Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Drama Kings – komedi om en kidnappning

by

Drama Kings

Drama Kings
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Manus och regi Adi Omanovic & Mak Omanovic
Skådespelare Charlie Petersson, Magnus Af Sandeberg, Wilma Lidén, Mahmut Suvakci, Sara Sommerfeld, Lukas Loughran

En komedi om en kidnappning med förvecklingar och om konsten att spela teater i det vanliga livet för att klara sig ur knipor. Krille (spelas av Charlie Petersson) och Martin (spelas av Magnus Af Sandeberg) är två skådespelare som inte riktigt lyckas. De hankar sig fram genom en del uppdrag för reklam och som utklädd kanin i ett köpcentrum. De har skrivit ett manus till en film tillsammans och lyckas få en tid hos filmproducenten Veronica Stensson (spelas av Sara Sommerfeld) för att presentera sig film. Filmproducenten tackar nej men behåller deras manus och efter ett tag upptäcker Krille och Martin att filmproducenten stulit deras manus och samlat in pengar för att spela in filmen.

Filmens manus handlar om några personer som blir blåsta av en rik person och då kidnappar de den rike personens dotter. Krille och Martin bestämmer sig för att kidnappa filmproducentens dotter Felicia och kräva en miljon kronor i lösensumma. De vill hämnas och ha de pengar de anser att de har rätt till. Fakta är ju att filmproducenten Veronica Stensson gjort något brottsligt och mycket oetiskt och fult. Att utnyttja maktlösa människors manus på det sättet är vedervärdigt. Det gör att vi som tittare delvis kan hålla på Krille och Martin. Veronica Stensson är både obehaglig och har lurat dem.

Att arrangera en kidnappning och på fullt allvar binda en ung kvinna som är oskyldig till något hennes mamma gjort är inte så lätt. Speciellt inte för den som inte är brottsling och inte gjort kriminellt. Det är inte så lätt att vara kidnappare märker Krille och Martin. Det blir inte enklare av att en form av vänskap eller kanske mer till och med uppstår mellan Krille och Felicia.

Filmen har en del överraskande vändningar och flera av skådespelarna gör bra ifrån sig i sina roller. Men det fattas en del i filmen för att den ska bli riktigt, riktigt bra och få högre betyg. Lite för mycket hänger i luften och en scen i slutet är svår att tro på. Den är inte tillräckligt underbyggd. Men vissa delar är mycket bra och sticker ut. Polisens klantighet är riktigt rolig och tyvärr väldigt realistisk. Det finns mycket som svensk polis har att skämmas över.

Komedi är till formen ofta överdriven och karaktärerna ska vara lite fåniga. Jag tror filmen skulle vunnit på att vara lite mindre av komedi och lite mer av tragedi eller drama. Hur de två huvudpersonerna fick ta till sin förmåga som skådespelare för att klara av vissa situationer var spännande att se och deras kluvenhet mellan att ta ut sin rätt och inte vilja göra någon människa illa är intressant. Jag tror att många tittare liksom jag är nyfiken på Felicia och skulle vilja veta lite mer om henne, kanske se lite mer uppror från henne gentemot mamman.

De två regissörerna, Adi Omanovic & Mak Omanovic. har tidigare gjort två kortfilmer tillsammans. The Art of Breaking Up, Före finalen och Svarttaxi. Mina förväntningar på framtida samarbete mellan dem i långfilmer är höga.

Filmrecension: Ocean Dreams – en otroligt vacker film som ger oss vetenskapligt förankrat hopp

by

Ocean Dreams

Ocean Dreams
Betyg 4
Svensk biopremiär på Cosmonova i Stockholm och Universeum i Göteborg 24 oktober 2026
Regi Johan Candert

En otroligt vacker film som låter oss besöka en värld som existerar här på vår jord tillsammans med oss och som är nödvändig för överlevnad. Världshaven producerar mer än hälften av syret vi andas och är själva grunden för livet på jorden. Denna dokumentär för oss in på en färd i havets djup där vi får se myllret av liv i världshaven. Ocean Dreams är Sveriges första IMAX-dokumentär.

Filmen låter oss inte bara få en tur i havets djup, vi får också betrakta ett mirakel. Ingen har väl undgått att höra om klimatförändringar, överfiske och föroreningar som förstår både land och hav. Men denna dokumentär låter oss besöka tre platser i världshaven där människor medvetet dragit sig tillbaka och ger havet och miljön en chans att själv återhämta sig. Resultatet är nästan svårt att tro på, så fascinerande är det att naturen svarar och livet återvänder. Mitt i den klimathotet och den globala miljökrisen finns en berättelse som ger hopp.

