Mattias Andersson

Deformerad persona – skicklig överföring av Bergmans film till nutid

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Deformerad persona
Av Mattias Andersson och Ylva Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström
Peruk och mask Peter Westerberg
Urpremiär den 28 augusti 2016, Målarsalen, Dramaten

”Deformerad persona” är för mig den hittills mest imponerande parafrasen eller tolkningen av ett verk av Ingmar Bergman jag sett uppföras. Regissören Mattias Andersson har tillsammans med sin syster Ylva Andersson utgått från Ingmar Bergmans film Persona och skapat texter och ett verk som handlar om människor idag och säger något till människor idag. Deformerad persona är för mig en förbättring av Bergmans verk, för nu bränner det till på scen på ett sätt som jag kan känna berör inte bara övre medelklassen utan också alla oss andra.

Ingmar Bergmans film Persona, som hade premiär 1966, är en psykologisk djupdykning i ett komplicerat förhållande mellan stjärnskådespelerskan Elsabeth Vogler (spelad av Liv Ullmann) som en dag tystnar mitt i en teaterföreställning och vårdas för sin stumhet av en nyexaminerad sjuksköterska (spelad av Bibi Andersson). Mattias Andersson har lyft den här berättelsen till nutid där en ung kvinna, Sandra, hamnat i rullstol efter att ha drabbats av sjukdomen MS. Hon stod mitt uppe i livet och hade påbörjat universitetsstudier och hela hennes ljusa framtid har gått i kras. Hon får hjälp med det mesta av en personlig assistent, den unga Amira.

Mellan de två unga kvinnorna pågår ett komplext spel. Sandra tiger och Amira blir alltmer desperat i sina försök att få till någon form av kommunikation – men utnyttjar samtidigt tigandet och gör Sandra till någon form av väninna och biktmor. Men vad som egentligen rör sig inne i Sandra har hon ingen aning om. Sandra kommer från en välbärgad borgerlig miljo, men sitter nu fjättrad av sin MS och är påtvingad en jämngammal vårdare som är en kvinna från ett lägre samhällsskikt. Pjäsen ställer frågor om klass status, etnicitet, kultur, språkets makt och utbildning.

Spelet är dramatiskt, fängslande och berörande – och de två skådespelerskorna, Sofia Pekkari som Sandra och Nina Zanjani som Amira äger scenen tillsammans. Lägg deras namn på minnet. De har båda haft flera stora roller tidigare och de kommer båda att lysa som två av våra främsta skådespelerskor om ytterligare några år.

Målarsalen är en intim scen, publiken sitter nära scenen och det är nödvändigt för att vi fullt ska uppfatta Sofia Pekkaris spel som då Sandra inte till talar bygger så mycket på kroppens utryck och i hög grad ansiktets små miner. Skickligt, skickligt.

Kristina Törnqvist och Danilo Bejarano har de övriga två rollerna – och båda är duktiga och viktiga för helheten. Men att det blixtrar i spelet mellan de två huvudrollerna är grunden för att pjäsen ska fungera så perfekt.

En viktig bas för pjäsen är förstås manus, texten. Mattias Andersson som är konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg har flera gånget visat att samtiden och det dokumentära berättelserna kan vara stor scenkonst. Hans syster Ylva Andersson är en duktig skribent och hon har själv MS. Tillsammans har de skapat ett manus som doftar av verklighet och samtidigt är dramatiskt. Ylva Andersson säger i ett pressmeddelande om föreställningen:
– Som person med funktionsnedsättning kommer man aldrig till tals om det inte blir någon skandal, om Försäkringskassan eller kommunen gjort bort sig. Därför känns det viktigt att få vara en annan röst som berättar någonting annat. Jag är glad över att vi med Deformerad persona kan sätta ljus på relationen mellan en personlig assistent och den som får assistansen, det är en berättelse som inte berättas särskilt ofta och därför känns det som min skyldighet att göra det, säger Ylva Andersson.

