Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jens Lekman

Jens Lekman på Dramaten

by

Jens Lekman, Dramaten
17 september 2012
Betyg: 3

I Know What Love Isn’t som släpptes tidigare i september markerar Jens Lekmans återkomst från landet långthärifrån. När croonern med akustisk gitarr tillsammans med fyra medmusiker (violinist, pianist, trummis och basist) intar Dramaten för sin 498:e spelning ligger fokus inledningsvis just på denna skiva som med triviala medel – ofta utan att man märker det – kryper sig in på bara skinnet just för att förklara vad kärlek är.

Texterna och mellansnacket bjuder onekligen in till en hel del skratt. Ett exempel är när titeln till I Know What Love Isn’t får sin förklaring: Lekman åkte bil med sin bästa vän i Australien, de hade båda precis genomgått separationer på varsitt håll och skämtade om att gifta sig bara för att han skulle få stanna kvar i landet. Nu har han flyttat tillbaka till sin hemstad Göteborg och vet åtminstone vad kärlek inte är, men ”det var lockande att ingå ett förhållande som hade ett syfte istället för att förlita sig på någon vag känsla som ändå kommer försvinna. Dessutom är det olagligt och jag skulle aldrig ha kunnat hålla mig från att berätta en sådan historia”.

Det bjuds även på annat mer eller mindre nytt material såsom one off-singeln The End of the World is Bigger Than Love, låtar från fjolårs-EP:n An Arguement with Myself – bland annat Waiting for Kirsten där skådespelerskan Kirsten Dunst får förkroppsliga all Göteborgs solidaritet efter en incident på Way Out West 2010 – samt en låt som inte fick plats på I Know What Love Isn’t. Efter en konstig övergång går den sistnämnda till publikens förtjusning över i The Opposite of Hallelujah och överlag är det just de äldre låtarna som tillhör konsertens höjdpunkter

Det är svårt att inte låta sig charmas av Jens Lekmans små historier om krossade hjärtan. Inte minst när han efter några utdragna låtar innehållandes förinspelningar kommer tillbaka till scenen för en andra runda extranummer och på egen hand framför Julie översatt till svenska. Just då vill man bara fånga det vackra ögonblicket och bevara det för evigt.

Foto: Alex Loizou

Kulturbloggen möter Jens Lekman

by

Den 3 september släpps Jens Lekmans album ”I Know What Love Isn’t”. Kulturbloggen fick träffa honom i en tom Lilla Hotellbaren, en lyx att få sitta där i en lokal som ännu inte öppnat och få samtala med en av indiepopens stora artister.

Jens Lekman som flyttat tillbaka till Sverige och Göteborg efter två och ett halvt år i Australien står inför ett år på resande fot. Albumet släpps 3 september och 7 september är första spelningen under ett år av turnerande världen över. Första konserten är i Spanien en 7 september och därifrån går turnén vidare till i stort sett alla världsdelar, utom Afrika.
– Det är flera sådana mindre, mer intima lokaler som olika teatrar bokade, berättar Jens Lekman.

Så rummet han hyr i ett hus i Göteborg byts under det kommande året ut mot ett liv med en resväska.

Under turnén blir det förstås en del sånger från nya albumet, men också en del tidigare material.

– Jag är så lyckligt lottad att många av mina fans gärna lyssnar på nytt material av mig. Det händer att dom frågar på spelningen efter nytt material, berättar han.

Det nya albumet är speciellt.
– För mig känns det som att det är mitt debutalbum, berättar Jens Lekman. Jag har själv valt ut alla låtar och tycker att albumet har en råd tråd.

Han avslöjar att det är första gången han arbetat på det sättet.

– Förra albumet fick mina vänner rösta fram. De fick rösta på olika nyskrivna låtar och på så sätt satte jag samman albumet.

Det nya albumet känns delvis jazzinfluerat, mer än de tidigare, säger jag och han håller med.

– Det beror nog bland annat på att jag börjat jobba med ett för mig nytt ackord, Bb7. Nästan alla mina låtar bygger på C-skalan och Bb7 bryter av det på ett sätt som gör att det nog kan låta mer jazzigt.

Den röda tråden i nya albumet är ”uppbrott”. Jens Lekman har själv gått igenom ett uppbrott men hoppas att albumet inte ska kännas som navelskådande utan vara allmängiltigt.

– Det kan bli lite navelskådning om man bara sjunger om sin egen hjärtesorg, säger han.

Att han inte förlorat sig i navelskådande märks på spår som handlar om världens problem och att världen rullar vidare. En del av hans tidigare material har också samhällsaspekter, som sången ”A Promise” som han skrev med tanke på en vän som blev långvarigt sjuk och råkade ut för utförsäkring i det svenska nedrustade försäkringssystemet. Den sången kan dyka upp under turnén. Den finns med bland sångerna som han repar in tillsammans med sina musiker.