Filmen berättar om tre platser där livet nästan varit helt utslaget men där havet och dess liv återhämtat sig;
Bikini-atollen, Marshallöarna
Mellan 1946 och 1958 detonerade USA 23 atombomber på Bikini-atollen. Radioaktiviteten är fortfarande så hög att människor bara kan vistas här under korta perioder. Men där människan tvingats bort har naturen tagit tillbaka sitt utrymme. Korallreven blomstrar, den biologiska mångfalden är exceptionell och vattnen hör idag till världens hajrikaste. Forskare har dessutom funnit över hundra år gamla koraller – levande vittnen som överlevt några av mänsklighetens mest förödande ingrepp. Bikini-atollen visar att naturen kan resa sig, även efter det till synes omöjliga.

Raja Ampat, Indonesien
Korallreven är havens regnskogar – några av jordens mest artrika ekosystem. Raja Ampat är ett av världens rikaste marina områden, men under 1980-talet höll allt på att utplånas när dynamitfiske bokstavligen sprängde korallreven i bitar. Indonesien svarade med kraftfulla skyddsåtgärder, marina reservat och hårda straff mot olagligt fiske. Idag återvänder korallerna, fiskarna och livet under ytan. Raja Ampat visar att modiga politiska beslut kan ge naturen en ny framtid.

Norska havet, Nordatlanten
På 1970-talet stod sillbeståndet i Norska havet på kollapsens rand efter årtionden av överfiske. Norge införde strikta fiskekvoter och en långsiktig förvaltning. Naturen svarade. Idag har sillen återvänt – och med den valarna och späckhuggarna. Ett helt ekosystem har väckts till liv igen.

Det som är så fantastiskt och så trösterikt är ett det hopp skildringarna från dessa tre platser är ett vetenskapligt förankrat hopp. Om havet respekterar, om det får tid att återhämta sig kan livet återvända med full kraft i havet.

Filmen har spelats in under fyra år med fantastiskt och storslagen undervattensfilmning och förmedlar banbrytande forskning. Som det står i ett pressmeddelande om filmen:
Det här är inte en film om vad vi håller på att förlora. Det är en film om vad vi fortfarande kan rädda. En storslagen berättelse om motståndskraft, återhämtning och framtidstro – på världens största bioduk.

Citat från några av filmens skapare:
Carl Douglas, Exekutiv producent
– Efter att ha dykt över hela världen under de senaste 40 åren har jag både sett och upplevt havets magiska skönhet – men också hur skört det är. Under ytan finns en fantastisk värld full av liv som väntar på att upptäckas – en levande miljö som utgör själva grunden för livet på vår planet. Med den här filmen försöker vi visa både att havet är värt att rädda och att det faktiskt är möjligt att rädda det. Jag tror att det bara kan ske genom ökad kunskap om havet och genom större passion och nyfikenhet inför djupens under.

Johan Candert, Regissör/undervattensfotograf
– Filmen växte fram ur en idé som jag har burit med mig i många år – tanken på ”drömplatser”. Platser som står i kontrast till de många problem som vi människor har skapat. De flesta är medvetna om de utmaningar som våra hav står inför, men många saknar hopp – eller en tydlig bild av vad vi kan göra annorlunda.

Göran Ehlmé, Undervattensfotograf
– Efter många decennier som undervattensfotograf har det varit en ära att få vara med och leda detta team av exceptionellt skickliga undervattensfotografer. Den här typen av arbete kräver inte bara fotografisk expertis, utan också avancerade dykkunskaper och ett starkt säkerhetstänkande. Att filma på avlägsna platser, ofta under tuffa och oförutsägbara förhållanden, är aldrig enkelt. Men att få vara med och förverkliga en så viktig film gör varje utmaning mödan värd.

Filmrecension: Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar – oväntat bra

by

Småstadsliv - mellan himmel och körtburkar

Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Christer Johansson

En komedi med absurda situationer och som bygger på karaktärer som beskrivs överdrivet löjliga. Det är en form av humor som inte tilltalar mig. Men i sin genre är denna välgjord och lyckad – därför det höga betyget. För mig personligen skulle den få betyg 3 då den trots att dess karaktärer beskrivs som fåniga och patetiska ändå gav mig behållning att se. Det är viktigt att filmer bedöms efter sin genre och för att vara en film med denna form av komedi fungerar filmen oväntat bra.

Småstadsliv är ett eget svenskt humor-universum som i mer än tio år haft en stor publik med miljontals visningar på nätet och som också gett föreställningar runt om i landet som varit utsålda. Småstadsliv har vuxit från att vara ett lokalt humorprojekt till ett mer och mer känt svenskt humorfenomen. Det är intressant hur det kunnat växa från popularitet på nätet. Det som började på Youtube och sociala medier och sedan gav sig ut på teaterscenen har nu gått upp på biodukarna.

