• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

25 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Primavera

Primavera
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Damiano Michieletto 
Roller Tecla Insolia som Cecilia, Michele Riondino som Antonio Vivaldi, Andrea Pennacchi som ordförande i barnhemmets styrelse, Fabrizia Sacchi som föreståndare på barnhemmet och Stefano Accorsi som Cecilias tilltänkte make Sanfermo.

Filmen handlar om den mycket musikaliska barnhemsflickan Cecilias möte med Antonio Vivaldi, kompositören till De fyra årstiderna. Hon är 20 år gammal och har varit på barnhemmet sedan hon föddes, i hemlighet inlämnad av sin okända mamma. Cecilia är besatt av att få veta vem hennes mamma är och drömmer om att mamman en gång ska komma och hämta henne. Barnhemmet har en stråkensemble som gör det möjligt för de mest begåvade flickorna, som Cecilia, att ägna sig åt musik. Ensemblen som är mycket berömd ger regelbundet konserter för Venedigs överklass och rika donatorer. Men flickorna får inte visa sina ansikten för publiken, de måste spela bakom ett galler eller bakom en mask. Det yttersta målet med barnhemmets disciplinerande uppfostran är att flickorna ska säljas och giftas bort med någon betydligt äldre och rik gubbe ur överklassen. Cecilia är redan bortlovad och såld för 300 dukater till krigshjälten Sanfermo. Barnhemmets verksamhet är helt beroende av försäljning av flickor, donationer och publiktillströmning. När publikens och donatorernas intresse plötsligt viker beslutar styrelsen därför att försöka vända den ekonomiska kräftgången genom att återanställa Vivaldi som dirigent, kompositör och musiklärare.

Mötet med Vivaldi förändrar Cecilias situation helt och hållet då han utser henne till förste violinist. Det gör att den förvånade Cecilia blir berömd och att musiken ger henne ett ökat självförtroende samt öppnar hennes sinne, även om hon fortfarande sitter fast inom barnhemmets väggar. När Cecilia står på sin musikaliska höjdpunkt återvänder Sanfermo plötsligt från kriget och vill gifta sig med Cecilia som han redan har betalat 300 dukater för. Äktenskapet skulle visserligen innebära att hon kan lämna barnhemmet och leva ett bekvämt, men till priset av att tvingas ge upp musiken som är det enda som betyder något för henne. Valet är enkelt, hon väljer musiken och den fortsatta kontakten med Vivaldi. Men eftersom valet inte är hennes eget har ligger hon med grönsakshandlaren med målet att inte klarar det obligatoriska oskuldstest som är ett absolut villkor för äktenskapet. Testresultatet gör att hon blir fri att spela musik men också för överskådlig tid fast inom barnhemmets väggar. Eftersom den förlorade oskulden betraktas som ett allvarligt löftesbrott, och gör att barnhemmet förlorar pengar, sätts Cecilia i en isoleringscell. Men för att om möjligt rädda situationen och barnhemmets ekonomi går en annan flicka motvilligt med på att gifta sig med Sanfermo. Den annars fege Vivaldi lyckas dock övertyga barnhemmets ordförande om att uruppförandet av ett nytt verk, för att fira krigets slut och hylla hjälten Sanfermo, är helt beroende av Cecilias medverkan.

När hon släpps ut ur isoleringscellen känner sig Cecilia övertygad om att hennes vägval är det rätta, särskilt som hon blir inbjuden av Sanfermo till något som hon först tror är ett försoningsmöte. Men det visade sig snart vara något helt annat. Den kränkte Sanfermo hämnas genom att skada Cecilia på ett sätt som gör att hon kanske aldrig mer kan spela violin. Vivaldi tror inte på barnhemmets bortförklaring, att Cecilia skadade sig när hon föll nerför en trappa. Men han är alltför feg för att ingripa. Cecilia lyssnar till premiären i det fördolda fast besluten att fly från barnhemmet efter första akten. Hon lyckas med det tack vare föreståndaren hjälp. När hon efter flykten sitter i en båt som för henne bort från Venedig känner hon befriad från både barnhemmet trånga väggar och från sin ständiga längtan efter sin okända mamma. Nu är hon fri att skapa sitt eget liv trots att hon inte vet vilken riktning som det kommer ta. Vivaldi däremot, som aldrig blir berömd under sin levnad, fortsätter att vara fast inom barnhemmets väggar trots sin musikaliska storhet.