Jens Lekman spelar bland annat i Sverige, i den mysiga lilla lokalen Lejonkulan på Dramaten i Stockholm.

Foto: Alexx Loizou

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Se Jens Lekman framföra tre låtar

by

Tidigare i år gav världens kanske mest charmiga artist Jens Lekman ut EP:n ”An Arguement with Myself”. Nu har NPR dokumenterat ett intimt, akustiskt framförande av tre låtar. Vi är speciellt förtjusta i ”Waiting for Kirsten” som handlar om att möta Kirsten Dunst. Ni kan se alla tre låtarna här nedan:

Way Out West: recensioner och bilder från första dagen

by

Jens Lekman

Betyg: 3

Den före detta göteborgsbon som numera bor i Melbourne var ett trevligt startskott på en trevlig festival. Han blandade nytt material med klassiker som Black Cab (som han tillägnade sig själv som ung) och The Opposite of Hallelujah.

Egentligen tror jag Jens Lekman passar bättre på lite mindre och intimare scener, som när han spelade på Hornstull Strand några dagar tidigare.

En sak jag beundrar med Lekman är hur hans röst på något sätt låter lite tyst och bräcklig samtidigt som den har en otrolig styrka och tonsäkerhet vilket han framför allt visade i nya låten The End of the World is Bigger Than Love.

Så här tyckte aftonbladet.

Paul Weller

Betyg: 3

En legend på besök. The Modfather är fortfarande en stilikon.

Pretty Green, som Liam Gallgher har döpt sin klädbutik efter, men framför allt den elektriska versionen av That’s Entertainment. Låtarna från tiden i The Jam är självklara höjdpunkter även om det nya materialet inte är helt fel.

Titelspåret från senaste skivan Wake up the Nation, som ju faktiskt nominerats till det prestigefyllda Mercury-priset, är betydligt bättre live än på skiva.

Läs vidare här.

The Soundtrack of Our Lives

Betyg: 3

Ebbots scennärvaro är gudomlig och vissa låtar, typ The Ego Delusion, passade perfekt tillsammans med Göteborgs symfoniorkester. Tyvärr fick vi inget finbesök av Noel Gallagher.

Göteborgs symfoniorkester, som förra året spelade ihop med Antony and the Johnsons, är alltid fantastiska.

The National

Betyg: 1

Utan tvekan festivalens blekaste ögonblick. The National framstår som ett talanglöst Interpol. Det värsta är att deras senaste skiva High Violet faktiskt var briljant.

På något sätt når inte låtar som Bloodbuzz Ohio och Terrible Love inte upp till sin fulla potential. Det är nästan så att man vill skära sig. Inte för att musiken är särskilt deprimerande, bara fruktansvärt tråkig.

Iggy Pop

Betyg: 4

Showen var väl i det närmaste identisk med spelningen på Sonisphere en vecka tidigare. Den största skillnaden var att det inte regnade.

Jag frågar mig hur den karismatiske 63-åringen kan vara så full av energi när det känns som ett mirakel att han fortfarande kan gå på scenen.

Inledningen med Raw Power är just råstyrka och det dröjer inte länge innan han slänger av sig västen och hoppar runt i bar överkropp.

Konsertens höjdpunkt är I Wanna Be Your Dog men jag börjar sakna låtarna från solokarriären. Hur grymt hade det inte varit att se The Stooges spela typ The Passenger?

MIA

Av det jag såg var det fantastiskt och fullt drag i publiken. Konserten började med säkert en kvart av instrumental musik innan den färgstarka sångerskan till det oändliga publikhavets förtjusning kom in på scenen och sjung Galang. Strax därefter var jag tvungen att smita iväg och göra en intervju.

Så här skrev aftonbladet om spelningen.

Sleigh Bells

Betyg: 5

01:45 är det en rätt så surrealistisk upplevelse att bevittna Brooklyn-duon Sleigh Bells Sverige-debut på Park Lane när ens ögon håller på att slockna.

Efter öppningslåten Tell ’Em får Derek lite problem med effektpedalerna till gitarren så han får spela Infinity Guitars med gitarren kopplad direkt till förstärkaren istället men det gör ingenting.

Min favoritlåt på deras debutalbum Treats som kom tidigare i år är möjligtvis Rill Rill men live är varenda låt som en höjdpunkt. Det är energin som gör spelningen minnesvärd – de högljudda gitarrerna och hela publiken som dansar till Alexis ekande röst.

Foton av Linnea Amling