Christer Johansson som regisserat filmen grundade Småstadsliv. Han spelar även fyra av huvudrollerna i filmen: bland annat Ingemar Andersson och Agneta Patrull, båda två karaktärer som är rejält fåniga karikatyrer av landsortsbor eller småstadsbor. Jag har extremt svårt att roas av när människor skildras så uppförstorat löjliga. Men trots det blev jag infångat av berättelsen och kunde roas och tycka det var spännande och jag ville se hela filmen. Det är ju ett gott betyg.

Handlingen utspelas i skogarna i Hälsingland. Ingemar Andersson ska gifta sig. Mannen med ett hemsk kompisgäng, benämnt herrklubben med gubbar som bränner sprit och älskar att samlas på den lokala pizzerian som har spriträttigheter. Dessa fåniga gubbar älskar att dricka sig asfulla och berätta töntiga historier och underlivet. Herrklubben med Robban i spetsen hämtar Ingemar för en svensexa där Klot-Pär fastrar med sin rumpa i bakluckan på bilen och de inte allt för smarta gubbarna bestämmer sig för att spränga honom fri. Men det värsta under svensexan är att Ingemar försvinner spårlöst. Men nu ska jag inte berätta mer om handlingen för jag vill inte göra en spoiler.

Berättelsen har charm, trots en lång rad löjliga scener och den är spännande och mellan raderna finns till och med saker som berättar något om hur människor kan fungera.

För alla älskare av Småstadsliv kommer filmen Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar att vara ett måste att se. Men den kan faktiskt roa oss andra också.

Regissören Christer Johansson berättar:
– – Till en förhandsvisning i Uppsala hälsade biografen att biljetterna såldes snabbare än till Star Wars.

Filmrecension: Whalefall – imponerande sceniska lösningar för att skildra det slemmiga klaustrofiska i valens mage

by

Whalefall

Whalefall
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Brian Duffield

Det regnar Halloween-filmer just nu, känns det som. Vartenda filmbolag med självaktning släpper någon form av skräckmarkerat film inför Halloween. Denna film som till största delen utspelas i magen på en val kan väl sorteras in under skräcktemat. Delvis i alla fall. En ung man hamnar i en mage i en val och har bara en timme på sig att ta sig ut innan syret tar slut. Det är spännande men också förutsägbart. Den första kvarten av filmen undrade jag hur jag skulle stå ut att se hela filmen och jag var beredd att ge riktigt lågt betyg. Men det vände och blev mycket bättre, så de var värt att se hela filmen, även om den handlingsmässigt inte sticker ut.

Austin Abrams spelar Jay Gardiner som är en ung man som förlorat sin pappa (spelas av Josh Brolin). Pappan var expert på valar och på djupdykning och var en riktig match-man som inte kunde acceptera att sonen inte ville gå i hans fotspår. En förtyckande mansgris till pappa som dör och en son som inte ens vill besöka sin pappas gravsten är ett ofta förekommande tema i både litteratur och film.

Pappan har en gravsten, men inte en grav. Han tog livet av sig ute till sjöss: band ett tungt sänke runt sig och hoppade ner i djupt vatten. Jay har svårt att hantera sin sorg eftersom han hade en knepig och jobbig relation till sin krävande pappa men bestämmer sig plötsligt att ge sig ut och dyka för att hitta pappans kvarlevor och ta hem dem.

Jay smyger iväg från sin mamma och två systrar och han smyger iväg ut till sjön för att inte bli sedd av de vakter som samlats på stranden och i vattnet för att det synts till bland annat späckhuggare. Det går inte så bra för Jay. Han blir uppslukad av en val, av en kaskelot. Instängd i valens inre har han bara syre för en timme. Nittio procent av filmen, skulle jag tro utspelas i valens mage. Medan Jay försöker hitta något sätt att ta sig ut ur valens inre upplever han minnen av sin pappa. Jay minns olika situationer då han tillbringat tid med sin pappa. Ofta är det minnen av hur dominant pappan var och hur svårt pappan haft att acceptera att Jay inte är likadan, men en del minnen är lite mer positiva och ger Jay råd hur han ska kunna ta sig ut ur valmagen. Den blir en mental resa för Jay samtidigt, att konfrontera minnena av sin pappa och lära sig acceptera det som varit och på något sätt ändå se de bra sidorna som också fanns hos pappan.

Filmen bygger på en bok av Daniel Kraus som skrivit manus tillsammans med filmens regissör Brian Duffield. En av filmens intressanta delar är att vi får lära oss en hel del om valar.

