Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: I Swear – rolig, varm och helt överväldigande

by

I Swear

I Swear
Betyg 5
Svensk bioprmiäe 27 mars 2026
Regi Kirk Jones

Så många känslor och tankar far runt inom mig. Jag är helt överväldigad. Tagen. Det är en film jag hoppas kommer att visar runt om i Sverige, på polisstationer, på skolor, på utbildningar för blivande vakter, för åklagare som tyvärr många gånger ställt oskyldiga inför rätta för att åklagare av princip inte står emot förtryckande vakter och poliser sida. En film jag hoppas blir obligatorisk att se för alla som går på Polishögskolan.

John Davidson växte upp i en mindre ort i Skottland. Han var en populär brittisk fjortonåring med bra betyg när hans liv helt förändras. Han var framgångsrik fotbollsmålvakt i ortens lag och var på väg att bli värvad till ett större lag och hade börjat i en fin skola när han började få konstiga rörelse, ofrivilliga tics och han började svära och kalla lärare och andra för snuskigheter. Han blev utslängd från skolan och hans fotbollskarriär tog slut och föräldrarna skildes. John försäkrade alla att han inte kunde styra kroppens ryckningar och inte kunde hindra de fula ord han hävde ur sig. Men det tog många år innan han och hans familj fick reda på att han fått Tourettes syndrom.

Omkring ett av hundra skolbarn i Storbritannien diagnosticeras med Tourettes. Ungefär 15 procent av dem har liksom han koprolali – att tvångsmässigt uttala svordomar, könsord och andra olämpligheter. John Davidson hade turen att ha en vän med en familj som inte blev rädda eller arga för att var annorlunda utan istället ställde upp på honom. Det gjorde att han kunde få ett jobb och så småningom började föräldrar som hade barn med Tourettes vända sig till honom och detta växte och utvecklades så han mer och mer spridit kunskap om Tourettes.

Robert Aramayo som spelar John i filmen är känd bland annat för rollen som unge Eddard Stark i Game of Thrones och som Elron i Sagan om ringen – Maktens ringar. Han är verkställande producent för I Swear. Robert Aramayo säger om sin roll och filmen I Swear:
-Tourettes påverkar människor på olika sätt, men jag har alltid tyckt att det är ok att skratta när situationen blir komisk – humor är ett av mina verktyg för att ta mig genom livet.

Kirk Jones, filmen regissör, säger:
– Jag hoppas verkligen att den här filmen kan få folk att tänka en extra gång på att ge sina medmänniskor utrymme och tid – att ha tålamod med den som inte är exakt som man själv.

Filmen berör mig på djupet och är varm, rolig och dramatisk och bygger på verkliga händelser och är oerhört viktig för att öppna människors förståelse för människor med Tourettes eller olika tvångssyndrom. Verkligheten är ju, sorgligt nog, att omgivningen och speciellt vakter, poliser och domstolar och troligen också många lärare och rektorer straffar människor som har syndrom eller sjukdomar som på olika sätt gör att de sticker ut från mallen att vara lagom som styr Sverige idag. Jag läste för ett tag sedan om vakter på en krog som kallade på polis som avvisade en man som hade Parkinsons sjukdom. Mannen skakade och vakt och polis bedömde att han vara full, vilket han inte var. Det fallet finns hos Diskriminerings-ombudsmannen. Tyvärr är jag inte hoppfull att förståelse finns för att människor kan ha sjudomar och annat som gör att de inte är som alla andra, men också de som har olika sjukdomar eller funktionsvårigheter bör ha rätt att finnas till ändå.

I Svear är välgjord med duktiga skådespelare, bra berättad, bra filmad. Den har fått stor uppmärksamhet och flera priset. Robert Aramayo är tvåfaldigt prisbelönt på BAFTA-galan.
I hård konkurrens med bland andra Timothée Chalamet och Leonardo DiCaprio vann Robert Aramayo på i februari pris för bästa manliga huvudroll på BAFTA-galan för sin insats i I Swear. Han fick dessutom ta emot EE Rising Star Award som röstats fram av biopubliken. Den kritikerrosade, brittiska biosuccén I Swear nominerades totalt till fem British Academy Film Awards och fick även pris för bästa rollbesättning.


’

Filmrecension: Den nya triumfbågens arkitekt – stark film om kraschen mellan makthavare och konstnärer

by

Den nya triumfbågens arkitekt

Den nya triumfbågens arkitekt
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Stéphane Demoustier
I rollerna Claes Bang, Sidse Babett Knudsen, Xavier Dolan

En skildring av krocken mellan byråkrati och politik och konst och kultur och hur byråkrater och andra makthavare kan döda visioner och konst och kultur. En verklighetsbaserad berättelse som samtidigt är en grymt träffande metafor för hur ekonomer och politiker och andra makthavare kan totalförstöra den innersta kärnan i konstnärliga visioner och projekt. En film som träffar rakt in i hjärtat och som skakar om alla som tror på styrkan i kultur. En film som är kryddad med flera duktiga skådespelare.