Centrala tema i den mycket sevärda filmen är längtan bort från ödet att leva under mycket begränsande omständigheter samt spänningen mellan tryggheten i det välkända och friheten i att skapa eget liv under nya osäkra omständigheter. Filmen bärs upp av Tecla Insolia som spelar Cecilia på ett lysande sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Primavera, Vivaldi

Filmrecension: Inte Ett Riktigt Jobb – engagerande debattinlägg med stort hjärta

20 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Inte Ett Riktigt Jobb

Inte Ett Riktigt Jobb
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Patrik M. Fahlin

Ett engagerande debattinlägg av en regissör vars hjärta brinner för folkbildningen. Egentligen är den här dokumentären mest ett debattinlägg om folkbildningen som är under attack från högerpartierna, i synnerhet av Sverigedemokraterna. Det är en slags föreläsning av regissören Partik M. Fahlin om hur viktig folkbildningen är och den är ett attack på de politiska krafter som drar ner på stöd och resurser för folkbildningen. Som film är den svår att betygsätta konstnärligt och dramaturgiskt. Det höga betyget får den för att regissören så väl lyckas föra fram sitt budskap.

Utgångspunkten för filmen är utbildningsminister Mats Perssons uttalande då han motiverade regeringen stora minskning av anslag till folkbildningen med att regeringen hellre vill satsa på utbildningar som leder till riktiga jobb. Mats Persson (Liberal) var Sveriges utbildningsminister 2022–2024. Uttalandet om riktiga jobb har fått många reaktioner. I filmen finns flera exempel på personer som fått inte bara jobb utan lyckats mycket bra, tack vare den start och det stöd de fick från studieförbunden. Josef Fares, Marit Bergman, Smash Into Pieces, Kalle Moraeus, med flera exempel finns på att folkbildningen kan skapa jobb.

Men folkbildningen är en bred rörelse som har flera andra viktiga syften än att utbilda människor till jobb. Som filmen tar upp ger studieförbunden många unga möjligheten att utvecklas inom ett område och där finns många, många kurser och evenemang där människor i olika åldrar och bakgrund kan mötas och få nya kontakter.

Syftet med filmen är helt klart att slå ett slag för folkbildningen. Dokumentären är ett politiskt inlägg för att folkbildningen ska få resurser. Det lyckas regissören bra att få fram även om jag tycker att han förminskar problemet med att studieförbundet Ibn Rushd som grundades 2001 och lades ner i slutet av 2024 fick många miljarder i anslag trots att det fanns en hel del kritik mot att det studieförbundet ska haftstudiematerial eller hänvisningar till texter som ansetts konservativa eller problematiska gällande exempelvis hbtq-frågor och synen på aga.D Kritiker menade att verksamheten inte uppfyllde de krav på demokratisk fostran som ställs på organisationer som mottar offentliga medel. Det var skarp kritik som regissören inte tycks ta så mycket på allvar. Överlag är den tredjedel av filmen där han går igenom kritiken som förts mot studieförbunden kring anklagelser om fusk är upprepande och känns som indoktrinering. Men det är förstås så ofta går till när någon vill tydligt framföra sin åsikt. Jag tror att dokumentären hade vunnit på att han inte upprepade sig så mycket.

Jag tycker att varenda politiker i Sverige på alla nivåer, såväl inom kommun som region och på riksnivå bör ser denna film. Men många andra bör också de den och prata om den. Folkbildningen, studieförbunden, är så mycket mer än att den ger människor, framför allt unga, stöd att utveckla något de är intresserade av som inom musik, teater, att laga mat, att hantverka, att programmera, att fotografera, att filma, att skriva med mera, med mera. Studieförbunden ger människor möjlighet att mötas.