Ett plus är också att de många scenerna inne i valens mage inte är skapade digitalt. På en video på Youtube berättas om inspelningen:
Inspelningen av de intensiva scenerna inuti kaskelotens mage i överlevnadsthriillern Whalefall gjordes nästan helt med praktiska effekter och fysiska kulisser i stället för digitala CGI-miljöer.
Regissören Brian Duffield och hans produktionsteam använde flera unika metoder för att skapa den klaustrofobiska och slemmiga miljön.
Produktionsdesignern Ramsey Avery och hans team byggde upp en fysisk replika av en valmage på en studio i Los Angeles. Eftersom en kaskelots hjärta sitter precis bredvid magsäcken konstruerades kulissen så att den fysiskt rörde sig och reagerade i takt med ett bultande hjärtslag. Detta gjordes för att ge skådespelaren Austin Abrams (som spelar dykaren Jay) en så realistisk och obehaglig miljö som möjligt att agera i.

Mer om tekniken bakom inspelningen i valens mage kan du läsa här:
Magsäcken fylldes regelbundet med vatten för att simulera valens organiska vätskor. Det skapade dock stora utmaningar för filmteamet: när vattnet dränerades under nätterna förändrade hela kulissen form på grund av materialets flexibilitet. Detta gjorde att teamets förplanerade storyboards och kameravinklar blev helt oanvändbara, och de fick improvisera scenerna dag för dag.
De digitala visuella effekterna, som hanterades av välkända Industrial Light & Magic (ILM), användes primärt för att färdigställa detaljer, ljussättning under vatten samt för scenerna utanför valen i det öppna havet.

Filmens styrkor är Austin Abrams som spelar Jay mycket bra och att scenerna i valens mage till stor del inte var datoranimerad. Berättelsen är spännande och intressant men ändå inte särskilt överraskande och temat son som ska bearbeta sin pappas machokultur finns det många versioner av redan.

Filmrecension: Min kära – hade kanske blivit bättre på en teaterscen?

by

Min kära

Min kära
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Erik Poppe
Manus Jon Fosse

Vad är kärlek? En existentiell betraktelse av Jon Fosse som regisserats av Erik Poppe. Allt jag sett eller läst som är skapat av Nobelpristagaren Jon Fosse har alltid en djup och är ofta en text som låter oss brottas med de existentiella frågorna. Denna film undersöker kärlekens väsen och visar mellan raderna att kärlek inte gror där den blir inlåst – och den visar att kärlek till ett barn kan vara mycket starkare och mer glädjefylld än en relation till en partner, fru eller make.

I filmen får vi följa en trasig relation som i stort sett enbart bygger på fysisk attraktion och sex och där de två, mannen och kvinnan, inte kan prata om något. De kan inte kan kommunicera med varandra. Asle är gitarrist och sångare i ett band som har en spelning i en pub längs norska kusten. Den unga kvinnan Gerd blir dragen till honom och hon stöter målmedvetet på honom men utan att någonsin egentligen försöka se vem Asle är. De blir ett par men delar mest sex, deras relation bygger till största delen på fysiskt samliv.

Gerd har sin bild av hurdan hennes man ska vara – hon ser inte, förstår inte alls att Asle inte är sådan som hon har en föreställning om hur hennes man ska vara, Asle svarar inte upp på hennes illusion om hur ett förhållande ska vara. De får en son och för en tid tycks förhållandet ändå vara något så när lyckligt. Men Asle som inte längre spelar med bandet är sjöman och hans måste iväg på längre arbetsresor till havs medan Gerd är kvar i byn ensam med barnet.

Handlingen utspelas under 1990-talet och då fanns inga mobiltelefoner och inga sociala medier. Jag funderar på hur berättelsen hade blivit om den utspelats i vår tid. Hade Asle och Gerd hållit kontakt med varandra via sociala medier och videosamtal? Hade de kunnat kommunicera bättre med varandra då? Å andra sidan är de så olika och vill så olika saker. När Gerd ger upp förhållandet och hittar en man som vill leva det liv i byn som hon vill leva berättar hon inte ens för Asle var de bor. Gerd har inte en tanke på att Asle ska ha rätt att träffa sin son.
Förmodligen har inställningen till pappors rätt att träffa sina barn förändrats sedan den tiden också.

Filmen har många bilder på havet. Det blir som att havet med sina vågor blir ytterligare en karaktär i berättelsen som talar till någon djupare inom oss. Fotot är fantastiskt och tillför mycket till känslan i filmen. Regissören har förvaltat Jon Fosses språk och berättelse bra. Inget sägs rent ut. Det mesta sägs under ytan. De två skådespelarna Leo Magnus de la Nuez som Asle och Kristi-Helene Giæver Engeberg som Gerd är mycket trovärdiga i sina roller.

Berättelsen är stark men också krävande att ta till sig. Det är sorgligt att se hur människor trampar med med sina livslögner, där de inte kan se den andre. Det är en berörande film om människors ensamhet och oförmåga att nå varandra – men samtidigt har jag sett detta framställas i texter av Jon Fosse bättre både på teaterscen och i litteratur. Kanske denna berättelse hade blivit ännu bättre på en teaterscen?