Artist: Jack White
Album: Blunderbuss
Betyg: 4
Släpps 25 april 2012
När jag tänker på Jack White, ser jag honom framför mig på en konsert på Cirkus i Stockholm. Det jag minns är hans extremt skabbiga scenkläder, en tajt svartröd sparkdräkt som hittad i en gammal cirkuslåda. Den var tillräckligt tajt för att framhäva hans tydliga pth, eller om det var ptv, jag minns inte så exakt. Antingen hade han fattat något om mode (rockmode, förvisso) som jag inte hade en aning om, eller så brydde han sig helt enkelt inte. Jag tror det sista, för jag drar en parallell till hans musik. När man medvetet försöker göra cool musik, blir musiken aldrig cool. Jack White har gjort sjukt cool musik, och skapat odödliga riff. Därför hoppas jag att han inte bryr sig ett dugg vad han har på sig. Eller hur cool musiken ska bli. Jag vill att han ska göra sin grej. Det gör han, och det låter hur bra som helst.
Många kommer tycka att Jack Whites soloalbum låter som White Stripes, och beklaga sig över att de saknar Meg Whites kantiga trumspel. Men jag gör inte det. Jag var färdig med White Stripes som de lät, och jag höll precis på att förlora min relation till den moderna mytomspunna rocklegenden Jack White. Det är i sista sekund som han nu släpper sin första soloplatta. Den är ett kliv bort från det gamla soundet, och de förändringar han gör välkomnar jag: trumspelet, produktionskvaliteten, instrumenten (orgel, fiol, piano, pedal steel gitarr och… klarinett), och låtbygget som skiljer sig avsevärt från tidigare album.
Efter att ha lämnat White Stripes bakom sig (officiellt förra året) har han knappast legat på latsidan. Han har släppt skivor med bland andra kompisbandet The Raconteurs, trummade i The Dead Weather (med folk från The Kills och Queen of the Stoneage), han har startat egna skivbolaget Third Man Records, och han fick en Grammis för sitt countrysamarbete med Loretta Lynn. Han har alltså gjort en hel del, och ändå känns det som att detta är hans comeback. Det är ju också den första skivan i eget namn.
Plattan börjar med tre typiska White Stripes-svängiga låtar, som för att trygga lyssnarna som vill ha kvar White Stripes-soundet. Förändringen märks dock direkt i första låten. Produktionen är fet och en orgel tar direkt stor plats, inklusive ett tungt orgelsolo. Efter dessa följer tre lugnare låtar med akustiska gitarrer, piano och fiol. Men sen börjar han testa och fresta oss. Den sjunde låten, Weep themselves to sleep, är helt fantastisk. Den är mer intrikat uppbyggd och har en dramaturgi han aldrig visat förr. Han pausar, fraserar och skapar så en ny dimension åt musiken som jag verkligen tycker om. Detta är tveklöst mitt favoritspår på skivan. Sen verkar han inte bry sig längre utan blandar friskt mellan olika stilar. Låtarna som följer är faktiskt rätt märkliga. En cover på Little Willy Johns I´m shakin´ (ni vet den där: ”fever!” med fingerknäpp som rytm). Men där sjunger han å andra sidan fantastiskt. Sedan lite folkrock, en bluestolva, nån låt med lite mystiska psykedeliska vibbar, och till slut en Frank Zappa-inspirerad historia. Allt är trots allt riktigt bra och framför allt intressant att lyssna på, mycket tack vara alla små gitarrklurigheter som dyker upp överallt. Jag blir förvirrad till en början, men efter ett tag kan jag bara respektera och uppskatta blues- och rocklegenden som den egensinniga musiker han faktiskt är. Han löper amok över instrumenten. Över gitarren, över orgeln, med rösten. Det är då han är som bäst. Helhetsintrycket handlar om bluesrock-gospel-folk. Det är hans rötter, det är där han vill vara. Och det är där han får vara sig själv och göra som han vill. Det är ju trots allt hans första egna soloalbum. Det är rock´n´roll, han sjunger som en gud, och det kryllar av spännande gitarrlicks. Vad mer kan man begära?
Bästa spår: Weep themselves to sleep.
Text: Tommy Lucassi
Läs även andra bloggares åsikter om Blunderbuss, Jack White, musik, skivrecension, recension