I rollerna
Sandra Sofia Pekkari
Admira Nina Zanjani
Gunnel Kristina Törnqvist
Mirko Danilo Bejarano

Djärvt halvdokumentärt collage med uttalat tema – The Misfits på Backa Teater

10 april, 2016 by Mats Hallberg

The Misfits
Av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi & kostym Anna Heymowska
Musik & ljud Jonas Redig
Koreograf Tove Sahlin
Backa Teater i Göteborg 9/3

Kickstartar med en kringgående rörelse . Sitter efter premiären på restaurang, tittar på den formidabla utsikten, fokuserar blicken på Burgårdens gymnasium, kommer på att till sommaren är det 40 år sedan jag jag gick ut. Sex år senare råkade jag bo på Sagogången, inte långt ifrån Selma Lagerlöfs torg. På fritidsgården det året ser jag konsert med ett rutinerat Ebba Grön. I början på 1990-talet ser jag Trettondagsafton då Backa Teater huserade i en före detta bultfabrik. Med i uppsättningen var Maria Hedborg och Ulf Dohlsten. Min utvikning ska ses mot bakgrund av upptakten till den retrospektiv som The Misfits utgör. Två av grundarna till Backa Teater, Maria Hedborg och Ulf Dohlsten, berättar med hjälp av uttrycksfulla svartvita foton om de första åren. I deras miniföreläsningar får vi veta att de bildades 1978, höll till på just den fritidsgård i Backa där jag såg nämnda punkikoner samt att målgruppen för deras klasskamp (här var det politiskt aktive Dohlsten som förde ordet, sa vidare att antirasism inte var på agendan , fast han själv varit klassens ende mörkhårige elev) var ungdomar utan röst. De gjorde reklam för sina egna favoriter, Sprit och Historien om en häst, pjäser som nya uppsättningen knöt an till.

När stafettpinnen lämnas över till en yngre generation, vittnar Josefin Neldén om sin uppväxt, som av en händelse kom hon från Sagogången. Hon blir konfronterad av Ramtin Parvaneh, vars uppväxt skedde i ett fattigare område strax intill. När han talar om bråk och konflikter, ges en antydan till den våldsspiral, bland annat i Backa, som teatern skildrade i omtalade Gangs of Gothenburg.

Mattias Andersson har i egenskap av konstnärlig ledare utvecklat en undersökande metod som bygger på intervjuer och litterära källor. Ni som sett Mental state of Sweden på Dramaten, har erfarenhet av det mest extrema exemplet, på hur denne omtalade dramatiker gillar att redovisa sin research. När metoden fungerar som bäst sker ständiga glidningar mellan fiktion och verklighet. Två utdragna scener med Ulf Rönnerstrand om en påstått onödig fisk och nörderi, är mestadels hämtat från Julio Cortazar. En skrämmande anekdot från Småland, återgiven av Nemanja Stojanovic, om basketens förbrödring som sorgligt nog omintetgörs av uppblossande hat, verkar självupplevd. Men den skulle lika gärna kunna vara från regissörens insamlade material. En närliggande gren på det livets och teaterns träd som arbortör Andersson vårdar, utmärks av att de medverkande tilltalar varandra som privatpersoner, avbryter varandra, reagerar på vad andra gjort och som kronan på verket byter kläder med varandra. Publiken leds in i villfarelse när fiktionen upphävs om och om igen. Ofta ett lyckat grepp, men samtidigt riskeras publikens koncentration.

Ojämnt är ett omdöme som ligger nära till hands, många scener är glimrande, men en del inslag blir krystade och mest konstiga. Några väldigt utsträckta sekvenser på sluttampen består av ordlös koreograferad teater utan egentlig intrig, ackompanjerad av en uppläst text om förnedring och utplåning av människovärdet. Vad betyder denna skuggboxning och dessa uttömmande språng? Min tolkning – inte minst när foton på flyktingskaror och Donald Trump visas – är att regissören vill sätta igång en process. Så här förvirrande, osammanhängande och hotfull ter sig vår samtid, där en dåre som Trump kan bli presidentkandidat. Psykologin i Dostojevskijs författarskap är Anderssons återkommande käpphäst, vilket jag senast i höstas kunde notera på Dramaten. Här upprepar skådespelare, inte minst Hannah Alem Davidson, en central passage om att vara frånstötande ur Anteckningar från ett källarhåll. Anser att det blev för mycket av den varan, alltså reciterande och parafraser ur litterära verk.

Blivande tonårspublik utmanas när mas ska på turné ut i Europa. Vi mogen premiärpublik, tyckte förstås att historiska tillbakablickarna var oerhört givande. Har ungdomar lika stor behållning av historielektionen? Apropå flashbacks förtjänar öppningen av andra akten euforiska busvisslingar. Resterna av Backa Teaters eminenta orkester (övriga upptagna av främst engagemang på Stadsteaterns stora scen) gycklar med sig själva, när de ljudligt demonstrerar vilka genrer som de genom åren fått anpassa sig till. Stefan Abelsson och Mats Nahlin exponerar sin musikalitet genom att visa i vilken utsträckning de känt sig (o)bekväma. Som konfrencier och lakonisk berättare transformeras multimuskern Nahlin rent av till ett komiskt geni.