Berättelsen utspelas under 1980-talet. Den franske presidenten François Mitterrand utlyste 1982 en anonym arkitekttävling om att skapa ett monument som skulle fullborda den historiska axeln mellan Louvren och Triumfbågen i Paris. En dansk arkitekt, Johan Otto von Spreckelsen (spelad av Claes Bang) vann Till allas förvåning tävlingen. Hans tävlingsbidrag, en kulformad byggnad i marmor som fick rosa färg i solnedgången. Johan Otto von Spreckelsen var inte särskild känd innan han vann tävlingen. Han arbetade som lärare för arkitekter och har dittills endast känd för fyra danska kyrkor och sitt eget hus.

Spreckelsen beger sig från tryggheten i sitt välkända Danmark till Paris för att så i centrum för Paris politiska och kulturella strålkastarljus. Han ska nu projektledare ett av de historiskt största projekten i Frankrike. Han möter hinder och utmaningar. Den marmor han vill ha är mycket dyr och ekonomiska krafter inom politiker går bakom ryggen på honom för att köpa in billigare marmor. I hans ritningar ska fönstren i kuben vara limmade, vilken inte är tillåtet enligt fransk lag. Men om man tummar på hans ritningar blir kuben inte det som den var tänkt. Delas av den kommer att bli fulare och ha skarvar. Spreckelsens vision möts av ekonomernas, politikernas och byråkraternas försåtliga motstånd.

Filmen ställer viktiga frågor om vem som har rätten till ett verk och får mig som tittare att fundera vidare kring hur mycket konstnärer och kultur-arberare bör eller tvingas till att kompromissa. Vem ska bestämma? Ekonomen? Byråkraten? Politikern? Upphovsmannen eller kvinnan till ett verk?

Claes Bang är imponerande trovärdig som den danske arkitekten Spreckelsen som kastas in i politikernas och byråkraternas maktstrider i den fransk topp-politiken. Sidse Babett Knudsen är spännande som hans fru. Vad vill hon egentligen, är hon att lita på? Vi pendlar mellan att lita på henne och att misstänka ränker och egna planer. En stark film som lyfter den eviga frågan om kulturens och konstens värde och undersöker var gränsen går mellan konstnärlig idealism och monumentalt vansinne – och hur kan ekonomer styra kulturens visioner?

Filmrecension: Christy – varm, mänsklig berättelse från slitna arbetarkvarter i Cork

by

Christyl

Christy
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Brendan Canty

En varm och mycket mänsklig berättelse om att hitta hem, att hitta sin tillhörighet. En irländsk film om klassklyftor, om utsatthet men också om lojalitet och solidaritet.
Denna irländska socialrealistiska berättelse kretsar kring två unga män, halvbröder, som tidigt förlorade sin mamma. Den äldre, Shane, bor med sin flickvän i arbetarkvarteren i Cork och har nyligen fått en liten dotter. Shane försörjer sig och sin lilla familj som målare. Hans halvbror, sjuttonårige Christy, har blivit utslängd från sitt fosterhem i ett av de finare kvarteren där de välbärgade bor. Shane måste ta hand om sin yngre halvbror några veckor medan de väntar på en ny fosterfamilj för Christy. Eftersom Christy snart fyller 18 år är det inte så många fosterhem som är intresserade av att ta emot honom.

Filmen utspelas i staden Cork. Googles AI berättar om den staden: Cork är Irlands näst största stad, belägen i grevskapet med samma namn i sydvästra Irland. Staden är känd som ”the rebel city”, har en rik matkultur, historiska byggnader som Cork City Gaol och en vacker naturhamn.

Christy får följa med till Shanes jobb, men det passar inte honom särskilt bra. Christy ger sig ut på vandringar i det slitna arbetarkvarteren i Cork och hittar vänner. Han möter människor som kände honom när han var femåring och han knyter nya kontakter och hittar också ett arbete som han passar för och trivs med.

Berättelsen har en fin blandning av dåtid och nutid. De unga har mobiltelefoner och skapar egna texter som de framför rappande som samtidigt som är det något tidlöst som hänger över deras kvarter, hur den nedtryckta och utnyttjade arbetarklassen är både rebellisk men samtidigt fast i sin situation och klyftan mellan de fattiga och de rika är som alltid gigantisk.