Filmen har ett stort fokus på unga som får hjälp att utvecklas genom studieförbunden, men jag saknar en annan viktig del av vad studieförbunden gör för andra åldersgrupper och äldre människor. Folkbildningen/studieförbunden har en given plats där idrotten eller olika politiska eller religiösa organisationer inte lockar.

Att dra ner på resurserna till folkbildningen är farligt för samhället, menar många som får komma till tals i filmen. I stort sett den ende i filmen som uttalar stöd för att dra ner på resurser till folkbildningen är Sverigedemokraternas Alexander Christiansson.

Tja, denna dokumentär är utan tvekan ett politiskt debattinlägg – och därför väldigt svår att betygsätta. Men den görs övertygande och det bubblar av engagemang och hjärta. Egentligen siktar han väl på öppet mål. De flesta runt om i Sverige har väl en positiv inställning till folkbildningen? För övrigt ser väl opinionsundersökningarna inför valet ut som att Tidö-regeringen ska tappa makten och då är det väl högst möjligt att folkbildningen får mer stöd. Men osvuret är bäst, förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Folkbildning

Filmrecension: Carola! – öppen och ärlig

18 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Carola!

Carola!
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi My Sandström

En dokumentär som känns mycket öppen och ärlig som visar öppet hur unga kvinnor utnyttjas och inte får bestämma själva. En stark skildring av hur i synnerhet unga människor blir fråntagna makten över sig själva och sin musik. Regissören har fått tillgång till ett unikt material och ger oss en djup inblick i människan Carola Häggkvists liv.

Carola slog igenom för hela Sverige när hon som 16-åring vann den svenska uttagningen till Eurovision med sången Främling. Därefter gick det med full fart och hon blev känd inte bara i Sverige utan runt om i världen. Hon blev knuten till Bert Karlssons skivbolag först och senare till managern till Bee Gees. Hon hade inte mycket att säga till om. Skivbolagen bestämde över huvudet på henne. Ibland tvingades hon göra musik och video hon inte ville göra, ibland saker som helt stred mot hennes övertygelse.

Sedan hamnade hon ur asken i elden, skulle jag vilja beskriva det när hon blev aktiv i den kristna sekten Livets Ord hos Ulf Ekman. Hon fick sjunga gospel där och det var en befrielse som hon längtar efter men Livets Ord hade en del baksidor. Vi får se videoinspelningen från hennes bröllop med Runar Søgaard där Ulf Ekman tydligt påpekade att kvinnan ska vara underdånig mannen.

Carola är personlig och visar mycket ur sitt liv men samtidigt håller hon en tydlig bra linje gentemot det privat. Hon hänger inte ut människor men är ärlig med att när hon skiljde sig blev hon äntligen fri och självständig.

Carola har en fin röst. Det kan ingen förneka. Men hon har aldrig tillhört mina idoler inom musikvärlden. Men jag beundrar hennes öppenhet och ärlighet i denna dokumentär och den berättar inte bara om hennes liv utan säger något viktigt om hur unga kvinnor bemöts av makten inom musikbranschen och en del religioner och kyrkor. På ett sätt skulle jag vilja veta ännu mer men förmodligen hade dokumentären då gått över gränsen mellan privat och personligt.

En bra dokumentär där vi får följa Carola genom hennes genombrott, hennes motgångs roch konflikter och hennes styrka och revansch.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Carola, Carola!, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Blir du ledsen om jag dör? Klumpig och nästintill skrattretande melodramatik

17 augusti, 2026 by Elis Holmström

Filmrecension Nästan Forever!

Blir du ledsen om jag dör?
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Rojda Sekersöz

Det minst sagt njugga betyget ovan berättar – som i alltför många fall, inte allt. Att ta sig an den svenska gängkriminaliteten på film har varit nästan tabu-artat. För ett tag sedan mottog vi Miseria, en film så usel att det kunde vara värt att överväga en ny betygsskala innehållandes negativa betyg. Ämnet är en politiskt het potatis som oftast destillerar till att endast bli retorik för att tävla om maximala strafflängder. De mest drabbade områdena och människorna som bor i dem blir endast till kall statistisk eller en cynisk komponent i ett politiskt argument.