Begreppet misfits förklaras utförligt. Mannen som numera personifierar den framstående ungdomsscenen, säger i inspelad form att de utstötta, de avvikande, de marginaliserade; är personer som alltid attraherat honom som dramatiker. Josefin Neldén åskådliggör med bildbevis, hur desperat hon försökte hitta rätt stil för att kunna smälta in, något som framkallade skrattsalvor. The Misfits var namnet på ett kortlivat punkband. Filmvetare känner till titeln från en nervig klassisk envig där Clark Gable och Montgomery Clift försöker tämja Marylin Monroes rollfigur, snarlikt de vildhästar männen rider in. Att jämföra med de utbrott av raseri och frustration vilka duggar tätt i Backa Teaterns laddade uppsättning. Ansvariga för ljud och ljus och annan scenteknik får jobba för högtryck. Antar att den nedsänkta kvadratiska ljusrampen ska stå för instängdhet. Vi sitter på läktare och ser på en scen, oftast tom på rekvisita. De tre omgivande väggarna i blått låter metalliskt med hög klang när skådespelarna attackerar, tror att ljudteknik förstärker oljudet. Finessen med väggarna är att de är utrustade med en mängd dörrar och luckor, varifrån ensemblen gör sina oräkneliga entréer. Den företrädevis hotfulla originalmusiken gör sitt till för att stryka under den tematik teamet vill åt.

Märker att skådespelarna fått snålt med utrymme i min recension. Gör därför några nedslag i den mångfaldspräglade ensemblen med brett åldersspektra. Ulf Dohlsten är lika bra som vanligt på att växla mellan hybris och ängslan, replikerna och motoriken från hans favoritpjäs sitter. Maria Hedborg förmedlar under ett par minuter, då rummet vibrerar av tystnad, sina intryck från en obegriplig katastrof, det vill säga mordbranden på diskoteket vägg i vägg som som tog så många ungas liv. Ibrahim Faal deklamerar Olof von Dalin hur säkert som helst, Unga veteranen Emelie Strömberg river av en text av Jack Kerouac utan antydan till tveksamhet. Vidare får inte Ylva Gallon förbigås. Hade hon varit på teve, skulle vi sagt att hon går rätt igenom rutan. Varje gång jag ser henne agera, slås jag över vilken stjärna hon är. I en scen mot Ove Wolf (har han någonsin fått vara en glad good guy?) där de symbolbärande skenbart banala replikerna bollas över bordet i omgångar, behärskar Gallon fullständigt att trycka på rätt knappar för att nå oss mottagare.

Medverkande
Stefan Abelsson (musiker), Hannah Alem Davidson, Ulf Dohlsten, Ibrahim Faal, Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg, Gunilla Johansson, Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Mats Nahlin (musiker).

Foto: Ola Kjelbye

Tankar kring Idioten på Dramaten

23 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

Idioten
Av Fjodor Dostojevskij
Dramatisering och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Linda Hyllengren, Nathalie Pujol
Komposition och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Premiär på Dramaten 22 oktober 2015

Fjodor Dostojevskijs roman Idioten placeras mitt i dagens samhälle och tolkas av stjärnregissören Mattias Andersson utifrån situationen i Sverige nu, 2015. Idioten publicerades ursprungligen i en rysk tidskrift mellan 1868 och 1869. Den skildrar en man, Furst Mysjkin, som är av förnäm släkt och har en viss förmögenhet men han har samtidigt en svår psykisk sjukdom. Han är oerhört snäll och därför utnyttjas han av människor omkring honom. Samhället då var hårt, med klyftor mellan människor och att vara snäll är kanske inte samma sak som att vara god, att vara för snäll kan betyda att vara så mesig att det onda får större spelyta. Mattias Andersson sätter som alltid in klassikern i vår tid och gör den i allra högsta grad aktuell för oss idag.

David Dencik som spelar Furst Mysjkin gör det mycket bra och alla i ensemblen är som klippt och skurna för sina roller. David Dencik har medverkat i flera uppsättningar på Dramaten under 2000-2007 och har därefter medverkat i en lång rad filmer och tv-serier som Tinker Tailor Soldier Spy, The Girl with the Dragon Tattoo och Gentlemen.