En av av filmens styrkor är att den låter berättelsen flyta fram som i ganska lugn takt utan överdrivna poser.Det är som livet ofta kan är med utmaningar och svek och samtidigt finns lojalitet och vänskap. I den grå och hårda vardagen finns också en gemenskap och tillhörighet. Christy börjar hitta en plats där han känner att han kan stanna, att han har en tillhörighet, att där finns rötter han trott han tappat bort. Samtidigt förstår hans halvbror inte hur bra det vore för Christy att få stanna där. Det är en stark berättelse om att hitta sin själv och sin väg genom sorg och förlust och hitta ny tillhörighet.

Christy hade världspremiär på filmfestivalen i Berlin och hade svensk premiär på Göteborg Film Festival. Christy blev stor vinnare på IFTA (Irish Film & Television Academy)
– tog hem Bästa Film, Bästa Regi, Bästa klippning och Bästa Casting.

En film som drar in mig och det känns son att jag är med där på ett hörn och det går inte att värja, den är känsloladdad och stark och känns oerhört realistisk. Enormt duktiga naturliga skådespelare i alla roller.

Filmrecension: Joanna is Skywalking – en fantastisk energiboost

by

Joanna is Skywalking

Joanna is skywalking
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Maja Britasdotter Östberg
I rollerna: Joanna Skywalker, Thapelo Diane, Theresa Gustavsson, Lwando Kasa, Patricia ’Gugu’ Gugulethu Mofokeng, David Oriel Mokale, Sibusisu Mthembu, Slindile Sithela, Yared Tilahun Cederlund

En fantastisk energi-boost. Vi får möta sydafrikanska dansare och svenskan Joanna “Skywalker” Holewa Chrona som ägnar sitt liv åt att utforska den sydafrikanska Pantsulakulturen. Joanna både tränger djupt in i dansens alla rörelser men lär sig också språket zulu. Regissören Maja Britasdotter Östberg ch fotografen Jonte Wentzel har följt Joanna i fem år som landar i denna dokumentär som spritter av inspiration och dansens kraft. Dessa dansare: det går inte att sitta still när jag ser dem och hör rytmen från filmen.

Under fem års tid har regissören Maja Östberg och fotografen Jonte Wentzel följt dansaren Joanna Skywalkers möten med Pantsulakulturen i Johannesburg, Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula.

Pantsulakulturen är född ur motståndet gentemot apartheid och orättvisor i Sydafrika. Kulturen växte fram under Apartheid-eran och har satt ett starkt avtryck i den Sydafrikanska kulturen, bland annat genom dansformen IsiPantsula. Några av dansarna vi möter tillsammans med Joanna berättar om bakgrunden och vi får också se hur några av dem lär ut dansen och dess kraft till unga i Sydafrika. Dansen är ett sätt för många unga att få kraft och hopp. I beskrivningen av filmen från distributören står:
Det är en berättelse om några av världens mest uttrycksfulla danssteg och om människans förmåga att övervinna motgångar och finna mening i livets upp- och nedgångar.

Delvis stämmer detta. Men en film är en film och varar knappt under två timmar. Denna dokumentär och människorna är med skulle mycket väl kunna fördjupas mer och bli en tv-serie med sex eller åtta avsnitt där vi får följa dem mer på djupet. Såväl Joanna som de övriga är väl värda att lära känna närmare. Denna dokumentär ger definitivt en längtar efter mer. Dokumentären ger en något splittrat intryck då den dels mäktigt visar upp dansen och dansarna och denna enorma energi de förmedlar och samtidigt finns kortar scener med Joannas existentiella funderingar. Allt detta skulle bli perfekt att fördjupa i en tv-serie.

I slitet av filmen får vi följa med Joanna när hon återvänder till Sverige och speciellt svenska hav och vatten där hon finner inspiration och frid och ro. Det är fantastiskt scener därifrån som är meditativa.

Joannas funderingar som hon berättar om är säkert sådant som många kan känna igen sig i. I alla fall varenda som någonsin haft en passion, ett intresse, ett engagemang, som fört dem till olika platser, länder och som tagit tid att dyka in i. Alla som känt sig kluvna mellan att stanna på en plats för att bosätta sig och skaffa familj och barn men samtidigt dragits till att utveckla något annat som kan vara svårt att helt förena med familjeliv. En av filmens många styrkor är att den inte presenterar färdiga lösningar, eftersom varje människa måste hitta sin väg och Joanna delar med sig av sina funderingar men ger inte svaret och pekar inte ut sitt eget svar eller lösning heller. Det är bra. Det är ett stort plus.

Regissören Maja Britasdotter Östberg säger:
Det här är en berättelse om att dedikera sitt liv till sin passion. Att följa sitt hjärta till andra sidan jorden. Om hur människor förenas på klubbarnas dansgolv världen över, men också om kraften i gemenskap och rörelsens helande förmåga.