Vad gäller att ge de utsatta områdena ett faktiskt ansikte och samtidigt göra det med värdighet och omtanke så lyckas regissören Rojda Sekersöz till fullo. Där andra som vill skildra förorten, eller för den delen svenska subkulturer och dess många egenheter, presenterar det hela med märkliga pretentioner – i värsta fall rent självgod exhibitionism som i den helt outhärdliga Stammisar, finns är en naturlig och uppenbart bekväm inställning till materialet men också till karaktärerna. Därför blir de olika slangtermerna samt den – avsiktligen, o-eleganta dialogen till en faktiskt tillgång i stället för ett sänke. Huvudrollsinnehavarna Peshang Rad och Rudwan Socdal har dessutom en god kemi som på ett övertygande sätt säljer in den komplexa relationen som alltid är närvarande då det gäller ”ställföreträdande” föräldrar och barn.

Så varför leder dessa uppenbara plus till en film som halkar ned till de låga och inte alls särskilt välkomna betygsnivåerna? Svaret är – tyvärr, lika enkelt som sorgesamt. Trots de goda intentionerna och de många gånger stabila agerandena blir filmen saboterad av klumpig och nästintill skrattretande melodramatik som förvandlar några nyckelscener till outhärdlig pekoral. Ett antal – på pappret, starka scener blir demolerade av påträngande musik som är så pass malplacerad att det blir plågsamt distraherande. Sekersöz hittar inte heller någon balans mellan de lättsamma delarna kontra de kolsvarta där döden står inför dörren. Det är som att se ett jättelikt pussel där individuella bitar är klanderfria men där monteringen är rent monstruös. Att filmen tar inspiration från de mest rudimentära och enkla amerikanska independent-filmer blir också alltför uppenbart då den hela tiden eftersträvar att följa i samma fotspår som den aningen bortglömda – samt överskattade, Half Nelson, där mentorn bär på minst lika mycket svårsmält emotionellt bagage som lärjungen. Det är en klassisk formula som – tyvärr, endast funkar delvis här, då allt kulminerar i att vara hopplöst sentimental. Att filmen också försöker sig på en rad onödiga visuella knep och knåp som ett foto som blandar kraftig mättnad för att senare skifta till något mer avskalat leder inte till något annat än förvirring. Sättet passerad tid förmedlas genom filmen är också i det närmaste katastrofalt. Flera sekvenser är helt beroende av att förlöpt tid förklaras effektivt gentemot tittaren, istället liknar filmens veckor och månader snarare ett par lösryckta dagar.

Mot slutet kollapsar tyvärr alla fördämningar och filmens absolut sämsta sidor tar rodret. Enligt uppgifter produceras 300 000 ton socker i sockerbruket Örtofta i Skåne, det ligger ungefär en timme från Malmö där berättelsen utspelar sig. Tyvärr lär det vara inhemsk sockerbrist det närmsta årtiondet. Slutet nyttjar nämligen varenda sockerbeta som existerar i vårt avlånga land. Att publiken ens har sina tänder kvar efter detta förblir ett mirakel. Från att ha bjudit på ett antal sansade sekvenser med faktisk emotionell häfta blir allting ett sliskigt skämt. Och om inte detta var illa nog basuneras det ut lite Arja Saijonmaa i högtalarna. Då spelar det ingen roll att filmen bjuder på en och annan god scen, just då hörs endast ett vrål efter en akut insulininjektion.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Främlingen – estetiskt tilltalande mästerverk som talar både till huvud och känslor

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Främlingen

Främlingen
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi François Ozon

Filmad i svartvitt och estetiskt enormt tilltalande – men samtidigt en tragisk berättelse med flera nivåer som talar både till huvudet och känslorna. En delvis absurd berättelse om en ung man som påstås vara helt oförmögen att visa några djupa känslor. Frågan är dock om han verkligen är det. Filmen ger mycket att både tänka på och rör mycket i känslorna och det undermedvetna. Inte lätt att skaka av sig efteråt.