– De flesta som läst Idioten minns ofta första kapitlet i boken tydligast. Antagligen eftersom de aldrig kom längre. Där berättas det om Furst Mysjkin, hur han efter många år i utlandet återvänder hem till St. Petersburg, på tåget från Polen. Dagen innan kollationeringen befann jag mig för ovanlighetens skull just på tåget från Köpenhamn till Stockholm. Plötsligt slog det mig hur livet och konsten (återigen) sammanföll. Likt Mysjkin återvänder jag nu också ”hem” efter flera år i utlandet, efter flera år utan att stå på scen. Hem, inte bara till Stockholm, inte bara till scenen, men även ”hem” till Dramaten, där jag befann mig under många år i vad som känns som en helt annan tid i mitt eget liv. Likt Mysjkin kan jag känna mig främmande inför denna återkomst, likt Mysjkin känns det både bekant och obekant på en och samma gång. Olikt Mysjkins öde, kan jag bara hoppas på att det inte blir min undergång, säger David Dencik om sin roll i ett pressmeddelande.

Regissören har tillsammans med scenografen Ulla Kassius skapat ett stilistiskt rent scenutrymme med stort djup, där alla medverkande i föreställningen finns med hela tiden, de sitter längst bak eller vid sidan av det som händer för tillfället. Sättet att spela är medvetet övertydligt att det är spel, det är långt ifrån den naturalistiska scenmetoden där vi ska bli övertygade om att det är verkliga människor. Det blir starkt och passar bra för denna tolkning av Idioten som också talar till oss genom scenbilder.

Skådespelarna spelar ofta medvetet mot publiken där vi kan känna oss inkluderade, de talar direkt till oss eller nästan direkt. Föreställningen handlar om vårt samhälle, vår värld – och samtidigt har Mattias Andersson valt att låta rollerna ha sina ursprungliga namn och Mysjkin har titeln furste, något ingen i Sverige idag skulle tituleras. Vi får på så sätt en direktlänk in till 1800-talet och känner hur samma existentiella och politiska frågor som var aktuella då är lika aktuella för oss idag. Vi är människor precis som de var då. Frågor kring godhet och humanitet och klyftor i samhället fanns då och finns idag.

En ovanligt stor andel av publiken denna premiärkväll var unga människor, uppskattningsvis i gymnasieåldern. Mattias Anderssons föreställningar får ofta många unga att komma till teatern och upptäcka scenkonstens unika sätt att säga något och få igång våra egna tankar och känslor. Mattias Andersson har när han verkat i Göteborg fått invånare att i stort sett gå man ur huse för att fylla salongerna. Han har också hyllats av teaterkritiker.

Första delen för pausen var intensiv och gick blixtsnabbt. Plötsligt var det paus och en och en halv timme hade gått. Andra delen mynnade mot slutet ut i lite för många politiska tal och monologer, det blev övertydligt.
Måste man verkligen peka med hela handen för att förklara sitt budskap?

I ett pressmeddelande berättar Mattias Andersson att han utifrån Fjodor Dostojevskijs klassiker Idioten vill undersöka vilken relevans romanens etiska, politiska och existentiella frågeställningar har i vår samtid. En polyfoni av röster och texter från 1869 till 2015 skapar ett scenkonstverk om godhetens problematik och provokation.

– Jag vill skapa ett helt samtida samtal med publiken om begreppet godhet. När vi visar upp en mellanmänsklig handling av godhet på scen, till exempel att någon hjälper en annan människa, skänker bort av sin egendom, bemöter aggression med mildhet eller öppnar sitt hem för en annan, så startar det olika reaktioner. Många ser det som hopp om människans förmåga till altruistisk empati. Andra vill omedelbart problematisera att hjälparen egentligen är ute efter egen vinning. En tredje att personen gör detta enbart för att iscensätta sin persona som ”god människa”. En fjärde kallar det korkad naivitet. Och dessa reaktioner och perspektiv på godheten hoppas jag blir synkrona med vår skiftande blick på Furst Mysjkin genom föreställningen, säger Mattias Andersson.