Fakta om Joanna:
Joanna ”Skywalker” Holewa Chrona är väletablerad inom den internationella street dance scenen likväl som inom den moderna scenkonsten. Hon är drivande inom den ideella organisationen AFIA som arbetar med kulturella utbyten mellan Sverige och Sydafrika samt ses allt mer ofta på klubbarna som DJ under artistnamnet Shuwana.

Filmen är också högaktuell för Skolbio och kan hjälpa elever att reflektera över och förstå sig själva, varandra och sin omvärld i frågor som hälsa, frihet och apartheid.

Filmrecension: Två åklagare – skrämmande som hur våldsmonopol kan förtrycka medborgare

by

Två åklagare

Två åklagare
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Sergei Loznitsa

En skildring av ett samhälle där de som har monopol på rätten att utöva våld utnyttjar sin makt genom att gripa, fängsla och också döda den som vågar kritisera något. Filmen utspelas 1937, under sista tiden av förtrycket utan Stalin i Sovjetunionen. Det är en mörk film som ger kalla kårar av skräck längs ryggraden. Den är otäck, men det är mycket välgjort.

1937 i Sovjetunionen var tiden för Stalins stora utrensnings tid. Oändligt många greps utan att på något sätt begått något brott. Vi får se hur tusentals brev från oskyldigt anklagade bränns i fängelsecellerna, en av de fängslade får i uppdrag att bränna alla dessa brev. Fången läser en del av breven i smyg och lyckas på något sätt, not alla odds, få iväg brevet utan fängelset och brevet når den nytillträdde åklagaren Alexander Kornev.

Alexander Kornev är nyutbildad jurist och övertygad kommunist och tror på allas lika värd och han tror på rättsstaten inom Sovjet. En aning blåögt kan vi tänka som kan betrakta detta på nästan nittio års avstånd. Kornev ger sig av till fängelset för att träffa den fånge som skrivit brevet. Fången som skrivit brevet vill att det han har att berätta ska nå riksåklagaren. Han tror att det ska gå att få rättvisa.

Kornev gör allt vad han kan för att träffa fången och föra hans berättelse om orättvisor, tortyr och falskspel och korruption till landets justitieminister i Moskva.

Scenerna inifrån fängelset med långa mörka korridorer och vakter med röka stövlar som marscherar fram. Alla fängelsevakter är fångade i en hierarki och ingen vågar ta något initiativ, alla lyder den står över honom. Givetvis är alla vakter män.

Det är ett hemskt och skrämmande system som berättats om i olika versioner, bland i filmer om Östeuropa innan Berlinmuren föll. Liknande hierarkiska diktaturer finns än idag. Iran och Nordkorea är välbekanta diktaturer. Det har nog alltid funnits sådana stater och nationer. Men för mig handlar filmen inte alls bara om hur det var då, 1937 – och inte heller hur det förmodligen kan vara i exempelvis Iran. Jag ser hur de som monopol på att utöva makt, ofta i kombination med att de har rätt att utöva våld, kan missbruka detta också i länder som Sverige, som kallas demokrati. Det kommer av och till rapporter om polisbrutalitet i Sverige eller om vaktbolag som begår övergrupp mot utsatta, svara grupper. Nyligen läste jag en nyhet om hur vakter och polis gemensamt slängde ut en man med Parkinson från en krog för att mannen skakade. Många som har sjukdomen Parkinson har ofrivilliga skakningar. Att vakten tillsammans med polis då avvisar en människa med en svår sjukdom på det sättet är att missbruka sin makt. Sådant händer i Sverige också. Det är viktigt att ha vara ögon öppna för vad som händer i hierarkiska strukturer. De grupper eller sammanhang som har monopol på att få använda våld i ett samhälle är ofta uppbyggda med tydlig rangordning där den som utför våldet ”bara lyder order” och inte kan eller har tillåtelse att tänka själva.

Om regissören:
Filmskaparen Sergei Loznitsa föddes i Sovjetunionen i nuvarande Belarus och är numera bosatt i Ukraina. Två åklagare är hans första fiktionsfilm sedan 2019 års hyllade och i dag än mer relevanta Donbass, och han har sedan dess skapat ett flertal omtalade dokumentärfilmer. Det kyliga, drabbande och aktuella historiska dramat Två åklagare är Loznitsas största filmiska bedrift hittills och var den internationella kritikerkårens favorit i Cannes 2025, där den hade världspremiär i tävlan. Två åklagare är en berättelse om den totalitära regimens brutalitet och en film vars lärdomar resonerar i vår nutid.