Filmen bygger på och följer ganska strikt Camus roman Främlingen. Meursault är en ung man som säger sig alltid säga sanningen och samtidigt påstår han att han inte tror på något – han ska symbolisera en nihilist. För mig är det uppenbart att Meursault lurar sig själv, han är en stor bild av att fastna i sin livslögn om sig själv.

Det finns mycket skrivet om Camus roman och många teorier om hur den ska tolkas. Den förmodligen vanligaste förklaringen är att romanen är ett angrepp på nihilismen, på ideologin och tanken att det inte finns något i livet som har djupare mening, att livet saknar en högre mening, att det inte finns några fasta värden, och att moral eller sanning inte har någon objektiv grund. En form av ateism, på sätt och vis, även ateism är ett begrepp som har flera underavdelningar.

Albert Camus skrev romanen Främlingen under andra världskrigets början, mellan 1938 och 1940, och den gavs ut år 1942 i Frankrike. Oavsett om hans huvudskäl till att skriva den skulle vara att skildra faran och konsekvensen med nihilism är det fullt möjligt att tolka in och se mycket annat i både boken och filmen. Meursault gråter inte vid sin mors begravning. Många som tolkar boken menar att han därför straffas inte för sitt brott, utan för att han inte följer samhällets spelregler.

För mig handlar filmen både om livslögner och om grupptryck och rädslan för att tänka utanför gruppens normer och om våldsmonopolets makt, framför allt symboliserad av en rättegångssystemet. Meursault lurar sig själv samtidigt som samhällets företrädare inte tillåter någon att skilja sig från deras förutfattade regler och meningar om hur människor ska agera.

Filmen är konstnärligt stilren i det svartvita formatet med en huvudrollsinnehavare som både spelar med ett näst in till orörligt uttryck i ansiktet, men samtidigt finns det något annat dolt som signaleras med ögonen. Huvudpersonen Meursault säger sig leva helt likgiltig inför samhällets konventioner. Han vägrar att följa de sociala spelregler som kräver att vi spelar teater och ljuger om våra känslor. Men i dagens värld där samhället och läkare och psykologer accepterat att det finns människor med olika så kallade bokstavskombinationer – då kan vi se på Meursault med andra ögon än då romanen gavs ut.

Våldsmonopolet i såväl Sverige som i de flesta länder bygger mycket på polis och rättsväsende, i synnerhet åklagare. Polis och åklagare – ett tätt sammanknutet team, Ett starkt tema i filmen är hur samhället och i synnerhet detta våldsmonopol inte kan acceptera att någon skiljer sig från deras förutfattade meningar om hur människor ska uppfatta livet. Ett tema som förmodligen blivit ännu mer aktuellt efter i vår tid, på olika sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Camus, Filmkritik, Filmrecension, Främlingen, François Ozon

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 200
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

The Weight Betyg 3 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Manus och regi: Lisa … Läs mer om Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Manus Lars Norén i bearbetning av Svante … Läs mer om Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Parzival Av Lukas Bärfuss efter Wolfram … Läs mer om Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Jag har följt Markus … Läs mer om Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Practial Magic: Family Legacy Betyg … Läs mer om Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

Oasis: Don't Look Back in Anger Betyg 3 … Läs mer om Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

Boko Yout – är det här framtiden?

Det börjar som ett valmöte. Vote 4 … Läs mer om Boko Yout – är det här framtiden?

Sensationellt högklassig instrumentalmusik – Graceful Degradation/ New Beginning av Trummor & Orgel

Trummor & Orgel Graceful … Läs mer om Sensationellt högklassig instrumentalmusik – Graceful Degradation/ New Beginning av Trummor & Orgel

Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

La Grazia Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

Gothenburg Free Spirit featuring Toppkonst Orchestra

2-5/9 2026 Ny festival i Göteborg med … Läs mer om Gothenburg Free Spirit featuring Toppkonst Orchestra

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

By Any Means Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: By Any Means – över förväntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in