Medverkande
Furst Mysjkin David Dencik
Ardalion Carl Magnus Dellow
Ganja Ardalan Esmaili
Varja Ellen Jelinek
Adelaida Melinda Kinnaman
Aleksandra Tanja Lorentzon
Totskij Per Mattsson
Nastasia Marall Nasiri
Lizavjeta Marie Richardson
Ivan Andreas Rothlin Svensson
Aglaja Jennie Silfverhjelm
Nina Kicki Bramberg
Rogozjin Björn Bengtsson
Ippolit Alexej Manvelov

Ett drömspel – härligt respektlös uppsättning

4 april, 2012 by Rosemari Södergren

Ett drömspel
av August Strindberg
Bearbetning och regi: Mattias Andersson
Musik Bach, Foreigner, Michael Nyman, Frank Ocean
Danskoreografi Anna Vnuk
Stockholms Stadsteater
Premiär 4 april 2012

Strindbergs Ett drömspel är en av världens största skildringar av mänsklighetens villkor. Guden Indras dotter kliver ner bland de dödliga för att ta reda på hur människorna har det. Är det synd om människorna? Det vill hon veta.

Det var synd om människorna 1901 när Strindberg skrev dramat – det har inte ändrats sedan dess. Regissören Mattias Andersson sätter in dramat i nutiden. Scenen har en plåtvägg till bakgrund och människorna har nutida kläder och är av mångkulturell bakgrund, som det ser ur i storstäder i dagens globaliserade värld. Mattias Andersson har tagit sig friheten att ändra delar ur Strindbergs manus och dessutom lagt in dokumentära citat av människor som intervjuats av socialantropologen Kristina Ullgren och Åsa Andersen.

Indras dotter möter på sin vandring på jorden människor som lider, människor som lurar sig själva, människor som lever på falskt hopp och hon testar kärleken som ganska snabbt solkas ned av fattigdom och barnskrik. Det är inte mycket som människor blir lyckliga av, oftast är drömmen om lyckan den bästa. När vi väl får det vi drömt om är det aldrig perfekt, det blir aldrig som i drömmen vi hade. Mattias Andersson för in nutidens flyktingströmmar, krig och katastrofer – och det vidgar dramat.

Ett drömspel är en av de starkaste skildringarna av människornas existentiell villkor och ångest. Det finns en risk med att göra det alltför nutida, att dramat förlorar de existentiella frågorna. Den balansakten har regissören klarat utmärkt. Den existentiella ångesten snarare förstärks genom att den speglas genom nutidens våldsamma värld.

En liten fundering bara: Majoriteten av de människor som det är synd om verkar vara flyktingar, människor från andra länder som flyr från våld, krig och förödelse. När problemen som människor i västvärlden har framställdes det nästan som löjeväckande, som komiskt. Det finns stora, djupa tragedier i västvärlden med psykisk ohälsa, droger, våld och miljontals människor som aldrig släpps in på arbetsmarknaden för att åldersdiskrimineras, är för unga eller för medelålders. Det är inte synd bara om människor från länder utanför västvärlden, också västvärldens människor lider

En spännande lek kring vad som är dikt och verklighet plockas också fram ur Strindbergs pjäs, framför allt i slutet. Han ställer frågor kring om författare, diktare och skalder har ett annat högre uppdrag än att ta hand om sina barn och sina anhöriga. Indras dotter slits mellan sitt gudomliga uppdrag och att ta hand om sitt barn på jorden.

Ett drömspel har många lager i sig och det är precis så här som Strindbergs draman bör behandlas: att öppna dem, ta itu med dem utan respekt. Om Strindberg hade varit med i publiken hade han helt säkert gett föreställningen stående ovationer, precis som premiärpubliken gjorde. Eller så hade han gnällt lite över att ”Ett drömspel” i Mattias Anderssons regi blev ganska realistiskt. För även om det absurda i Strindbergs pjäs finns kvar sätts det in i ett nutida sammanhang som tyvärr inte är en dröm, det är den grymma verkligheten som är så absurd idag. ”Ett drömspel” är både rolig, skrämmande, underhållande, absurd och träffsäker med en lång rad duktiga skådespelare.

I rollerna:
Josefin Ljungman
Björn Bengtsson
Peter Eggers
John-Alexander Eriksson
Bahador Foladi
Samuel Fröler
Thérèse Svensson
Michael Jonsson
Bianca Kronlöf
Åke Lundqvist
Marall Nasiri
Ann Petrén
Gunilla Röör

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, Ett drömspel, Mattias Andersson, Stockholms stadsteater

Mattias Andersson

Footer

Om oss