt. Men det är ändå en vacker och intressant uppsättning – inte minst tack vare den begåvade Emmy Lindströms musik. Så den är definitivt värt att gå och se – och höra!